kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: kalle linds karriär i fragment Sida 1 av 10

Jag är här nu, mor! Underrubrik: Gamla hjältar hyllar varandra – Tage om Hasse.

Av

den 2017-11-23

i blogg

Stugan bakom farbrorn var i tjugofyra års tid kontor för AB Svenska Ord. I arbetsrummet satt direktörerna Alfredson och Danielsson, i vedboden satt sekreterare Mona Haskel. I mitten fanns köket och arkivet förvarades på krypvinden. Innan Svenska Ord flyttade in bodde Hasse där med hustru Gunilla, efter Tages död har det varit kontor för AB Skrivstugan. Det här har jag vetat större delen av mitt liv, utan att jag någonsin satt min fot där.

Igår gjorde jag det. Satte min fot där. Jag fick träda in i det allra heligaste. Jag fick känna på affischerna, bläddra i korrespondenspärmarna, hålla i statyetterna. Det mesta är skickat för arkivering på Universitetsbiblioteket i Lund, men fortfarande finns tillräckligt mycket kvar för att ge en bild av kreativitet och mys.

Jag öppnade pärmar på måfå och hittade brev om de amerikanska visningsrättigheterna för Karl Bertil Jonsson och förfrågningar om huruvida limericken om Gränna kan få användas i en lärobok i svenska.

Jag har, egentligen utan min egen inblandning, gått in i ett Hasseåtage-skov. Jag lägger just sista handen på en P4-dokumentär om de båda, och för ändamålet var jag förstås tvungen att ta mig hem till Mona Haskel respektive Carl-Uno Sjöblom.

Mona Haskels lilla lägenhet var för övrigt något av ett Hasseåtage-museum med hallväggar draperade av gamla revyaffischer och toalettkaklet prytt med originalbilder från I huvet på en gammal gubbe. Jag fick en omedelbar känsla av att hon trivdes hos sina forna arbetsköpare.

Apropå I huvet på en gammal gubbe så intervjuade jag också Per Åhlin på biografen Panora i Malmö i söndags. Utan att jag själv har vågat ställa frågan har jag fått access till mina drömmars ursprung. Jag skriver inte det här för att göra någon annan imponerad, utan för att jag själv ska ha bevis på att jag inte bara drömt.

Varför var jag då inbjuden till skrivstugan? Av ungefär samma skäl som jag hälsade på hos Mona och Carl-Uno. Det ska också göras en tevedokumentär. Teamet bakom den tyckte väl att det kunde passa med ett levande bevis på att Hasseåtage faktiskt betytt något för någon. Det har de för mig.

Jag hade inte varit diversearbetare i kulturbranschen om det inte vore för att jag som mycket liten förstod att man tydligen kunde leva på att bära peruk och dra fräckisar och rimma ”Erlandsson, vad vill du åstadkomma/med att hit till mig i Båstad komma?” Det var Hasseåtage som gav mig den insikten.

Vuxenvärlden verkade skrämmande tråkig. Livet i skrivstugan, där Tage satt böjd över skrivmaskinen medan Hasse vankade runt och rökte och spånade, verkade lockande rolig.

Eftersom jag hela tiden ombeds att svara på olika frågor om Hasseåtage – och jag gör det gärna – funderar jag också ovanligt mycket på dem. Om jag en genomsnittsdag i mitt liv har tänkt på Hasseåtage en kvart om dagen, så har de senaste veckorna höjt snittet.

En sak som har slagit mig på senare tid som ännu en viktig byggsten i Hasseåtage-legenden är kompisskapet. Det är ingen originell insikt från min sida – varenda artikel som skrivits om dem har tagit upp hur lika och ändå olika de var och hur ett plus ett blev tre – men jag har inte tidigare reflekterat över hur central den detaljen är.

Hasse Alfredsons gravtal till Tage inleddes med ”Åh, vad jag har haft roligt med dig, Tage!” och slutade med ”Adjö Tage, min allra bäste vän!” Alla vi som sjukskrivit oss från skolan för att se direktsändningen visste att det fanns täckning för orden.

