På Smålands nation i Lund – den vänstervridna nationen, masken i det akademiska äpplet – såldes förr om åren bara Cuba Cola. Coca Cola kom under de vänstervinande åren på sextio- och sjuttiotalen att bli synonymt med den imperialistiska draken i väst. Det var de nordvietnamesiska barnens blod man drack.
Cuba Cola, däremot, kändes väl som ett fräscht och politiskt korrekt alternativ. En lätt smak av Fidels Cohibas och Ches motorcykelolja. Fraktad direkt till nationen med revolutionsbåten Grandma. En dryck för rebeller och compadres.
Givetvis är inte Cuba Cola på något vis tänkt som en hommage till det revolutionära Cuba. Allra minst är det tänkt som något slags marxistiskt alternativ till den imperialistiska Coca Colan. Tvärtom. Det är en ren cash-in.
Fram till 1953 var coladrycker förbjudna i Sverige. Kombinationen koffein och fosforsyra gjorde den till ett fall för de styrelser och pärmbärare som hade till uppgift att skydda folket. Av någon anledning hävdes dock förbudet. Amerika var i ropet. De hade vunnit kriget och gett oss jeans och chewing gum och bilar med vingar. Folket ropade efter kombinationen kolsyrat vatten, socker,
färgämnen, citronsyra, fosforsyra, natriumbensoat och koffein.
Innan någon flink importör hade hunnit ta in den efterlängtade Coca colan var Malmöföretaget Saturnus på fötterna. De hade tagit fram en egen cola. De gav den en etikett i den amerikanska flaggans färger och döpte den efter den karibiska ö där amerikanska miljonärer tillbringade sina semestrar med att smörja marionettledaren Batistas korrumperade system med dollarsedlar. Cuba cola fanns att köpa i svenska butiker innan Coca colan äntligen nått oss och även svenskar fick känna den sötsliskiga smaken av frihet.
Men även om Saturnusbryggeriet aldrig varit organiserat som kolchos har det förstås varit mer kommunistiskt korrekt att stötta en lokal småhandlare i läskeblask än att pumpa in ännu några cent i den amerikanska multisen. Historien är sällan svartvit men ofta lärorik.
