Etikett: kalle lind läser gamla tidningar Sida 3 av 5

Vilhelm Mobergs glaspick.

den 2011-03-03

Har tillbringat en lång dag med dålig lufttillförsel i en av mina oaser: Universitetsbibliotekets mikrofilmsarkiv, beläget i en kulvert, draperat med hyllor med lådor med underliga bokstavskombinationer, befolkat av närsynta män. Jag gör research inför den kommande kioskvältaren ”Människor som har haft fel”.

I jakten på sånt som en gång hänt och som alldeles för få har pratat om sen dess – idag stod Sverker Olofssons strid med TV-shop och Ian Wachtmeisters Det nya partiet överst på listan – tvingas man ibland bläddra igenom Expressen månadsvis.

Det är en fröjd. Faktiskt. Saker man minns och saker man försökt glömma och saker man helt har missat rullar förbi ens rödsprängda.

En månad under 1994 är nydemokraten John Bouvin – han som menade att u-hjälpen hindrade lejon från att äta afrikanska barn – en av Expressens huvudpersoner, dessutom jämte sex-sju andra nydemokrater som alla blev politiska vildar och bildade egna partier. Någon som minns Europapartiet? Någon som minns Gunilla Austrup-Persson som i augusti 94 faktiskt var Ny demokratis lagliga partiordförande? Någon som minns intervjuprogrammet ”Wachtmeister & Werner”? Titelfigurerna själva lär ha haft grumliga minnen av det redan medan det pågick.

24 augusti 1998 handlar en hel sida i Expressen om en kuk av glas. Den skänktes tydligen till Vilhelm Moberg i sjuttioårspresent. Kanske tänkt som den nostalgiska kick jag gissar att erektioner är för 70-åriga män. 25 centimeter hög, avsedd att dricka brännvin ur. Tillverkades i okänt antal exemplar av Glasblåsmästarnas mästare, som tydligen heter Bengt Heintze. På Kosta glasbruk, men egentligen utanför det ordinarie sortimentet. Har tilldelats ”samhällets höjdare, kända företagsledare, skådespelare och författare som besökt Glasriket”. I största hemlighet. Och, troligen, under ett särskilt manligt fnittrande.

Moberg fick sin i egenskap av Supersmålänning. Han tackade Heintze i personligt brev och lovade att den alltid skulle pryda hans skrivbord. I artikeln får vi dock veta att den inte alls pryder det skrivbord som står i Mobergs skrivarstuga. Ulf Beijbom, chef för Utvandrarnas hus, kan dock lugna: ”Moberg hade flera skrivbord.”

Exakt var Glaspicken står – för står gör den – visste dock inte Beijbom. Och ingen annan heller. Det är liksom det som är vinkeln på artikeln. Att Mobergs brännvinsdildo eventuellt var borta 1998. Inte det största nyhetsvärdet måhända – Moberg firade sin sjuttioårsdag trettio år tidigare och dog 1973 – men vad fan, det är en massa sidor som ska fyllas med text varje dag och man kan ju inte räkna med att nåt viktigt sker dagligen.

Jag är så klart den siste att gnälla över nyhetsprioriteringen här. Jag aktualiserar ju härmed Expressens aktualisering 1998 av nåt som inte ens var särskilt aktuellt när det kanske skedde.

Hemma hos Nancy och Ronald.

Av Kalle Lind

den 2010-11-30

i blogg

”Så mysigt vi har det, Ron.”
”Visst har vi, Nan.”
”Jättemysigt.”
”Supermysigt.”
”Perfekt för att lägg tarotkort om hela jordens framtid.”
”Perfekt för att planera ett rymdkrig.”
”Verkligen jätteperfekt. Jag kastar nog av mej skorna lite spontant och sätter mej i lotusställning här i den storblommiga fåtöljen.”
”Gör du det, Nan. Själv ska jag gå och ösa några miljoner dollar över fascistiska gerillor i Centralamerika.”

