Etikett: kalle lind slösurfar Sida 1 av 2

För längesen, långt innan vhs och dvd och HBO gjorde det möjligt att se en film hemma eller en teveserie en gång till, fick man hitta på andra sätt att exploatera en framgång och producera föremål som folk kunde inhandla och ställa i hyllan. Klassiska exempel är förstås de lp-skivor med Disneyfilmer – insprängda dialogsnuttar mellan Bagheeras och musen Roqueforts speakerberättelser – eller Astrid Lindgren-filmer – insprängda dialogsnuttar mellan Astrid Lindgrens speakerberättelser – som alla sjuttiotalister har ett antal av stående i förrådet i föräldrahemmet.

Mer kuriösa uttryck, som givetvis inte dog ut med köpvideon, är bräd- och dataspel. Det går naturligtvis att införskaffa A game of thrones – the board game, Sagan om ringen-Monopol, Walking dead-Risk och Harry Potter-schack. Letar man noga på loppisarna, eller skickar ett personligt mejl till Peter Settman, kan man kanske få tag på Ronny & Ragge-brädspelet:

(Tack till Andreas Kjell för bilden!)

Det här gäller alltså inte bara Hollywood-produktioner. Även inom det ickekommersiella Sveriges Television har merchandise producerats:

Och inte nog med det! Merchandise för barn har producerats! Särskriven merchandise för barn!

Apropå ingenting alls: det krävdes en miljon telefonsamtal och tjugosex kontrakt och löften om att den inte skulle släppas förrän på behörig tid efter julkalendern Skägget i brevlådan innan den här boken kunde nå bokhandlarna:

Motiveringen var att det kunde se illa ut om man skapade en kommersiell produkt för barn i anslutning till julen.

Nåväl – varför vara bitter över att det är skillnad på folk och folk? – detta har inte bara gällt barnproduktioner. Även en ytterst vuxen produktion som N.P. Möller – fastighetsskötare, en lågmäld och sorgsen sitcom om en ensam man och hans hund, fick diverse avknoppningar. Dels skrev en av seriens författare en bok som, likt Star Wars: Knight Errant eller Jedi Apprentice: The Rising Force, berättar lite ytterligare om seriens universum:

Dels gjordes det en musikal. Den sattes veterligt aldrig upp på scen, men sjöngs i alla fall in på skiva. N.P. Möller – i den oefterhärmlige Nils Ahlroths tappning – sjöng sånger om sånt som en fastighetsskötare i sjuttiotalets Malmö hade omkring sig: sin hund, lekande barn, ett mumsigt smörgåsbord. Det låter lite konstigt, och det är för att det är lite konstigt. Men det finns förstås på Youtube.

Världen är en fantastisk plats att leva på. Varje dag bjuder på nya överraskningar för den som har obskyra intressen och tillgång till en internetuppkoppling.

Guillous genombrott.

Av Kalle Lind

den 2015-05-06

i blogg

Den förste november 1981 – efter ett gäng byråkratiska malningar genom SVT-kvarnarna – sändes tevepjäsen Genombrottet. För manus svarade Jan Guillou. Den skildrar hur redaktionen på TV2:s ”Kvällsdax” lite på skoj plockar upp en utlänningshatande taxichaufför – en nertonad Janne ”Loffe Carlsson – som annars mest stått på Sergels torg med ett plakat. Han gör förstås succé – trots att programledarna talar nedlåtande till honom och ställer siffror mot hans känslor. Sändningen slutar i kaos för SVT och succé för Gyttorps populistparti.

Inspirationen var uppenbar: 1971 framträdde den jovialiske lille skattehataren Mogens Glistrup i dansk television och gav festligt enkla lösningar på alla kniviga politiska problem. Det gav honom och Fremskridtspartiet 27 av 179 mandat i folketinget 1973. Glistrup nämns mycket riktigt som ett potentiellt hot i Genombrottet.

