Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: kalle lind läser gamla böcker

Ny sommarserie: Rubiner för svin.

På måndag skjuter den fart, En man med ett skäggs sprillans nya sommarföljetong. Liksom i fallet Henning Sjöström rör det sej om en bok i genren ”helt jävla knäpp litteratur”.

Liksom i fallet Henning Sjöström är det svårt att säja om det ska räknas som facklitteratur eller fria fantasier. Liksom i fallet Henning Sjöström vill man ömsom bläddra vidare, ömsom söka upp författaren och slå honom hårt i huvet med boken.

Vi pratar om en bok med den något överlastade titeln HASCH. Hasch, anarki, kaos hotar oss alla. ´Inget är som drogen´. Temat är Droger. Författaren är en arkitekt med det Ture Sventon-klingande namnet Allan Rubin. Året är 1982.

I slutet av sjuttitalet gick Rubin runt i Stockholm. Han såg klotter av typen ”Skjut en snut”, ”KSMB” och ”Jag existerar!” Han såg ungdomar med ”destruktiva” utseenden. Han besökte bokhandlar som sålde new age-kitsch och skivbutiker som sålde jackmärken med legaliseringsmotiv. Han läste i tidningen att Ebba Grön fick fina recensioner.

Gissningsvis träffade han även Staffan Hildebrand (då 33) och såg till att bli briefad på hur kidsen fungerar.

Allt detta fick honom att ta ledigt under ett år för att skriva denna volym om hur ”drogkulturen” trängt sej in i samhället. Tillsammans med vad jag gissar var hans fru – han refererar till ”Eva” som om hon är common knowledge – fotograferade han klotter, läste kvällstidningar och bläddrade i sin uppslagsbok.

I förordet erkänner han glatt att han inte vet ett piss om det han skriver om, men får det till att detta kan vara till deras fördel:

Vi har kunnat stå fria att iaktta och dra slutsatser – utan att behöva ta hänsyn till institutionschefer och anslagsgivare.

– samt andra som kräver faktakoll och sunt förnuft, frestas man att tillägga.

Ett axplock bland kapitelrubriken ger en hint om tonen i boken:

Hippies och punkare – i drogens spår!
Samfundets bröder tar kamp för sin drog
Drogen ger gemenskap som rättfärdigar missbruk
De haschrökande psykologerna – vår tids häxmästare?
Popgalor – farliga seanser för drogskadade
Klottret förmedlar drogens budskap!
Mjöldrygan i Småland
Rituella mord
Reptilhjärnan
Sover samhället?


Med lagom halsbrytande kopplingar till aztekerna och Jim Jones självmordssekt vill Rubin leda i bevis att artister som Bowie, The Clash och The Police, företeelser som förortsleda och tonårstristess, terrorism, astrologi och meditation, är betingade av drogmissbruk.

En DN-recension av en Springsteen-konsert innehåller kritikerklichéer som ”erotisk värme” och upplyser parentetiskt att ”cannabismolnen ligger som brandrök”. Rubin reagerar med kraft:

Tydligen rökte publiken hasch fullt öppet – och detta ansågs inte anmärkningsvärt nog att ifrågasätta! – Var står DN i missbruksfrågan?

Erotisk värme, ölberusning och cannabismoln, artistens magi, hyllning till livsglädjen! Kan det tydligare beskrivas vad det handlar om? Var det frågan om en drogad voodooseans, denna gång lyckligtvis tillägnad livsglädjen? (Här vill jag 26 år efteråt svara Rubin: nej det var det inte, Allan.) Men vad skulle hänt om den primitiviserade publiken av någon anledning skulle ha utsatts för provokation?

För den som eventuellt vill veta nåt om cannabis och/eller ungdomskultur har den här boken inget matnyttigt att ge. Är man däremot intresserad av hur hysterisk debattonen kunde bli under åttiotalets mest moralpaniska stunder, är det rena mumman.

To be continued.

Ny serie! Henning Sjöströms bravader. Del ett: vädervisslaren.

 

Gott folk! Jag har fått tag på – som Skugge sa om Ranelid – ”den sjukaste bok jag har läst”. Jag kan omöjligt avhandla den på ett ynka blogginlägg med tiotusen futtiga tecken – detta kräver yta!

Med en tänkt trumvirvel som ackompanjemang presenterar En man med ett skägg härmed: Henning Sjöströms bravader – a.k.a. ”Allt ingen jävel frågat en gammal stjärnjurist om men som han envisas med att berätta ändå”.

