kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: kalle linds karriär i fragment Sida 6 av 10

På ingens begäran: En man med ett skägg sammanfattar sitt år.

Av

den 2011-01-03

i blogg


När jag startade den här bloggen inbillade jag mig att den främst skulle kretsa kring min egen karriär och avknoppa små reflektioner från mina vedermödor i kultursfärens yttersta periferi. Jag vet inte riktigt vilka tokiga incidenter jag såg framför mej att jag skulle rapportera om. Nåt särskilt dråpligt felslag på tangentbordet? Nån prillig sak som hänt mej på vägen mellan sovrummet och kontoret?

Ganska snart insåg jag att jag hade mer att säja om andras kulturarbetarkarriärer. Inte för att jag på något vis är ointresserad av mej själv, gud nej, jag kan umgås i timmar med min spegelbild, men jag är alldeles för självmedveten för att erkänna min narcissism för omvärlden.

Hur som helst: trendspanare och samtidsanalytiker älskar att säja att vi lever i självbespeglingens tidevarv. Jag skyller alltså nedanstående vältrande i kallelindtrivia på att jag bara vill vara med min tid. Tidningar och teve och sociala liksom asociala medier har sammanfattat 2010 ur alla tänkbara vinklar. Ändå torde jag vara först med att sammanfatta Kalle Linds 2010. Så här ungefär såg det ut:

* Jag var med och startade upp P3:s satirprogram Tankesmedjan. Jag lämnade det lagom till att tidningar faktiskt började uppmärksamma det. All heder åt de medverkande – Liv Strömquist, Jonatan Unge, Sara Hansson, Nanna Johansson och Simon Svensson – men jag insåg dag ett att jag inte är en administratör.

* Jag skrev en ohygglig mängd frågor om Harry Potter – som jag dittills aldrig läst eller sett – till SVT:s barn-möter-vuxna-quiz Vågmästarna. Uppmärksammat av ingen. Och då var ändå Elisabeth Höglund med.

* Jag skrev tre böcker. ”Människor som gått till överdrift” är del två i en tänkt boktrilogi om människors babbel (i analogi med Bergmans filmtrilogi om Guds tystnad), Proggiga barnböcker är ett försök att skriva en underhållande fackbok och Hej bröder – lyssna nu till min historia! har som ambition att reda ut varför jag lyssnat så sjukt mycket på Cornelis när det bevisligen finns annan musik.

* Jag var gästredaktör för Aluma – hemlösas tidning i Malmö-Lund – och var med och gjorde ett temanummer om humor. Numret följdes upp av en synnerligen lyckad ståuppkväll på Malmöfestivalen, arrangerad av min vän Marcus Johansson, där tjugotalet medelklasslustigkurrar ventilerade sitt dåliga samvete gentemot hemlösa genom att håna dem.

* Jag var på Bokmässan och skakade tass med Fredrik Lindström och Olle Ljungström. Sjuttonåringen i mej kissade ner sej.

* Jag skrev ett filmmanus. Ett projekt som tidigare fastnat i development hell och slungats mellan oseriösa filmproducenter och SVT:s neurotiska policyändringar fick lite luft under vingarna när SFI plötsligt dök upp från vänster och kastade lite pengar på det.

* Jag gjorde ett gäng inslag om halvglömda riksdagsmän för SVT:s satirsatsning Elfte timmen – lett av satirikern Peter Settman från SVT:s satirsuccé Så ska det låta – och har sällan känt mej mer som ett barn i en gottbutik.

* Jag fick ett mycket oväntat samtal från SVT:s dokumentärredaktion som kommer att resultera i en halvtimmes tevedokumentär om Jehovas vittnen, homosexualitet och julfirande.

* Jag läste på nätet att jag är en ”övervintrad maoist” och fick i en BTJ-recension veta att jag ägnar mig åt att håna altruismen. Båda påståendena förbryllade mig.

* Jag såg en son börja skolan, en son börja dagis och en son på ultraljud.

* Jag satt fyrtio timmar i terapi och beklagade mig.

Ett lumpet personangrepp.

Av

den 2010-12-18

i blogg

Ibland, väldigt ibland, skriver jag för Malmöeditionen av Fria Tidningen. Jag skriver gärna för tidningar där jag föreslår redaktionen ”ett personpåhopp” och får till svar att ”det låter bra, gärna med lokal anknytning”. Här är en text som gör sej lustig på vår mjällaste ministers bekostnad:

När man sysslar med satir och humor och personpåhopp heter det att man inte ska slå neråt. Jag bryter med denna krönika mot regeln och går på migrationsminister Tobias Billström ändå.

Tobias Billström, Malmös man i regeringen, verkar ha järnkoll på lammullströjor. Han vet säkert var man kan hitta prisvärda överrockar. Han ser ut att sköta sin dentalhygien, går nog regelbundet till frisören och jag förutsätter att han luktar fräscht av noga utvald herrparfym.

På sin twitter berättar han att köttbullar och lingon inte är så dumt, och antyder att han föredrar solsken framför regn.

På tobiasbillstrom.se får man veta att han tycker om att promenera – gärna på promenadstråket Ribban och gärna på hösten – och att läsa ”en bra bok” över en kopp (gissningsvis bra) te. Inte nog med det: han tycker också om att laga mat, leka med sitt barn, resa utomlands och ”känna dofterna på Gotlands stränder”.

Vidare tycker Billström att ”en bra shoppingrunda i en trevlig affär” inte heller ”är fel!” Vi pratar alltså om en man som föredrar det bra framför det dåliga och det trevliga framför det otrevliga. Billström understryker avslutningsvis att ”när jag får leverera och se resultat, då mår jag bra” och avslutar med ett kraftigt statement: ”Däremot avskyr jag att se saker och ting som bara ligger ogjorda”. Nånstans i något hörn av jorden finns det säkert någon som formligen älskar när inget händer och allt ligger i en orörd röra omkring dem, men Billström lyckas ändå inte framstå som helt originell.

Jag säger inte att Tobias Billström är tråkig. Jag säger bara att ett genomsnittligt stycke träkol antagligen är festligare. Jag säger bara att tanken på att fastna med Tobias Billström i en hiss får mig att längta efter att få lyssna på färg som torkar. Jag säger bara att jag har haft morgontofflor som haft mer spännande saker att berätta om sig själva.