Pjäsen skrevs ursprungligen för Stockholms stadsteater. Enligt Guillou avslogs den där ”eftersom teaterns kvinnoutskott ansåg att den var reaktionärt sexistisk (helt riktigt, Herr populisten hade en del mycket enkla synpunkter på förhållandet man-kvinna). Scenarbetarutskottet hade också funnit politiska invändningar”.

Budet gick istället till SVT, där teveteaterns konstnärlige ledare Bengt Lagerkvist blev hookad på materialet. Större delen av handlingen utspelas i Sveriges Televisions korridorer och kanske tyckte Lagerkvist att det kändes bekvämt jämfört med alla hans tidigare strapatsrika teveserier Hemsöborna och Värmlänningarna och Någonstans i Sverige.

SVT:s programråd – man höll sig med ett sådant – var dock skeptiskt. I rådet satt bland annat barntevechefen, som tyckte illa om ord som ”bordell”, samt Lennart Hyland som menade att SVT inte ”ska kacka i eget bo”. Alltså satte man sig på bakhasorna. Guillou skriver i sina memoarer:

Men Bengt Lagerkvist var inte den som gav sig i första taget. Han drev igenom sändningsbeslutet när barnchefen var på barnfilmsfestival i Rumänien och Lennart Hyland var på torken.

Dock fanns det, tro det eller ej, fler människor på statstelevisionen som motsatte sig pjäsen. Pjäsens Erik Gyttorp har två huvudpunkter i sitt program: 1) ut med utlänningarna, 2) politikerna ljuger. Det ansågs känsligt på SVT att göra en pjäs om hur SVT ger plats åt en man med de åsikterna – som dessutom blir en poppis figur. Eventuellt tyckte också någon på någon av SVT:s samhällsredaktioner att porträttet av SVT:s samhällsredaktioner, där en av journalisterna skyltar öppet med sitt socialdemokratiska medlemskap, var elakt/träffande (stryk det som önskas).

Guillou beskriver hur lunchsamtalet såg ut mellan honom och chefen Bo Rehnberg efter att Rehnberg velat stryka just rasismen och politikerföraktet:

Jag torkade mig om munnen, servietten blev röd av scampisåsen, jag reste mig och gick utan ett ord, än en gång övertygad om att somliga inom teatern är idioter.

Notera Jan Guillous exakta minnen för detaljer. Notera också att Jan Guillou så sent som 2009 skriver ”serviett”.

Det blev en pjäs i alla fall. Den ligger nu på tuben (här, här respektive här) och är absolut sevärd. Att det är Guillou som randat märks inte minst på hur offentliga personer droppas och kommenteras i marginalen: Per Ahlmark kan inte komma till tevestudion och debattera för att han ska gå på disco och förverkliga sig själv, Jörn Donner tackar nej för att han hellre vill ha ett eget program i dumburken.

Scenariot känns också, så här trettiofyra år senare, högst trovärdigt. Janne ”Loffe” är en gemytlig pajsare som gillar hockey och kan småprata och som absolut inte ogillar utlänningar, han vill bara inte ha för många av dem. Politikerna är lagom verklighetsfrånvända och börjar käfta sinsemellan om borgarnas ekonomiska haveri under regeringsåren 1976-82 och undviker alla konkreta frågor. Inte minst undviker den socialdemokratiska försvarsministern frågor om sina bordellbesök, folkpartisten frågor om hur hans partikamrat glömt nycklar hos en hora och alla tre frågor om sprit de fått ut från en ”arabambassad”.

Utan att känna till alla konkreta förlagor, har jag en känsla av att Guillou mycket medvetet petade i nertystade infektioner: 1981 var justitieminister Lennart Geijers gamla horaffärer fortfarande inte utredda (det är de för övrigt inte heller riktigt 2015).

Inte minst känns förstås pjäsen trovärdig med tanke på att det var exakt det här som hände tio år senare: två jovialiska populister tog plats i ett SVT-producerat debattprogram och skojade sig in i riksdagen.

Den kopplingen var Jan Guillou förstås själv mycket medveten om. I satirkriminalserien Den vita riddaren, som han skrev med Leif GW Persson 1994, dyker Erik Gyttorp upp igen. Nu som ledare för Ny demokrati.

Godisarna.

Av Kalle Lind

den 2014-07-02

i blogg

När nu de fem lite lätt patinerade gentlemännen i Monty Python går mot sin lysande karriärs lysande final med tio utsålda jätteshower (”1 down, 5 to go” som den briljant galgkomiska underrubriken lyder), är det värt att fundera på The Goodies öde.

The Goodies var Bill Oddie, Graeme Garden och Tim Brooke-Taylor. De var polare med John Cleese, Graham Chapman och Eric Idle från Cambridge. De hade skrivit sketcher ihop med Michael Palin och Terry Jones för radio- och teveshower i BBC.

Tim Brooke-Taylor var, tillsammans med Cleese, Chapman och Marty Feldman, författare och skådespelare i At last the 1948 show, sketchserien som i mångt och mycket förebådade Monty Python’s Flying Circus.

Den mäkta citerade sketchen ”The Four Yorkshiremen”/”The Four Welshmen” – där fyra framgångsrika pösmagar skryter med vem som hade fattigast barndom – var från början ett verk av Cleese/Chapman/Feldman/Brooke-Taylor.

Så fem medlemmar ur den så kallade Oxbridge-maffian bildade Monty Python (och plockade med sig den amerikanske animatören Terry Gilliam). Tre andra medlemmar bildade The Goodies. Båda grupperingarna blev till relativt slumpmässigt. Oddie, Garden och Brooke-Taylor hade lika gärna kunnat vara pythoniter.

The Goodies hette ett antal teveserier som gick i BBC under sjuttiotalet. Humorn bygger på slapstick, absurdism, hejdlösa associationer, dumheter och nonsens. De psykedeliska färgerna får en att associera till Beatles Magical Mystery Tour, den naivistiska musiken till Neil Innes och hans Bonzo Dog Doo-Dah Band (Innes uppträdde ofta med Monty Python live och är en av flera som fått epitetet ”den sjunde pythoniten”), slapstickexperimenten i stopmotion och fastmotion påminner inte så lite om vad Lasse Åberg och Ardy Strüwer gjorde i svensk teve vid samma tid.

Inte minst förebådar The Goodies lika mycket som Monty Python åttiotalsserien The Young Ones (av något SVT-geni döpt till Hemma värst). Den lösa sitcom-ramen och de genomgående figurerna, de talande djuren och möblerna, associationsklippen och Helan & Halvan-våldet är detsamma i The Young Ones som i The Goodies.

Och lika mycket som Python har The Goodies förstås sina rötter i The Goon show, radioserien med Peter Sellers och Spike Milligan som vände upp och ner på det brittiska femtiotalet på samma sätt som Povel och KnäppUpp gjorde här.

När det begav sig så ställdes The Goodies ofta mot Monty Python på engelska skolgårdar och fikarum. Somliga föredrog The Goodies något striktare berättarstruktur och det faktum att man fick lära känna de tre huvudpersonerna Bill, Tim och Graeme, andra höll fram Pythons ännu mer associativa medvetandeflöde. Av somliga skylldes The Goodies för barnprogram (i ett avsnitt av serien dyker till exempel John Cleese upp och ropar ”Kid’s programme!” efter goodiesarna), av andra skylldes Python för att vara för intellektuellt.

The Goodies belönades med silverros i Montreaux (i första avsnittet av den därpå följande serien målade Graeme Garden den med guldfärg).

I kapitlet ”The Goodies” i översiktsvolymen av brittisk universitetshumor, From Fringe to Flying Circus, säger någon av goodiesarna att Monty Pythons toppar visserligen var högre än The Goodies, men å andra sidan var delas dalar betydligt lägre. Jag tror att det är ett riktigt omdöme.

När Monty Python är som bäst förtjänar de som sin plats som det mest inflytelserika humorprogrammet i Västeuropa någonsin. När de är som sämst vill man slå dem i huvudet med en gummikyckling och en tegelsten.

Idag såg jag The Goodies för första gången. Det lär ha gått på svensk teve nån gång på sjuttiotalet, då under namnet Godisarna (troligen döpt av samma snille som kom på Hemma värst). Jag har aldrig sett det, däremot stött på det mer än ofta när jag läst Python-historia. Givetvis finns det på Youtube.

Omdöme? Tja, det är som Monty Python utan vare sig toppar eller dalar. Skådespeleriet är habilt, säg på Terry Jones-nivå. Sketcherna blir aldrig irriterande tjatiga eller för sökt absurdistiska, men heller aldrig geniala. Neuroserna och aggressiviteten som ligger som ett mörkt grundackord genom hela Flying Circus-serien är hos The Goodies en struttig durslinga.

I den här sketchen förekommer en skotte som fightas med en säckpipa. På sjuttiotalet fick det en femtioårig man i King’s Lynn att skratta sig till döds framför tjockteven. Det är kanske svårt att förstå idag. Och även att avsnittet i fråga har gett namn åt ett album med The White Stripes, ett av de mest omhuldade skrammelbanden för sisådär femton år sen. Plattan heter Icky Thump efter kampsporten Ecky Thump (stavningen anpassad till amerikanskt uttal).

Men ännu svårare att förstå är att Monty Python’s Flying Circus alltid framställs som en isolerad ö, ett unikt fenomen utan jämförelser, början till all tokenskap och ensam bekämpare av tillvarons ordningsmän och tråkmånsar. The Goodies fanns där hela tiden, alldeles vid sidan om dem, lika knäppa och lika marinerade i brittiskt nonsens.

Det känns som om 2014 är året då vi borde börja prata om dem på nytt.

Malmöteve vi (inte) minns del 3: Lackalänga.

Av Kalle Lind

den 2012-09-07

i blogg

På Youtube är det enda man kan hitta om Lackalänga – förutom en stum sekvens som någon som staterade i serien lagt ut på sig själv – själva signaturen. Och den ger inte riktigt mersmak.

Lackalänga var en dramaserie-såpopera i folkhögskolemiljö som sändes i SVT 1987. Jag tror att alla som var nånstans mellan tolv och tjugofem när det gick minns att det gick nånting som hette Lackalänga – men att ytterst få av oss minns själva innehållet.

Serien är märkligt utraderad ur rullorna och arkiven. Den finns inte på dvd – idag kan man i princip hitta gamla Anslagstavlan-program på dvd – men Lackalänga har troligen aldrig ens varit aktuell för dvd. Kanske är det ett stående skämt på dvd-bolagen: ”Vad säger ni om att ge ut Lackalänga?” Och så skrattar alla som tosingar, torkar tårarna, harklar sig och bestämmer sig för att ge ut nåt högkvalitativt istället.

På Flashback – där ju inte bara ghb, vikingarock och den statsfeministiska konspirationen utan ALLTING diskuteras – finns för all del en tråd om Lackalänga. Den går dock bara ut på att olika människor sitter och inte minns Lackalänga: ”gick det inte nåt på teve som hette Lackalänga?”, ”jo, jag tror det”, ”handlade inte den om en folkhögskola?”, ”jo, kanske”, ”vad handlade den mer om?”, ”jag vet inte”, och så lägger sig en annan kille i diskussionen och skriver ”jag vet inte heller” och en tredje skriver ”jag vet inte heller, men jag tror inte att det var så bra”.

Ingen minns nånting, men alla minns att det inte var så bra.

Och det var nog inte heller så bra – redan när det gick var kritiker och publik ganska överens om att det här luktade kalkonpiss. Jag minns att Helt Apropå gjorde en fruktansvärt elak parodi på serien i allmänhet och den arga danslärarinnan Sofia i synnerhet – vilket säkert skapade en del irritation i lunchrestaurangen på Malmös tevehus, där ju också Lackalängas skapare jobbade.

Författare till serien var så klart Max Lundgren – vi har redan konstaterat att han skrev allt för SVT Malmö, inkluderat rekvisitalistor, under sjuttio- och åttiotalen – men den här gången blev han så sur på resultatet att han inte skrev nåt mer för dem på nästan tio år. Regissören Rune Formare upptäckte när han filmat några veckor att en av de unga oprövade skådisarna han hittat inte var så bra. Det försökte han sen rädda i klippningen genom att skära ner 25 inspelade avsnitt till 18 – men det måste blivit lite konstigt när man försökte klippa bort en av huvudrollerna i efterhand.

Ingen av de ganska många unga skådisar som castats till serien har fått nån karriär att prata om efteråt: hojta till om det ringer en klocka när jag rabblar Anne Barlind, Ulf Berg, Annika Lunnemark, Kirsten Roth, Maria Stefansson, Carl Carlswärd.

Miljön var inspirerad av Fridhems folkhögskola, där jag tror att Max Lundgrens egen dotter gick (och där jag själv har gått). Handlingen kretsade kring sånt som unga människor förväntas kunna relatera till: revyuppsättningar, attraktion mellan lärare och elever samt knark. Figurerna hette sånt som ungdomar alltid heter i svenska teveserier men mera sällan i verkligheten: Vidde och Myggan.

Och jag tror i och med det att jag har sagt allt – och lite till – som finns att säga om Lackalänga. Det intressanta är att vi som var unga när det gick trots allt minns den här serien trots att ingen verkar ha tittat på den. På åttiotalet var alltså varje enskilt teveprogram en sån händelse att det gjorde intryck även när man inte brydde sig.

För den som undrar …

Av Kalle Lind

den 2011-03-30

i blogg

… så är bilden ett montage.

Hade det inte stått i bildtexten så är vi nog flera som missat det.

Alla dessa stölder.

Av Kalle Lind

den 2009-05-12

i blogg

En lång utrikesminister med rullande r och farfarsöron driver som bekant bloggen Alla dessa dagar (för övrigt en gång nominerad till Stora Bloggpriset jämte denna blogg; då ingen av oss vann kan man alltså säja att jag och Bildt är lika framgångsrika bloggare).

Jag har inga större problem med bloggen ifråga. Den är självgod, javisst, den är tråkig, javisst, den är särskilt tråkig när karln försöker antyda att han har en personlighet, men vad är att vänta? Kan man klandra kon för att juvret blir stint?

(Vet inte riktigt vad jag menar med föregående mening, men ville ha nåt så där bondskt klatschigt.)

Lite retar det mig dock det där med titeln. Det fanns faktiskt en annan, inte helt okänd svensk minister från ett annat, inte helt framgångslöst parti som skrev en annan, inte helt negligerad bok med EXAKT SAMMA TITEL.

Karln hette som bekant Kjell-Olof Feldt (av bortglömde Lasse Lindroth i postuma satirboken Mannen som kunde tala om hästar kallad Tvätt-Olof Björn) och var finansminister under Palme. Underrubriken är ”I regeringen 1982-1990” och boken blev som sagt ganska uppmärksammad när den kom (i Eslövsrevyn samma år lästes ett telegram att Feldt börjat jobba som bagare och skrivit ”Alla dessa degar”).

Ärligt talat – får man göra så? Kan Bildt bara ta en etablerad titel och säja att den är hans? Och dessutom låta trademarket yngla av sig i halvfyndiga underrubriker som ”Alla dessa bilder”? Tycker vi det är fair play? Kommer Anders Borg nästa år att skriva Bibeln?

Är man konspirationsteoretiskt lagd anar man att Bildt till och med aktivt försöker lägga Feldts gamla bok i skugga. Läskiga fakta: varken Bokus, Adlibris eller Cdon för Feldts bok! Och då har de ändå Feldts betydligt blekare uppföljare Det blev ingen storväst (f.ö. kanske en titel för en framtida Bildt-blogg?).

Har Bildt en hållhake på nätbokhandlarna? Arbetar Bildt aktivt på att minnet av en gammal politisk konkurrent ska förblekna (och, apropå det, hur hinner han i så fall flyga så himla mycket flygplan?)?

Jag anar nåt större här. Jag tror jag ringer Lars Krantz och sätter honom på spåret.

Glädje genom World Wide Webb.

Av Kalle Lind

den 2008-11-13

i blogg

Man blir glad över bloggläsare som tipsar en om Åke Catos blogg och nu senast Nick Borgens vägmatsrecensionsblogg. Man blir ännu gladare när man konstaterar a) att Nick Borgen alls är i livet, b) att Nick Borgen är väldigt engagerad i vad han äter på turné, c) att Nick Borgen använder ett betygssystem med 1-10 ”Nickar”, d) att Nick Borgen ibland får ur sig stycken som detta:

Maten på Mallorca varierar. (som tur é) Själv älskar jag lam och detta utmärkta kött är spanjorerna specialister på. Tyvärr finns stortsätt bara svenska, norska och engelska restauranger i Magaluf. Ganska trist. Skall du äta spanskt måste du ge dig ut av turistorterna.

Och detta:

Testa golfen, (huuuu, inget för nybörjare en traumatisk och mentalt skräckinjagande upplevelse.)
Ha, ha, ha! Va’ inte rädd.
Golfbanan är otroligt rolig att spela…

– och e) att detta inte hindrar Nick Borgen från att skriva en roman!

Och att den boken handlar om en kvinna som upptäcker att hennes morfar överlevt Gulag och som ”med hjälp av en avhoppat rysk professor” får ”kontakter på insidan järnridån och börjar en resa som blir till ett äventyr utan motstycke”.

Men allra gladast blir man förstås över hur enkelt och geschwint man kan ladda ner Nick Borgens insjungning av Ruby Tuesday.

La(i)sse på Börsen!

Av Kalle Lind

den 2008-10-14

i blogg

Det är säkert gårdagens nyheter för alla er andra, men för mej dök det alldeles nyss upp som en nyhet. Jag fick äntligen tummen loss att surfa in på Lasse Kronérs hemsida – och döm av min förvåning när jag förstår att Kronér har konstruerat ett brädspel! Och inte vilket brädspel som helst: ett Wall Street-spel! Så kusligt aktuellt i dessa tider!

Kronér skriver själv:

Wall Street recentioner
Spelet fick strålande kritik. 5 av 5 i dom flesta tidningar. Skall hitta dom och scanna in dom så ni kan läsa. Det blev det mest sålda spelet under 2 års tid i Sverige. Jag spelade det igen härom kvällen och måste säga att det är faktiskt riktigt bra.

Vi får hoppas att Lasse är en bättre spelkonstruktör än rättstavare. Vi får också hoppas att min misstanke om att verklighetens aktieklippare faktiskt utgått från Lasse Kronérs gyllene regler, inte stämmer:

* Ge aldrig upp! I Wall Street har du alltid chansen att komma igen!
* Var inte rädd för att köpa aktier, företag och fonder! I Wall Street kan du aldrig äga för mycket, eftersom du alltid får lov att sälja tillbaka till fulla värdet om du behöver kontanter.

Jag är förvirrad, förundrad, förryckt. Jag gled bara in på sidan för att se vad Lasse för tillfället har i sin iPod – och så får jag veta detta! Att Kronér på sin fritid gör brädspel av det tråkigaste som finns.

Finns det fler insikter att komma till där ute på nätet? Gör Göran Rudbo också brädspel? Kanske om att köra singel? Och Ken Wennerholm har kanske konstruerat ett spel om hur man ska bli av med torr hud? Jag måste genast ge mej ut på nätet igen! Vi hörs!

Med såna vänner …

Av Kalle Lind

den 2008-08-13

i blogg

En besynnerlig sak har skett. Kanske det konstigaste sen Carl Bildt satt i teve och påstod att han kunde relatera till Jack. ”En man med en skägg” har blivit länkad av – Folkpartiet! I Nacka!

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Jag har ju inte mycket till övers för partier som nån gång värvat Lasse Berghagen som valrörelseunderhållning. Hur är kutymen här? Förväntas jag länka tillbaka? Skriva nåt uppskattande om den där halmhattsdriven dom hade på sextitalet? Påpeka det bisarra i att Per Gahrton och Per Ahlmark var medlemmar i partiet samtidigt?

Jag är helt konfys. Måste jag nu pennfajtas med Mauricio Rojas?

Ett populärkulturellt – och inte särskilt sympatiskt – fenomen jag tills alldeles nyss var lyckligt omedveten om.

Av Kalle Lind

den 2008-07-11

i blogg

Tack vare den lysande uppfinning som Björn Ranelid kallar ”det elektroniska nätet” (där saker enligt samma uppdaterade källa kan ”läsas av en miljon människor eller flera”) har jag nu upptäckt fenomenet homofoba folksångsparodier.

Det är inte konstigare än det låter. The folksong är ett uråldrigt amerikanskt kulturfenomen, som fick ett uppsving under sent femtital. I huvudrollen syns ofta timmerhuggare, rallare, folk som byggt landet, män som månar om sin integritet, män som hamnat i klammeri med rättvisan, män som stått emot systemet, fritänkare, kriminella med goda hjärtan, Tom Doley, Tom Joad, John Henry, Hollis Brown.

Vad är väl då roligare än att använda samma grepp för att håna män som inte är män?

Var folksångsrörelsen – med förgrundsgestalter som Joan Baez, Pete Seeger, Phil Ochs och en spetig jävel som kallade sig Bob Dylan – politiskt radikal, hade de sin reaktionära motpol och kusin i countryrörelsen. Bland de lustigare countrysångarna blev bögskämtlåtarna en genre i sig.
1969 hamnade en figur med namnet Steve Greenberg till och med på Billboard-listan (visserligen 97:e plats, men ändå) för sin finurliga och välfunna uppgörelse med de av samhällets vinnare som verkligen förtjänade att hånas. ”Big Bad Bruce” alluderade på en folksångshit – ”Big John” – i synnerhet och genren i allmänhet.

Originalet:

Ev’ry mornin’ at the mine you could see him arrive
He stood six foot six and weighed two forty five
Kinda broad at the shoulder and narrow at the hip
And everybody knew ya didn’t give no lip
to Big John.

Den finurliga pastischen:

Well, every day at the salon, you can see him arrive
He stood six-foot-six, weighed one-oh-five
He’s kinda narrow at the shoulders, narrow in the hips
With a curl in his hair and a smile on his lips
Big Bruce
Big Bad Bruce

No one seemed to know where Bruce came from
He kinda swished into town and stayed all alone
Never said much, kind of quiet and shy
And when he spoke at all, it was just to say ”Hi!”
Big Bruce
Big Bad Bruce

Same say he came from New Orleans
Where he had a social group called The Cajun Queens
Some say Hollywood or Beverly Hills
Where he got arrested for passing three-dollar bills
That’s Bruce

Then came the day of that terrible fire
Something went wrong in the #5 dryer
Into the chaos of those matronly caves
Went Big Bad Bruce, just a-fannin’ the flames
Big Bruce
Big Bad Brucie-Wucie

Well, the flames grew higher and the fire got worse
And someone heard Brucie cry, ”Mercy, I forgot my purse!”
Into the fire with a squeal and a shout
We waited an hour, but he never came out
Poor Bruce
Poor old Bruce

Where that salon once stood is a grocery store
But his name will live for evermore
In the annals of time
And in the Hall of Fame
As a gay young cat who went down in flames
Big Bruce

You might say this is a big kind of fairy tale

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: kalle lind slösurfar Sida 1 av 2

Saker man kan köpa om man har för mycket pengar 1: NP Möller-merch.

Guillous genombrott.

Godisarna.

Malmöteve vi (inte) minns del 3: Lackalänga.

För den som undrar …

Alla dessa stölder.

Glädje genom World Wide Webb.

La(i)sse på Börsen!

Med såna vänner …

Ett populärkulturellt – och inte särskilt sympatiskt – fenomen jag tills alldeles nyss var lyckligt omedveten om.