Under ett antal år arbetade jag med ett humorprogram i P3 som främst gick ut på att säja ofördelaktiga saker om äldre män i nöjessverige. För freudianerna hade det så klart varit mumma att analysera varför ett gäng manliga sjuttitalister så gärna ville underminera fyrtitalistmän. Men freudianer lyssnar antagligen inte på en kanal med seriösa ålderskomplex och en manisk ovilja att säja nåt substantiellt.
Vi gick till botten med Per Eggers sexmissbruk, djupanalyserade en bronkitharkling Oldsberg släppte ifrån sej och räknade ut allt som hann hända medan Tommy Körberg oombedd sjöng hela ”Som en bro” i Så ska det låta. Förargligt ibland, tramsigt ibland. Ranelid ringde och Hobert lär ha blivit sur. Så här i efterhand var det skott mot sittande påfåglar. Men vi var faktiskt först med att håna Tre solar – cirka ett år innan den fanns.
Ett projekt som strandade på researchstadiet var Det Stora Lasse Brandeby-Hånet. Det byggde på det faktum att Brandeby sen dag ett pratat om att nu får det vara bra med Kurt Olsson, och att Brandeby sen dag två har fortsatt göra Kurt Olsson. Redan 1989 sa han i tidningen Prat:
En stor del av mitt liv idag och förhoppningsvis inte allt för lång tid framåt handlar om Kurt Olsson.
Då hade Kurt Olsson som SVT-fenomen ett drygt år på nacken.
Å andra sidan hade han gjort figuren regelbundet i Göteborgs lokalradio och på scen med Nationalteatern sen det tidiga åttitalet, och enligt samma intervju ville han ”ta livet av Kurt Olsson 1984 i lokalradion och mer eller mindre låta honom omkomma i direktsändning”.
Julen 2008 gjorde Kurt Olsson julbordsunderhållning i Öresundsregionen. Brandeby förklarar för Skånskan:
Han har lite tips om hur man kan göra julklappar av sånt som man har liggande i lådorna. Man kan ju till exempel göra en julängel. Eller ge bort den i byggsats.
X antal vhs-kassetter beställdes således ner från SVT för att jag metodiskt skulle kunna klippa ut varenda gång Brandeby sagt att han varit färdig med Kurt Olsson. Detta skulle sen ställas mot varenda gång Brandeby fortsatt att göra Kurt Olsson. Det tänkta resultatet skulle vara Personangrepp (= Humor).
Jag la ner redan efter två-tre genomgångna Brandeby-intervjuer. För första och kanske enda gången tänkte jag: ”Nä, just den här fyrtitalistgubben i nöjessverige förtjänar faktiskt inget extra häckel.”
Det vilade nåt djupt neurotiskt-tragiskt över Brandeby varenda gång han stammande visade sej i rutan. Nånting sa mej att han gett sin figur konstgjord andning inte bara för att han kunnat göra storkovan i sömnen, utan än mer för att han varit tvungen. För att Lasse kanske hellre har varit Kurt än Lasse.
Detta vet jag inget om och har naturligtvis inget med att göra. Men när jag nu ändå har tagit upp detta brännande inaktuella ämne tänkte jag fortsätta dra i tråden.
När jag nu funderar på det slår det mej att tragiken inte tvungetvis ligger i att Brandeby klamrar sig fast vid Kurtan som en binnikemask vid sitt värddjur och kokar soppa på samma spik av blädderblock och stamningar. Snarare i att han själv verkar skämmas för att han gör det.
Samtidigt har modern historieskrivning glömt och/eller förringat honom. Brandeby har blivit ett skämt istället för att dra dem och det är orättvist.
Visserligen var de sista hundratolv säsongerna av Kurt Olssons television, Fådda blommor, julkalendern, långfilmen och serietidningen (som vi väl alla minns) erbarmliga. Arne fick göra Dalarapp (”han är otroooligt bra!”) och det handlade mer om Siw Malmkvist än den aggressive, psykiskt instabile tickande bomben Kurt.
Det hindrar inte att Kurts exalterade rapport från när tåget kommer in på Göteborg C är ett av svensk humorhistorias största ögonblick. Jag gissar att ni alla minns det; jag vill minnas att det fanns med i den allra första säsongen av Kurt Olssons television. Det är storartad underhållning. En man i konstig frisyr står och skriker på perrongen så dreglet sprutar. Det andas ren galenskap. Det är humor så omedelbar att jag varken kan eller vill värja mej.
Hade Brandeby verkat i USA hade han antagligen fått dagliga utmärkelser för life time achievement. Där hyllar man inte bara kreativiteten, utan främst uthålligheten.
Ju fler varv du kuskat runt kontinenten med samma fyrtiminutersakt i bagaget, desto mer respektingivande är du. Blir du lika uråldrig som Victor Borge så prisas du för att ha kommit av dej på exakt samma ställe i Für Elise i sex decennier i följd.
Jag har visserligen aldrig förstått nöjet i att se ett skämt i repris. Tar du bort överraskningen i ett skämt, tar du också bort själva skämtet. Det är fullkomligt obegripligt att folk betalade riktiga pengar för att se Seinfeld stå på Cirkus och dra exakt de one-liners man sett sej epileptisk på under insomniakvällarna framför Femman.
Men det kvittar. Hade Brandeby alltså varit verksam i Staterna hade han kunnat göra exakt samma exalterade tågrapport om och om igen, två år i rad på Las Vegas, sex säsonger på Broadway, och krönt sin levnadsbana med banketter i Vita Huset.
Nu är han inte det. Nu gör han en vända julbord till, långt ifrån mediafokus och långt ifrån det SVT som hjälpte till att skapa Fenomenet Kurt Olsson. Jag hoppas och vill tro att han trivs.
Men jag ska försöka hålla mej för god för att hävda att han gör det för de stora pengarna. Dels för att jag betvivlar att det finns så oerhört stora pengar att hämta, dels för att även Lars Brandeby har all rätt att försörja sej.
