Etikett: låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar

En väldigt mysko visa.

den 2010-04-01

Jag har, via mina försänkningar på Sveriges Radio, kommit över en sång som känns väldigt underlig att lyssna på 2010. Den är gjord av elever vid SÄMUS – Särskild Ämnesutbildning i Musik – vid Musikhögskolan i Göteborg 1975. SÄMUS, har jag wikat mej till, var en försöksverksamhet med kraftiga politiska inslag:

Högsta beslutande organ inom utbildningen var stormötet. Under flera år pågick en intensiv debatt vad gäller graderade betyg. Utbildningen var påverkade av 1970-talets politiska liv och av den kulturpolitiska debatten i Sverige.

Det politiska engagemanget märks, om jag säger så, på låten i fråga.

Texten börjar mitt i en situation:

När sista planet lyft och det är tomt i hangarerna
är det många som ser längtansfullt mot skyn
Nu har de flytt – alla hallickarnas kunder
Själva hann de inte följa med

Vi förstår att något har hänt. Vi förstår att detta något är oundvikligt – men också positivt. Hallickarna – en illa sedd yrkeskår – är de som längtar.

Texten fortsätter att göra nedslag i en förändrad stad, ett förändrat land:

Nu står inga vakter invid ockrarnas butiker
Nu bevakar ingen längre överklassens villor
Den amerikanska örnen har flytt på brustna vingar
nu kan ingen längre gömma sej i deras skugga
nu står all skyddslingar skälvande och nakna
väntar på det oundvikliga som måste komma

Handelsmannen ser dem genom fönstret till affären
Sångerna och larmen tränger in genom rutan
och på något sätt är deras ansikten bekanta
men aldrig har han sett denna glans i deras ögon
Jo, det är samma människor vars levebröd han stulit
som lämnat sina platser i Röda korsets riskö

Ett förtryckt folk har rest sej och skådar stolt morgondagen i vitögat: ”I slumkvarteren lyfter folken sina huvud, känner redan vinden föra med sej nya dofter”.

Och nog var dofterna nya. Låten heter ”Kambodja är befriat” och slutar med stolta segervissa strofer:

Kambodja är befriat och folket har tagit makten
Befrielsearmén tågar in i Phnom Penh

Ledaren för ”befrielsearmén” hette som bekant Pol Pot och var en despot. Snart skulle han tvinga hela Phnom Penhs befolkning ut på landet, där några svalt och några sköts och några försvann och antagligen ganska få kände ”att segern var vunnen”.

Snart blev Kambodja Demokratiska Folkrepubliken Kampuchea och året var noll. Såren efter två miljoner amerikanska bomber hann aldrig läka förrän nya skador tillfogades khmererna, även denna gång under en föregiven frihetsflagg.

Jag kan ha en viss förståelse för att idealister i väst tänkte att det är bättre att socialistiska kambodjaner styr över Kambodja än att amerikanska imperialister bombar det, i strid mot moralen och krigsrätten.

Jag kan bara känna att det rättrådiga gänget musikläraraspiranter var lite snabba på hanen när de spelade in sången med refrängen:

Om blott några dagar så kommer kamraterna
i svarta uniformer intill stan
Unga män och kvinnor med gevären på ryggarna
och ingen makt kan hindra deras väg

Revolutionsromantiken måste nån gång ha stockat sig i halsen när sanningarna om Pol Pots terrorvälde läckte ut. Jag kan förstå om man i Sverige inte ville tro på rapporterna – en av de svenska korrespondenterna som var kvar in i det sista hette Herman Lindqvist och har aldrig varit en sanningsivrare – men successivt måste ändå vissa insikter ha nått det muntra SÄMUS-gänget.

Jag kan tänka mej att nån av dem gärna hade sett att den där singeln begravdes och glömdes. Jag kan tänka mej att nån av dem förbannar Sveriges Radios anala pedanteri och minutiösa arkivordning. Själv är jag bara tacksam.

Till råga på allt tycker jag att låten som sådan är ganska mäktig. Den framförs med den sortens patos som gör att jag faller för alla gamla arbetarmarscher och kampsånger och frälsislåtar och, väldigt väldigt motvilligt, till och med Horst Wessel. De menar vad de sjunger. Det de menar är visserligen förskräckligt, men det nakna allvaret sätter sig i mina nackhår.

När jag googlar ”Kambodja är befriat” upptäcker jag för övrigt att den spelats i P1 en natt 2008, tillsammans med bland annat låten ”Revolutionens röda fana” med Demokratiska Kampucheas Radioorkester. Jag får inget riktigt grepp om sammanhanget den spelats i, men är man högerkonspiratoriskt lagd måste uppgiften gödsla den gamla sanningen om Demokratiska Folkrepubliken Sveriges Radio.

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 4: Lärling – från arbetarhem via 9tp tillbaks till industrin.

Av Kalle Lind

den 2009-11-13

i blogg

Röda kapellet var ett göteborgsband direkt kopplat till/underställt vpk och KU, dvs. nuvarande vänsterpartiet och dess dåvarande ungdomsförbund Kommunistisk Ungdom. Som så ofta i proggsammanhang – särskilt om det var lite ungdomligt och garanterat om det var från Göteborg – så blandade man stenhård politisk retorik med humor.

Plattan heter Party music (1976) och framsidan visar bandet i dansbandskläder av klassiskt överdådigt sjuttiotalssnitt. På baksidan får vi se översättningen av titeln – ”Partimusik” – och bandet uppradat i sina civila arbetskläder. Medlemmarna presenteras i andra hand som musiker och i första hand som bagare och laboratorieassistent.

Det här är musik i partiets tjänst, musik som vill uppvigla och upplysa, vad som helst utom att underhålla. På konvolutet anges en adress som man kan skriva till om man vill ha låtarna översatta till finska, tyska, engelska, ryska, franska, spanska eller serbokroatiska. (Det kanske funkar fortfarande? Någon som prioriterar sin tid ännu lägre än jag kan skriva till AVANTI!, Uddevallagatan 14, 416 70 Göteborg och testa.)

Fem låtar med titlar som ”Let´s talk kapitalistiska” och ”Dooba dooba jämlikhet”, som bägge andas av en musikindustrikritik som måste ha utmanats en smula när låten ”Bingo Flamingo” faktiskt testades till Svensktoppen på riktigt. Snittiden på låtarna ligger på lite över åtta minuter, men då hjälper så klart låten med den lätt otympliga titeln ”Lärling – från arbetarhem via 9tp tillbaks till industrin” till att höja snittet. Den klockar in på 16,09.

Det är verkligen en lång låt. Det kräver en hel del tålamod att lyssna igenom över en kvart rimmad didaktik och agitation av typen:

Ja, sen var det så dags för yrkesskolan,
en utbildning anpassad helt till fabrikernas behov
Där formas man vidare, härdas, kantigheter slipas bort
Och föll man in i mönstret fick man flitpengar från yrkesskolans pott

Eller:

Reaktionära lärlingsavtal – vem tjänar på det?
Jo, dom som bestämmer vår utbildning, det kan vi nog se
Fem spänn i timmen fås av staten i subvention
troligtvis föreslagen av en sossepatron

Titelns ”9tp” syftar på den teknisk-praktiska linje som infördes för skoltrötta niondeklassare på sextitalet, och som från vänsterhåll sågs som en sossestatens utbildning av arbetarklassen till kanonmat åt kapitalets industri. Sven Wernstöm och Suzanne Osten tog också upp det i den skolkritiska pjäsen ”Spelet om plugget” 1969:

I tp ska du dumma dej
Det är vad lärarn väntar sej
– sov över tre kast!

Röda kapellets ”Lärling – bla bla bla” kan vara det träigaste stycke musik som ekat över Redbergsliden. Visst, här finns satiriska glimtar – ”lika lite som ålder och kön/ kan skonummer ligga till grund för olika lön” – och allvaret i budskapet går inte att ta miste på (”det hänger på att ta kamp i vårt fack/ det hänger på handling och inte på SNACK”).

Men jag ska vara ärlig: det är inte särskilt svängigt. Jag gör säkert nån besviken som läst den här texten och tänkt ”Wow! En sexton minuter lång låt kring parollen ’lika lön för lika arbete’ – det måste ju vara en riktig discodänga!”, men faktum kvarstår.

Omslagets framsida ljuger. Det här är så långt från glamour, färg, fest och fläkt man kan komma. Baksidan talar dock sanning. Det här är typisk låssmedsboogie.

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 3: Hyresgästplattan.

Av Kalle Lind

den 2009-01-30

i blogg

Det finns svängiga låtar som handlar om intressanta saker: Bowies ”Heroes”, Smiths ”There is a light that never goes out”, Monica Z:s version av ”Trubbel”.

Sen finns det osvängiga låtar om ointressanta saker. Och dit tror jag att vi måste räkna plattan ”Vi – du och jag” som gavs ut av Hyresgästernas riksförbund 1980. Den består av fyra ganska tungrodda låtar som alla handlar om hyrespolitik:

Ja, det är vi – du och jag – och vi är många
Vi är eniga där vi går fram
Det är vi – du och jag – som har svaren
De finns i vårt bostadsprogram
(”Vi – du och jag”)

Mannen bakom sång, text och musik heter Janne Norrmén och var säkert hygglo. Däremot inget vidare på att räkna: ”du och jag” är inte alls många. Så här tjugonio år senare vill jag gärna korrigera Janne och säja: ”nej Jan, du och jag är inte många, vi är två. Du borde ha skrivit ´det är vi – du och jag – och vi är skitfå – vi är eniga där vi går fram´”.

Uppsåtet med EP:n är alltså att synliggöra de bostadspolitiska frågorna. Det är nog så behjärtansvärt, men det finns väldigt få ord som svänger mindre än ”bostadsprogram”.

Det skulle i så fall vara ”hyresrätt”, ”subventioner” och ”avdragsrätt”:

Nu har vi förhandlat färdigt
De höjde med 60 spänn
i måna’n och det känns för jävligt
även om man haft det på känn

Ja, det kostar mer än det smakar
att bo i hyresrätt
Var är våra subventioner?
Var är våran avdragsrätt?

Som sagt – jag kan sympatisera med själva budskapet här, det är klart att det är för jävligt när någon höjer hyran för en, men när är det tänkt att man ska lyssna på den här sången? Ska jag sitta hemma och spisa hyreslåtar och bli så uppeldad att jag sen tågar ut, uppeldad, vredgad, inlindad i en röd fana, och kanske får ett suppleantuppdrag i hyresgästföreningens stadsdelsutskott?

När man hör den här EP:n så kastas man mellan tristess och förtvivlan. Jag kan ändå inte låta bli att bli lite imponerad av att någon orkat klämma ur sej fyra olika låtar om svensk bostadspolitik. Jag hade fallit i koma innan jag ens hittat ett rim på förort.

Och visst fräser det till ibland. ”Stan med det goda hjärtat” (obs – ironisk titel!) är en satirvisa, där Janne gör en hyreshaj med samma överklassdialekt som Jarl Kulle hade i ”Sommarnattens leende”:

70 000 på bordet
Ja, det är ju inte mycket min vän
och det är många på jakt
efter bostadskontrakt
så du kan sälja den igen

Sen lämnar han sarkasmen och berättar i gammal fin progganda för oss hur det är:

Tja, några gör sej förmögenhet
på att sälja vatten och luft
Andra tjänar pengar på bostadsbrist
Det strider mot sunt förnuft

Jag måste göra er köpkåta besvikna med att detta nog är ett ganska rart vax. Å andra sidan tror jag inte att ni går miste om nåt. Sånger som innehåller ordet ”bostadsbrist” är sällan omistliga.

(Tack till Pelle Sten för bilden av omslaget.)

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 2: Blindtarmens sång.

Av Kalle Lind

den 2009-01-23

i blogg

”Blindtarmens sång” spelade jag så ofta jag fick i Hej domstol! Det är ett nästan sju minuter långt sambanummer med Sven Wollter och precis så knäppt som det låter. Samban förekommer visserligen bara i början och slutet av sången; merparten av numret är en monolog av Wollters karaktär Blindtarmen, anställd vid ett göteborgsvarv.

Först kommer en passus där Blindtarmen uttrycker sitt förakt för en vpk-are på jobbet, som föreslagit att varvet ska bygga spårvagnar istället för båtar trots att det finns ”en mycket bra spårvagnsfabrik i Örnsköldsvik, Hägglund & söner” (ett av de ovanligaste orden i traditionell poplyrik: ”spårvagnsfabrik”; ett ännu ovanligare ord: ”Örnsköldsvik”; det kanske ovanligaste: ”Hägglund & söner”).

Därefter redogör Blindtarmen för en dröm han har haft. Och nej, den handlar inte som andra drömmar om flygande får eller gamla klasskamrater som fått huggtänder eller ens om samlag med äldre släktingar. Den handlar om att rädda samma båtvarv:

Jag drömde i natt att jag reste mej upp på jobbet
och talade till mina kompisar
Jag var inte rädd för att tala längre
Jag stod där mitt framför dem och jag sa:
Låt dem bygga spårvagnar! Vi ska bygga båtar!
Det finns jättelika BEHOV av båtar!

Och sen, i drömmen, så valde vi en delegation
som gick upp till Angolas och Moçambiques ambassader
”Ja visst fan, visst behöver vi båtar” sa ambassadörerna

Och sen var vi ett gäng som gick upp till handelsministern
och brötade in på hans kontor, jag först
”Hörru handelsministern!” sa jag
”Hörrudu! Har du försökt sälja båtar
till Angola och Moçambique?”
Och handelsministern bara satt där, stirrade
”Det var allt fan till påflugen arbetare” tänkte han
men han sa inte det
”Sälja båtar till negrer och socialister! Uuuuh! Fy fan!”
tänkte han, fast det sa han ju inte
Han bara stirrade på mej. Dumt.

Sen drömde jag omen jämlik handelspolitik
med de före detta kolonierna
Jag drömde om att vårt land sällade sej till en familj av nationer
befriade från monopolens förlamande grepp

Jag drömde om en värld där arbetet tjänade till att
tillfredsställa alla människors behov
istället för vissa människors profitbegär

Jag drömde att jag inte drömde längre

Och så då den subtila refrängen:

Säj mej: simmar världen i honung?
Säj mej: är världens gator klädda i silver och guld?
Säj mej: är detta den bästa av världar?
Eller finns det ett litet parti …

… där jag med min kunskap
om arbetarklassens läge
skulle kunna göra en insats?

Wollter har, som bekant, en lite speciell röst. Man får intrycket av att han, snarare än vid varvet, jobbat i en gruva de sista tolv decennierna, där stendammet yr och där Wollter trotsat skyddsombudet och vägrat gå med munskydd. Det blir inte svängigt i den klassiska bemärkelsen när han rosslar fram sambamelodier. Det låter som en enda lång harkling.

Engagemanget tar man dock inte miste på. Och man ska inte förneka att varven var en makalöst stor arbetsplats, vars existens var en förutsättning för tusentals göteborgsfamiljers överlevnad. Tretti år senare är det dock lätt att häpnas över hur tråkig man tog sej rätten att vara, bara för att man visste att man hade rätt.

Numret var troligen en succé i KPML(r):s valrevy 1979. Den spelades över trettio gånger i Göteborg. Varven lades ner ändå. Sverige sällade sig aldrig till familjen av nationer. Wollter valdes sju-åtta år senare till Sveriges sexigaste man i Sköna söndag.

Sensmoral: världskommunismen är död, Sven Wollter mår utmärkt.

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 1: Vi skyddsombud kräver vetorätt.

Av Kalle Lind

den 2009-01-21

i blogg

Fria Proteatern glöms ofta bort när proggens historia ska skrivas. De var långt ifrån den gren av musikrörelsen som idag känns hippare än nånsin, flummarna, expressionisterna, de som experimenterade med taktbyten och cannabis. De var inte riktigt lika knäppt sekteristiska som Knutna Nävar.

De var förvisso in i helvete röda och revolutionära. Innan de blev Fria Proteatern var de en popgrupp och några Dramaten-anställda som for till Norrbotten och gjorde en pjäs om de olidliga arbetsförhållandena vid de statliga järnverken. Gruppen hette NJA-teatern, pjäsen NJA-gruppen och det blev ett jävla liv när den gick i teve. Det blev också en barnbok och ”Balladen om Olsson”, där gruppen tog parti för en arbetare som knivöverföll ingenjörn.

Mest kända bland de medverkande var Tomas ”Tintin” Bolme och Stig ”H:son-Larsson” Engström. Anders Linder från Ville, Valle & Viktor var också med inledningsvis.

Greppet att göra pjäser från arbetsplatser finslipades av husförfattarna Carsten Palmaer och Gunnar ”Dr Gormander” Ohrlander. ”Typerna & draken” skildrar bråken mellan Bonniers (”draken”) och grafikernas fackklubb (”typerna”). Grafikerna hade en av de mest hårdföra fackklubbarna, ledd av den stridbare SKP:aren Sture Ring och initiativet till pjäsen kom från facket självt.

Pjäsen går igenom nittonhundratalets strejkhistoria med svartfötter hit och arbetsmiljö dit.

”Bonnieroperan” – ett revyartat nummer i föreställningen – är proggen när den som är roligast, djupt kända spydigheter levererade med i alla fall nån rudimentär form av finess:

Vi är en liten familj
med ganska blygsamma vanor
Vi lever enkelt och anspråkslöst
fast vår familj har anor

Varför ska mänskan jämt
efter guld och ära sträva?
Vi är nöjda med det lilla vi har
Det viktiga är inte att äga

Fast kanske en liten fabrik
i allra största enkelhet

”Bonnieroperan” framfördes av några av gruppens framträdande män. Mia Benson, jämte Bolmes fru Elisabeth Nordkvist den mest profilerade kvinnan, fick sjunga Bonnieroperans antites med den talande titeln ”Vi skyddsombud kräver vetorätt”. En sång lika tråkig som den låter, lika torrt redovisande, lika förnumstigt pedagogisk:

Vi skyddsombud kräver vetorätt
så vi kan stoppa en farlig process
eller förhindra en olycka
som händer på grund av stress

Vi kräver lagar som skyddar oss
mot gas, gift, smygande död
Lagen ska skydda våra liv
och vara oss till stöd

Man sitter som en gisslan
i en skyddskommitté
och kräver förbättringar år efter år
som möts av förstående min
men de gör ändå ingenting
innan en olycka händer

Bolaget vägrar att skydda oss
Därför ska vi tvinga dem dit
Lagen ska vara ett skydd för oss
och inte för deras profit

Notera att budskapet i sticket är så viktigt att det inte ens behöver rimma.

Fria Proteatern är på en gång det bästa – engagemanget, lidelsen, humorn – och det sämsta – testuggandet, självtillräckligheten och, är jag rädd, manschauvinismen – med det vi kallar proggen. De är värda att bevaras för eftervärlden, inte bara för sin lysande Vysotskij-föreställning som nu tydligen tas upp igen för lyckliga stockholmsbor.

Men just ”Vi skyddsombud kräver vetorätt” kan ni glömma i samma sekund ni scrollat er härifrån.