I podden Snedtänkt flyger tjogvis med namn och årtal fram och tillbaka genom luften. Ofta är det säkert fel. Som tur är pratar jag så otydligt att besserwissrarna inte alltid märker det. Av outgrundlig anledning gjorde jag misstaget att artikulera namnet Petteri Nuottimäki i avsnittet där jag och André Wickström pratar Svenskfinland och sverigefinnar.
Jag hävdade att denne Nuottimäki spelade bas i det legendomsusade Luleåbandet The Bear Quartet. Det borde jag inte ha gjort. Snart blev jag kallad ”sopa” av Luleåhärstammande popsnöret Ola Söderholm och fler viktigpettrar med indiebakgrund sällade sig. Basisten i The Bear Quartet hette Peter Nuottaniemi och inget annat.
Till mitt, måhända svaga, försvar vill jag dock framlägga att namnet Petteri Nuottimäki på intet vis var gripet ur luften. Nuottimäki är absurdistisk kåsör, skämttecknare – publicerad i bl.a. Galago, Arbetaren och SvD – samt manusförfattare till bland annat Ulf Malmros Smala Sussie. Jag har i alla år tagit för givet att dessa två var en och samma.
Grejen med The Bear Quartet var ju just att medlemmarna verkade något mer begåvade än popsnubbar i allmänhet. De kunde lite mer än att slå sina ackord och glo på sina skor. Sångaren Matti Alkberg gick vidare med diverse andra punkpopprojekt och har publicerat x antal diktsamlingar. Gitarristen Jari Haapalainen har blivit en av landets mest uppmärksammade producenter som bland annat lyckades blåsa nytt liv i tomgångsorkestern Eldkvarn och göra Kajsa Grytts låtar rättvisa. Själva namnet The Bear Quartet plockades från Klas Östergrens Gentlemen, de döpte plattor till Monty Python och det mesta tydde på att de hade både smak och humor.
Därför har mitt huvud alltid kopplat ihop dem med Petteri Nuottimäki, mannen som bland annat gett oss boken Nuottimäki försvarar kulturen! (2000) med underrubriken ”Ett flertal trevliga bokstäver”. Där kan man till exempel läsa ett gäng misslyckade ”Råttan i pizzan”-historier. Bland annat denna:
”Ful hund” berättades av Krister Seglöv 11/7 1987 för en lagkamrat i Stringtuna BK, i omklädningsrummet före en match, tog sig i fyra led ända ut på planen, men glömdes bort pga en tvivelaktig utvisning.
”Min kusin såg en tjej vid korvmojen i lördags som han gärna vill lära känna, men kom inte på nåt bättre att säga än: ’Vilken oerhört ful hund du ha.’ Då visste hon att han var en ärlig kille i alla fall, tänkte han. Vilket inte är en så tokig början.
Fast tyvärr var det ingen hund, utan hennes son.
Boken består av korta texter som oftast är lysande inledningsvis, innan skribenten upptäcker att de måste sluta nånstans också:
I åttonde klass fick Krille prya som bondfångare. Han fångade tre bönder och höll dem inlåsta i källaren i nästan en vecka, tills hans föräldrar hittade dem.
”Du vet hur det slutar”, sa dessa strängt. ”Så fort du tröttnat blir det vi som får mata dem.” De körde ut bönderna med bil till en skogsväg och släppte loss dem.
Eller:
Bengan presenterade honom för mig, en fixare, nomad, levnadskonstnär. Han handlade i allt som satt löst, köpte, sålde, bytte, lånade och stal, lite bättre priser, suspektare leveranser och uddare tider, tre gamla mot en ny. Ni vet, en sån som inte bara överlever en detonerande atombomb utan även säljer schyssta recept på kackerlackspaté i ruinerna.
Eller:
En dag kom han hem från skogen med en säck fylld av begagnade överblivna stenar någon tydligen bara slängt.
Då han hade ett gott hjärta insåg han sig ha funnit kallet i sitt liv; upprättandet för ett pensionat för utslitna stenar.
Det ekar av Lasse O’Månsson och Kjell Swanberg och såna där texter som både vill vara Monty Python och Kafka. Runt millennieskiftet såg man Nuottimäkis medvetet krattiga teckningar lite här och där. Sen skrev han som sagt Smala Sussie, som Ulf Malmros nog skrev om på inspelningsplats. Sen vet jag inte riktigt vad Petteri Nuottimäki har gjort.
Men jag vet att namnet i alla fall inte dök upp av en slump i mitt huvud när vi bandade podd.