I det utgallrade materialet i ett kvarlämnat hängmappssystem på krypvinden i skrivstugan hittar jag en dikt som jag aldrig har sett förr. Den finns säkert återgiven i Wermelin-Schöiers eller Klas Gustafsons utmärkta biografier, men jag kan inte erinra mig att jag har läst den. Tage skrev den ”med kärlek” till Hasse 1982:

Hans Alfredson, allgubbe, polyhistor!
Du som är bäst i allt, jämväl som vän!
Lindeman läggs i ständigt nya kistor
– och oupphörligt står han upp igen
i ny gestalt, som ond, som god, som galning,
sangvinisk, dyster, manisk, depressiv
En tankekvarn i oupphörlig malning
Fräck visa sjungs med föga övertalning
Ditt inre liv är rikt. Det är ett jävla liv!

Min mor och min sambo brukar håna mig för att jag är så lättrörd. Därför skrev jag ner det här när ingen annan var närvarande.

Dessa satans arkivrotare som ska släpa fram andras gamla synder!

Av

den 2016-07-19

i blogg

Med skammens rodnad över hela kroppen inser jag att även jag har varit ung. Och om möjligt än mer lillgammal då än nu. Mästerreportern Niklas Orrenius har grävt längst nere i de mögligaste arkiven och hittat en 91:an-tidning vars utgivning råkar sammanfalla med min värsta akneblomning. Från insändarsidan 91:an mot väggen har han plockat följande excerpt:
91an
Och ja, jag är ganska säker på att det inte fanns någon annan Karl Lind i Eslöv som 1989 hade dessa bestämda åsikter om Alf Woxnerud, Nils Egerbrandt och Kronbloms brorson Boris. Motvilligt erkänner jag mig skyldig.

Detta är fruktansvärt att läsa. ”Poängrik”. ”Ställer mig kritisk inför”. ”Synnerligen annorlunda”. ”Mottager”. Vad är det för en farbror som hållit i pennan? Kunde ingen hindra honom från att ytterligare vidga avståndet mellan honom själv och världen? Ville han driva bort varenda möjlighet att någonsin få ligga?

Jag utfärdar härmed ett löfte: jag ska aldrig gräva fram någonting som någon obskyr gubbe i nöjessfärens periferi gjorde för längesen. Aldrig mer ska någon behöva påminnas om en ungdomssynd, nån ogenomtänkt publikation, nån slarvigt hoprafsad vinylsingel. Från och med nu ska jag bara ägna mig åt samtiden och framtiden.

Jag säger inte att det är ett löfte jag kommer att hålla, men nu har jag i alla fall utfärdat det.

Konsumentupplysning.

Av

den 2016-05-31

i blogg

skansk-svensk-ordbok-fran-abekatt-till-ovanpo

Just det – jag har nedkommit med en ny bok. Det är en allt annat än akademisk och allt annat än fullständig redogörelse för en massa ord som är representativa för den dialekt jag råkar prata: skånska. Den kan – och bör! – beställas här.

Urvalet har gjorts efter tre principer: 1) ord som jag själv använder eller har hört människor i min närhet använda (”rälig”, ”sjatte”), 2) ord som kan påstås vara utmärkande för skånska traditioner (”ålagille”), 3) ord som är roliga (”fittamad”).

Uppsvenskar som reagerar redan på bokens underrubrik ges här bokens förklaringar till orden i fråga:

abekatt/apekatt, från början beteckning på kort och gott apa. När folket i norr för första gången konfronterades med en apa, troligen en mindre variant typ markatta, kom de att associera dess vighet och rörlighet med en katts. Ordet har med andra ord samma tårta-på-tårta-form som ”valfisk” (ska man vara noga med liknelserna så är det ju till och med tårta-på-fel-tårta).
 Ordet abekatt har sedan också använts som skällsord eller nedsättande uttryck, för den som härmar någon annan (jfr härmapa), för den som beter sig barnsligt eller för den som ser avvikande ut.

övanpå/övanpo, sydskånska för ”ovanpå”. Eventuellt dialekt, eventuellt talfel.

Problem med skånskan.

Av

den 2016-03-02

i blogg

Mitt senaste bokprojekt, som finns i lådorna fram emot våren, heter Skånsk-svensk ordbok. Det är vad det låter som: en skånsk-svensk ordbok. Jag är helt på Jan Guillous linje att en bok ska heta vad den handlar om. Jag är betydligt mer konsekvent än han: mina böcker heter sånt som Människor det varit synd om eller Proggiga barnböcker och handlar uteslutande om människor det varit synd om och proggiga barnböcker. Guillou skriver böcker som heter typ Ondskan och som handlar minst lika mycket om hur bra han är på att simma.

Hursomhelst: Skånsk-svensk ordbok är ett beställningsarbete. Jag var tveksam inledningsvis, eftersom det redan finns böcker där olika skånska (eller sydsvenska) ord och uttryck samlats. Jag är ingen språkvetare och kände till en början att jag inte hade något att tillägga. Tills jag började gräva och rota lite och insåg att det kunde vara intressant att, något tydligare än mina föregångare, visa hur skånska ord och uttryck faktiskt använts i litteratur och musik.

Så fick jag då anledning att läsa Fritiof Nilsson Piraten på arbetstid och än en gång lyssna igenom det gamla garagebandet Problems låtkatalog. Det gjorde mig på ett himla glatt humör. Så himla glatt att jag av bara farten gjorde ett inslag till P4 Malmöhus, där jag levererar dagliga krönikor och betraktelser. Det kan man lyssna på här. Det kan ses som en grundkurs för uppsvenskar och en påminnelse för sydsvenskar hur svängig den här dialekten kan vara.

problem_bild_logga

Hej förflutna!

Av

den 2015-05-26

i blogg

hej rymden logga
2007 sände SVT en humorserie som hette Hej rymden! Den sågs av ingen, förutom av ett par som ogillade den och råkade jobba på kvällstidningarna. Det var en ganska märklig serie där alla slags infall tilläts och förmodligen trängdes lite väl tätt med varandra: referenser till De andras liv, Den enfaldige mördaren, Jehovas vittnen, Gösta och Lena Linderholm, Jurassic Park, äventyrsfilm, Raoul Wallenberg, Looney tunes, Gäster med gester och Gabriel García Marquez samsades med nakenbiodling, peruker och slapstick. Allt i ett program som gjordes för Barnredaktionen.

Förmodligen fick upphovsmännen skylla sig själva att ingen begrep vad de pysslade med.
hej rymden pirater
Jag ser om serien åtta år senare, på mina barns initiativ. Jag ser här och där taffligt skådespeleri och lite för många skämt som borde putsas upp, men jag ser också en rekvisitaglädje och ett idéflöde som är rätt charmigt. Utan jämförelser i kvalitet påminner det mig om The Young ones, Tårtan, Grotesco och Bröderna Olsson (manus: Ulf Larsson och Hannes Holm): samma sorts nybyggar- och upptäckarlusta, samma oförmåga att sortera bland infallen, samma bergochdalbana mellan dödbakt och överhettat.

Alla avsnitten ligger på tuben. Knappologen kan roa sig med att hitta de sökta kopplingarna till Coppolas Avlyssningen (kostymören fick åka till Köpenhamn och hyra likadana regnrockar som Gene Hackman bär i den) och prins Valiant (repliken ”Nu blir vi dockbyggare!”) samt bocka av diverse statister som med tiden blivit större namn än huvudpersonerna: Jesper Rönndahl, Klara Zimmergren, Robin Paulsson, Josefin Johansson och – mest fascinerande – Liv Strömqvist. Som spelar Rico Rönnbäcks prassel. Alltså fackbasen Conny i Varuhuset.
hej rymden rico och hectors tjej
Här och där hugger det faktiskt till lite i hjärtat. Det finns scener där den självupptagne Hector förtvivlat patetiskt söker en låtsaspappas gunst och det finns sekvenser med den töntige chefen Jonas som ekar obehagligt av ensamhet och när Ulfs gris dör började en av mina söner gråta på riktigt. Sanna Persson-Halapi som den pinnrövade Wallin, ”SM-tvåa i uppvisningsgymnastik och SÅ HÄR nära att komma in på en vaktutbildning!”, vill bringa ordning men strör kaos omkring sig.
hej rymden grisbegravning
Det är en serie som gapar över väldigt mycket, och mitt i alltihop skjuter in små satiriska reportage om tillståndet på jorden, men den kan åtminstone inte anklagas för att vara förutsägbar. Den frustar och stånkar av infallslusta. Den vill nåt. Högst oklart vad.

Jag är fortfarande inte riktigt säker på att mina yngsta barn begriper att det är deras pappa de tittar på. Han har trots allt inget skägg och beter sig drastiskt annorlunda mot allt vad de är vana vid. Jag har heller inte upplyst dem. Tids nog får de bestämma sig för om de vill inse faktum, och om de i så fall ska känna skam eller stolthet. Själv håller jag Hej rymden! särskilt varmt i hjärtat, inte för att det är det bästa jag medverkat till, utan för att det är det mest missförstådda. På så vis är det den av allt jag har gjort som jag kan relatera mest till.
hej rymden alla fyra

I farvattnet från pappslöjden – en farsartad historia.

Av

den 2015-05-04

i blogg

i farzonen omslag
Jag har kommit med bok igen. Den handlar i vanlig ordning om obskyra gubbar i Nöjessverige. Den här gången i synnerhet om en, synnerligen obskyr, nämligen jag själv. Jag tyckte det var på tiden. Efter att ha gett mig på gamla tevekritiker och bortglömda Dramatenskådisar och primadonnor från förr så kändes det angeläget att ge mig själv en släng av sleven.

Det handlar kort och gott om tillkortakommanden och maktlöshet och en känsla av att hur man än gör så kommer man att få det kastat i ansiktet. Jag hävdar själv att det är det muntraste jag fått på pränt.

Och nej, ingen behöver vara orolig, här nämns diverse figurer som inte nämns för ofta i texter 2015: Beppe Wolgers, Tove Jansson, Svartenbrandt, Frances Vestin. Men också för första och troligen enda gången i en Kalle Lind-bok: Samir Badran.

Omslaget är gjort av Per Åhlin och är i sig värt köpet.

Från andra sidan ropar jag och ”Sucken” Sauk till dig.

Av

den 2014-11-25

i blogg

Det har kommit en ny bok som ni gott kan införskaffa. Den ser ut så här:
blogg nekrologbok 1
Den innehåller diverse texter av kända och halvkända svenskar där de s.a.s. skriver sina nekrologer i förtid. Stefan ”Sucken” Sauk är med. Cecilia Frode. Fredrik Belfrage. Clabbe. Babben. Pillan. Och så plötsligt, mitt i noblessen, hittar man det här namnet:
blogg nekrologbok 2
Och bredvid det namnet också den här texten:
blogg nekrologbok 3
Överskottet från försäljningen går oavkortat till Alzheimerfonden. En bättre julklapp än ett gott samvete är svår att föreställa sig.

Nej, jag skriver inte bara om gubbar!

Av

den 2014-05-08

i blogg

För er som inte följer mig på Twitter, inte är Facebook-bekanta och inte läser Sydsvenskan – jag medger att det nog är en minoritet av bloggföljarna – så har jag skrivit ett par artiklar som kan tänkas intressera någon.

Den ena handlar om Maria Lang. Den innehåller också ett tjyvnyp på den mondäna borgarklassen.

Den andra handlar om Jackie Ferm. Den innehåller också några slumpvisa minnen från min tid som plit.

Påståendet att jag bara skriver om gubbar är därmed motbevisat. I det ena fallet skriver jag till och med om en kvinna som är yngre än jag. Och i livet.

Det sista inlägget nånsin om ett antal män med degiga lösnäsor.

Av

den 2013-10-16

i blogg

Jag håller på att gå igenom gamla bloggtexter. Dels för att det retat mig hur fult bilderna förhåller sig till texten när bloggverktygen bytts ut, dels för att jag tänkte norpa lite av mig själv till kommande boken Sverige för idioter.

Det är ett ganska digert arbete att läsa igenom dryga tusentalet texter. Tydligen har jag tyckt mig ha ganska mycket att säga om böcker, filmer och tidskrifter som nog egentligen hade hoppats på att få vila i frid.

En av de företeelser som jag återkommit till med den sinnessjukes monomana envishet är De Geer-Alexandersson-producerade Tårtan, ett barnprogram från 1972 som nånstans definierade mig trots att jag inte ens var påtänkt när det skickades ut i etern första gången.

Och trots att jag skrivit om den gång på gång har jag aldrig citerat följande utsaga från Krister Broberg (Frasse, Doktor Krall, privatdetektiven Kant):

Vi hade någon form av kontroverser och demonstrerade. Vi gick runt bakbordet i nån sorts protestmarsch, framför allt mot manusbristen. Samtidigt var det inte särskilt allvarligt. Vi hade roligt också, men vi vågade inte stå för det så därför tog vi pseudonymer. Jag hittade på det där med att jag skulle heta Allan Fröding.

[Jan Lööf – Janos – kallade sig Åke Zickus. Mats G. Bengtsson – Hilding – kallade sig Bengt Padda. Bloggarens anm.]

Sedan fanns det ett avsnitt som hette ”Mjölstraffet” och som är mycket märkligt. Det är en homosexscen där jag fick ett straff, antagligen för att jag ätit deg. Jag lägger upp röven på bakbordet, så häller de mjöl över baken medan de slår med en brödkavel. Så säger Janos ”Känns det gött?” Det censurerades nog bort. Håkan och Carl Johan insåg väl att det inte gick att visa vare sig för barn eller vuxna.
(Cristel Nyqvist: Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer, 1997.)

Det där avsnittet tillhör den svenska smalkulturens heliga graaler. För varje nytt dvd-släpp går ryktet att ”Mjölstraffet” den här gången ska ingå i extramaterialet. Veterligt har det aldrig gjort det. Jag har träffat människor som säger att de har sett det där avsnittet. När man frågar vidare heter det strax att det inte är de själva som gjort det utan en nära vän. Som till slut visar sig vara en kompis som har hört Carl Johan De Geer berätta om det på ett föredrag.

Så med det sättet att räkna har jag också sett det där avsnittet. Flera gånger.

Sjuttio-sex.

Av

den 2013-10-03

i blogg

I förra numret av gatutidningen Faktum (Göteborg-Skåne) har jag signerat en artikel med utgångspunkt i sjuttiotalets många sex- och porrklubbar. Den är rätt spännande om man har ett aldrig så litet intresse för nuppandets historia. Publiceras här i originalskick.

1971 hade Malmö 265 000 invånare och sjutton porrbutiker, främst vid Möllevången (idag kulturmedelklassområde), gamla Väster (idag kulturövremedelklassområde) och Lugnet (sedermera rivet, idag totalt anonymt). Somliga var koncentrerade på försäljning av tidningar och smalfilm, andra erbjöd samlag på scen.

Vissa namn försökte associera till det sofistikerade: Pigalle, Arabia Sex Night Club, Röda Rubinen (syftande på den norska skandalboken Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle). Andra namn känns mindre inspirerade, även om man förstås slapp att fundera på vad Pornografispecialisten sysslade med. Och hur gänget som drev Plym-Piraten tänkte när de namngav sitt ställe står för evigt skrivet i stjärnorna.

Mariah Larsson är filmvetare och har kartlagt Malmös sexklubbar och porrbiografer 1971–76. Utifrån småannonserna i Kvällsposten, som på den tiden fyllde en daglig tidningssida, har hon ringat in hur utbudet såg ut. Forskningsarbetet har hon bedrivit inom ämnet sexologi. På filmvetenskapen tyckte en del forskarkollegor att ämnet var något suspekt. Sexologerna var mer luttrade.

Vi knallar runt i de alltmer gentrifierade Möllankvarteren och försöker föreställa oss hur trappuppgångar, som nu hyser barnfamiljer och mediemedelklass, en gång skyltade med ”avancerad sexstrip”.

– Tvärtemot vad många föreställer sig så är det offentliga rummet mindre sexualiserat idag än på sjuttiotalet. Nu finns betydligt mindre porr i butikerna, och aldrig i barnhöjd. Filmuthyrningsställena har inte längre någon vuxenavdelning. Det beror delvis på att porren flyttat in i datorerna, men också på att kvinnor och barn tar plats på ett annat sätt idag och kräver att inte bli kränkta.

Även om många skulle skriva under på att det är en positiv utveckling, så är det ändå lockande att försöka förstå varför det en gång såg ut som det gjorde. Varför blomstrade sexinrättningarna just på sjuttiotalet? Var behovet och efterfrågan större då? Troligen inte. Vår liderlighet har varit tämligen konstant sen hedenhös.

Det börjar på sextiotalet, då en våg av sexualliberalism går genom västvärlden som en del av tidens allmänna ifrågasättande.

P-pillret släpps på marknaden 1964.

Liberala studentföreningar arrangerar ”abortcharter” till Polen där abort ännu är legalt (Sverige fick fri abort först 1975, Polen förbjöd abort på nytt 1993).

Respekterade regissörer som Ingmar Bergman (Jungfrukällan 1960, Tystnaden 1963), Mai Zetterling (Älskande par 1963, Nattlek 1966) och Vilgot Sjöman (491 1963, Jag är nyfiken – gul 1967, Jag är nyfiken – blå 1968) gör filmer som triggar riksdagen att se över sina regler för sexskildringar på film.

Personer som även senare skulle låta tala om sig – Leif Silbersky, Per Gahrton – debatterade för upphävandet av vad de såg som en moraliserande lagstiftning.

I februari 1971 försvinner 11§ i brottsbalkens 16 kapitel, den som förbjuder ”sårande av tukt och sedlighet”. Pornografin blir i princip fri, proppen dras ut och marknaden svämmar över av allsköns nakenaktiviteter. I chica kretsar ses porr som anti-borgerligt och normbrytande. I extrema fall pratar man om ”den goda porren” som ska ”frigöra människan”.

– Jag har hört om studentskivor där man visade porr på 8mm-film på duk för att visa hur okonventionella man var.

Ett av Malmös mer spektakulära ställen, Elsie och Hasse på Amiralsgatan, byggde sin image på lika delar tillkämpad frigjordhet och påstådd elegans. Värdparet Elsie och Hasse förekom själva i annonserna utan en tråd på kroppen, och ryktet säger att Elsie ibland intog också skyltfönstret i bara mässingen, med kännbara följder för stadstrafiken. I deras annonser hittar vi begrepp som ”sober miljö” och ”handplockade artister” för ”quinna och man”. Atmosfären av världsvana och förfining får sig en törn när man inser att alkoholrättigheterna stannade vid folköl.

– En annan förutsättning för att porrbutikerna kunde blomstra, och just runt Möllan, Väster och Lugnet, är att där fanns gott om rivningskåkar. Det innebar låga hyror.

Sjuttiotalet är ”totalsaneringens” tid i Sverige. Stora delar av landets innerstäder jämnas med marken och ger plats för monstruösa betongkvarter och en infrastruktur anpassad till bilar. Innan rivningarna tar fart låter fastighetsägarna husen förfalla, med påföljd att porrentreprenörer, narkomaner och kulturarbetare kan ta centrum i besittning.

I Stockholm drabbas främst Klara, de gamla tidningskvarteren i centrum. Klara Norra Kyrkogata blir i folkmun ”Klara Porra”.

I Göteborg är det de rivningshotade Hagakvarteren som blir porrcentrum. Frikyrkokapellet på Haga Nygata stöps om till stripteaseklubb, innan kvarteren till slut renoveras och Göteborgs Gosskör flyttar in i samma lokal.

Det dröjer inte många år innan sexualliberalismen möter motstånd hos en feminism som anser att pornografi sker på mannens villkor och till kvinnans nackdel. Från sjuttiotalets andra halva är det i hög grad kvinnorörelsen som lobbar för inskränkningar för pornografiindustrin, med de utsatta kvinnornas bästa för ögonen. 1982 förbjuds liveshower, som betraktas som en grogrund till prostitution.

Och nu då? 2013 är klimatet relativt tillåtande mot sex men relativt kritiskt till pornografi. Porr har blivit synonymt med en onaturlig värld där aktörerna rakar sig, svälter sig och fyller sig med plast för att behaga. Därför lyfter nu somliga fram sjuttiotalet som en sund och närmast oskuldsfull tid för porren. Ser Mariah Larsson skäl att romantisera?

– Man pratar om att kvinnorna i sjuttiotalsporren hade naturliga kroppar och könshår – och så var det väl. Men det var också hårdföra entreprenörer bakom sexklubbarna, som många gånger rörde sig i en laglig gråzon. Och det är ju inget att romantisera.

Eftersom sjuttiotalet garanterat aldrig kommer att återuppstå så är det riskfritt, men också rätt meningslöst, att vare sig romantisera eller avfärda det. Däremot kan man gott låta sig fascineras av tidens många motsägelser. Att något på en och samma gång kan framstå som så naivt och så cyniskt. Att något som vill vara så flärdfullt kan kännas så solkigt. Och att en tid som ligger så nära vår kan kännas så avlägsen.

Sida 1 av 10

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén