Etikett: kalle lind ser på blyertsfilm

Medan porten var stängd (1946).

den 2016-02-09

Hasse Ekman återupptäcks vart tionde år. Med långa men jämna intervaller är det någon som säger: ”Men! I Hasse Ekman hade ju Sverige en knivskarp skildrare av borgarskapets diskreta charm, som med esprit och klarsynthet drog slöjorna från Stockholms övre medelklass verserade yta, långt innan Norén och betydligt styvare än den unge Bergman!” Och så skrivs någon bok, anordnas någon kavalkad på Filmhuset, släpps någon dvd – och så glider han tillbaka in i skuggorna.

Ett antal av hans filmer finns på dvd, utgivna av entusiasterna på Studio S. De filmer som SF har rättigheterna till har man fått se på lånade vhs-inspelningar från teve, hackiga streamningar och, förutsatt att man bor i en stor stad, Cinemateket-visningar. Sveriges största filmbolag har hittills inte haft någon som helst relation till begreppet ”kulturhistoriskt ansvar”.

Därför har det dröjt innan jag kunnat se Medan porten var stängd, en ganska typisk Hasse Ekman-film. Han regisserade 41 långfilmer och manusmedverkade på 51, i de flesta existerande genrer, så kanske är det svårt att sätta etiketten ”typisk” på någon av dem. Jag gör det ändå.

Hasse Ekmans favoritämne var utan tvekan hans egen mondäna klass. Hans bästa filmer – Kungliga patrasket, Flickan från tredje raden, Flicka och hyacinter, Banketten – utspelar sig alla på och omkring Stockholms östra malm. Så även Medan porten var stängd. Adressen är för övrigt exaktare än så: Kavallerigatan 7. Det får vi veta redan i den inledande voice-overn.

Kavallerigatan är nu ingen existerande adress, men den Stockholmsförtrogne (eller den som läst rätt biografier) ser att exteriörerna är tagna på Artillerigatan, Hasse Ekmans egen barndomsgata. Han grävde gärna där han stod och tog inga onödiga omvägar.

Det som fascinerar med Hasse Ekman är hans moderna människosyn. Hasse Ekman moraliserade ogärna, skönmålade sällan, svartmålade än mer sällan. Han såg på de människor han hade omkring sig, förhöjde dem till manuskaraktärer och lät dem bete sig som människor beter sig. Det gör att hans bästa filmer, trots den ofrånkomliga ateljékänslan, fortfarande känns angelägna.

Medan porten var stängd utspelar sig i ett hyreshus. Under loppet av tio timmar följer vi en bedagad aktris som bjuder en gammal teaterchef på supé, en arrogant adelsman och flygofficer som snor en underordnads fästmö, en gatflicka som tar upp kunder till lägenheten, ett ungt par i skilsmässa, en elegant vivör som lever i armod men ömt vårdar nejlikan till knapphålet samt portvaktsparet som släpper in folk under suckande (han) och högljutt kommenterande (hon).

Under filmens dryga timme avverkar Hasse Ekman

en praktfylla
ett självmord
ett våldtäktsförsök med påföljande knivdråp
minst två genomförda samlag, varav ett involverar pengatransaktion

Den allmänna fördomen säger kanske att inget av detta ingick i 1946 års genomsnittliga svenska film. Min egen högst personliga fördom säger att inget av det ingick överhuvudtaget, annat än i antydningar och omskrivningar. Hasse Ekman sysslade inte med omskrivningar. Filmen är påfallande rak på sak, och då tvingade ändå censuren honom att klippa bort varje gång det pratades om ”ligga med” och ”samlag”, sammanlagt på fjorton ställen.

Redan i inledningsscenen muttrar den hunsade portvakten Johansson (Douglas Håge – intressant nog senare känd som Lilla Fridolf): ”Livet är ett helvete, i alla fall om man är gift”. Hans rivjärn till hustru (Hjördis Pettersson – intressant nog senare känd som Selma) ser unga fröken Bojan gå ut för att tjäna sitt levebröd och ryter: ”Horhus – det är vad det har blivit sen hon kom hit!”