I korthet: boken heter Det glatta livet och är skriven av den gamle stjärnjuristen och hans bror Ernst. Den är för säkerhets skull också utgiven av bröderna Sjöström – på förlaget Sjöström & Sjöström. Året var 1966.

Ungefär halva boken verkar vara skriven av Henning Sjöström och avhandlar i en neutral ton Hennings (stora) framgångar som spjutkastare, (ganska stora) framgångar som jurist och (otroligt stora) framgångar som älskare. Dessutom handlar den väldigt mycket om hur full Henning emellanåt varit.

Den andra halvan av boken är en mycket mustig (läs snuskig) skildring av olika lortbönder i Västerbotten. Jag gissar att den delen är skriven av Ernst. Det finns inga kapitelrubriker och över huvud taget ingenting som förklarar vad den ena delen har med den andra att göra. Mitt exemplar saknar skyddsomslag så kanske – men bara kanske – har en baksidestext funnits där och gett ett spår av vägledning till en tänkt läsare.

Detta första blogginlägg tar sitt avstamp i bokens andra kapitel. Det första kapitlet handlar om hur jäsikens bra Henning kastade spjut i sin ungdom och hur klasshatet – bröderna Sjöström kommer från påvra västerbottniska förhållanden – brinner i honom.

Det andra kapitlet handlar lite grann om hur Henning trots allt genomför läroverksstudier som privatist, dock utan nåt luxuösare än en skål ”surmjölksbryta” som festivitas, och ännu mer om hur han ligger med sin söta flickvän Berit (kanske en pseudonym, med största sannolikhet inte).

Berit dyker upp hos Henning dagen efter hans studentexamen. Sen de utväxlat sammanlagt sex repliker om att Henning vägrar bära studentmössa, händer plötsligt följande:

Jag började treva över upphöjningen under hennes vita och fräscha blus. Hon försökte inte hindra mig. (Ett påpekande jag nästan tar som bevis på motsatsen, bloggarens anm.) Jag tog varligt av henne blusen. Och rev sedan hastigt kjolen och underkläderna nedför henne och trampade till mellan hennes vrister så att allt hamnade i en hög på golvet.

Okej – Henning är alltså en jäkel på avklädningar. All heder åt Henning för detta. Därefter lyfter Henning upp Berit och bär henne mot sängen.

Med mina kraftiga armar bar jag henne högt. Precis som en skicklig kypare bär fatet med den stekta fasanen och den brinnande såsen.

Då hände olyckan. Just i det mest stämningsmättade ögonblicket. Och orsaken var surmjölksbrytan kvällen före. Detonaden chockade mig lika mycket som den chockade Berit. (Och om nu någon undrar varför den chockade Henning och Berit kommer svaret i nästa mening:) Därför att den kom oväntat för oss båda. (Okej, då vet vi! Tack Henning!)

Förskräckt över den genanta väderavlåtningen släppte jag ned Berit så hastigt att hon var nära att dråsa omkull på golvet.

Hm. Den vid tillfället 44-årige stjärnjuristen Sjöström delger alltså här alla som vill höra på – f.d. klienter, presumtiva klienter, domare och åklagare – att han råkade prutta när han skulle till att älska lite som nittonåring. I boken svarar inte Sjöström på den mest uppenbara frågan – varför han berättar detta – men däremot på en mängd andra.

Han förklarar t.ex. hur han efter detta ställs inför ett dilemma: ska han fortsätta med Berit som om ingenting hänt eller ska han glida in på toaletten ”för en skenmanöver”? Han väljer toaletten. Därinne står han utan ärende och svär för sig själv: ”Satans surmjölksbryta!”

Nåväl, Henning hade inte blivit den han blev om han lät sånt knäcka honom. Efter en stunds kontemplation stegar han ånyo ut till Berit och ”kröp utan tillgjordheter till henne”. De älskar så det står härliga till och Berit visar sig vara en mycket förstående flicka:

Berit visste att jag alltjämt var generad över min kanonad och lättade mina bekymmer genom att själv åstadkomma en liten vädersensation.

På något vis verkar Henning ha gått stärkt ur hela debaclet:

Och några dagar senare lyckades jag på en tävling hiva iväg spjutet över 70 meter.

Ja – vad säger man? Det där var bara kapitel två! Det knäppa har knappt hunnit börja! Gott folk – följ med på en resa in i en stjärnjurists allra sjukaste vrår!

Missa inte del två: Henning – Parispipparen.

Öppet brev till Elisabeth Tarras-Wahlberg.