Luncha Rasta.

Av Kalle Lind

den 2010-11-18

i blogg

Bläddrar i en Kalle Anka & co från häromnyss och upptäcker att Ankeborg fått en ny invånare sen jag senast läste. Luncha Rasta. En rastaanka. Kanske är det logiskt att en ”ny” subkultur slagit rot i staden, veterligt den första sen kusin Knase trillade in i Kalles liv 1964. För Knase var väl nån sorts entreprenörshippie? På Den Stora Koncernens egen hemsida beskrivs han som ”sundhetsapostel, forsränning med tunna, dekoratör, kattälskare”.

Ankeborg är en märkligt och slumpvist befolkad stad. Åtminstone tre ziljonärer är skrivna där – von Anka, von Pluring och Guld-Ivar Flinthjärta – och minst två galna vetenskapsmän: förutom Oppfinnar-Jocke även den excentriske Ludwig von Anka. Bor även Musse Pigg i stan, vilket jag aldrig riktigt greppat huruvida han gör (musen och ankan träffas ju aldrig i serierna), kan vi även addera Emil Örn.

Till detta ska läggas tre superhjältar: Stål-Kalle, Stål-Långben och så den senares brorson Stål-Gilbert, som bara förekommer i just de Långbenserier där denne snaskar sina magiska jordnötter.

Dessutom gäckas staden, som med sina låga hus och villakvarter snarast ger intrycket av en småstad, av inte mindre än två häxor:

1) Magica de Hex är – liksom Guld-Ivar och Oppfinnar-Jocke, Alexander Lukas, Gröngölingarna, Cornelius Knöös, Björnligan (världens enda björngrupp som består av hundar) och det mesta annat av det vi finner genialt i gamla ankserier – skapad av Carl Barks. Redan det häxinslaget bröt lite mot Kalle-seriens överenskommelse med publiken: det magiska och exotiska hörde hemma i de serier där Joakim och knattarna for på skattjakt, i Ankeborg utspelades snarare nån sorts näbbrealistisk sitcom.

2) Madame Mim letade sej helt utan logik in i serietidningsserien från sin birollsposition i Kung Arthur-filmen Svärdet i stenen (1963).

Att jämföra med hur Ladys och Lufsens valp Ludde eller Stora stygga vargen från Tre små grisar-filmatiseringen i kortfilmsserien Silly symphonies blev till egna serier – men i de fallen lever åtminstone figurerna kvar i ett likartat universum. Madame Mim är för jäkelen en medeltidshäxa! Varför bor hon nu plötsligt i utkanten av en modern ankstad?

Dagens mest uppburne Kalle Anka-tecknare heter som bekant Don Rosa. Han har fått sin status inte minst för att han – liksom alla de män med flyende hårfäste som hjälteförklarat honom – är lika mycket fan som konstnär. Don Rosa har vigt sin skapargärning åt att fylla i alla de logiska luckor som Carl Barks skapade i sin mångåriga ankproduktion, rita komplicerade släktträd och reda ut vad som egentligen hände med den unge Joakim under guldgrävaråren i Klondyke.

Vilket påminner mej om Andres Lokkos gamla tes apropå Popsicle: 1993 var inte popkritikerna misslyckade popmusiker, utan popmusikerna misslyckade popkritiker. Även om det inte är nån högoddsare att just popkritikern Andres Lokko utsåg popkritiken till Det Viktigaste Som Fanns, hade han en poäng. Alla de indieband som gick och såg anemiska ut i landets universitetsstäder (plus Skellefteå) i nittitalets begynnelse, var betydligt bättre i popquiz än vad de var på scenen.

Don Rosa är ankismens Popsicle. Han gör vad alla vi anala kalenderbitare som tillsammans bestämt att Carl Barks tillhör de sju underverken alltid velat att nån ska göra. Don Rosa är ingen vidare tecknare, inte världens bästa berättare. Han är en arkivarie som omsorgsfullt restaurerar Barks Femtitalsankeborg.

Jag avundas inte Don Rosa. Att försöka lägga pussel av alla de spår och hugskott som Den Stora Seriefabriken slängt ur sej under decennierna är så klart omöjligt. Kalle Anka-serien är ologisk och inkonsekvent, vilket inte minst beror på att den licensproducerats över halva jorden.

Som liten förundrades jag över att von Pluring bara gäckade von Anka i Kalle Anka Pocket-serierna. Som vuxen har jag förstått att pocketarna främst bestod av italienska serier, och att italienarna ensamma plockat upp den lilla bikaraktär som svischat förbi när Barks som hastigast behövt honom.

I Brasilien lär papegojan som Kalle träffar på i 1944 års film Three Caballeros vara en av de populäraste Disneyfigurerna med mängder av spinoffserier.

Nu har Don Rosa för all del gjort det lite lättare för sej genom att utse Carl Barks serier till Den Enda Urkunden, men inte heller Barks var så jämrans konsekvent.

Inte minst måste det reta Don Rosa att hur mycket han än ställer till rätta bland alla motsägelser, så fortsätter andra klåpare runt jorden att kasta in nya figurer och inkonsekvenser och ge fullkomligt fanken i att Don Rosa har bestämt att Ankeborg är fastfruset i ett evigt femtital.

De kastar, helt utan känsla för Barks och Rosas arbeten, in figurer som Luncha Rasta.

De kastar också – noterar jag när jag halkar runt på Den Stora Koncernens hemsida – in karaktären Folke Fiskmås. Jag har inget som helst förhållande till Folke Fiskmås, men jag förutsätter att han inte var någon bra idé.

Member 340 509 talar!

Av Kalle Lind

den 2010-11-17

i blogg

Det här är sött. Jag ber om ursäkt för den uschliga kvaliteten men det är avfotograferat med mobil i nåt väntrum nånstans. Det är alltså inte ni som blandat Fernet Branca med rödtriangelpiller (alternativt har ni gjort det också – berätta i så fall gärna om effekten är dubbel eller om det tar ut varannat så att ni ser en helt klar bild).

Insändarskribenten vill alltså ha mindre demoner, bland annat med den inte så tuffa motiveringen ”det gillar inte mamma och pappa”. Mammas och pappas motivering är heller inte helt genomtänkt: ”Dom säger att man blir påverkad av det”. Påverkan är som bekant en ofta önskvärd effekt hos den som berättar en historia för nån annan.

Inte heller påståendet att ”det blir mer spännande då” om man inte berättar om ”gudar, demoner och spöken” är helt vattentätt. Jag kan nämna flera författare genom historien som nog tycker sej ha hittat spänning i övernaturliga väsen (bl.a. teamet bakom Bibeln).

Men det som gör mej mest glad är förstås att Member 340 509 efterlyser mindre overklighet – i Fantomen! I rimlighetens namn borde han ha löpt hela linan ut:

Är det inte väldigt overkligt att Fantomen går i spandextrikåer? Var i djungeln hittar man syntetmaterial?

Är det inte väldigt overkligt att Fantomen lyckats hålla sej rasren genom 21 generationer? Hade det inte varit mer verkligt om någon Fantomen någon gång faktiskt förälskat sej i nån av de svarta kvinnor som faktiskt funnits omkring dem?

Är det inte väldigt overkligt att Fantomen har ön Eden där rovdjur och gräsätare lever i harmoni med varann? Och att ett av djuren är ett grottmonster som heter Hzz och ett är en stegosaurus som heter Stegy? Är inte Stegy ett overkligt namn?

Jag inser att det är billigt att ge sig på en tolvåring som skrev en insändare till en serietidning för typ 25 år sen, men ibland måste en man göra vad en man måste göra.

Plötsligt framför regementet tycker jag mig stå …

Av Kalle Lind

den 2010-10-05

i blogg

Det gamla pop-och-livsstil-och-allt-sånt-magasinet Darling publicerade 1997 en intervju som inte lämnat mej nån riktig ro sen dess. Den handlar om ”Björn”. ”Björn” bestämde sej för att hålla plågan stången och ladda upp för ett präktigt nyårsfyrverkeri på millennienatten.

Det handlade alltså om en väntetid på nästan tre år! Tre år av självspäkelse! Tre år av kalla avrivningar! Tre år av bakbundna händer!

Jag har ofta – osunt ofta – undrat hur det gick. Intervjun gjordes i början av 1997. Höll han kyskhetslöftet? Tänkte han mycket på fotboll? Och om han nu lyckades låta bli att klia när det kliade – hur blev finalen? Pompa och ståt och champagneregn? Eller fyra sekunder innan det kilade i flanellen? Klimax eller antiklimax? Explosion eller implosion? Inväntade han tolvslaget? Vill man inte fira in det med sina vänner? Fick de vara med?

Är det nån som har insidesinformation i ärendet mottas den tacksamt.

Kriget mellan TV-kanaljerna …

Av Kalle Lind

den 2010-07-11

i blogg

…är naturligtvis en satirserie ur tidskriften MAD (3/76). Den driver tämligen hårt med ett par av tidens ledande tevekritiker, främst Expressens Hemming Sten (”Vadå? Jag grundar alltid min uppfattning på att jag inte fattar ett jämra skvatt!”) och Aftonbladets Macke Nilsson (”Men allra helst skulle det inte vara något program alls på bästa sändningstid!”)

Sten framställs som en vingelpetter – ”En TV-skribent får inte låta fakta påverka åsikterna! Jag tycker mycket om allt!” – med tillgjort populistisk smak. Macke Nilsson är en hårdför vänstersåsse som helst vill se ”några verkstadsklubbister i rutiga skjortor sabla ner ett par feta, cigarrökande direktörer!” och som argumenterar i termer som:

Är det inte ett amerikanskt program? Har dom inte använt dom allra dyraste artister som står att få tag i? Har dom inte slösat med sina tekniska resurser? Har dom inte anlitat världens bästa koreograf och världens vackraste balett? Har dom inte en dekor så enormt påkostad att man bara sitter och flämtar? Precis! Slöseri med licensmedel, verklighetsförfalskning, glättad och inställsam kulturimperialism parad med ett upprörande kvinnoförakt!

På TV får man stora björnfrossan när Macke Nilsson – ”Mackson” på MAD-ska – skrivit upp deras nya serie: ”Vid alla krönikörers skägg! Dom höjer den till skyarna! Tittarsiffrorna kommer att rasa! Alla anslag dras in …” I desperation kallar man in folk som kan rädda programmet: ”Ingmar Bergman? Jacques Tati? Halldoff? Fellini?” ”Nä nä – Tjadden och Sten-Åke Cederhök!”

Den här typen av uråldriga, perifera och triviala dokument, av historien dömda och utdömda, får det gärna att spinna bakom mina pannlober. Man vill veta hur den parodierade verkligheten såg ut, ställa en spegel framför skrattspegeln. Man vill härleda alla referenser som byggt upp den här slutbilden:

Man vill förstå allt, inte bara MAD-redaktionens idé att det alltid blir roligt om man byter ut en bokstav i kända ord (ärligt talat – det är väl inte särskilt fyndigt att kalla Luleå ”Muleå”?). Och hur mycket jag än undrar över den där kalkonen så finns det ännu mer i bilden att försöka greppa.

Dessvärre har jag få exemplar av sjuttitalets kvällstidningar skräpande hemmavid, och värmen hindrar mej från att ge mej ner i biblioteksarkiven och bläddra på måfå bland mikrofilmen.

Men jag har en urkund jag ofta tar till – Allan & Lizette Schulmans Såg du? TV minns under tjugofem år (troligen det bästa det paret åstadkom, inkluderat avkommorna) – och där hittar vi en kort intervju med Macke Nilsson. Den bekräftar åtminstone två saker från MAD-serien: dels hade karln uppenbarligen en sån där pottfrilla också i verkligheten, dels verkade han hysa ett rätt stort intresse för facklig kamp.

Nilssons tre största teveögonblick alla kategorier:
1) Saigons polischef blåser huvudet av en FNL-fånge,
2) Per Oscarsson visar småbyxorna i Hylands hörna,
3) en fackföreningsledare kedjar fast sig framför svenska LAMCO i Liberia, i protest mot de grisiga arbetsförhållandena.

Så troligen fanns det någon sorts underlag för MAD-skildringen.

Expressens Hemming Sten var nog en halare typ att fånga in för MAD:s satiriker. Från vänsterhåll beskrevs han gärna som kulturimperialismens ledhund, särskilt sen han hellre ville se den riktiga Melodifestivalen istället för Alternativfestivalens eskimåmusik och tarmgnidande. I Schulmans bok nämner han de tämligen proggiga teveserierna Hem till byn (Bengt Bratt om glesbygd) och Lära för livet (Carin Mannheimer om betygshets) som sina största teveupplevelser.

Troligen stod han politiskt ungefär där svensk socialdemokrati befinner sej idag, det vill säja det man själv kallade ”liberal” 1976 och proggare kallade ”skamlöst småborgerlig”.

I Håkan Lahgers och Love Svenssons bok om det uppluckrade tevemonopolet, Blåsningen (2003), citerar de ur en skrift Sten skrev 1962. Den hette Monopol-tv eller frihet i etern och betraktades väl då som vulgärliberal (”Va? Skulle någon annan än staten få sända teve och radio? Då kanske det bara blir underhållning!”). Idag framstår den snarare som kulturradikal – och inte minst naiv. Sten tror på fullaste allvar att reklamintäkterna

skulle kunna ge mer teater, bättre underhållning och kanske något av den kultur som riksdagsmännen talar om, men som man hittills inte sett så mycket av i tv.

Så har vi letat fram några nycklar till förståelsen. Men jag undrar fortfarande vem den knipsluge killen som sticker ut jättekranen genom dörren till höger ska föreställa. För det kan väl inte vara Nixon? Vad håken hade han med svensk television att göra 1976?

Min räddare i nörden.

Av Kalle Lind

den 2010-04-12

i blogg

En vänlig själ hörde av sej och bad mej medverka i en antologi om Fantomen. Jag skrev en text. Många – inte minst jag själv – skulle kalla den patetisk. Men det var nu så det blev. Jag återkommer med detaljer när boken är färdig. Nån snubbe som heter Fredrik Reinnånting är förresten också tillfrågad och lär ha tackat ja.

Fantomentidningen var mitt Internet. Den gav mej samma känsla av ett större och vackrare universum utanför pojkrummets armhåledoft som jag gissar att nätet är för bögar i Tranås och myntsamlare i Hjo.

För mej var Fantomen tidningen som sa ”du är inte ensam”. Det var okej att vara besatt av oviktigheter. Det var till och med önskvärt.

Till Fantomenklubben skickade läsare in sina tio-i-topplistor över Fantomen-tecknare. På Fantomen talar-sidorna svarade redax långt och utförligt på hur dödskalleringen egentligen kunde ge permanenta märken.

Det var okej att bry sej. Om det banala såväl som det essentiella. Det spelar ingen roll. Vem avgör vad som är viktigt för nån annan?

I skolan betraktades kunskap som suspekt. Kunde man svara på frågor som inte fanns i senaste läxan hette det att man gick på kvällskurs. Brydde man sej på allvar om nånting som rörde världen utanför handbollsplanen var man ”stude” (ett mycket eslövskt uttryck för plugghäst). Lärarna visste aldrig hur de skulle förhålla sej till en elev som läste utanför läroplanen. Visst fick man godkänt på provet, men inte utan förebråelser.

Jag beklagar mej inte. Det är för sent för litanior. Jag är redan uppfuckad.

Jag konstaterar bara fakta: att lista saker, hålla reda på saker, fråga vidare, engagera sej, var obegripligt och därmed oönskat. Den som gjorde det ett tacksamt offer för pöbeln.

Fantomen blev en tillflyktsort. Där odlades nörderiet. Det kallades inte så då, när jag läste tidningen under en ganska begränsad period 1986-87. Nörd var ännu inte ett definierat begrepp i svenskan. Kalenderbiteriet inte en accepterad livsstil.

De flesta som läste Fantomen var säkert tuffa killar. Fotbollslirare. Såna som några år senare skulle ratta in Tokyo på klassens flickbröst. De läste antagligen Fantomen för att han pangade med pickor.

Men de som syntes i tidningen var frågvisa och oerhört angelägna om att gradera Heiner Bades tuschning visavi Kari Läppänens. Jag gjorde egna listor över tidningens tecknare. Hasse Lindahl kom naturligtvis först. Jaime Vallvé, vars otydbara tuschblaffor jag till denna dag inte sett storheten i, absolut sist. Plats hundra av femton. På tidningens inskickade topplistor låg han obegripligt högt. Jag satt med penna och kollegieblock och förde ett krig mot idioterna som uppskattade en Fantomen som bestod av en stor svart fläck och två slumpvisa vita markeringar för masken. Inga tänder hade figurerna heller. Munnarna var gapande hål.

Jag skickade aldrig in mina listor. Det var aldrig grejen för mej. Att strukturera världen, upprätta tidslinjer, samla komplett, göra tabeller, jämföra, ha koll på, var huvudsaken. Jag är oändligt tacksam för att Fantomen visade mej att man inte var en idiot för den sakens skull. Åtminstone inte en mol allena idiot.

Min intensiva och ganska snabbt avsvalnade Fantomen-kärlek råkade sammanfalla med Fantomens femtioårsubileum 1986. Det var en fröjd. Redax Ulf Granberg fyllde tidningen med bakom-kulisserna och tjogvis med extramaterial. Intervjuer med tecknare och författare. Klistermärken med samtliga djungelordspråk. Repriser av nyckeläventyr: så blev Devil Fantomens, så kom goda märket till. (Vill jag minnas; jag lät mina tidningar gå i arv till småbröder som inte förstått vikten av att spara allt man nånsin ägt och kan därför inte gå till källorna nu när jag behöver dem tjugofyra år senare.)

Ganska ofta läste jag inte själva äventyren. Jag brydde mej mindre om hur det skulle gå för Fantomen den här gången. Jag var ganska säker på att han skulle klara sej.

Det var Fantomenmyten som engagerade mej. Detaljerna, de som Lee Falk strödde förstrött omkring sej och som svenska redaktionen snabbt samlade ihop och la i sina rätta fack. Det historiska perspektivet. Gamle Moz berättelser. Apposten. Keela-Wees gyllene strand. Den viskande skogen. Urtidsmonstret Hzzz på paradisön Eden (han heter för övrigt Väs i en gammal översättning). Bara en sån sak som Eden! – en ö där rovdjur lever i harmoni à la Jehovas vittnen. Eden hade kunnat bli en egen evighetsserie. I Fantomen var det en perifer pyttedetalj dit Kit Walker återvände vart tredje år nånting.

Fantomenuniversat var sprängfyllt med obearbetade hugskott som man ville följa i mål. Varför säjer träden i Viskande skogen ”Fantooomen”? Hur blev överbefälhavaren hemlig för Djungelpatrullen? Ulf Granberg svarade tappert på alla frågor och anade väl inte vilken bekräftelse han gav till oss som behövde göra världen kontrollerbar.

Jag är honom stort tack skyldig. Jag kan inte nog understryka det.

Långt senare – typ sex år men en eon av akne och folköl senare – kom en tidning som hette Pop. Där var den kunnige på nytt den hippe. Där upprättades ånyo listor. Där djupanalyserades Paul Wellers frisyr som några år tidigare Fantomenklippans tillblivelse.

Många såg tidningen Pop som elitistisk. Det kanske den var. För mej var den ett hörn av skolgården där man kunde stå skyddad. Det var inget ställe där man kände sej som en del av en elit. För mej var Pop Fantomen. För mej var Fantomen Pop. För mej var bägge tidningarna en bekräftelse på att det fanns sammanhang också för mej.

Lundells nittiotal.

Av Kalle Lind

den 2009-10-12

i blogg

Tidskriften Galago – denna mitt tonåriga småstadsjags ynka tåt till Den Stora Världen, ett spretigt tecknat universum av popkultur, godmodig anarkism, Bistro Boheme-posörer och syrafärgade minnen av almstriden – bligade 1989 i kristallkulan.

På några uppslag presenterar redaktionen sina gissningar kring hur nittitalet skulle komma att te sej (”2:a juni 1990: adjektivet ’klockrent’ används i så många skilda sammanhang att det mister sin klang”, ”14:e september 1997: Hans Holmér tar upp kurdspåret igen men åklagaren pekar på att mordet är uppklarat. Holmérs livvakter begränsas tll sjuttio man”).

Ulf Lundell får en egen kolumn. Galagisterna förutspådde att Lundells nittital skulle resultera i följande skivproduktion:

Så här tjugo år senare är det hög tid att syna spådomarna. Lundells skivproduktion så som den faktiskt såg ut 1990-1999:

Livslinjen (samlingsbox)
Preskriberade romanser (samling)
Måne över Haväng
Maria kom tillbaka (livetrippel)
Xavante
Rebeller (samlingsdubbel)
Öppna landskap (samlingsdubbel)
Slutna rum (samlingsdubbel)
Bosnia (Bosnien-turnén)
På andra sidan drömmarna (dubbel)
Män utan kvinnor
Slugger
Når jeg kysser havet (norsk samlingsdubbel)
Fanzine (live + studio)

Till det ska fogas tegelstensromanerna Saknaden och Friheten, samt tegelstenssamlingen Texter, bilder, noter.

En klyscha om dikt och verklighet och överträffande sveper förbi mitt medvetande. Som det gamla djungelordspråket lyder: Hur många knutar man än slår på sig själv, slår Uffe alltid fler.

Cash-in på göteborgska.

Av Kalle Lind

den 2009-05-26

i blogg

Jag har skrivit det förr men slutar aldrig fascineras: det går idag inte att föreställa sej hur in-i-fläsket-megastor Kurt Olsson var under några år kring 1990. När han gjort fyra teveserier, en julkalender, två plattor med Siw Malmkvist-låtar, några krogshower, sommarturné och långfilmen Filmen om mitt liv som mej själv låg i pipeline – så kom serietidningen.

Få fenomen blir så stora i Sverige. De enda andra svenska serie-spinoffer jag kan komma på är Jönssonligan och Berts dagbok. Gissningsvis finns det några till, men det är sällan publikintresset bedöms som så stort att man kallar in riktiga tecknare för en avknoppning.

I Sverige blir saker antingen stort på Ingmar Bergman-vis eller Hassan-vis: att väldigt få är intresserade medan det är aktuellt men att alla vill hänga på tåget när historien visat att det var viktigt. Eller så blir det stort på Snoddas– eller Eddie Meduza-vis: att det säljer som fanken och drar fulla folkparker och går hem hos folket (om vi nu väljer att definiera ”folk” som såna som har träskor).

Kurt Olsson var stor på Björn Gustafsson-vis. Alla gillade Kurt Olsson. Journalisterna. Raggarna. Krämarna. Barnfamiljerna. Folket. Ingen provocerades och i botten fanns till och med nåt proggpolitiskt korrekt eftersom Lasse Brandeby varit med i Nationalteatern mot slutet och skänkte ett reklamfilmsgage till miljörörelsen.

Jag tycker att Kurt Olsson var värd all uppskattning. När Brandeby öppnade alla slussar inne i huvudet och lät det välla fram var det komik i sin renaste och svängigaste form. Däremot tror jag ärligt att han skulle ha vunnit på att säga nej ibland. Då hade nog eftermälet blivit än mer positivt.

Dessvärre minns nog fler Kurtan för krimskramset än det genuint geniala.

Ebbe.

Av Kalle Lind

den 2009-04-02

i blogg

Har ägnat några dagar åt att fördjupa mej i Ebbe Carlsson-affären. Filmen Ebbe – the movie var fascinerande, Anders Isakssons bok Ebbe – mannen som blev en affär välskriven och så lättfattlig man gissningsvis kan göra en så rörig härva. Tre övergripande reflektioner:

1) även tjugo år senare med de flesta kort på bordet, är det svårt att bli riktigt upprörd. Vad var egentligen problemet? Varför var Guillou så uppfylld av helig vrede? Ja, Ebbe Carlsson privatspanade och nej, som förläggare borde han inte ha regeringens godkännande att göra det och nej, det fanns ingenting annat än Ebbes hjärnspöken som tydde på att kurderna var skyldiga, men vad fan – en statsminister var skjuten.

2) det hade kanske varit något mindre rörigt om inte hälften av de inblandade hade haft samma efternamn (Ebbe, Ingvar, försvarsminister Roine, livvakt P-O).

3) figuren Ebbe Carlsson är djupt fascinerande. Sina vänners vän, lösmynt, opålitlig, makthungrig och fruktansvärt osentimental. Klassiskt bitchig i replikföringen. Man kan tycka vad man vill om honom, men det finns en stor humor i hans sätt att använda tungan.

Gällande sin homosexualitet levde han enligt devisen ”never complain – never explain”. Som den uppmärksamhetstörstande sälle han var kunde han ändå inte låta bli att skjuta in antydningar där han kunde. På cocktailmingel serverades svampkrustader. Ebbe fick frågan hur de smakade, svarade ”som sperma” och tog en till.

Smittad av HIV, kraftigt avmagrad, fortfarande inte outad, hör han en väninna beklaga sig över problemen med att gå ner i vikt. Ebbe: ”Du kan få en blodtransfusion av mig”.

Chefredaktör på Västgöta-Demokraten under sjuttiotalet, en tidning som kunde fortsätta finnas tack vare att tidningens tryckeri drog in storkovan på porr: ”Så länge folk fortsätter att sitta hemma och runka kommer tidningen ut”.

I en ETC-intervju med Jonas Gardell 1991 haglar ebbismerna över sidorna. Staffan Heimerson – som var med och satte igång ryktet att hela Ebbe-affären var en enda stor bögröra – ”är ju bara en misslyckad padda”. När Gardell säger att han känner Guillou flikar Ebbe in: ”Umgås du med vilka råttor som helst?” Och allra roligast är han när han lite i förbifarten tar heder och ära av en allmänjournalist:

T ex publicerade Dagens Nyheter en artikel av en hästliknande person som heter Gun Fälth, som innehöll några ”fakta” som, om de vore sanna, hade varit utomordentligt nedsättande för mig. Och så slutar den artikeln med … ”Tyvärr har inte Dagens Nyheter kunnat nå Ebbe Carlsson för en kommentar”. Då skrev jag följande brev till henne: ”Med anledning av ditt påstående i Dagens Nyheter idag, att du inte kunnat nå mig för en kommentar, vill jag citera ett uppslagsord ur Bonniers Lilla Uppslagsbok: ”Telefoni är tekniken att överföra tal på elektronisk väg över stora avstånd”.

Som polis var han nog tämligen misslyckad, givetvis mycket på grund av att han inte var polis. Som arrogant kommentator till sina egna snedsteg var han däremot lysande. Och jag kan gott tycka att även såna har ett underhållningsvärde.