Den åldrade gentlemannen beklagar att med folkhemmet har det blivit ”bättre men tråkigare”. Han svänger sig med franska sentenser och strör visdomsord omkring sig: ”Det är med kvinnan som med bourgognen – den måste värmas upp innan den kan avnjutas.” När han råkar på flygofficeraren, just i färd med att förföra en ung dam, säger officeraren: ”Ni försöker väl inte ta min erövring ifrån mig?” Gentlemannen svarar: ”Hade jag varit femton år yngre hade jag försökt – och lyckats!”

I den hårt yrkesarbetande Bojans lägenhet stammar kunden efteråt: ”Det är väl ingen risk … Man har ju läst så mycket i tidningarna … Det har ju ökat procentuellt KOLOSSALT de sista åren … Flyktingströmmarna har ju fört med sig både det ena och det andra … Ni förstår, när man har hust…”

Den åldrade gentlemannen anförtror sig åt den unga prostituerade och kommenterar efteråt för sig själv: ”Mot skälig ersättning bereder hon många män stor glädje. Hur många hustrur gör det?”

Gatflickan själv pratar om en stilig karl i huset: ”Honom skulle det inte kosta ett öre för. Jag hade nästan kunnat skjuta till en hacka själv.”

Och uppe hos den magnifika f.d. premiäraktrisen ska hennes gamle vän teaterchefen smörjas. Skådespelerskan har smort sig själv lite för mycket och pendlar mellan smicker och aggressivitet. Hon vill göra comeback men teaterchefen tvekar. Hennes sista tid i rampljuset blev problematisk sen hon tagit för mycket ”nervlugnande medel” inför premiärerna. Hon lovar dock dyrt och heligt, under stigande berusning, att det aldrig ska hända igen: ”Det svär jag – vid min moders huvud!” Teaterchefen replikerar: ”Är det inte lite utnött vid det här laget?”

Filmen pendlar hela tiden mellan tragik och lättsamhet, mellan små och stora problem, mellan det banala och livsavgörande. På så vis för den tankarna till Woody Allen-verk som Hannah och hennes systrar och Små och stora brott. Den storslagna aktrisen Cora Anker spelas av den storslagna aktrisen Tollie Zellman, en av stamgästerna i Hasse Ekmans barndomshem, och gränsen mellan film och verklighet var högst flytande. Dubbelexponeringen förebådar vad Billy Wilder senare gjorde i Sunset Boulevard (1950), där den magnifika f.d. stumfilmsstjärnan Gloria Swanson spelar den magnifika före detta stumfilmsstjärnan Nora Desmond.

Av samtidens recensenter sågs Hasse Ekman i någon mån som en gentlemannatjuv, en som med flinka fingrar stal ett uppslag här och ett tema där och rörde ihop till en lättsam mix. Hans air av dandy och underbarn – avkomma till samtidens störste aktör – gjorde att kritikerna tyckte att han hade det för lätt. Därför innehöll många recensioner uppräkningar av vilka filmer Hasse Ekman stulit ifrån – inte sällan filmer Hasse Ekman aldrig sett – och lika delar misstänksamhet som -unnsamhet.

Så här i efterhand kan vi istället häpna över hur nyskapande han var, hur modigt han petade i sår som den allmänna moralen ville dölja, hur självklart han lät verklighet och fiktion gå hand i hand på ett sätt som känts revolutionerande när senare tiders mockumentärer har lanserats.

Vill man veta hur jargongen hos ett utsnitt av Stockholmsbefolkningen 1946 egentligen lät, ska man troligen se Medan porten var stängd. Vill man ha den tillrättalagda versionen gissar jag att det går bra med vilka andra filmer som helst från tiden.

Kungliga patrasket (1945).

Av Kalle Lind

den 2015-06-29

i blogg

I år skulle Hasse Ekman ha fyllt hundra år. Känner man att det är en anledning att ge sig i kast med hans konstnärskap kan Kungliga patrasket (1945) absolut vara en introduktion. Flicka och hyacinter (1950) och Flickan från tredje raden (1949) är mer helgjutna verk, men med Kungliga patrasket får man också en ganska tydlig bild av den värld Hasse Ekman kom ifrån. Filmen har m.a.o. ett visst skvallervärde, förutsatt att man gillar att skvallra om människor som varit döda i ett halvsekel eller mer.

1945 var Hasse Ekman trettio. Kungliga patrasket var hans nionde film som regissör sen debuten 1940. Det var hans fjortonde film som manusförfattare sen debuten 1938. Det var hans tjugotredje film som skådespelare sen debuten 1924. Även om filmindustrin såg annorlunda ut då – när svensk film faktiskt var en sorglöst puttrande vinstmaskin – så fanns det förstås vissa förutsättningar som gjorde att Hasse Ekman så tidigt kunde debutera och bemästra hantverket.

Den främsta förutsättningen var förstås hans far: Gösta Ekman den äldre (1890-1938). Gösta Ekman var sin tids, kanske alla tiders, populäraste skådespelare. Vid sin på tok för tidiga död kantades Stockholms gator av hundratusen människor som besåg processionen och kungahuset sände tre kransar till vården.

Under sin levnad brände Gösta Ekman sitt ljus i bägge ändar: för att kunna hålla igång flera teatrar, regissera, filma, spela huvudroller och dominera sällskapslivet tog han till kokainet. Han gav sitt liv för den teater han älskade. I det praktfulla hemmet på Artillerigatan på Östermalm höll han hov och pratade romantiskt om ”bohêmeteater” och om skådespelare som ”tattare”.

Hasse Ekman var alltså bara tjugotre när denna platstagande och mångfacetterade far rycktes ifrån honom. Att det tog många år för Hasse Ekman att helt hoppa ut ur faderns skugga säger sig självt. Samma år som fadern dog utkom Hasse Ekman med boken Gösta Ekman. Och 1945 gjorde han filmen Kungliga patrasket om teaterfamiljen Anker med den grandiose Stefan Anker i fokus. I rollen satte han sin fars gode vän Edvin Adolphson. Själv spelade Hasse Ekman den grandiose teaterdirektörpappans betydligt smidigare son, som patetiskt försöker slå sig loss från teatervärlden och bygga ett liv i egen rätt. Som sin syster satte Hasse Ekman sin fru Eva Henning.

Det är en film om skådespelarvärlden som det gjorts många sorters av i Hollywood, där man alltid har förstått att mytologisera sig själv. Hasse Ekman såg, till skillnad från sin far, nyktert på teatervärlden. Han visar upp dess fåfänga, dess självdestruktivitet, dess genialitet och dess häftigt berusande dragningskraft utan att hyckla eller romantisera.

Stefan Anker är ett stort barn som kastar sig mellan hybris och självförakt och som tvingar upp hela familjen mitt i natten när han fått en briljant idé. Att Hasse Ekman älskar honom är ställt utom allt tvivel, även om han skrivit in en scen där han läxar upp sin pappa när denne bedrar den högst älskade modern.

Samtiden var förstås med på de många kopplingarna till Gösta Ekmans biografi. Stefan Anker driver Kungsteatern liksom Gösta Ekman drev Vasateatern. Han sätter djärvt upp operetten Sköna Helena med sig själv i rollen som Paris, liksom Gösta Ekman förvånade med att sätta upp Glada änkan i funkistappning med sig själv som den manlige motorn Danilo (och Zarah Leander som Hanna). Ankers stora operettfynd får kontrakt i Hollywood, liksom Tutta Rolf i verkligheten. Porträttet är aningen bittert, vilket kan bero på Hasse Ekmans – inte minst av honom själv – omvittnade förälskelse i Tutta.

Vidare: Anker gör, liksom Ekman, succé som Hamlet och fiasko med alltför djärva formexperiment, hoppar mellan tragedi och lustspel och tvingar ensemblen att repa in en ny föreställning på en vecka. Och han pratar med förakt om fackligt organiserade skådespelare som inte förstår att bejaka sitt zigenarblod.

Idag är det nästan mest iögonfallande vad Hasse Ekman inte berättar. Stefan Anker får för all del en psykisk kollaps – en skamstämplad åkomma i fyrtiotalets Sverige – men han tillgriper inga opiater för att självmedicinera sig. Och som sagt prasslar Anker vid sidan, tillika med sin primadonna. I verkligheten gjorde Gösta Ekmans amorösa snedsteg att han trillade in hos likakönade. Det kunde inte Hasse Ekman berätta 1945, året efter att homosexualitet avkriminaliserats och trettiofyra år innan dess sjukdomsstämpel togs bort.

Liksom Hasse Ekmans Banketten (1948), en film man gott kan gå vidare med i sin Hasse Ekman-orientering, kan filmen också läsas som en sedesskildring av fyrtiotalets stockholmska borgerskap. Hasse Ekman höll sig gärna inom det för honom välbekanta, hans filmer vimlar av Stockholmsadresser och -krogar och -etablissemang, och här får man en inifrånskildring av en klass som pryder sina frackar med ordensmedaljer, går på diverse herrsällskaps ständiga möten, slänger sin rävboa på divanen och konstfullt röker cigarett bland gravida kvinnor.

Kungliga patrasket är det närmsta vi kommer en svensk Sunset Boulevard (1950), Billy Wilders magnifika skildring av stumfilmsstjärnan Norma Desmond (spelad av stumfilmsstjärnan Gloria Swanson). Det är samma blandning av krass människosyn och oreserverad kärlek till drömfabrikerna, lika kryddad med in-jokes och blinkningar till en publik som läste skvallerblad och förstod varför castingen såg ut som den gjorde.

Hasse Ekman är för övrigt det närmsta vi kommer en svensk Billy Wilder. Hos bägge regissörerna hittar vi samma djärva genrekast, samma självklara formsäkerhet och samma snärtiga replikföring.

Jag är dessutom rädd att båda är på väg att bli lika bortglömda. Båda är absolut värda ett värdigare öde än så.

Ungkarslyan.

Av Kalle Lind

den 2013-01-24

i blogg

Jag hamnar emellanåt i Billy Wilder-perioder. Oftast infinner de sig när mina barn är bortresta och jag själv får bestämma över fjärrkontrollen.

Det som gör Wilders omfattande och ganska jämna filmproduktion så angelägen fortfarande, var hans förmåga att turnera delikata ämnen av moralisk art utan att någonsin syssla med chockverkan. Många komediämnen satt han och sög på i decennier, inväntande det ögonblick då publiken tycktes vara morgen. Påfallande ofta träffade han rätt. Wilder samlade på både publiksiffror och Oscarsstatyetter.

Den europeiska ironin, dessutom härdad i det judiska folkets elände, kombinerad med det amerikanska raktpåsakiga berättandet gav komedier – men också kriminalfilmer och dramer – som var intelligenta men aldrig knepiga. Och, har det visat sig, tidlösa. På ett tidsbundet sätt.

The Apartment hette Ungkarlslyan på svenska och var den sista svartvita filmen (undantaget Schindler’s list 1993 och The Artist 2012) att få Oscar för bästa film. Men trots att den ekar av en begraven era där män bär hatt och ”tar hand” om ”sina” kvinnor, och där grannfrun kallar Jack Lemmon ”beatnik” när han inte har servetter utan bara pappershanddukar, känns den fräsch i sin vägran att stryka några fördomar medhårs. Den visar hur människan är, inte hur hon borde vara.

Ungkarlen Jack Lemmon jobbar i ett enormt kontorslandskap (där man lär ha använt låga skrivbord och dvärgar för att få det rätta djupperspektivet i bilden) i New York. För att ställa sig in hos sina chefer låter han dem begagna hans lägenhet för sina amorösa sidosprång.

Detta kommer till vd:ns kännedom, och strax har Lemmon gått från ett skrivbord i skrivbordshavet via eget rum till eget rum bredvid vd:ns. Dock med chefens konstanta hållhake på sig; när Lemmon börjar tveka om att låna ut sin nyckel påpekar Big Boss att det normalt tar många år att jobba sig upp inom företaget men bara trettio sekunder att komma därifrån.

Till saken hör att Lemmon kärar ner sig i vd:ns älskarinna, Shirley MacLaine, vilket komplicerar hans relation till chefen. Och hennes. Trots att hon har ett syndigt cv skulle det för övrigt aldrig falla Wilder in att döma eller fingerpeka.

Här finns alltså två teman i en Hollywoodrulle från 1960 som säkert förvånar somliga: ett antytt feministiskt, och ett som starkt ifrågasätter storkapitalets hantering av människor. Både MacLaine och Lemmon blir marionettdockor i ett patriarkaliskt system där högste chefen utnyttjar sin makt och underhuggarna kliar ryggar, viftar svansar och vänder kappor.

Allt på ett mycket spirituellt och förtjusande vis. Ungkarslyan visar gamla tiders moralism och hierarkibildning när den var som mest motbjudande – men också som snyggast på bild.

Kadettflamman.

Av Kalle Lind

den 2013-01-07

i blogg

Den kanske mest begåvade regissören i Golden age of Hollywood – i stark konkurrens – hette Billy Wilder. Han hade en sällsynt Fingerspitzgefühl för att göra komedi av de mest tabubelagda ämnen och pusha varje känslig gräns några centimeter in i sargen. I Some like it hot (I hetaste laget, 1959) anspelade han inte bara på dragqueens, homosexualitet och hela hbtq-spektrat – filmen tar också avstamp i den reella St. Valentine’s Day massacre 1929, då några gangstrar från Al Capones gäng och några från Bugs Morans gäng pepprade varann till råbiff.

De många homoreferenserna i Some like it hot gick antagligen över huvudet på dåtidens mainstreampublik, men filmen har ända sen den kom vårdats ömt och kärleksfullt i världens gaykretsar. Filmens dragtema har kopierats ett otal gånger sen dess, senast i svenska Cockpit med Jonas Karlsson som flygvärdinna (vi ska dock komma ihåg att Hasse Ekman – det närmsta Sverige kommit en Billy Wilder – var före med damorkestertemat i Fram för lilla Märta 1945).

En Billy Wilder-film som svårligen låter sig remakas eller kopieras eller ens inspireras av 2013 är The Major and the Minor (med den inte lika finurliga svenska titeln Kadettflamman). Upplägget är en variant på det i Some like it hot: istället för att som Jack Lemmon och Tony Curtis klä ut sig till damer för att kunna fly med tåget, klär Ginger Rogers ut sig till en tolvårsflicka för att åka billigare på tåget. Och liksom Tony Curtis förälskar sig i Marilyn Monroe och Jack Lemmon åtminstone förlovar sig med miljonären Osgood, faller den föregivna flicksnärtan Ginger Rogers för den ståtlige majoren Phillip Kirby (därav originaltitelns finurlighet).

Nu har Billy Wilder, som den elegante manusförfattare han var, försäkrat sig om att mildra de pedofilvibbar som väl folk i herrans namn kunde avläsa redan på fyrtiotalet. Det är som sagt Ginger Rogers som förälskar sig och därmed blir dramats subjekt. Major Kirby har gjorts till en mycket kysk och proper gentleman, dessutom med ett synfel som gör att han är den siste att se det uppenbara. De uppvaktningar som Rogers trots allt får, för att skapa dramaturgiskt nödvändig svartsjuka och andra komplikationer, utförs av någorlunda jämnåriga kadetter (därav den svenska titelns ofinurlighet).

Och det är hela tiden underförstått att så länge majoren är ogift är han heller inte sexuellt aktiv. Men samtidigt är filmen nerdrösslad med ekivoka anspelningar. Innan hon får impulsen att åka hem till Iowa från New York, jobbar Ginger Rogers som hembesökande ”frisörska” (dvs. hon vill tvätta hår, hennes manliga kunder vill ligga). När kadetterna flockas runt henne måste major Kirby ha ett samtal om malen som surrar runt glödlampan (”I’ll try and be a better lightbulb, Uncle Phillip”).

Och Lolita-vibbarna är förstås ännu fler, avsiktliga eller ej. Ginger Rogers glider runt i barnsliga klänningar, glömmer av sig, röker syndiga cigaretter, pratar med barnröst sekunden efter vi förstått att hon åtrår mannen i uniformen, blir bryskt upphånglad av kadetter iförd barnslig klänning. Etcetera.

Det är en film som på alla sätt vore omöjlig att göra idag. Vilket paradoxalt nog är tråkigt, eftersom det är en makalöst välskriven och underhållande rulle.

För trots vad jag har skrivit ovan så finns det faktiskt inte en enda scen som jag uppriktigt reagerar på och där komedin och dess medvetet orimliga förutsättningar glöms bort. Obehaget i maggropen är inlärt, inte reellt.

När jag googlar ser jag förresten att en re-make faktiskt har gjorts, dock redan 1955. I You’re never too young var könsrollerna switchade och Jerry Lewis gjorde Ginger Rogers roll. Jag antar att den inte ger samma lätta obehagskänslor. Men att den å andra sidan inte är så kul.