Kära Elisabeth,

som du kanske vet har jag tidigare uppfattat ditt liv och ditt f.d. ämbete som hovnarr som lika meningsfullt som mjäll. Jag har ju länge haft svårt att para ihop idén om att låta statschefstiteln i en demokrati ärvas av en skara inavlade grilljannar med idén om rättvisa, modernitet och intelligens.

Jag har nu läst din intervjubok med prinsessan Lilian, Mitt liv med prins Bertil, den du har skrivit ihop med Omar Magnegård.

Jag är ledsen, Elisabeth, men jag blir inte omvänd.

Visst anstränger du dig för att få Lilian att verka som en glad lax, men det enda som verkligen gör mig en pyttesmula fascinerad är hur ni med målarfärg och en stöttande planka har lyckats få prinsessan att se nästan levande ut på flera av bilderna.

Om du undrar vilken av alla prinsessans anekdoter jag upplever som allra skinntorrast, kommer svaret nedan:

Jag är mycket för att skoja. Och jag gillar practical jokes. En gång i Vita huset lurade jag president Ronald Reagan med en flaska tomatjuice som inte var någon tomatjuice (utan någon annan sorts rödfärgad vätska). Han skrattade gott och frågade om han fick behålla flaskan. Det fick han. Ronald Reagan hade glimten i ögat.

Ärligt talat, Elisabeth: jag vet att du tycker det är en historisk händelse som borde rendera höjt apanage varenda gång en kunglighet klämmer en fistel – men det där var ju inte särskilt roligt. Kunde du åtminstone inte ställt följdfrågan till prinsessan vad det var för ”annan sorts rödfärgad vätska”? Hade inte historien blivit något pyttelitet uns roligare om vi åtminstone fick höra vilken vätska tanten höll upp? Och varför frågade Reagan om han fick behålla vätskan? Hölls middagen i Vita huset så var det väl redan hans vätska? Var det det som var det roliga, Bettan? Att Lilian erbjöd Reagan hans egen röda vätska?

Om du någon gång tvivlar på att du vigt ditt liv åt en ädel sak, Betsy, så kan du nå mej via den här bloggen. Jag förklarar gärna för dej att tvivlet är korrekt.

Auf Wienerschnitzel,
Kalle Lind

Fallet med Sjöwall, Wahlöö och dom cylindriska bröstvårtorna.

Vi har tidigare varit inne på Sjöwall-Wahlöös faiblesse för osannolika namn. I en kommentar påmindes också om författarparets patologiska fixering vid bröstvårtor. Faktum är att väldigt få kvinnor passerar revy genom de tio romanerna – varken fruar eller mördade nymfomaner – utan att författarna påpekar hur deras nipplor är formade.

Polis Fredrik Melander har till exempel en fru som vi – sammanlagt – får veta följande om:

Hans fru var en snål, ful och grovt byggd kvinna, en och åttiotre lång med platta fötter och stora hängbröst. Hon var fem år yngre än han och hette Saga. Han tyckte att hon var mycket vacker och hade tyckt så i något mer än tjugotvå år. I själva verket hade hon inte förändrats nämnvärt under denna tid, nu som då vägde hon åttiotvå kilo naken och hade fyrtiofyra i skonummer och hennes bröstvårtor var fortfarande små och skära och cylindriska som radergummit på en ny blyertspenna (Brandbilen som försvann).

Andra bröstvårtor, dvs. andra kvinnor, som kommenteras är ”stora mörka”, ”stora och ljusröda och cylindriska, som landfasta sjömärken”, ”stora ljusbruna”, ”små och blekbruna” respektive ”stora och styva och mörkbruna”.

Men givetvis beskrivs kvinnor inte bara utifrån sina bröstvårtor (det vore ju direkt chauvinistiskt) – också utseendet i övrigt lämnas stort utrymme. Förutom bröstvårtor och vårtgårdar finns en lätt perverterad hang-up på ”det fuktiga mörkbruna hårfältet kring könsorganen” (Mannen på balkongen), men det är också så att kvinnors utseende påfallande ofta värderas och graderas av de allvetande författarna.

Således får vi ta del av objektiva fakta som att Melanders fru alltså är ”förbluffande ful och storväxt”, att av två kvinnliga fastighetsvärdar ser den ena ”ut att vara en verklig drake” medan den andra ”var klumpig och ful och finnig och såg enbart hunsad ut” och att en tjugofemårig lapplisa ”framgångsrikt lyckats försämra ett redan ofördelaktigt utseende med hjälp av läppstift och pancake”.

Ibland kan kanske dessa bedömningar ligga i sinnet på Kollberg eller Beck, men lika ofta kan åsikten endast härledas till författarna. De redovisar med illa dold förtjusning att de som träffat den antipatiske byråchefen Malms ”äkta hälft sa att hon var konstant sur och retlig och dessutom ful” (Terroristerna) – som för att ytterligare förstärka Malms dåliga sidor: han är inte bara kåt på terrorkommandon och helikoptrar, utan dessutom gift med en pissruska.

Denna föraktfulla ton hänger ofta samman med en också i övrigt föraktfull ton mot samhället och dess representanter. Särskilt gärna låter författarna sina gestalter ha åsikter om överklasskvinnors och horors utseende. I Polis, polis, potatismos är den mördade direktör Viktor Palmgrens änka, i den sympatiskt skildrade malmöpolisen Per Månssons ögon, ”en levande modedocka, någonting ungt att hänga dyrbara och för vanliga människor oanvändbara kreationer på”.

Även om här döljer sig ett författarnas missnöje med den attityd från Palmgrens sida som säger att ”en fru, som väcker allmän beundran, [ingår] i rekvisitan”, så kan de inte låta bli att framhålla att änkan ifråga, som är gammal fotomodell, faktiskt inte är snygg. Hon är liksom snygg på ett överklassvis, som den per definition godhjärtade arbetarpågen Månsson står ovanför.

Den andre skånska polisen vi lär känna, Herrgott Nöjd i Anderslöv, är evig ungkarl efter att i sin ungdom ha varit förlovad med ”en köttätande växt” (Polismördaren). Han får också vid två tillfällen – med författarnas goda minne – kommentera den på sjuttitalet aktualiserade kvinnofrågan (ett fenomen som annars berörs påfallande lite med tanke på hur mycket Sjöwall-Wahlöös sjuttitalsproduktion är en provkarta på aktuella vänsterfrågor).

I Polismördaren förtäljer han att han ”har läst en del böcker och artiklar och sånt angående kvinnodebatten, men det mesta är tjafs. Det som inte är skitprat är så självklart att till och med en hottentott kan skulle begripa det. Likalönsprincipen och könsdiskrimineringen till exempel.”

I Terroristerna frågar han Beck, kanhända retsamt, kanhända oroligt, om Becks flickvän Rhea Nielsen är rödstrumpa, och får det lugnande svaret: ”Det tror jag inte. [—] Fast ibland har hon röda strumpor. På sej alltså.”

Som dom ärkekommunistiska ärkemoralister dom var, var Per Wahlöö och Maj Sjöwall mitt i alltihop fanatiska pornografimotståndare.

I Polis, polis, potatismos berättas att Stockholm är en plats ”där samvetslösa ockrare fullt legalt kunde göra enorma profiter på pornografi i dess mest snuskiga och vederstyggliga former.” I Det slutna rummet påpekas att ”pornografi i alla upptänkliga former kunde tack vare en besynnerligt välvillig lagstiftning fullt legalt framställas och inhandlas i obegränsade mängder i Sverige.”

Och de var inte bara motståndare till pornografin som fenomen; de hyste också en påtaglig avsky mot de inblandade modellerna.

I Brandbilen som försvann anas ett äckel över de kvinnor som figurerar inom genren; ett uppslag i en herrtidning visar ”en kolorerad helsidesbild föreställande en grisskär dam med väldiga, feta bröst och väl använt rakat könsorgan, som hon inbjudande öppnade med två fingrar mot betraktaren”.

Så inga tyckte sämre om porren än Sjöwall-Wahlöö. Förutom innehållet, formuleringarna och kvinnosynen, vände de ryggen mot hela den föraktliga pornografin.

Hylands ABC-bok.


Ett av många galna upptåg i Hylands hörna var den ABC-bok man gav ut 1966, där tittarna fick bidra med finurliga tvåradingar till varje bokstav och dåtidens största konstnärer (Olle Olsson Hagalund m.fl.) fick illustrera.

Ett typiskt prestigeprojekt i en tid då Lennart Hyland var gud, gubben i lådan (Carl-Gustaf Lindstedt) hans profet och svenska folket hans mer eller mindre frivilliga apostlar. ”Laj laj laj laj laj” var psalmen och en studio med typiskt modernistiska sextitalstavlor var helgedomen. SVT – eller SR som det fortfarande hette – var en statsmakt större än staten och en teologisk förkunnare större än statskyrkan.

Hylands hörna är ett, med nutida ögon, bisarrt möte mellan det Moderna och det Konservativa. Samtidigt som programmets (outtalade) uppgift var att utgöra den lägereld kring vilket svenska folket skulle värma sej och få bekräftelse på att Sverige var världens bästa, och samtidigt mest modesta, land, gav det konstant plats för tidens progressiva strömningar.

Lennart Hyland var en konservativ sportjournalist från Tranås. Han tyckte det festligaste som fanns var lillgamla barn och folk som bjöd på sej själva genom att sjunga lite illa. Han blev sprallig av tanken på att skicka ut oskyldiga på stan för att komma tillbaka med åtta meter kopparrör, en fingerborg, två potatisar och en man som heter Lindström.

Det program han var mest stolt över att ha initierat, var den religiösa hörnan, där sex miljoner svenskar spenderade sin lördagskväll med att se Lapp-Lisa sjunga frikyrkliga pekoral.

Paradoxalt nog bjöd han in de avantgardistiska konstnärerna Öyvind Fahlström och Carl Fredrik Reuterswärd för att arrangera en ”happening” i studion, komplett med konkretistisk poesi och publikmedverkan.

Och Yngve Gamlin – en av svensk nöjeshistorias mest bombastiska frifräsare och galenpannor – hade fria händer att komma in och såga sönder Hylands skrivbord.

Hylands ABC-bok är en utmärkt representant för den märkliga anda som rådde i Sverige, boostat av världens största tillväxt och av den gyllene mellanväg som gjorde att storindustrin kunde blomstra och staten fördela skattevinsterna.

Här finns en nyfikenhet på allt det nya – uppslagsorden är sånt som ”astronauten”, ”emancipationsdebatten”, ”glesbygd”, ”p-plats” och ”snabbköp” – parad med en ständig skepsis. Särskilt om det var anglosaxiskt.

Under B läser vi så klart om ett märkligt hotfullt fenomen i tiden:

Beatles är en sorts orkester
vars frisör har tagit semester

Notera det reaktionära ifrågasättandet: ”en sorts orkester”. En än mer öppet konservativ hållning hittar vi på D:

Dekolletage är nuförtiden:
sidenkläder – utan siden

Varning: innehåller en mening ”nuförtiden” kan du vara säker på att den är bitter.

Min absoluta favorit finner vi dock på N. Minns att det är sextital, hemmafruarna är på väg att bli färre efter en absolut formtopp på femtitalet (som bl.a. fick Hyland att arrangera en frufridag, då det tokiga skedde att landets karlar fick passa sina egna barn och laga sin egen mat – i en hel dag!), industrin slukar så mycket folk att man till och med måste ta in så suspekta varelser som kvinnfolk och utlänningar.

I den här skrämmande miljön, där inte alla barn hade en mamma som stod vid spisen från svinottan bara för att steka pannkakor och snyta dem, och där inte alla män kunde cykla hem på lunchen och bli utfodrade, detta mardrömssamhälle för en kristdemokrat, var det helt kutym för den statliga svenska televisionen att ge ut en bok med följande vers:

Nyckelbarnet sa till pappan:
Far, jag såg din fru i trappan!

Ett skämt, naturligtvis – symptomatiskt signerat ”Mamma i Vällingby”. Men bakom skämtet ruvar skräckvisionen av ett samhälle där barn inte längre känner igen sina förvärvsarbetande mödrar (däremot identifierar ”nyckelbarnet” – alltså barn som tvingades ha en egen hemnyckel eftersom ingen mamma stod och tog emot dem med öppen famn – sin pappa problemfritt).

Samtidigt – till svenska folkets försvar – ska säjas att andra verser komplicerar bilden. Bokstaven M konstaterar kallt vad vi fortfarande vet utan att riktigt åtgärda:

Maskulinum är ett kön
som har mycket högre lön

Och under U finns en attityd som tillhör det förgångna. Minns att detta var en tid när målet var att 1% av svensk BNP skulle gå till u-hjälp. En ambition som – till opinionens förtret – bara nästan uppfylldes:

U-landshjälp är att försaka
då och då en pepparkaka

Jag hade inte velat leva förr i tiden. Jag blir irriterad när jag tänker på de monopol dåtidens stat tyckte sej ha rätt till. Det var inte bättre förr. Det är bättre nu.

Men historien plägar ständigt ta ett steg bak för varje två steg fram.

Sida 9 av 9

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén