Etikett: lasse o´månsson

Hasseextra 7: O’-vännen!

den 2019-11-13

Lars-Olof Månsson från Sala hänvisade, på ingen grund alls, till sitt irländska påbrå och kallade sig därför Lasse O’Månsson. På sextiotalet var han hipp. För att inte säga en hipster. Hans jazz- och beatinspirerade humor, levererad med deadpan-uppsyn på scen och som ett entonigt mummel i radio och stundom teve, luktade storstad och ångest.

Mest känd är han av eftervärlden för att ha redigerat Svenska Mad de första femton åren. Hans skruvade ledare inspirerade Roffe Classon att göra något liknande i Galago. I sextiotalets begynnelse var han vad som inom branschen kallas en comedian’s comedian. Någon som den stora massan ställde sig oförstående till men de initierade dyrkade.

Foten tillhör Lasse O’.

Efter en av sina succéföreställningar skyndade sig Povel Ramel till radiostudion för att få sitta och prata nonsens med Lasse O’ och hans Blå tummen-kompis Bertil Petterson. Han anställdes av radions underhållningschef Tage Danielsson och var den förste att intervjua den improviserade Valfrid Lindeman.

Han ingick på ett självklart sätt i Svenska Ords två första revyensembler – Gröna Hund 1962 och Hålligång 1963 – och var vid samma tid ett av de skägg som underhållningschefen Åke Söderqvist samlade runt ett sammanträdesbord för att göra banbrytande tevesatir.

Hasseåtage blev gigantiska medan Lasse O’ fortsatte att mumla i sitt hörn. Efter succén med Svenska Mad skapade han även Svenska HJäLP, inspirerad av Harvey Kurtzmans satirtidning HeLP, men främst fylld med svenskt textmaterial. Både Hasse och Tage ställde förstås upp och skickade honom texter, ofta av en sort som var svartare, snuskigare, irrationellare – glosan för dagen var ”sjukare” – än de i deras egna böcker och föreställningar.

I ett nummer av HJäLP medverkar Hasse med några moderna uppdateringar av den sortens teckningar som Albert Engström fyllde sin tids skämttidningar – Söndagsnisse, Strix och i synnerhet Söndagsnisse-Strix – med. På Engströms tid kunde de se ut så här:

I Hasses sextiotal, och genom hans ritstift och skrivmaskin, såg de istället ut så här:

Det kan se ut som om Hasseåtages och Lasse O’:s vägar skiljs åt typ när sextio- övergår i sjuttiotal. Lasse O’ drog sig allmänt in i skuggorna för att skriva skruvad prosa och digga jazz på heltid medan Svenska Ord-snubbarna tog del av samhällsdebatten och fortsatte att göra film och revy och vara angelägna.

Riktigt så var det inte. Det hände att de fortsatte att hälsa på hos varandra. År 1974 gjorde Lasse O’ m.fl. teveprogrammet Bättre sänt än aldrig, där Hasse inledningsvis presenteras med buller och bång för att sedan aldrig mer dyka upp. Och samma år dyker följande vax upp i skivdiskarna:

LP:n med Hans Arnold-omslaget heter Lasse O’ avslöjar Mitzi Gaynor’s hemliga liv (spoiler: det gör han inte). Den gavs ut av Svenska Ljud, ett skivbolag som annars enbart gav ut skivor signerade Alfredson och Danielsson. En av bolagets direktörer skrev i ett pressmeddelande:

Rökkollapsy.

Av Kalle Lind

den 2009-07-29

i blogg

Som alla sjuttiotalister med självaktning gillar jag naturligtvis Trazan & Banarne. Dock är det bitvis förbryllande att se och höra de gamla programmen och plattorna på nytt. På sjuttiotalet pratade ingen om målgrupp, vilket gör att man ibland frågar sig vem gubbarna i maskeradkostym pratar till.

Lasse Åberg har i intervjuer varit väldigt tydlig med att han utgick från sig själv när han satte ihop programmen. Det är uppenbart med tanke på den myckna förekomsten av åbergska artefakter: brylcreme och myggjagare, femtiotalsestetik, rock´n´roll och skräckfilm, kärleksfull bonnkomik och sävliga vitsar.

”Apanssons yrke” (skriven av den sjuka humorns introduktör i Sverige, Lasse O´Månsson) refererar hejvilt till personer och företeelser långt ovanför kidsens tidsenliga Skorpan Lejonhjärta-frisyrer. Apansson bör ”behärska poesi, reguladetri och frippe”. Dessutom sotar han brillor åt Garbo, gör recepten åt Wretman och ordnar röka åt hökar. Vi får också veta att Brunte – gissningsvis Apanssons häst – ”harvar vid Harvard”.

Bortsett från det tunga oset av jazztobak som vilar över texten, är allusionerna något avancerade. Det är dock något barn i allmänhet skiter blankt i. Så länge det svänger spelar orden föga roll.

Ändå funderar man ibland vilka apan och … tigermannen? … vänder sej till. Sången om Kalle Klant – Rökkollapsen – har ett antiröktobaksbudskap som väl sjuåringar i gemen inte känner sej personligen träffade av. Och de tonåringar som borde tagit till sej texten låg väl och sov när Trazan & Banarne sändes på jullovsmorgnarna:

Kalle Klant som just fyllt tio
står och drar sitt första bloss.
Ville likna dom på bio
Vara lika tuff förstås

Fyllde elva, köpte pipa
Cigaretten den blev dyr
Med små luftrör som hörs glipa
sätter han på pipan fyr

Varje morgon ses han rusa
ner till tobakshandelns dörr
Och vid tolv han börjar snusa
– sånt dom ofta gjorde förr

Nu fick Kalle i sin skalle
att gå över till cigarr
Kalles farfar varna Kalle
Kalle sa: din gamla narr!

Kalle Klant och Kalles farfar
är nu borta bägge två
Kalle Klant hann fylla tretton
Kalles farfar nittitvå

Kalle ses nu ofta spöka
ner kring tobakshandelns dörr
men nu har han slutat röka
– det han inte kunde förr!

Innehållet var djupt känt. Jag minns Lasse Åbergs namn från antirökkampanjer på åttitalet och ringer man upp honom och ber snällt kan man än idag få höra hans bästa antirökskämt (”Det är bra motion att röka, lungorna tränas varje gång du hostar!” – det här vet jag därför att gamla kollegor till mig naturligtvis har prövat).

Och jag är präktig nog att instämma i budskapet (även om jag betvivlar att särskilt många elvaåringar nånsin rökt pipa och särskilt många trettonåringar rökt ihjäl sig). Men jag är som sagt väldigt osäker på vem som ska ta det till sig.

Den enda revysketch som lär ha förändrat världen.

Av Kalle Lind

den 2009-07-27

i blogg

Det fanns som bekant en tid då folk trodde sej kunna använda kulturen till att förändra. Det är inte särskilt längesen; pappa kan antagligen berätta om han inte just då var upptagen med att gapskratta åt ett obeskrivligt cannabisskämt.

För min generation låter det som en saga. Folk klev alltså upp på tiljorna, utrustade med gitarr och en bunte nödrim – och trodde sej kunna PÅVERKA sin publik, REFORMERA samhället, göra SKILLNAD. Naivt. Pretentiöst. Självupptaget.

Det är lätt att hånflina några decennier efteråt, när de rödaste av de röda sitter med tunntarmen full av Stenbecks silverpengar och till och med Sven Wollter låter lite svag i stämman. Jag är den förste att kasta stenen. Bevismaterialen ligger i drivor omkring oss: det blev ingen revolution trots att Fria Pro-teatern sjöng det, kvinnoförtrycket fortgår fast att Björn Afzelius satte ner foten redan 1976.

Men samtidigt ska man förstå att nämnda grupper levde i en tid då det faktiskt fanns ett påtagligt bevis på att det gick att förändra samhället från scen. Redan 1963 bevisade Hasseåtage att propagandapamfletter kan vara både festliga och göra faktisk inverkan.

Numret ”Telefonnumret” i Berns-revyn Hålligång handlar om varför det tvungetvis skulle ta två månader att få en telefon installerad i sitt hem, vilket var rutinerna 1963. (Jag tillhör själv inte de ivrigaste påhejarna när all offentlig egendom säljs ut, men till och med Telenor framstår ju som ett under av service mind jämte dåtidens Televerket.)

Hasse Alfredson och Lasse O´Månsson raljerar långt och länge om varför det tar två månader när själva inkopplingen sker på två minuter (”det där är överdrivet, det tar säkert tre minuter om man ska göra det ordentligt”).

De lägger fram teorin att en alla telefonnummer är slut och att man därför får kalla in (dåvarande generaldirektör) Sterkys Mordänglar som helt sonika får ta livet av en abonnent.

De spekulerar i om Televerkets anställda helt enkelt inte kan läsa (”J-O säjer JO, H-A-N säjer HAN, S-O-N säjer SON, säjer JOSSEHANANON”).

De funderar på om det faktiskt är så att varje mellanchef i verket måste godkänna varje abonnent (”Kanske kungen själv också, det är ju ett kungligt verk menar jag”).

Det är ganska roligt. Och det var med stor sannolikhet mycket roligt då. Det hör man på publikskratten.

Men mer fascinerande än själva sketchen är dess följdverkan: en tid senare annonserade Televerket att de skulle lägga om sina rutiner. Två månaders väntan skulle nu decimeras till en vecka (”EN VECKA!” skriker svensken anno 2009 som blir furiös när det inte är full täckning längst ut på Bottenhavet).

Hasseåtage tackade för Televerkets hastigt påvisade ödmjukhet genom att låta sin nästa film Att angöra en brygga, som ju handlar om en handfull människor som blir strandsatta på en ö längst ut i skärgården, avslutas med texten:

Detta hade inte hänt om de haft telefon. Gynna Televerket.

Vilket skulle kunna göra Att angöra en brygga till en av världens längsta reklamfilmer.

Televerket tackade i sin tur för uppmärksamheten genom att GD Håkan Sterky själv kom upp till skrivarstugan i Vitabergsparken och överräckte en antik telefon till direktionen för AB Svenska Ord.

Med allt detta i färskt minne, är det med andra ord inte så konstigt om man under decennierna därpå trodde att kulturen faktiskt kunde förändra världen. Kan man rucka på ett statligt verk så måste man väl för jösse namn kunna rucka hela samhällsstrukturen.

Jag klandrar ingen för att de försökte. Men jag tänker inte heller låta mej klandras för att jag låter bli att försöka.

IOGT sångfestival del 4: Jag är en ung godtemplartjej.

Av Kalle Lind

den 2008-10-20

i blogg

Det här är – i vissa, ytterst smala kretsar ska sägas – en Klassiker. Insjungen av Jeja Sundström på hennes obskyra LP Sockerdrick – Swänska pekoral (1978). Ofta spelad av Lasse O´Månsson i hans och Bertil Petterssons radioprogram Plattmassörerna (sjuttiotal).

Det är, vill jag påstå, en hurtfrisk text. Temat är att man inte bör dricka sprit (eftersom det blir ”sånt söl”), men att man ändå kan vara ung och ropa hej och sjunga livets lov.

Jag är en ung godtemplartjej
Jag dricker inte sprit
Tag ingen flaska hit
Jag smakar inte brännvin
och inget mellanöl
Jag dricker inte heller vin
Jag trivs ej med sånt söl

Men jag är glad
Är ständigt glad
Jag är en ung godtemplartjej
Som ropar hej!
Och sjunger livets lov

Från att vara glad utan sprit glider texten hastigt in på att vara glad i största allmänhet, ett resonemang i rakt nedstigande led från Kungens lilla piga som var på ett strålande humör trots att hon fick sova bredvid katten. Den underliggande tankegången här är väl att man ska vara nöjd med det man har, oavsett om man är slav eller slavägare.

Det är så klart ett reaktionärt resonemang. Och enfaldigt.

Jag älskar livet sånt det är
Jag klagar aldrig jag
Det är för mej en lag
Jag föddes uppå BB
utav en fattig mor
Hemma led vi brist på allt
så nöden den var stor

Men jag är glad
– är ständigt glad

Sen blir texten mer konkret igen. Nu handlar den väldigt pang på om organisationen IOGT (som i den skånska folkhumorn blev ”Idioter Och Gamla Tosingar”) och dess positiva inverkan på sångens jag.

För er som aldrig har känt behovet att organisera er nykterhet: de lokala godtemplarföreningarna kallades alltså ”loger”. Det har alltså inget med ”logen” som i logdans att göra:

Jag tidigt kom i logen med
Jag blev snart tjänsteman
Jag snart mej hemma fann
Säj varför dricker folk sånt där
när det finns sockerdrick
Kan inte alls förstå det där
sen jag till logen gick

Men jag är glad
– är ständigt glad

Jag har ingen aning om när den här låten är skriven, men referensen till mellanöl (som började säljas 1965) kan betyda att den är jämnårig med insjungningen från 1967. Det innebär att samma år som Monterey-festivalen, Summer of Love och Lundells vilda hoppande i en bassäng, samma år som du-reformen, bildandet av det svenska FNL och Jag är nyfiken – gul, året innan studentrevolterna och tredagarsockupationen av det egna kårhuset, stod Liesbeth Berg och sjöng till elorgelkomp att hon föredrar ”sockerdrick”.

Lite kredd ska hon väl ha för sitt mod att vara ohipp. Men textförfattaren ska fanimej inte ha nån credd. Han ska ha stryk.

En man med en skägg tar en flukt på…

Av Kalle Lind

den 2008-05-06

i blogg

Tidningen Svenska Mad har en särskild plats i många crazydiggande svenska mäns hjärtan. Retrospektivt är det inte helt begripligt. Bläddrar man i utgåvor från förr är det två ord som dyker upp i huvet: Tamt. Och lamt.

Visst kan man ana att detta har legat helt rätt i tiden: populärkulturparodierna, våldsamheten. Men parodierna är inte särskilt fyndiga (och jag tänker då inte bara på tokkrystade parodititlar som ”Dofter på vitt”, ”Spadarna på Hill Street” och ”Karocky Kid”) och våldsamheten överträffar sällan Kalle Ankas. Tasksparkarna riktas visserligen åt alla håll men träffar aldrig tasken.

Med Lasse O´Månsson som chefredaktör (1962-75) fick visserligen den svenska editionen en mer bisarrt poetisk ton än den amerikanska förlagan – ”Björnarna koagulerar. Älgen är gällen. Göken har ingen ku kvar i kroppen. Vägrar hälsa. Har ägg i mossan. Slänggungorna ömsar släng” – men fortfarande är tonen märkligt mjuk och oförarglig.

Visst, X&Y dödar varann bestialiskt och Don Martins gubbar får plankor i huvet så det säger ”pleinnnnnkkk”. Och man har modet att antyda att Hollywood-blockbusters är gjorda i profitsyfte.

Men på sextiotalet märker man knappast nåt av Vietnam (däremot retas man gärna med hippies), på sjuttiotalet inget av Nixon och på åttiotalet inget av Reagans hämningslösa kamp mot lågavlönade. Inte för att det är ett krav varken på humor eller satir att håna just de politiska makthavarna, men det är påtagligt hur varmhjärtad och trots allt mainstream tidningen känns. Inga referenser är svårare än att en samtida tolvåring är med på fotnoterna.

Det inslag som är mest ofrivilligt mad är Dave Berg. Hans serier är nämligen så mäkta o-mad att man känner att man blir lurad, att det finns en ironi bakom, en satir som är så subtil att man måste läsa mellan rutorna.

Det finns det inte. ”Mad:s Dave Berg tar en flukt på” (”…looks at…”) är själva definitionen på lättviktighet. Realistiska teckningar med vardagsbetraktelser, oftast ur Svensson, Svensson-pappan Roger Kaputniks gubbkonservativa synvinkel (f.ö. ett självporträtt). Det är tonårsdöttrar som kommit hem mycket tidigt istället för väldigt sent och tonårspappor som inte kan skilja flickor från pojkar. Och in på nittitalet har alla utställda jeans.

Dessutom använder Berg genomgående Benny Hill-effekten: i varje slutruta tittar den som får höra den tokiga slutrepliken på läsaren med en fåraktig blick och öppen mun. För att understryka att här, just här och ingen annanstans, var Skämtet. Han kunde också använt ”Häpp!”-skyltar.

Det hjälpte inte att den svenske översättaren försökte hotta till det med crazy personnamn på figurerna. En tonårspojke som vill äta ”djupfryst käk” är inte mindre ointressant för att han heter Örnjulf eller Rolf-Allan.

Givetvis var Dave Berg en av de populäraste tecknarna på tidningen Mad, och fick därför hållas med fem tråkiga strippsidor i varje nummer i tre decennier. Mad:s legendariske amerikanske redaktör William M. Gaines – känd för sin Simon Spies-framtoning och practical jokes á la vin i vattenkylaren – gav honom sin välsignelse fast han nog föredrog Sergio Aragones våldsamma marginalanteckningar och Al Jaffees avsnoppade svar på dumma frågor.

”Välsignelse” var ett medvetet valt ord. Berg var nämligen till råga på allt aktivt religiös. Varje gång han fått ett nytt löfte om löneförhöjning eller pocketutgåva av Gaines, lär han ha sagt: ”God bless you, Bill”.

Och varje gång lär Gaines ha muttrat: ”Go to hell”.

Skurkar i Nöjessverige (Stars behind bars) del 1.

Av Kalle Lind

den 2008-02-20

i blogg

Man kanske inte tror det om man minns Carl-Uno Sjöblom, till exempel från Notknäckarna eller Telefonväktarna, men han är en brottsling. Förhärdad. Kriminell. Asocial.

Han ledde alltså en gång i tiden diverse frågeprogram i teve, gärna i tandem med Pekka Langer, och gör idag löjligt svåra korsord till nån av de mer oförargliga veckotidningarna.

Inte riktigt samma stoff som t.ex. skapade Arkan, men fortfarande bötfälld av den svenska rättvisan.

Han var inte ensam om brottet. Han som startade tidskriften Svenska Mad, Pom-Pom i Svenska Sesam (a.k.a. ”Han som ser Kim Anderzon naken i Göta kanal (eller Vem drog ur proppen?”) och en skämttecknare var Carl-Unos sammansvurna. Ett kriminellt nätverk á la Maskeradligan eller Wolfpack.

1963 gjorde de en veckorevy i Sveriges Radio, i stil med P1:s Public service (och antagligen ungefär lika fräsch att lyssna på idag). Det var då de trädde över gränsen, inte bara till smaken och anständigheten, utan också till lagen.

En kommunistisk riksdagsledamot hade föreslagit att man skulle bygga färre kyrkor och bensinmackar. Carl-Uno ”Bildsköne” Sjöblom kommenterade: ”Lösning: slå ihop smörjan!”

Och så hör vi Lasse O´Månsson bromsa in vid en bensinmack: ”Full tank, tack! Och kolla däckena också, va?

Och så hör vi Nils Eklund som mackföreståndare: ”Var vänlig gapa!”

Lasse O’: ”Förlåt?”

Nils Eklund: ”Var vänlig gapa och ta den här oblaten i munnen så länge. Säg, är det premium ni använder, va? Okej, då ska vi ordna det. Och så kan herrn ta den här flaskan så länge… och ta en klunk, va? Och tro på Gud! Det är nattvardsvin! Ska vi kolla oljan också?”

Det här oskyldiga – 2008 skulle många säga obegripliga – inslaget fälldes alltså inte bara av Radionämnden (som kallade det ”olämpligt och omdömeslöst”), utan likaledes av domstolen. Sjöblom, O´Månsson och Björn Lindroth, som skrivit och producerat, dömdes till dagsböter. Det gjorde även Nils Eklund, som bara medverkat som skådis.

Motivering: en grov kränkning av trosfriden.

För fyrtiofem år sen kunde en radiosketch, som bara kommenterade det för alla välkända faktum att allt färre gick till kyrkan, bli fälld för blasfemi.

För fyrtiofem år sen var religionen fortfarande en otäckt het potatis, trots ett statsbärande parti som sa sej förakta kronan, svärdet, korset och penningpungen.

Jag tycker trots allt att det ger nåt slags perspektiv. Det var inte bättre förr. Carl-Uno Sjöblom var visserligen något piggare, men knappast samhällsklimatet.

En man med skägg om sex män med skägg.

Av Kalle Lind

den 2008-01-09

i blogg

Förra veckan lyckades den hågade plocka upp ett par, åtminstone ur populärkulturantikvarisk synvinkel, pärlor ur tevesörjan. För första gången i mitt liv fick jag faktiskt se ett helt avsnitt av dom så kallade ”Skäggen”.

Jag har hört talas om fenomenet sen jag började bära mental tweed och röka mental pipa vid fem års ålder, till och med läst minutiösa rapporter från de sammanlagt fem programmen, sett x antal valda delar i olika klippkavalkader, plöjt intervjuer med dom medverkande och skaffat mej en ganska tydlig bild av hur det såg ut.

Ändå blev jag positivt överraskad. Nej, det var inte så jävla roligt, ett krav man har all rätt att ställa på humorprogram tillverkade i modern tid, men som kanske inte alltid fungerar att ställa på grejor från humorhistorien. Däremot kändes det timslånga programmet – coolt, hippt, svängigt.

Idag skulle den här typen av program aldrig sändas på prime-time-20.00-minsta-gemensamma-nämnare-farfar-och-lilljäntan-skrattar-åt-Gustav-Svenssons-tokiga-upptåg-tillsammans-tid. Däri låg nog också att programmet blev så uppmärksammat och så hatat (det lär fortfarande inneha rekordet i antal inringda och inskickade klagomål).

Jag kan inte heller riktigt se nån poäng med att sända en viss typ av program på tider när dom som skulle uppskatta dom ändå inte tittar. Så var dock inte fallet 1963, då ju alla tittade på teve under dom timmar det fanns teve (typ 19-23, onsdag tevefri, en kanal).

Vad jag kan ta till mej vid en tittning 2007 är det tillbakalutade, mumlande, mungipsironiska. Sex män ur den urbana nöjessfären – en journalist (Edvard Matz), en akademiker (Jan-Öjvind Swahn), en scenograf (Yngve Gamlin), en humortidningsredaktör (Lasse O’Månsson), en poet (Beppe Wolgers) och nöjeschefen själv (Åke Söderqvist) – har ett avslappnat spånmöte runt ett sammanträdesbord.

Alla röker kopiöst, Beppe hostar nåt som borde vara kompakt och sotsvart, det dricks lite skumpa, skådisen Gunnel Broström kommer in och alla slåss om att få ha henne som bordsdam. Skämt levereras i förbifarten, långt från fanfarer och rimshots. Den som inte hänger med får skylla sej själv. Dom som hänger med gör tummen upp.

Sammanträdet sammanfattar förra veckans sammanträde (läs teveprogram) och någon klagar på att kostymbyxorna blivit fläckiga när man ätit mat på licensbetalarnas bekostnad. Söderqvist lugnar – utan att med en min röja ironin – att licensbetalarna ska få pröjsa en ny kostym.

Någon visar ett inslag som bygger på den vid tiden något överanvända idén att Erlander suttit länge som statsminister (jfr skämt om Göran Perssons fetma, Pagrotskys längd, Lars Danielssons bortförklaringar) – och alla spolar inslaget med motiveringen att idén är trött. Ett slags självreflexiv, metamedveten humor som har betydligt mer gemensamt med Ulveson & Herngren än samtida, folklighetsflåsiga Hylands hörna.

På samma vis som Luuk brukade göra i sina tidiga sena kvällar, kommenterar man också Sveriges radios (som det då hette) stadgar, där programmen på sitt folkhemsförnumstiga vis förväntades informera och undervisa tittarna. Gunnel Broström undervisar därför tittarna om vem som är mördaren i höstens deckarskörd (ett skämt så klart, något som så klart gick långt över huvet på inskrivande vänner av ordning).

Långt före sin tid presenteras ett dold kamera-inslag där man går runt i Trosa och skrämmer lokalbefolkningen med att europavägen ska dras rakt genom stadskärnan. Ännu längre före sin tid visar man sen en alternativ klippning där man får dom intervjuade att bejaka detta faktum.

Detta – liksom den lekfulla scenografin med sammanträdesbordets inbyggda korvlåda – var ett typiskt verk av scenografen, regissören, konstnären och idésprutan Yngve Gamlin, idag sorgligt bortglömd. Hans tankar om metateve, mockumentärer och expressiv klippning var naturligtvis extrema då. Idag hör det till dom tydligaste tevetrenderna i världen.

Och hela tiden titulerar man varann – och detta var fem år innan du-reformen, när Sverige hade världens krångligaste tituleringssystem beroende på om man pratade upp eller ner mellan samhällsklasserna – med det överdrivet familjära ”du grabbar”.

”Du grabbar” blev också namnet på ett antal scenshower på Grönan och Berns, med en starkt decimerad skara skägg. En EP släpptes. I övrigt gjorde dom inte särskilt mycket mer tillsammans. Men dom fem tevetimmar som gjordes satte ett rejält avtryck i sin tid och påminde en självrättfärdig befolkning att dom var jävligt förskonade från riktiga problem.

Att ta sej tid att leta upp papper och kuvert, köpa frimärken och hitta en postlåda för att gnälla på att Beppe Wolgers pratar och äter korv samtidigt, får betraktas som ett utfall av för mycket tid och för få bekymmer.

Jag har alltså sett ett av fem timslånga program med dom sex skäggen. Jag ser gärna dom övriga fyra. Tar man bara bort samtliga referenser och ersätter med motsvarande, är det ett program som skulle kännas lika skönt lojt, cool och hipp idag.

Hjälp.

Av Kalle Lind

den 2007-12-10

i blogg

Hittade en ny tidning hos en av mina lokala näringsidkare (som kör som slogan ”Kvalite och arbete”).

Trots att jag tror mej om att hålla mej hyfsat à jour med vad som händer på en svensk seriefront, har jag faktiskt inte hört om den tidigare.

Den redigeras hursomhelst av Rolf Classon, grundare av tidskriften Galago (som idag drivs av andra), förlagen Tago (nerlagt) och Kartago (som lever i högönsklig välmåga, idag främst tack vare Kellerman).

Innehållsligt kan jag inte säja att den bjöd på några omtumlande överraskningar – de medverkande var ungefär dom Galago-bekanta jag kunnat gissa mej till – men det gladde mej att nån försöker ta tillbaka begreppet ”Hjälp!” från den där teveserien jag aldrig riktigt sett men ändå retar mej på.

”HJäLP!” var som bekant den svenska editionen av Harvey Kurtzmans HeLP, i sin tur en lite vuxnare variant av samme mans skapelse MAD. Både Svenska Mad och HJäLP! redigerades av Lasse O´Månsson, som innan dess gjort tidningen Svensk Humoristisk Tidskrift (med underrubriken Svensk humoristisk tidskrift).

Lasse O´ var en särling i den svenska nöjeshistorien. En comedian´s comedian, älskad av Hasseåtage, Beppe Wolgers, Povel Ramel och Joakim Pirinen, hatad (i bästa fall) eller ignorerad (i flesta fall) av folket. Påstods ha introducerat begreppet ”sjuk humor” i Sverige. Var absolut den som introducerade begreppen ”den vanliga hopern fårskallar” och ”åkerbock”.

Jag vet ganska lite om Lasse O´ och gör inga anspråk på att kunna honom, men det lilla (av hans ganska stora produktion för tidningar, radio och bok) jag tagit del av gör mig glad.

Glad för att den svenska ankdammen också på Hylands tid – när även underhållningen i princip var en statlig angelägenhet – kunde ge plats åt en man som rörde sej i det outforskade gränslandet mellan Beckett, absurdismen och revyscenen.

Som skrev böcker med titlar som Tarzan super, säger aporna och dömdes i tingsrätt för kätteri sen han gjort en radiosketch om hur kyrkan slogs ihop med bensinmackar.

Lars-Olof Månsson från Sala, som hävdade sitt fabulerade irländska påbrå så framgångsrikt att det är omnämnt i uppslagsverken, verkade nöjd där han satt i sitt minimala hörn av världen, spisade jazz, strök sitt bebop-skägg och skrev humortexter som bäst beskrivs som ”konstiga”.

Han var med hos Hasseåtage i deras två första revyer, och även om de ansade honom en aning fick han i Gröna Hund ändå göra en monolog han skrivit, som i princip går ut på att han som simlärare låter en elev drunkna medan han förolämpar publiken (bl.a. vänder han sej till en man och säjer ”du har skrivit hit – ja, du fick väl hjälp förstås”, en replik jag gladeligen norpat och sagt åtskilliga gånger).

Han avslutade den där monologen med historien om mannen som kommer in i djuraffären och frågar hur stor en pingvin kan bli. När djurexperten visar, blir mannen betänksam och säjer ”åh katten, då var det en nunna jag körde över i alla fall!”

Hasseåtage frågade honom en gång försiktigt om han kunde tänka sej ett mildare avslut, då stockholmspubliken 1962 inte var riktigt mogen för det lite mer edgy materialet. Visst, sa Lasse O´, och drog istället historien:

Lillasyster kommer in med ett kranium i handen.
-Mamma mamma, titta vad jag hittade i lillebrors huvud!

Han fick fortsätta dra nunnehistorien. Två år senare var publiken så härdad att Hasse Alfredson själv kunde dra den som Lindeman.

I tidningen HJäLP medverkade bl.a. Hasseåtage, Beppe Wolgers, Ardy Strüwer och Lasse Åberg m.fl. statligt sanktionerae riksunderhållare, som alla verkade se forumet som ett fönster att göra det lite grövre, lite hårdare och lite prilligare än vad Gittan Bingo i Bagarmossen betraktades redo för. Beppe Wolgers var jultomte med k-pist, Hasse Alfredson skrev konstiga monologer om kåken och föttan.

Givetvis blev det ingen särskilt långvarig utgivning. Svenska Mad – som trots allt innehöll så timida och begripliga saker som David Berghs makalöst menlösa fluktanden – funkade på en bredare bas med Don Martins onomatopoesi, Antonio Prohias X & Y och dom rätt simpla filmparodierna. Den överlevde in på nittitalet, och återuppstod t.o.m. ett tag, även den under Rolf Classons vingar.

HJäLP krävde liksom lite mer av läsaren. De nummer jag själv läste som barn, en gång tillhörande min morbror, var t.ex. helt obegripliga. Då. Idag kanske jag hade fattat referenserna, men antagligen inte skrattat.

Men känslan, stämningen, den sympatiska idén att om bara en enda där ute fattar referensen så får den vara med (en uttalad tes från Lasse O´ och hans radiopartner Bertil Petterson), som omgav HJäLP och dess redaktör, har levt vidare.

Och även om nummer ett mest lämnar mej likgiltig, tror jag att Rolf Classon är mannen att springa vidare med stafettpinnen.