Men what the heck, Billström är minister. Vi ska inte begära av en minister att han ska knalla runt på stadens gator med en öltunna med slang i kopplad till klappkepsen. Hellre en minister med kamrerssjäl och ett kvastskaft stadigt fastopererat i stolgången än en minister som viker papperssvalor av interpellationerna och gör ballongdansen i plenisalen.

Billström har säkert ordning och reda på sina kvitton. Jag förutsätter att han har sina kryddor i bokstavsordning (från Aromat till Örtsalt) och färgkoordinerar småbyxorna i garderoben (från mjölkvita till gräddvita). Jag gissar att han är på plats i riksdagen innan vaktmästaren för att lägga sina papper kant i kant med skrivbordet och leverera dagens äpple till Reinfeldt.

Jag ser framför mig hur Billström varje morgon fyller bröstfickan på sin skjorta: från höger till vänster från Billström sett 1) en kulspetspenna, 2) en kulspetspenna till om den första skulle klicka, 3) en miniräknare om mobilen inte skulle vara laddad trots att han ständigt har laddsladden i ett särskilt fodral i sin attachéväska. Mobilen bär han för övrigt i ett stötsäkert etui i bältet. Förmodar jag.

Så på så sätt är Billström oantastlig. Visserligen betalade han inte tevelicens under tio års tid, men det var ju enligt egen utsago för att ”programmen var så dåliga”. I övrigt verkar han vara en sån som håller reda på papper och rentav diarieför begagnade snytdukar. Och det är naturligtvis utmärkt. En minister bör vara intresserad av papper.

Fast helt sjukt hade det inte varit med en minister som inte bara var intresserad av papper, som inte var så intresserad av papper att han själv börjat prassla när han går. Nån form av personlighet kan ju inte vara förbjudet hos en minister. Kanske är en minister med vilja och passion rentav att föredra framför en minister som får soffan han sitter i att framstå som en större personlighet.

På de bilder där Tobias Billström ler kan man höra hur fotosessionen låtit; hur fotografen ber Billström att le och hur Billström förundrat svarar: ”Le? Hur menar du då? Med munnen liksom?” Man föreställer sig hur fotografen berättat den ena roliga historien efter den andra och hur Billström med rynkad panna avfärdat dem: ”Va? Träffade Bellman en apa? Det fanns väl inga apor i 1700-talets Stockholm heller!”

Tobias Billström är född 1973. Ändå framstår han som en gubbig pojkspoling, en gammal farbror i puberteten, en som lider av lika delar målbrottsnoja och prostatit, en som äter lungmos och dricker Jolt cola, som har både rollator och akne. Vill man vara vänlig kan man kalla honom ”tidlös”.

Jag vet dock inte om jag vill vara vänlig. Tobias Billströms departement handhar de svåraste human-etiska frågorna, ansvarar för de mest komplicerade mänskliga sammanhangen, sätter upp regler för vilka som är välkomna in i stugvärmen, konstruerar den våg i vilken människor ska vägas, skiljer agnar från veten och får från getter.

Kanske tycker jag att det är bättre med en minister som inte bara gillar att leverera och se resultat, utan också bryr sig om vilka resultat han levererar.

Deleted scene: Jag och Bosse Lidén.

Av

den 2010-11-14

i blogg

I dagarna – som av en slump samtidigt som en biofilm på samma ämne släpps lös – nedkommer jag med boken Hej bröder – lyssna nu till min historia! Det är en bok om Cornelis Vreeswijk, eller mer bestämt om några av de över 500 låtar han hann skriva i andningspauserna mellan snedstegen och klavertrampen. Nedan en text som inte riktigt höll måttet för den färdiga boken, men som ändå ger en fingervisning om tonen och ambitionen.

”JAG OCH BOSSE LIDÉN”
Text och musik: Kris Kristofferson (”Me and Bobby McGee”).
Svensk text: CV.
Utgivningsår: 1974 (lp:n Getinghonung).

Mönstra’ av i Narvik, 30 grader kallt
i sandaler, skjorta och ett par jeans
Åkte tåg till Kiruna, klämde ett par malt
Hade ganska trevligt, vad jag minns
Och jag plocka’ fram gitarren och spelade för flickorna
medan Bosse sjöng och spelade på kam
Och det dunkade i skenorna och konduktören sa,
medan Norrlandståget dundrade fram:

”Är man fri så är man fri – och inget mer med det!
Frihet kostar allt, du har min vän!
Mönstra på en båt igen, sen får vi välan se
Hoppas att du får en bra kapten
– bra för dig och bra för Bosse Lidén!”

Inget ord är mer rock’n’roll än ”yeah”. ”She loves you – yeah yeah yeah” (The Beatles). ”Pressure pressure I got pressure, oh yeah, oh yeah, oh yeah” (The Kinks). ”Yeah, yeah, I wanna be black” (Lou Reed). ”Yeah, yeah, yeah, do the Harlem Shuffle” (Rolling Stones m.fl.). ”Run away run away from the pain – yeah yeah yeah yeah yeah” (Aerosmith). ”Jah live, children, yeah” (Bob Marley). ”We say yeah!” (Hep Stars).

För att bestå av en stavelse och fyra bokstäver, varav tre vokaler och en stum, är det ett sällsynt uttrycksfullt ord. Beroende på sammanhang kan det uttrycka vad håken som helst: njutning, tillfredsställelse, otillfredsställelse, kåthet, aggression, hat. I extrema fall betyder det dessutom just vad det betyder: ”ja”. Inte minst är det effektivt utfyllnadsljud om man behöver ett läte för rytmens skull.

Alla svenskspråkiga rockskalder har dock tvingats konstatera samma sak: ”yeah” funkar inte på svenska. Svenskan är ett bra språk för att göra sammansatta ord (”bombhögern”, ”gråsosse”, ”soppatorsk”, ”skomakarlåda”) eller konstruera adjektiv av substantiv (dagens skånska förskolebarn kallar positiva saker för ”ägiga” eftersom de ”äger”, det vill säja vinner/dominerar), men det är inget vidare känslospråk.

Folk som gillar att prata om nationalsjälar kan säkert breda ut sej om varför det förhåller sej så; jag nöjer mej med att konstatera att svenskan fattas relevanta synonymer till ”yeah”. Fraser som på amerikanska låter sexuellt desperata – ”a-bop-bop-a-loom-op a-lop-bop-boom” – låter som dagisramsor på ärans och hjältarnas språk.

I början av 1990-talet packade rockikonen och kajalkungen Joakim Thåström sina fuzzboxar och drog till Amsterdam för att göra olyssningsbar industrirock på engelska. I en intervju uttryckte han nåt som nästan liknade glädje – i Thåströms värld är glädje inget man stoltserar med – över att äntligen få sjunga ”yeah”. Avundsjukt hade han noterat hur Borlängebandet Sator, som gjorde tungrock på dalaengelska, alltid kunde bränna iväg ett ”yeah” och injicera låtarna med Rock.

På rak arm kommer jag bara på två svenskspråkiga artister som testat att faktiskt använda ”yeah” i ett svenskspråkigt sammanhang. Den ena är mjukpopparen Martin, kallad ”Rymdrakets-Martin” efter en av sina minor hits, som fick en fjärdeplacering med ”(Du är så) Yeah Yeah Wow Wow” i Melodifestivalen 1999. Den andre är Cornelis Vreeswijk, som aldrig dristade sej att slänga in ett nonchalant ”yeah” i utrymmet mellan två strofer.

Frågar ni mej så lyckades Cornelis bättre. Cornelis hade en förmåga att få sina poser att inte låta som poser, som om ”yeah” var det naturligaste ordet i världen för en svensk holländare. I ”Jag och Bosse Lidén” petar han inte bara in ”yeah”. Han använder också ”wow”, ”oh”, ”mmmmmm” och ”nynnynnynny”. En språkmedveten man som Cornelis Vreeswijk använde troligen inte de ljuden av en slump. Det var de orden som behövdes för att uttrycka just det där just då.

Nu ska det säjas att låten ju bygger på singer/songwritern Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee”. Det americanakryddade countryblueskompet inbjöd säkert naturligt till häftigare bluesexcesser än vanligt. I bakhuvudet torde Cornelis, som alla andra, haft Janis Joplins inlevelsefulla tolkning, med ett närmast epileptiskt wail-parti som crescendo.

Men poängen är att det funkade. ”Yeah” gifte sej lika bra med ”Narvik” och ”Kiruna” som med ”New Orleans” och ”Kentucky coal mines”.

På ett sätt är det fullt logiskt. Cornelis kunde få rader som ”törhända ni jagar standard” eller ”lilla söta hönan Agda/ hon blev blåst på ovansagda” att låta nästan naturliga. Då vore det väl håken om han inte kunde blåsa liv i också den banalaste av bluesklichéer.

”Jag och Bosse Lidén” är ytterligare ett exempel på Cornelis självklara sätt att stöpa om andras ord till sina egna. Kristoffersons original utspelar sej – naturligtvis – i USA och beskriver en av de där planlösa rastlösa resorna över kontinenten som amerikaner är så övermåttan förtjusta i. Huckleberry Finns flotte längs Mississippi, Woody Guthries tågluffande genom det arbetande USA, Sal Paradises påtända biltripp i On the Road, Peter Fonda och Dennis Hopper bakom toklånga framgafflar i Easy Rider – allt är skärvor i en stor mosaik om Det Drömda Landet.

Sverige, som visserligen är ett stort land för att vara så litet, lämpar sej inte riktigt som spelplats för dylika storslagna berättelser. Burt Bacharachs och Hal Davids mäktiga ”24 hours from Tulsa”, om en långtradarchaufför som hamnar på erotiska irrvägar på väg hem till sin älskade, blev på svenska ”15 minuter från Eslöv”. Långtradaren blev en moped. Dusty Springfield blev Östen Warnerbring.

Det är med andra ord inte helt smidigt att översätta den amerikanska mytologin till svenska. Det visar också det första försöket som gjordes att klä Kristoffersons ord i svensk språkdräkt. Lalla Hansson gjorde ”Anna och mej” 1971 och valde att låta berättelsen stanna kvar i USA (även om de i andra versen gör en lika hastig som oväntad avstickare till Tokyo):

Stack iväg från ingenting, sökte mej ett mål
klädd i skjorta, jacka och ett par jeans
Anna fann en gammal båt och i grevens tid
tog oss ända ner till New Orleans
Jag tog upp ett munspel ur min tomma, slitna ficka
och blåste trött när Anna sjöng en blues
Och en vindpust blåste, vissla skönt
och Anna klappa takt
Vi kunde snart var låt som folk på båten sjöng

Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting
Ingenting är värt nåt men är fritt
Va ihop var enkelt då när Anna sjöng en blues
Va ihop var skönt och lätt för mej
Skönt och lätt för oss, Anna och mej

Lalla Hansson var en av alla dessa halvunga män med gitarr som drev runt i det svenska musiklivets sjuttital, släpande på en ryggsäck med ljumma Löwenbräu och Dylanideal. ”Anna och mej” är ingen dålig text, men heller ingen bra. Bluesromantiken, New Orleans-båten och den märkliga meningsbyggnaden ger mej samma associationer som Carl Johan De Geers parodiska kioskdeckartitel – Kyss mig dödligt.

Hansson var gissningsvis så marinerad i uramerikansk rockmytologi att berättelsen för honom kändes fullt naturlig, men fortfarande känns texten som en översättning och ingen tolkning. Och har man ett munspel i fickan så är inte fickan tom.

Och som översättning är den fortfarande inte tillfredsställande: ”Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting” betyder inte samma sak som ”Freedom’s just another word for nothing left to lose”.

Vreeswijk gjorde istället resan till en Taube-artad sjömanssång som ligger närmare en svensk tradition. Trettigradig kyla i sandaler låter som klassiskt sjömansskryt. I Vreeswijks andra vers far berättaren från Malmö till Brasilien, blir av med passet ”i någon konstig stad” och hittar kompisen Bosse av en slump på en bar i S:t Louis. Den osannolika berättelsen ekar av Fritiof Anderssons skroderande om hur han blivit ”held up i Kina”, ”rånad i Shanghai”, ”suttit hos pirater uti pant” och gift sej med ”dottern till mördaren Fu Wai”.

”Är man fri så är man fri och inget mer med det” är visserligen inte Cornelis största ögonblick som textmakare – jag har läst raden tretti gånger på raken och kan fortfarande inte se att den har några poetiska dubbeltydigheter – men vittnar i alla fall om en självständighet gentemot originalet.

Sen kan man ha diverse invändningar mot själva begreppet ”frihet”, som återkommer som ett mantra i den anspråksfullare rocklyriken och inte minst är ett av Ulf Lundells favoritord (hans roman Friheten tar 797 sidor i anspråk). Ganska många män som förläst sej på Hemingway och Kerouac har lovsjungit friheten.

Att vara fri har betytt att stå utanför de borgerliga konventionerna, att tänka större än det förkättrade etablissemanget, att vara oberoende, rebell och outsider. I praktiken har det ofta inneburit ”fri att bedra min fru”, ”fri att ta en måndagsblecka” och ”fri att inte ta ansvar för ungarna”.

Frihet kostar för all del allt du har, min vän. Den brukar också kosta rätt mycket av vad din omgivning har.

Problemet med barn som inte kan passa tider.

Av

den 2010-11-02

i blogg

När min fiancée skulle nedkomma med vår första son var jag inbegripen i diverse arrangemang av karaktären trams. Tillsammans med två Hej domstol!-kollegor medverkade jag i inspelningarna av teveprogrammet Extra allt, hågkommet av en scripta på SVT Malmö. Vi gjorde bl.a. en sketch om ett ministerlajv där alla ville vara Gunnar Lund – dåvarande minister för internationell ekonomi och finansmarknader.

Problemet var att inspelningsdatum såg ut att sammanfalla med beräknat nedkomstdatum. Jag bad min fiancée om besked: finns det nån möjlighet att skjuta på dagen? Eller åtminstone få en exakt tid att lägga inspelningsschemat efter? Jag måste kunna meddela kostymören som ska ta fram ett par sköldpaddsmönstrade gubbglasögon i rätt storlek! Dessutom har vi planerat en sketch om ett biskopslajv! Och ett om ett Magnus Uggla-lajv! Kan vi lägga dem i anslutning till slemproppen och när förväntas den för övrigt gå?

Det tog tid för mej att förstå att man tydligen inte riktigt styr över de där tiderna. Jag bad barnmorskor att åtminstone säja nåt mellan tummen och pekfingret, men de förklarade att det inte funkar så. Det hjälpte inte att jag förklarade att vi dessutom lagt in ett nummer där jag skulle spela näverlur.

Med detta i minnet har jag viss förståelse för Torkil Lauesens problem i samband med den planerade kidnappningen av Jörn Rausing 1985. Inte nog med alla de andra omständigheter som präglar en kidnappning – bevakning av en människas lägenhet, byggande av cell, inspelning av hotfulla telefonmeddelanden, stjälande av lämpliga transportbilar, testande av bedövningsmedel, kompromissande med moral – så hade läkaren beräknat förlossning till 7 januari. Samma dag som Lauesen och hans hängivna kommunistkamrater i Blekingegadeligan skulle bryta sej in hos miljardärssonen i hans lägenhet i Lund, söva honom och föra honom i en skåpbil till en ensligt belägen stuga i Norge!

Det måste ha varit så retligt för Torkil att inte veta. Var det alls lönt att han satt och spejade i ett träd i Botaniska trädgården i flera månader om nu hans flickvän inte kunde knipa igen ordentligt? Skulle de rentav tvingas ställa in hela arrangemanget? Vad skulle de då säja till kamraterna i den palestinska befrielseorganisationen/terrorgruppen PFLP, som dessutom bidragit med några hundra tusen kronor till planeringen?

”Lessen, men Torkil tycker det hade varit så trist att inte vara med och se efterbörden från sin förstfödda … Jo, vi vet, vi skulle kräva tjugofem miljoner dollar av Jörns pappa, men det är ju himla nesligt för Torkil att inte kunna hålla tjejen i handen!”

Peder Övig Knudsens båda böcker om Blekingegadeligan – den cell av praktiskt inriktade kommunister som begick några av Danmarks genom alla tider största rån under åttitalet – hör till det bästa jag har läst. De väcker frågor om vad engagemang får kosta och om vad det mänskliga psyket är förmöget att förtränga och bortförklara. Inte minst visar de hur knepigt det är att vara yrkeskriminell på halvtid och leva ett helt ordinärt liv på lediga dagar.

Men framför allt komplicerar böckerna världen, gör den på en gång begripligare och obegripligare. Blekingegadeligan stod alltså i begrepp att kidnappa sonen till en av världens rikaste människor, ärkekapitalisten Gad Rausing, en av grundarna till Tetra Pak.

De ägnade månader åt planering, bland annat på att tillverka diverse irrspår och rökridåer. Rausing skulle inte få nån hint om att kidnapparna var danskar och att han satt inspärrad i Norge. Inspelade meddelanden skickades till pappa Gad på engelsk-arabiska, alla kläder kidnapparna skulle bära inhandlades i Sverige, liksom skruvarna till den träkonstruktion där Jörn förväntades bo några veckor. Jörn skulle inte få nån chans att, i sin konstanta ångest, notera en bult av danskt fabrikat och därmed komma gruppen på spåren.

De vägde alla pros och cons. All kidnappningserfarenhet visar att det är bäst ur säkerhetssynpunkt att likvidera offret efter leverans efter lösen. Vore det inte bäst att låta empirin tala? På samma vis säjer all forskning på området att man bör knipsa av och skicka lämplig kroppsdel till den utpressade för att visa att man menar allvar. I slutändan valdes bägge alternativen bort – det skulle trots allt göra operationen farligare för kidnapparna. Risken var överhängande att pappa Gad då faktiskt skulle gå till polisen.

Planeringen var alltså intensiv och minutiös. Men den utfördes inte för ligans egen skull. De gjorde det de gjorde för Kampen. Varenda krona skulle gå oavkortat till de förtryckta palestinierna. Och inte för att nån av dem hyste några känslor för Jörn Rausing – varför skulle de? – men de la ner mycket tid på att experimentera fram rätt doser av bedövningsmedel genom att testa på sej själva. De som gav hallisar och klaustrofobi valdes bort.

Och efter att ha stulit nummerplåtar i Tyskland och bilar i Sverige, införskaffat integralhjälmar för att kunna dölja sej, hyrt stuga i Norge och byggt en gedigen cell, kartlagt den unge spolingens liv i detalj, byggt en trälåda anpassad för båda Rausings ytterport och skåpbilen samt skrivit alla detaljerade hotbrev till pappa Gad – så la de ner hela operationen. På morgonen samma dag, i en skogsdunge utanför Lund, bara några kilometer och minuter från att allt skulle gå av stapeln. Ingen vet riktigt varför. Det kan ha varit för att Jörns flickvän visade sej vara hemma, men att en av gruppens medlemmar fick en panikattack spelade nog in att projektet snart ställdes in helt.

Det är svårt att kombinera altruism och psykopati. Det är svårt att vara Robin Hood i ett Danmark utan prins John. Det är svårt att hålla sin flickvän i handen under födslovärkarna samtidigt som man ska kräva trehundra miljoner av en farbror med konstigt namn genom att traumatisera hans son för livet.

Varning! Ett inlägg med väldigt mycket hud!

Av

den 2010-10-16

i blogg


Det här är ett klassiskt skivomslag. Någon tyckte någon gång att det var en utmärkt idé att illustrera Cornelis varsamma uppdatering av Taube-katalogen med en naken trubadur i fören på Vispråmen Storken. Kanske syftar bilden på insjungningen av Taubes ”Nudistpolka”. Kanske ska det signalera skärgård och natur och sånt där som Taube gillade. Kanske var det bara ett sätt att säja ”hej! Det är 1969 och vi är så satans frigjorda!”

På den tiden skrämde det hursomhelst inte bort några skivköpare. Plattan sålde som penicillin efter Bokmässan. Taube tackade en gång Vreeswijk ”för vänligheten” på gemensamma stamkrogen Den Gyldene Freden. Tio år senare hade herr C dock en malande känsla i kroppen att Mäster Taube faktiskt aldrig lyssnade på skivan och att det i så fall kanske berodde på den där hudmassan. Herr C sa sej till och med ångra bildvalet.

Själv sitter jag i detta nu och korrläser ett bokmanus om den där holländaren som jag engagerat mej osunt mycket i. På omslagets framsida sitter, som sej bör, en bild av holländaren himself. På omslagets baksida tyckte jag, i all ödmjukhet, att det skulle passa utmärkt med en bild av bokens författare. Följaktligen lurade jag min fotograferande förläggare längst ut i Sibbarps småbåtshamn för att göra en parafras.

Detta, vill jag understryka, har inget med exhibitionism eller narcissism att göra. Det är en allusion och det är något mycket fint.

Vi fortsätter på skrytspåret.

Av

den 2010-09-21

i blogg


Proggiga barnböcker uppmärksammas här och var i etablerad media. Mest fascinerad har jag blivit av att bli uppringd av ICA-Kuriren, magasinet Tara och SKTF-journalen (typ). Och glad förstås. Gissar att jag kommer att känna mej väldigt hemma mellan hudkrämerna i Tara.

Mest förvånad har jag blivit över att boken gick att använda som ett pro-alliansiskt argument på själva valdagen. Det var inte riktigt tanken, ska understrykas. Min mor Såssen mejlade mej 07:05 på valdagen och upplyste om att jag nämndes på Svenskans ledarsida. Uttrycket ”stolt men inte nöjd” fick helt nya dimensioner.

Mest glad har jag blivit över Sydsvenskans recension. Inte för att den är positiv, vilket jag på ärkenarcissistens vis tolkar det som att den är. Jämte ”dålig” finns inget ointressantare omdöme än ”bra”. Glädjen kom av att läsa en recension av nåt man gjort och, som vore det första gången, slås av insikten: ”Just det, det är SÅ jag menar!”

(Jag har förstått genom att ögna igenom Marcus Birros twitter att det inte betraktas som självgott att länka till en massa lovord om sej själv. Tycker ni att detta var ett osedvanligt självförhärligande inlägg så skyll på Birro. Som kompensation lägger jag in en missprydande bild av mej själv.)

För lite eget beröm det luktar mycket mycket mycket mycket gott.

Av

den 2010-09-15

i blogg


Jag medverkade i ett morgonprogram på SVT i morse. Det blev en lustig historia. Redaktionen tyckte liksom inte det räckte med att en snubbe skrivit en matig bok med massor av saftiga bilder och fascinerande detaljer; för att fylla ut de tolv minuterna krävdes också att man kallade in en av dem vars böcker dissekeras i Proggiga barnböcker.

Sven Wernström heter han och det var naturligtvis stort för mej att få träffa honom IRL. Backstage pratade vi mest om Citronilerna – den cittragrupp han har tillsammans med övriga Norrköpingscelebriteter (dvs. John Pohlman och Ragnar Dahlberg) – allt för att jag skulle distrahera honom så att han inte kunde läsa vad jag skrivit om honom i boken (och för att jag så klart, på riktigt, var intresserad).

Men som intervju blev det kanske hackigt. Wernström var enligt egen utsago halvdöv, vilket betydde trekvartsdöv. Varken han eller programledaren hade läst min bok. Samtalet blev en vinglande svindlande färd längs kullriga vägar med många stickspår.

Har man tretton minuter då man ändå bara planerat att stirra in i en tom vägg finns inslaget här.

Efterlängtad lista i sin helhet.

Av

den 2010-07-09

i blogg


Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev är nu färdigskriven och färdigredigerad. Det blir en bok sprängfylld med bilder, texter, citat och intryck, en faktafylld, raljant och förhoppningsvis ömsint betraktelse över en barnkultur som var ack så levande och känns ack så avlägsen.

Det har varit en hejdlöst rolig bok att skriva, och det enda jag sörjer är att jag var tvungen att klippa den med ganska exakt hälften (den andra hälften ligger dock kvar i hårddisken i mappen ”Uppföljare”).

Till och med personregistret var jag tvungen att stryka i för att få plats på den angivna mängden sidor. I slutversionen kommer man bara att kunna söka på de upphovsmän som nämns på sidorna. Här är dock den fullständiga listan över människor som nämns, som en sorts teaser för alla er som inte kan härda ut förrän boken finns till försäljning i september:

Widerberg, Siv (1931 – ), barn- och ungdomsförfattare
Tåget, Blå (1969 – ), avantgardeproggband
Nationalteatern (1969-87), rockteaterproggband
Band, Hoola Bandoola (1971-76), visproggband
Mao Tse-tung/ Zedong (1893-1976), ordförande Kinas Kommunistiska Parti 1943-76, ”Den store rorsmannen”
Stenar, Träd, gräs och (1969 -), flumproggband
Manna, Samla mammas (1969 -), flumproggband
Trädgård, Älgarnas (1969-1976), flumproggband
Osten, Suzanne (1944 -), regissör bl.a. Fickteatern, lugg
Wernström, Sven (1925 -), socialistisk ungdomsförfattare, sjukt produktiv
Tidholm, Thomas (1943 -), författare, hälsingebo
Tidholm, Anna-Clara (1946 – ), illustratör/ författare, hälsingebo
Konungen, Hans Majestät (1946 – ), statschef
Spies, Simon (1921-1984), resedirektör, excentriker
Wallenberg, Knut Agathon (1853-1938), knös
Ohrlander, Gunnar/ Doktor Gormander (1939-2010), författare, maoist
Elmqvist, Annika (1946 -), författare/ illustratör ”Sprätten satt på toaletten”
Proteatern, Fria (1971-90), propagandaproggrupp
Ringbom, Stefan (1947 – ), sångare Fria Proteatern
Bildt, Carl (1949 – ), moderat statsminister 1991-94, sprätt
Clinton, Bill (1946 – ), amerikansk president 1993-2001, charmör
Andréasson, Rune (1925-1999), Bamses skapare
Disney, Walt (1901-66), kulturimperialist
Torá, Fransisco (1932-2002), spansk Bamse-tecknare
Michanek, Bo (1959 – ), Bamse-tecknare
Lindgren, Astrid (1907-2002), hela Sveriges Astrid
Moberg, Vilhelm (1898-1973), författare, folktribun
Strindberg, August (1849-1912), skriftställare, kukmätare
Wiehe, Mikael (1946 – ), proggnestor
Vonnegut, Kurt (1922-2007), amerikansk författare, cyniker
Arvidsson, Mats (1944 – ), författare/illustratör ”Sagan om bolaget”
Berg, Lasse (1943 – ), författare, globetrotter
Berg, Lisa (1943 – ), författare, globetrotter
Karlsson, Stig T. (1930 – ), fotograf ”Varför jobbar Chand?”
Mankell, Henning (1948 – ), populär i Tyskland
Myrdal, Jan (1927 – ) , författare, Kinavän
Enquist, PO (1934 – ), författare, vänsterintellektuell
Lindqvist, Sven (1932 – ), författare, vänsterintellektuell, älskare
Ehnmark, Anders (1931 – ), författare, vänsterintellektuell
Quint, Stina (1859 – 1924), Kamratpostens grundare, skoltant
Lindholm, Ola (1970 – ), känd från teve
Kristus, Jesus (ca 0-ca 33), timmerman
Mohammed (570-632), Guds budbärare
Franciskus, den helige (1181-1226), helgon
Luther King, Martin (1929-1968), medborgarrättskämpe
Marx, Karl (1818-1883), marxist
Lenin, Vladimir (1870-1924), demagog
Hood, Robin (1200-talet), fredlös
Schweitzer, Albert (1875-1965), läkare, missionär, organist
Granhagen, Lena (1938 – ), kulturvänster
Theodorakis, Mikis (1925 – ), grekisk kompositör, flykting
Biermann, Wolf (1936 – ), östtysk trubadur, dissident
Hultberg, Ulf (1945 – ), författare, dokumentärfilmare
Ambjörnsson, Ronny (1936 – ), författare, professor
Ambjörnsson, Gunila (1938 – ), teveproducent, författare
Ambjörnsson, Ola (1958 – ), illustratör, son
Ambjörnsson, Fanny (1973 – ), genusvetare, dotter
Ahlmark, Per (1939 – ), Folkpartiledare 1975-78, bombhöger
Eriksson, Erik (1937 – ), Vietnamskildrare
Andersson, Mats (1938 – ), illustratör, sjukt produktiv
Palm, Göran (1931 – ), författare, vänsterintellektuell
Strömstedt, Lasse (1935-2009), författare, skådespelare, kåkfarare
Dunsö, Per (1949 – ), solstolle
Ström, Ola (1948 – ), solstolle
Hollingworth, James (1947 – ), musiker, älgskildrare
Liungman, Karin (1941 – ), musiker, älgskildrare
Anderson, Lena (1939 – ), illustratör ”Sluta spruta!!! sa Klara och Eufrat”
Björk, Christina (1938 – ), författare ”Sluta spruta!!! sa Klara och Eufrat”
Palme, Olof (1927-1986), socialdemokratisk statsminister 1969-76, 1982-85, adelsman
Parnevik, Bo ”Bosse” (1938 – ), gubbifierare
Fälldin, Thorbjörn (1926 – ), centerpartistisk statsminister 1976-78, 1979-82
Danielsson, Tage (1928-85), humorist, humanist, kärnkraftsmotståndare, ikon
Kågeson, Per (1947 – ), författare, kärnkraftsmotståndare
Ahlgren, Kerstin (1953 – ), illustratör, kärnkraftsmotståndare
Vestin (Tuuloskorpi), Frances (1949 – ), barnindoktrinerare, visionär
Tuuloskorpi, Horst (1946 – ), fotograf, leg. dagbarnvårdare
Castro, Fidel (1926 eller 1927 – ), Kubas premiärminister 1959-2008, rebell
Gandhi, Mahatma (1869-1948), andlig ledare
Oldsberg, Ingvar (1945 – ), skapare av Oldsbeach, godsherre på Baldersnäs
Moore, Michael (1954 – ), amerikansk vänsterprovokatör
Chomsky, Noam (1928 – ), amerikansk vänsterdebattör
Klein, Naomi (1970 – ), amerikansk vänsterdebattör
Ajvide Lindqvist, John (1968 – ), skräckförfattare
Bakhtiari, Marjaneh (1980 – ), invandrarförfattare
Jocke (1960 – ), författare, barn
Nixon, Richard (1913-1994), amerikansk president 1969-74, skurk
Geijer, Arne (1910-1969), LO-ordförande 1956-73, ”Nixons lakej”
Wickman, Krister (
1924-1993), socialdemokratisk minister 1969-73
Persson, Edvard (1888-1957), filmstjärna, schlagersångare
Tzanetakis, Savas (1939 – ??), grekisk flykting, författare/ illustratör
Papadopoulos, Georgios (1919-1999), grekisk fascistdiktator 1967-74
Franco, Fransisco (1892-1975), spansk fascistdiktator 1939-75
Wennberg, Håkan (1946 – ), Nationalteaternmedlem, regissör till Kurt Olsson
Mosesson, Hasse (1944 – ), Nationalteaternmedlem, ICA-Stig
Rahlskog, Anki (1947 – ), Nationalteaternmedlem, ”Gudrun”
Reventberg, Med (1948 – ), Nationalteaternmedlem, ”Undis”
Näslund, Totta (1945-2005), Nynningen- och Nationalteaternmedlem, blueskung
Melander, Anders (1948 – ), Nationalteaternkompositör, 50% av Cue
Dageby, Ulf (1944 – ), Nationalteaternkompositör
Jarl, Stefan (1941 – ), regissör, arg
Engels, Friedrich (1820-1895), Karl Marx kompis
Brecht, Bertolt (1898-1956), tysk socialistisk dramatiker
Weill, Kurt (1900-1950), Brechts kompis
Chi Minh, Ho (1890-1969), kommunistisk president i Nordvietnam 1954-69
Wahlqvist, Peter (1944 – ), Nationalteaternmedlem, kulturattaché i Washington
Hegel, Friedrich (1770-1831), tysk filosof, Marx-inspiratör
Wolde, Gunilla (1939 – ), författare/ illustratör ”Emma”, ”Totte”
Bergström, Gunilla (1942 – ), författare/ illustratör ”Alfons Åberg”
Eurelius, Anna-Karin (1942 – ), författare ”Lasse”
Lind, Monika (1942 – ), illustratör ”Lasse”
Arrhed, Lars (1966 – ), f.d. teaterchef, förebild ”Lasse”
Sjöberg, Stanley (1936 – ), pastor, högerkristen
Henschen, Helena (1940 – ), illustratör, Mah Jong-grundare
Beatles, The (1960-1970), popband
Bolme, Tomas ”Kamrat” (1945 – ), Fria Proteatern-skådespelare
Silfverhielm, Lotta (1944 – ), författare/ illustratör ”Spikarligan”
Baader-Meinhof-ligan, RAF (1970-98) västtysk vänsterterrorgrupp, ”stadsgerilla”
Deleuran, Claus (1946-96), dansk illustratör ”Utan jobb”
Weinreich, Torben (1946 – ), dansk författare ”Utan jobb”
Ahlgren, Stig (1910-96), kulturkrönikör, kontroversiell, kvick
”Sagittarius”, pseudonym för Gunnar Unger (1915-76), högersatiriker
Hyland, Lennart (1919-93), lekprogramledare, alkoholberoende (ej alkoholist)
Hill, Joe (1879-1915), svensk kampsångskompositör, verksam i USA
Branting, Jacob (1930-2006), kulturskribent, Hjalmars sonson
Westman, Lasse (1938 -), illustratör, dokumentärfilmare, gift med socionom
Schyman, Gudrun (1948 – ), socionom, partiledare
Knutna Nävar (ca 1970-75), stalinistproggband
Dahlerup, Pil (1939 – ), dansk litteraturhistoriker
Peterson, Lars (1944 – ), författare, skräpkultursdebattör
Taube, Sven-Bertil (1934 – ), sångare, charmör
Malmberg, Stig (1930 – ), ungdomsproblemförfattare
Halldoff, Janne (1931 – ), regissör, sjukt produktiv
Beskow, Elsa (1874-1953), sagotant
Edvinsson, Behnn (1945 – ), illustratör ”Lotta i Hallonby”
Andrejev, Leonid (1871-1919), rysk författare, socialist
Gorkij, Maksim (1868-1936), rysk författare, socialist
Scherfig, Hans (1905-1979), dansk författare, kommunist
Hitler, Adolf (1889-1945), världens ondaste man
Jacobson, Gun (1930-96) , ungdomsproblemförfattare
Beckman, Gunnel (1910-2003), ungdomsproblemförfattare
Thorvall, Kerstin (1925-2010), författare/ illustratör
Andersson, Roy (1943 – ), regissör
Unefäldt, Valter (1923 – ), ungdomsförfattare ”Äh lägg av, säger Steffe”
Engqvist, Hans Erik (1934 – ), ungdomsförfattare ”Christer, kom hem”
Isakson, Börje (1939 – ), författare ”’Fixa nåt …’ ’Vadå?'”
Lindström, Börje (1952 – ), författare ”Pistol”
Sjöman, Vilgot (1924-2006), skandalregissör
Dahl, Christer (1940 – ), kåkromanförfattare
Vreeswijk, Cornelis (1937-87), trubadur, rumlare, ikon
Grön, Ebba (1977-83), punkgrupp
Geijer, Lennart (1909-99), socialdemokratisk justitieminister 1969-76, ev torsk
Abba (1970-83), kommersiell popgrupp
Blekingegadebanden (1972-89), danskt vänsterterrorkommando
Nynningen (1970-77), göteborgsproggband
Afzelius, Björn (1947-99), rebell
Olsson, Tony (1972 – ), brottsling
Olsson, Ulf (1951-2010), sexualbrottsling
Rosendahl, Tony (1936-2008), författare, manschettbrottsling
Svartenbrandt, Lars-Inge (1945 – ), brottsling
Olofsson, Clark (1947 – ), brottsling
Ekelöf, Maja (1918-1989), debattör, författare, städerska
Olsson, Dan (1948 – ), författare ”Fängelseboken”
Lööf Eriksson, Margareta (1937 – ), författare / illustratör ”När Robert hade barnvakt”
Wollter, Sven (1937- ), kommunist
Remaeus, Eva (1950-93), ”Fem myror-Eva”, medlem i Musikteatergruppen Oktober
Oktober, Musikteatergruppen, musikteatergrupp
Lee, Ang (1954 – ), amerikansk regissör
Oscarsson, Per (1927 – ), skådespelare, excentriker
Ullerstam, Lars (1934 – ), läkare, författare ”De sexuella minoriteterna”, kontroversiell
Levander, Karin (1945 – ), författare ”Filip frågar”, ”Filip blir utlänning”
Kvarnström, Gunilla (1946 – ), illustratör
Ardelius, Lars (1926 – ), författare, översättare, pappa
Ardelius, Lena (1952 – ), författare, översättare, dotter
Claësson, Bent H. (1935 – ), dansk författare, läkare, sexolog
Nielsen, Gregers (1931-2008), dansk fotograf
Holm Knudsen, Per (1945 – ), dansk författare/ illustratör, psykoterapeut
Fagerström, Grethe (1916-2003), författare, sexualupplysare
Alfredson, Hans (1931 – ), humorist, ikon
Jansson, Anders (1967 – ), humorist (”Hipp Hipp”)
Lincoln, Abraham (1809-65), amerikansk president 1861-65
Hansson, Gunilla (1939 – ), illustratör ”Per, Ida & Minimum”
Edström, Ingrid (1931 – ), TV2:s barnchef 1969-79
Hanson, Anna-Stina (1914 – ), kristen författare
Hellberg, Hans-Eric (1927 – ), ungdomsförfattare, snuskgubbe
Holm, Elvira Birgitta (1945 – ), författare, fotograf, snuskgumma

… samt givetvis en handfull till som jag glömt att skriva upp. Visst blir ni lite sugna?

Minnenas boulevard.

Av

den 2010-05-26

i blogg


Vi gjorde ett radioprogram en gång. Vi var Ola och Valle och jag. Och Jesper, som egentligen var producent men visade sej vara roligast.

Somliga hatade det där programmet. Åtminstone två älskade det. Det var två systrar från Östersund som träget svarade på alla ironiska lyssnarenkäter vi gjorde (”vad heter du?”, ”vem av Tomas Östros, Dilba och Anne Linnet ska bli årets Lucia?”). De la sitt surt hopskrapade studiebidrag på en malmöresa för att vara med på vår avslutningssändning inför publik och fick sova på Olas soffa. Vi fick presenter: T-shirts med referenser till inslag vi gjort som vi själva glömt.

Programmet hette Hej domstol! och var alldeles för spretigt och självmedvetet och larvigt och bitvis svårtuggat (jag gjorde en gång ett sextonminuters inslag om Knutna nävar) för att bli en bred publiksuccé. Det är antagligen inte det bästa humorprogram som gjorts och definitivt inte det tydligaste.

Men när jag tänker tillbaka – vilket jag gör ibland eftersom jag emellanåt återanvänder gamla manusfragment i böcker jag skriver – så är jag ganska stolt över att ha gjort ett program som så konsekvent agerade inkonsekvent.

Fyra viljor drog åt varsitt håll och vi lät varandra dra. Ibland var vi rörande överens – ”jamen, det är klart att vi ska göra ett temaprogram om vilda västern utan ett enda identifierbart skämt!” – och ibland satt nån i ett hörn och snickrade på inslag som övriga redaktionen inte hade nån som helst relation till. Somliga av oss gjorde vad vi kunde för att inga ämnen skulle vara desamma som skulle gå i Parlamentet några timmar senare. Melodifestivalen – nej. Vilgot Sjömans memoarer – ja. Sammantaget blev det ett program som gick att skylla för mycket, men knappast förutsägbarhet.

Idag sände P3 en Hej domstol!-special. Valle satt i studion och sa ungefär samma sak som jag har skrivit nu. Det går att lyssna på om man har för mycket tid och för lite ansvarskänsla gentemot familjen. Det intressanta börjar typ en timme in.

Just det, i det länkade radioprogrammet pratar de så klart också om det famösa kungaskämtet från min korta tid som enfant terrible, den garanterat enda gången nåt jag varit inblandad i omnämnts i kinesisk press. En dag ska jag dissekera den Hej domstol!-sändningen i detalj här på bloggen, men jag har planerat in det som mitt finalinlägg.

Kungaskämtprogrammet gjordes 2004. Den här avbildningen av Sveriges Radios interna arkivprogram är från i våras:

Öppet brev.

Av

den 2010-05-04

i blogg

Kära mor och far,

hoppas allt är bra. För egen del är det okej. Prostatan håller sej i schack.

På dagarna är jag med barnen, skriver färdigt min bok om proggiga barnböcker och sammanställer allt material till det där quizprogrammet jag är inblandad i.

På nätterna slåss jag med minstingen, som vill ha mjölk trots att hans mor rest till New York med själva förpackningarna.

På övrig tid har jag nu äntligen tagit tag i Lill-Babs memoarer.

Jag har ju bläddrat i dem förut, som ni kanske minns, men nu läser jag dem för första gången från pärm till pärm. Det är en rätt underlig bok, skriven som i ett medvetandeflöde, där en anekdot glider över i en annan utan att man riktigt fick höra poängen på den första. Mycket riktigt är det Anna Wahlgren som är spökskrivare, så jag förutsätter att alltihop är nertecknat under ett enda långt rödvinsrus.

Anna W väljer förresten att presentera sej med den här bilden på omslaget:

Annars är det mest frapperande hur Lill-Babs gång på gång understryker hur pryd och oskuldsfull hon är, samtidigt som alla hennes anekdoter och resonemang till slut kommer in på det kroppsliga (här kan det ju vara Wahlgren som valt ut snaskigheterna). Hon stannar upp i berättandet bara för att återge en ganska flasig anekdot om tre norrlandsbönder som inte hittar nåt ”horhus” utan istället köper en uppblåsbar Barbara.

Slutpoängen är att den tredje kommer ut ur rummet ”redan efter 20 sekunder”:

– Men vad nu då? sa de andra. Kommer du allaredan?

– Jaa … Jag bet’na i tissen, och då pruttade hon och flög ut genom fönstret!

En annan gång går Lill-Babs till gynekologen och får veta att hon har gonorré. En annan gång åker hon sovkupé med en okänd dam som säjer:

Och så ska du veta att det inte gör någonting om du fiser, för det gör jag också!

Sen kommer lite gnäll på hur svårt det är att anställa en barnflicka i sosse-Sverige och en liten harang mot facket. Den slutar lite oväntat:

Facket i all ära, och jag är den första att prisa de välsignelser fackföreningsarbetet medfört för så oerhört många, som arbetet under omänskliga förhållanden. Men ibland, när jag tycker att facket sätter käppar i hjulen, frågar jag mig vilka det är till för: gatflickorna och deras torskar? Det heter ju FUCKförening!

Då blir jag på det humöret.

Sedan handlar det ganska mycket om hur Lill-Babs, som för att bevisa hur ödmjuk hon är, återger det ena citatet efter det andra från olika prominenta män (Lars Forssell, Quincy Jones, Sven-Bertil Taube) som har sagt åt henne att vara stolt över hur bra hon är. Och väldigt mycket om hur hon städar och tvättar sina manliga medmusikanters kalsingar.

Nä, nu vaknar lillkillen från middagsvilan. Vi ses till pingst som vanligt.

Sonen.

Sida 6 av 10

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén