Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: kultursyn

Rostad, grillad och bränd.


I fredags ordnade mina förläggare och min ”käre” ”vän” Valle Westesson släppe-fest för boken Människor det varit synd om och i anslutning till detta en så kallad roast av undertecknad.

Jag njöt i fulla drag. Det var ett sant nöje att bli förolämpad av diverse A-kasseproffs från svensk humors skuggsida: Johan Sköld (gammal vän och co-member i det sporadiskt uppdykande Komikkollektivet Korv), Freja Hallberg (som jag snart ska göra radiohumor med), Marcus Johansson (som driver ståuppklubben Oslipat), Nisse Lind (ståuppare samt bror), Cecilia Ramstedt (ståuppare samt genusvetare), Måns Nilsson (antikvitetskrämare och diversearbetare) samt Valle Westesson (kollega, granne, vän och tönt).

Efteråt sa nån i publiken att det hade varit snällt. Då hade vi ändå hackat på Skölds vattniga blogg, Valles tunnhårighet, Frejas förkärlek för prettocomedy, Marcus korthet samt missbildningar, Ramstedts supande, Nisses lättja, Måns girighet, samtligas utom Måns brist på framgång, mina förläggares snålhet och mina besserwisserdrag, mina hemorrojder, min dubbelmoral och min sjaviga framtoning. Valle hängde dessutom ut en panikattack jag hade för några år sen som jag just lyckats förtränga (till min ohöljda förtjusnig, ska kanske tilläggas).

Skälet till att folk uppfattade det som snällt är att det var snällt. Det var – vågar jag lite självgott påstå – kärleksfullt och respektfullt. För mej är kärleken och respekten så självklart inbyggda i roastformatet att jag inte riktigt förstår hur nån kan se nåt annat.

”Mobbing-teve” tjuter kvällspressen – kvällspressen! – om SVT:s Grillad. Den som hävdar att Grillad är mobbing kan ta sej till min gamla högstadieskola och få en örfil i korridoren av en niondeklassare från Flyinge, bevittnat av x antal snusläppar, och sen hoppas jag att vederbörande håller sin Schibsted-ägda trut stängd för all framtid. Mobbing har aldrig inneburit att människor på lika villkor skämtat med varann.

Det spelar ingen roll om man gillar Robban Aschberg eller Anna Book, men det faktum att de sätter sej i mitten av en scen för att bli häcklade är i sej värt respekt. Visst, de gör det eventuellt av mediekåthet. Men det är knappast en dödssynd i detta tidevarv. Och hursomhelst så antar de utmaningen.

Grillad har varit ett extremt ojämnt program. Det beror dels på att somliga medverkande har vägrat att acceptera programformen, mest på att diverse klåfingriga mellanchefer förtvivlat måste kämpa för sitt existensberättigande genom att gå in och pilla i sånt de inte kan (= humor) istället för sånt de kan (= karriärism).

Och självklart på att SVT är en schizofren dinosaurie från svensk öststatstid, som å ena sidan vill Utmana och Locka Ungdomen, å andra sidan inte vill stöta sej med de pensionärer som faktiskt tittar.

Att lägga ett rost-program fredag 21.00 efter Peter Settman och äppelkindade musikalartister är att be om en skandal – en skandal man dessutom inte kan vända till sin fördel. De som begriper formen har annat för sej, de som tittar begriper inte formen. SVT vill äta kakan och ha den. I slutändan blir ett dödbak.

Men att, som vissa ursäkter till tyckare i vissa ursäkter till tidningar, komma och påstå att humorn nuförtiden har blivit elakare och grövre, är naturligtvis bara historielöst och enfaldigt.

Elakare än när då? Än när Rolf Börjlind satte Fälldin på dårhus 1978? Än när Karl Gerhard – inför en publik av adelsmän – kallade överklassen för halvmänniskor?

Grövre än när då? Än när Sten-Åke Cederhök drog vitsar om våldtagna nunnor? Än när Emil Norlander på 1890-talet skrev revyer om inavlade och sinnesslöa? Än när Aristofanes satte enorma löskukar på sin ensemble?

Roast-konceptet utvecklades som bekant i utkanten av showbiz, strax utanför strålkastarljuset, som initationsriter i slutna komikersällskap i New York. Där kände ingen av tvångströjor i form av SVT-censorer och människor som vill missförstå. Där vädrade man och ventilerade man känsligheter med ett verktyg som humorister behärskar: ironi.

Ironi är måhända inte för alla. Humor – åtminstone den roliga – bygger gärna på ironi. Humor måste därför inte vara allas angelägenhet. Jag kan inte se poängen i att trycka fittskämt i huvet på SVT:s servicehemspublik. Det vinner varken gamlingarna eller skämten på. Men problemet är inte skämten – de är bra (jag har för fan skrivit några av dem själv!) – utan sammanhanget.

Min erfarenhet är att roast-konceptet är fantastiskt – förlösande, förlåtande, renande, det optimala sättet att säja ”vi har alla skavanker men är ändå värda kärlek” – men som med allt utmanande mår det bäst av att odlas i periferin. Knacka på och stig in om du vill, men känns det obekvämt så gå för fan din väg. Lustigkurrarna måste sätta ribban – inte mellancheferna.

Ett sånt program ska inte sjösättas av en statstelevision med lika delar mindervärdes- och finkulturskomplex. Ett sånt program måste sjösättas av folk som tror på vad de gör.

Varför humorister är bättre på humor än folk som inte är humorister.

John Cleese sålde sitt Fawlty Towers-manus till amerikanska ABC. Fawlty Towers – som föregrep Larry Davids credo till Seinfeld-författarna ”No hugging, no learning” med sexton år – ansågs inte riktigt passa den amerikanska smaken. Den var för ångestladdad, för neurotisk, för cynisk, för kompromisslös i sin syn på människorna som ömkliga och utsatta.

Amerikaner gillar ju mer baseball och popcorn och sånt.

Därför gjorde man vissa smärre justeringar för den amerikanska marknaden. Man la t.ex. till lyckliga slut och försoningar.

Och så tog man bort Basil.

Amanda´s house – med Bea Arthur (pantertantern Dorothy) som hotellägare – lär inte ha blivit nån jättesuccé, men visades faktiskt i SVT typ 85.

1819 spelades Hamlet på Kungliga Teatern – numera mest känd som Drrramaaaaten – för första gången. Den hade då tvåhundra år på nacken. Baronen, översten och teaterchefen Gustaf Åkerhielm kände också ett behov av att korrigera texten. Det gjorde han rätt i. Alla vet ju att överstar och friherrar är bättre lämpade för dramer än t.ex. dramatiker.

Bl.a. ansåg Åkerhielm att det var ”farligt för folket” att se kungligheter bete sig ovärdigt. Han strök därför de scener som visade kungligheter bete sig ovärdigt.

Eftersom hela pjäsen som bekant handlar om en kung som mördas av sin bror och hustru och vars son beter sej pubertalt och skickar sin fjälla i döden, kan inte särskilt mycket av ursprungstexten ha funnits kvar på slutet.

Särskilt inte som det ansågs okulturellt och smaklöst att som Shakespeare blanda tragedi med ett gycklarspel. Varför jag gissar att Åkerhielm även strök gycklarscenerna.

De rester av ursprungstexten som fanns kvar – troligen fäktningsscenen mellan Hamlet och Laertes – ”förskönade” Åkerhielm för säkerhets skull.

Jag pratar regelbundet med människor vars arbete är att filmfotografera, ljudlägga och göra humor, som ägnat stora delar av sitt liv åt att tillskansa sej ett yrkeskunnande och en position. De berättar ibland om hur de spelar upp sina filmer och sketcher för uppdragsgivare från t.ex. ostkrämarbranschen eller spiknasarbranschen.

Dessa ost- och spikmånglare kan då säja saker av typen ”det är lite mycket grönt i bilderna”.

Det står dem naturligtvis fritt att tycka detta, särskilt som det är de som pröjsar. Men faktum kvarstår: ibland skulle man kunna låta folk som kan saker göra saker istället för folk som inte kan saker.

Det är ju ytterst sällan en ljudtekniker förklarar för en mejerist hur man gör en perfekt herrgård eller en dramatiker påpekar för en överste hur man bäst runkar bulle.

Die Forsselle.

Lars Forssell och hans femtitalsgeneration – Olle Adolphson, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Barbro Hörberg – hade en sympatiskt eklektisk syn på kulturen. Ingen genre var finare än nån annan. Det var lika okej att skriva för barn som för Kulturrådet.

Och Forssell levde som han lärde. Han skrev böcker om Chaplin, dikter om bröderna Marx och var med om att upphöja Evert Taube från lustig viskrumelur till Nationalskald. Han skrev för revyn, schlager-SM, krogshower och den unga Lill-Babs (believe it or not: Lill-Babs har varit ung!)

Det intressanta är att han därmed inte gjorde avkall på poetens rätt att vara litterär. Genom att skriva (någorlunda) litterärt fungerande populärlyrik gav han på en gång status åt Melodifestivalen och uppmärksamhet åt sej själv. Man kan säja att han kunde konsten att äta kakan, ha den kvar och kränga smulorna till hyfsade summor.

Det är inget dåligt hantverk.

Han kom undan med schlagerrader som ”dina bröst är som svalor som häckar” genom att dom lite försiktigt refererade till Bibelns Höga visan (med den erotiskt och animaliskt förvirrade versraden ”din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell”).

Hans texter för kabaretscenen var inte alltid en oavbruten skrattfest:

Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte

(”De fattigas piano”)

Inte heller hans övriga lyrik:

Du skar upp´na som man skär upp en gris
Och tog med dej livmodern som bevis

(”Jack Uppskäraren”, insjungen av Cornelis)

Det finns säkert en massa elaka saker att säja om Lars Forssell. Det finns det alltid om gamla fyllon. Han lär ha varit vresig ibland och hade en obehaglig tendens att göra upp med gamla vänner på kultursidorna istället för hemma vid köksbordet.

Ett taskigt påhopp gjorde han på den sköre Beppe Wolgers – som ändå varit den som hållit den fattige Forssell med whisky under femtitalet. Forssell irriterade sej på vännens framgångar i lördags-TV på sextitalet och lät hela världen få veta det:

Låt oss slippa – åtminstone för den här säsongen – hr Wolgers, född playboy med humlor i samvetet.

Artikeln publicerade han (gissningsvis på lyset) i en veckotidning. Några månader senare hade han nyktrat till och bad om ursäkt i ett privat brev.

Men oaktat Forssells lynnighet i det privata så måste man ge honom att han gärna simmade mot strömmen. På sjuttitalet var han visserligen socialist som alla andra, men han envisades med att hela tiden reta upp dom läger där han skulle kunna bli mottagen som en vän. I filmen ”Mr and Mrs Sweden” hånade han ynglingar som bodde i vänsterkollektiv och spolade ner Kalle Anka på muggen.

Samtidigt satt han i Svenska Akademien och skrev:

Vill du väljas till L´Academie Suèdoise,
vill du sjunga skärtorsdagspsalmer,
så ditt liv blir en storm i ett vattenglas
bland vissna 80-talspsalmer
så gör som Johannisson, inte som Lundkvist,
gör som Pär Lagerkvist
Gör det! Gör det! Gör gärna det!
Ni kommer att trivas bra med varandra.
Men säj aldrig att du är kommunist
som en milliard andra.

Och just den egenskapen, att aldrig bli vänskapskorrupt, att alltid bita den hand som göder en, att aldrig bli någon annans apa och sprattelgubbe, är trots allt värd respekt. Inte för att motvallskärringarna tvungetvis är särskilt sympatiska eller gör nån samhällsnytta, utan för att dom utgör ett alternativ till det lismande och inställsamma.

Varför Sadie Hawkins Day inte firas på Mitthögskolan.


USA:s kanske tre största litterära verk: George Herrimans ”Krazy Kat” (1913-44), Al Capps ”Li´l Abner” (1934-77) och Walt Kellys ”Pogo” (1948-75).

I ett land utan annan historia än att ett gäng skattesmitande frimicklare lyckades utrota ett folkslag för ett par hundra år sen, finns inga distinktioner mellan gammal (=fin) och ny (=dålig) kultur.

Där behövs inga kultursidesdebatter eller officiella godkännanden av typen ”Ingmar Bergman tittar på Dallas!!!” för att serier, pop, slapstick, skämt, våldsfilm, teve och dataspel från början ska betraktas som dom kulturella uttryck dom är.

Om jag tycker många andra uttryck för amerikanskhet – slumpvis dödande av främmande folkslag och tanken att fackföreningar är stalinism – är osympatiska, så uppskattar jag åtminstone detta faktum oreserverat.

”Knallhatten” – som ”Li´l Abner” fick heta på svenska av samma skäl som Goofy fick heta Långben (dvs. galopperande vansinne) – utspelar sej i redneckhålan Dogpatch där folk bokstavligen tävlar om att vara dummast, snålast, smutsigast och latast. I decennier var ett av seriens huvudteman hur den enfaldige Knallhatten flyr undan den vackra Daisy Maes lika heta som omotiverade kärleksinviter.

Tydligast manifesterades detta tema i Sadie Hawkins Day, den årliga Dogpatch-traditionen då hålans alla ungmöer hade en chans att bokstavligen jaga och fånga hålans alla ungkarlar. Med några minuters mellanrum sprang respektive flock iväg, och lyckades töserna snärja pojkarna innan solnedgång var giftermålet ett faktum.

Man kan kalla detta för ett chauvinistiskt tema. Al Capp hade antagligen inte läst Simone de Beauvoir. Men Capps angreppsmål är människan – den absurt handlande och självdestruktiva arten – och inte könen. Hans kvinnor är lika smutsiga och lika handlingskraftiga som hans män.

”Sadie Hawkins Day” dök upp i serien 1937. Tanken var aldrig att det skulle återkomma. Capp märkte dock genomslagskraften och så blev dagen ett stående inslag i serien – strippserier publiceras i USA alltid på samma dag i alla tidningar – och dagen konstituerades till 15 november.

Redan 1939 firades Sadie Hawkins Day in real life på över 200 college i USA.

I femton år varierade Capp sedan detta tema: hur Daisy Mae jagar och Li´l Abner springer för livet. När hon till slut lyckades fånga honom 1952 och äktenskapet klubbades igenom, blev det en förstasidesnyhet och Life-omslag.

Jag vet inte om Knallhatten någonsin har haft nåt riktigt genomslag i Sverige. Den gick i Expressen på sextitalet och i 91:an-tidningen vid samma tid, men antagligen fanns inte riktigt den kulturella förståelsen varken hos läsarna eller översättarna.

I Sverige har man alltid försökt adaptera snarare än översätta serier: baseball blir brännboll (vilket blev fullkomligt obegripligt när man läste Acke), Margaret Thatcher Anne Wibble, Johnny Carson Lennart Hyland eller på åttiotalet Siewert Öholm.

Det gör naturligtvis en massa serier svårtydda. Jag ser ju att Sopprot har en stor handske av en typ jag själv aldrig haft när jag spelat brännboll i plugget.

En serie som Knallhatten, med sina tusen referenser till amerikansk kultur och politik, sina allegoriska kvaliteter och sin språkliga uppfinningsrikedom – replikerna är i originalet fonetisk tecknad sydstatslingo – går naturligtvis inte att tolka rättvist. Hade man istället ansträngt sej att ge nycklarna så hade man som läsare lärt sej saker på kuppen.

Idag är svensken antagligen tusen gånger mer insatt i till och med det mest obskyra amerikanska kulturuttrycket än vad han är i sin egen historia. Örebroaren vet mer om squaredance än om gånglåtar. Halloween är relevantare än midvinterblot. Hade Knallhatten kommit idag hade den gissningsvis blivit lika stor här som där. Det gjorde den dock inte.

Därför kommer Sadie Hawkins Day aldrig att firas vid Mitthögskolan.

En elitists bekännelser.

Jag jobbade ett antal år med att göra ett s.k. humorprogram i P3. Det hette Hej domstol! och var bitvis s.k. ”smalt”. Det vill säja att vi pratade om Sven Wollters bakgrund inom KPML(r), Vilgot Sjömans film Tabu samt Somalia.

Jag har efteråt insett hur privilegierade vi var, som fick månadslön och en rikssänd kanal till förfogande i en tid där alla yrkesverksamma humorister åläggs att hitta Minsta Gemensamma Nämnaren.

För varför skämta om perifera och komplicerade ämnen, som kanske rentav kan reta lyssnarens nyfikenhet, när man kan skämta om sånt som alla känner till och därmed bekräfta lyssnarens lättja?

Varför göra det svårt (=utmanande) när man kan göra det lätt (=simpelt)?

Under årens lopp har jag varit inblandad i diverse diskussioner om hur mycket bakgrundsfakta man måste ge publiken. När Hej domstol!-konstellationen gjorde nåt lajvframträdande insisterade en i gruppen på att man inte bara kunde säja ”Horace Engdahl” utan måste säja ”Svenska akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl”. Jag blev sur och kontrade på ett mycket barnsligt vis med att gå runt resten av dan och säja ”vill du ha frukten äpple?” och ”nu går jag på rummet toaletten”.

En annan gång har det nästan blivit blodvite när mina kollegor inte tyckte att den nära vänskapliga relationen mellan Björn Skifs och Bengt Palmers är common knowledge. Jag menade väl i min tur att man måste ha levt i en annan galax om man har missat att Palmers varit involverad i allt från Michelangelo till Drömkåken, och att jag bara uppträder för människor i den här galaxen.

Skämtet ändrades att handla om Oldsberg och Björn Hellberg. Vilket jag fortfarande inte tycker är lika roligt.

Jag har genom livet tvingats inse att mina referensramar inte är desamma som andras. Det händer fortfarande att jag i nåt socialt sammanhang kanske skämtar om att Carl Bildts dotter heter Blanceflor – och möts av nästan skrämda blickar: ”Hur vet du det? Hur kan du hålla reda på sånt?”

Som att det är jag som är den konstiga som har lagt nåt på minnet som hela landet faktiskt pratade om för inte mer än sjutton-arton år sen. Som att det är de som inte känner till namnet på utrikesministerns avkomma, och framför allt tycker att det är HELT SJUKT att nån gör det, som är de normala.

Denna attityd hos mej – och denna attityd hos andra – gör att jag aldrig kommer att kunna skriva humor som blir bred. Jag tycker nämligen att det man kallar bred humor är tråkigt.

Det här kan man kalla snobbism och elitism om man vill. Men jag hävdar med bestämdhet att humor bygger på ett överraskningsmoment. Skämtar man bara kring välkända och välbekanta ämnen ur veckans nyhetsflora så blir man som tittare inte överraskad. Man har ju själv stått vid vattenkylaren och chit-chattat om melodifestivaler och Reinfeldt hela veckan.

Den sortens humor kan säkert bli ett slags lägereld som hela svenska folket kan samlas kring för att få bekräftat att de gjort samma analyser som etablerade gagwriters. Men det kan aldrig bli särskilt roligt.

På hjärntrusten bakom program som Hey Baberiba! lär de ha en ”hänga-ut-från-ett-flygplan”-regel om skämt kring kändisar. Man får alltså inte skämta om folk som snittittaren inte skulle känna igen om man såg dem hänga ut från ett flygplan i luften.

Med påföljd att alla skämt handlar om kungafamiljen, Carola och Persbrandt.

Egentligen tycker inte jag min hållning är elitistisk. Jag tror med bestämdhet att folk vet mycket mer än vad de tror. Mannen på gatan, Nisse i Hökarängen och Gittan Bingo känner visst det till Horace Engdahl och Bengt Palmers. Och jag tror att de blir smickrade av att nån gång få utlopp för de kunskaper som de lagrat i medvetandet.

Allt om min buskis.


Medelklassmänniskor med nåt slags syn på sej själva som smakfantaster svänger sej gärna med begreppet ”buskis”. ”Buskis” behöver man aldrig förklara. ”Buskis” är sånt som vulgära människor utan intresse för Viktiga Ting gillar. ”Buskis” är nåt dåligt och dialektalt med vulgära hänsyftningar på fortplantning och tarmtömning.

Inte som när Norén låter Micke Nykvist ligga och skrika ”pissfitta” på en parkbänk. Inte som Börje Ahlstedts tokflatus i Fanny & Alexander.

Aristofanes löskukar är ju trots allt antikhistoria (kulturpoäng: 150). Börje Ahlstedts brakskitar skriver vi en avhandling om (kulturpoäng: 257). Stefan & Krister (kulturpoäng: minus 100 000 miljoner) är paria om de så skulle recitera Katarina Frostenson (kulturpoäng: såinihelvete) och få låga publiksiffror (kulturpoäng: en hel del).

Min barndoms buskis var Albert & Herbert, Fleksnes, NP Möller och Poppe på Fredriksdal. Allt slentrianföraktat. Somt har med tiden fått nåt slags förmildrande skimmer av tidsdokument, men överlag är hållningen att det är en Sämre Sorts Kultur För En Sämre Sorts Människor (läs arbetarklass).

När jag sitter och ser om NP Möller på DVD är det som slår mej mest Sorgen. Nils Ahlroth – revystjärna (kulturpoäng: 0) från Höör (kulturpoäng: minus 100)- spelar en änkeman som ägnar sin tid åt att sopa gården och käfta lite med Skogan i speceributiken.

Allt är placerat i de kvarter runt Möllevången i Malmö där jag själv bor, men på tevebilderna från sjuttitalet är det kliniskt rent från falafel, telefonkort och parabolantenner. Det enda som är sej likt är den stora stolta statyn Arbetets ära, där ett gäng arbetande män (stöttade av sina inte riktigt lika arbetande kvinnor) lyfter ett stenblock mot himlen. Den ser lika ironiskt malplacerad ut då som nu.

Temat i NP Möller är inte brakskitar eller tossiga peruker. Det är Ensamhet. NP Möller pratar med sin hund, minns sina sorglösa år på sjön, går på diskotek med grannfrun utan att höra vad hon säjer och träffar den alkoholiserade gamle MFF-stjärnan Danskdödaren (Jan Malmsjö) som på den patetiskes vis älter en tjugo år gammal landslagsmatch.

På ett vis är jag inte förvånad. Jacques Werup var något otippat en av författarna, och som alla andra män med förkärlek för Österlen, KVINNAN och högt hår (kulturpoäng: Lena Endre) är han ingen muntergök.

Men det är faktiskt påtagligt hur ledsamt det är. Människorna är trasiga och hjälplösa och famlar fåfängt efter varann mot dom gråaste av fonder: Malmö och sjuttitalet.

Temat i både Fleksnes fataliteter och Albert & Herbert är föräldraskap. Både Marve Fleksnes och Tomas von Brömssens Herbert sitter fast i halvincestuösa relationer där mamman passar upp och pappan tvingar kvar och ger dåligt samvete. Fleksnes håller sin kuschade mamma på mattan, Albert håller sin son kopplad i en skrothandel som passerat sin tid redan på sjuttitalet.

Mitt starkaste minne från Albert & Herbert är det avsnitt där Herbert till slut tvingar in sin pappa på ålderdomshem. Slutscenen i avsnittet – och säsongen – visar Albert, liggande på sin säng, stirrande upp i taket, rullande tummar i fingerlösa vantar. Det är ohyggligt vemodigt, särskilt som vi vet att Herbert inte kommer att gå vidare i livet, snärjd vid sin pappa av uselt samvete. Jag vill minnas att bilden på Albert låg kvar hur länge som helst och rev en i veka livet med sin obarmhärtighet.

Man kan tycka att det är grått, ödsligt och långsamt. Sjuttitalets Möllan och Haga eller alla tiders Oslo var inga Las Vegas. Skrothandlare och portvakter har aldrig varit sexiga. Marve Fleksnes konstiga hatt är inte haute couture.

Men det är tammefan dramatik som hanterar dom stora mänskliga frågorna, svårigheten i att finnas till, problemen i att finna sej en plats i tillvaron. Och som sådan förtjänar den att tas på samma allvar som alla högstämda rövpinnade jävlar som står och stänker saliv över den sublima publiken på Drrrramaaaaten och berättar för dem vilka ruttna pissfittor de är.

[Doo:ku]-såpor.

Som sagt kommenterar jag av princip inte saker som hänt under modern tid, men det känns som om Jan Malmsjö inte kvalificerar sig dit även om materialet är nyinspelat.

I sista avsnittet av Stjärnorna på slottet satt han och ondgjorde sej över nåt som tydligen heter [doo:ku]-såpor. Detta är tydligen något som går på teve och som tydligen är förkastligt.

Tidigare har omnipotenta herrar som Persbrandt, Thommy Berggren och Thorsten Flinck uttalat sej om detta fruktansvärda fenomen som om det gällde deras egen psoriasis, som om [doo:ku]-såpor äter barn till frukost och ligger med Dramatenskådisars fruar.

Det är liksom steg 1 i Grandiosa Kulturpersonligheters Dos and Don´ts att ta avstånd från denna pandemi som hotar att sprida gräshoppor och ökenstormar över mänskligheten.

Det är ungefär lika enkelt och slentrianmässigt som att gnälla på Stefan & Krister eller Per Gessles texter. Dörren gapar lika vidöppen som porten till Dramatenskådisars bekräftelsebehov.

Men det riktigt intressanta med Malmsjös utfall är att det 2008 finns ett enda program i någon av dom kanaler jag får in som över huvud taget kan klassas som [doo:ku]-såpa. Det heter Stjärnorna på slottet.

Sida 2 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén