Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: kalle lind läser gamla böcker Sida 8 av 9

Proggiga barnböcker del 30: Mannen på gallret.


Två författare reser sej över mängden i den ström av böcker som sjöng dialektikens lov för sexti- och sjuttitalens barn och ungdom: Sven Wernström och Siv Widerberg. Inga var flitigare, inga var renlärigare, inga andra lyckades så kombinera ett äkta intresse för det uppväxande släktet med socialistiska teser.

Wernström publicerade sej regelbundet ända fram till åttiotalets slut, då hans stora romansvit Den underbara resan – som i Lagerlöfs anda pedagogiskt skildrade en Sverigeresa (en filmatisering av Nils Holgersson) – blev ett ekonomiskt bakslag för förlaget. Trots gedigen research om arbetsförhållandena på Gevalia och Volvo, lockade böckerna aldrig den stora mellanstadiepubliken.

Jag minns att jag gillade dem, men så har jag också fått en retroaktiv asperberg-diagnos (visserligen av mej själv, men är jag inte en auktoritet inom psykologi så är jag det inom kallelindologi).

Mannen på gallret är ett tidsdokument från vintern 1969. Den handlar om tonårsflickan Lena som upptäcker – inte sin sexualitet för den är redan upptäckt på ett mycket chosefritt sätt – utan sin socialistiska övertygelse. Ty det här var på den tiden när en 44-årig gubbe kunde skildra en tonårsflicka utan att nån genast läste in pedofila undertoner, inte ens när han uppehåller sej vid ”mensen” och ”p-pillren”.

Jag gissar att boken ger en ganska rättvisande bild av de stämningar som fanns i Stockholm året efter 1968, (över)tron på den egna förmågan att förändra, känslan hos en generation som faktiskt titulerade sina lärare och hade kristna morgonsamlingar att de blivit förda bak ljuset. Pjäser av Gunnar Ohrlander och Suzanne Osten och Bengt Bratt flimrar förbi, och jag föreställer mej att Wernström suttit och stenograferat på tidens stormöten.

Lena jumpar mellan Aktionsgruppen för Vettig Undervisning, som på gerillavis avbryter skollektionerna för att ifrågasätta läroböckerna, och Aktionsgruppen för SocialisTiskt Arbete, som planerar att göra viktiga pjäser om Kuba och spela dem på fabriker och arbetsplatser. Ingenting är omöjligt eller tröstlöst, de enda hinder som finns är några förstockade lärare och diverse arbetare som inte har ork att sätta sej in i sitt eget ansvar.

Till slut driver Aktionsgruppen för Vettig Undervisning igenom en skoldebatt (jag gissar att det är det kapitlet som ska betraktas som historiens peripeti), där ”en långhårig pojke med mörka glasögon” reser sej upp inför aulan:

Jag skulle vilja ha så att man kunde komma hit på kvällarna. Skolan skulle vara öppen för alla alltså. Då kunde man sitta och fika eller dra en spader eller läsa läxor, och man kunde fråga en kompis eller en lärare hur man räknar det här mattetalet till exempel. Då skulle man slippa sitta på baren eller springa omkring nere i centrum och rota. Vi har ju haft lite knarkproblem härute, det kunde man förebygga då. Och vi kunde ha väldigt fina debatter här på kvällarna.

Men – bland optimistiska kapitelrubriker som ”Socialismens ABC” och ”Krossa kapitalismen!” så hittar vi också historien om uteliggaren som sover på ett gatugaller mitt i välfärdens Stockholm. För Lena blir mannen på gallret ”en ohygglig påminnelse om vad som återstår att uträtta i framtiden” (enligt baksidan).

För när morgonbönen väl är avskaffad, när Konstfack väl ockuperats och Narren-gruppen (med bl.a. Björn Granath) väl har framfört några pjäser om Kubas historia, så finns det naturligtvis saker kvar att göra. Uteliggarna måste ju ha nånstans att bo också. Innan dess är ju så klart revolutionen inte riktigt överstökad.

Men jag föreställer mig att det 1969 var lätt att tro att det var allt som återstod innan vi kunde stiga in i det revolutionära paradiset. Och jag gissar att det nog var en ganska skön och pirrig känsla i magen.

Så jag förstår varför min föräldrageneration har knaprat i sig så jävla mycket ångestdämpande på gamla dar.

Timell after Timell.


Jag har aldrig riktigt begripit mig på teveprofilen Martin Timell. Å ena sidan leder han bred underhållning, välstruken, lenrimmad, anpassad, blankleende, fortfarande med något slags legitimitetsstämpel på sig eftersom han ledde Bullen på åttiotalet.

Å andra sidan brister han då och då ut i vredesutbrott och uttalar sig väldigt frankt om folk – han är förtjust i uttrycket ”det har brunnit i huvet” – på ett sätt som gör åtminstone mig rädd för honom.

Vill han ryta sig till folkets kärlek? Lider han av Killinggängssyndromet att vilja vara både folklig och extrem?

1995 gav han – till svenska folkets oförställda glädje – ut en bok. Den heter Martins bästa och sämsta och består av reproduktioner av gamla kända vitsar. Den innehåller också en nittonsidig intervju med Martin Timell om hans förhållande till sina barn (han försöker vara en sträng pappa), till Absolut citron och ”sillande” (”då känner man sig jävligt rik”), till resande (han har rest mycket men numera blir det ”oftast tillsammans med familjen”) och till Gud (”en trygghet”).

Vi får också några anekdoter om hur Martin slussat Karl Johanslussen (”det var bara att köra in som en enda stor, gigantisk spermie”) och sprungit naken och jagat grävlingar och om hur han hyrt bil en gång i Thailand. Sen går vi över till bokens huvudämne: skämt. Enligt baksidestexten bl.a. ”timellska kvickheter i god MAD-tradition” och ”splitter nya godingar”.

Skämten är uppdelade i ett gäng festliga kategorier: ”för barn och läskunniga hundar”, ”som doktor Alzheimer glömmer”, ”som kräver minst en starköl”, ”som kräver minst två starköl”, ”som dessutom kräver en påse chips”, ”som bara får läsas av barn i smyg och inte alls av hundar” samt ”som blev över”.

Flera av skämten är av bondsk karaktär, s.k. blått material. De ligger ofta insprängda i gyttret av uppdaterade gamla Strix-anekdoter, lumparskämt, norgehistorier, skolgårdshumor och Blandaren-vitsar. Några går i den lätt sexistiska andan:

Vad ska man ge en blondin som har allt?
Penicillin.

Hur får en blondin orgasm?
Hon blundar och tänker på shopping.

Andra fokuserar mer allmänt på det genitala. Där är historien om gynekologen som lyckas måla en hel lägenhet genom brevinkastet, och så den klassiska definitionen på kaos: ”fem blinda lesbiska tjejer instängda i en fiskaffär”. En enstaka ”alla barnen”-historia, av kulturtidskrften Aftonbladet kallad ”sjukis”, har kommit med:

Alla barnen älskar med varann
utom Elinor
hon har köpt en labrador

Vissa skämt skulle jag också kategorisera som ”utfyllnad”: ”Hej, Jungman Jansson. Är det en frestelse?”, ”Postflickorna ska omtandas” och ”det bästa hos människan är huden”.

Vi ska komma ihåg att 1995 var Martin Timell fortfarande främst känd från Bullen, SVT-programmet som berömde sig av att lyssna på kidsen. Han hade visserligen lett lördagsunderhållningssmörgåsbordet Det kommer mera med Arne Hegerfors, men också det var familjetillvänt och brett. I alla intervjuer han gav – och givetvis också den intervju han låtit göra med sig själv i den här boken – berättade han utförligt om sitt gamla engagemang i Svenska Kyrkans Unga.

Vad ville han bevisa med den här boken? Ville han teckna sig själv med hela paletten? Understryka att han minsann inte bara var en hygglig prick utan också ett gapigt fyllo? Jag har inga synpunkter på innehållet – annat än att jag tycker att det är det tråkigaste jag läst – utan min undran är mer teoretisk än indignerad.

Varför kallade Timell 1995 in tecknaren Christina Alvner – känd från Kamratposten och barnserien Jycken i kulturtidskriften Aftonbladet – för att illustrera vitsar om vampyrer som använder tamponger som tepåsar? Vad var det han ville säga svenska folket? Hade han över huvud taget något att säga svenska folket? Eller hade det brunnit i hans huvud också?

FOTNOT: tack till Måns Nilsson för boktipset.

Att släppa Tage.

Monica Z upprepade det gärna: hon hade helgonförklarat Tage Danielsson. Hon ångrade inget mer i livet än att hon en gång nobbat ett dansförslag från honom (inte ens att hon inte gick till doktorn när hon skadade ryggen i tonåren så att hon blev invalidiserad i förtid).

Hon var inte ensam. Hela det offentliga Sverige över fyrtiofem är rörande överens: visst var han både ett geni och en godhetens apostel. Storyn om arbetargrabben som blev klassens ljus, radions underhållningschef och symbolen för den goda svenska underhållningen är märkvärdigt fri från knastar och kvisthål. Han hade för det mesta rätt.

Nog framstod han emellanåt som naiv i sitt argumenterade för småskalighet och mot teknokrati, men det är en typ av åsikter som provocerar politruker och nyliberaler för att de vet att han egentligen hade rätt. Det är bara det att om vi skulle erkänna att konsumism och kärnkraft och tillväxt och flygresor inte är nödvändigt för vår överlevnad och att fred är bättre än krig och att vi lever över våra tillgångar så skulle vi tvinga in oss själva i en existentiell kris och omyndigförklara våra egna handlingar.

Till och med i kvinnofrågan var Tage Danielsson klarsynt, och detta i ett sextio-sjuttiotal då man kunde vara hur politiskt radikal som helst i övrigt men ändå gilla idén om kvinnan som hemmafru och playboybunny. Det var till och med comme il faut, á la mode och bohemian chic.

Hasse och Tage behöll eventuellt kakan medan dom åt den, när dom 1966 lät Fatima Ekman som bunny sjunga:

Var är demokratin?
Vad är jag för dessa svin?
Mer än en kåt kanin
som gör det som herrar
– med komplex och känsliga spärrar –
inte kan men vill det som herrar vill


Men tendensen gick inte att ta miste på i ”Donna Juanita” (1969), den låt/symfonisats jag skulle ta med mig till en öde ö, ett feministiskt anthem, en obeveklig uppgörelse med den attityd som kallar kåta karlar beundransvärda och kåta kvinnor madrasser:

Donna Juanita,
syster till Don Juan,
var en señorita
som var lika pilsk som han

Parallellt med sin broder erövraren går Juanita ut i världen och ligger med en katolsk präst (som ”glömmer hopp och tro, ty störst av allt är kärleken”), kardinaler, lotsar, landsfiskaler, hertigen av Neapel, hertigens vaktkonstapel, lorder och spanska grander, Sven Jerrings barnradiofigur Efraim Alexander und so weiter:

Don Juan är hjälten
har man alltid sagt
Donna Juanita
däremot är värd förakt

Han är kärleksdrömmen som är drömd
berömd av var poet
Hon en galen kvinna som är glömd
fördömd till ensamhet

Hon sitter i sitt fönster
Hennes blick är död och tom
En dam ska tas! Får aldrig ta!
Så lyder världens grymma dom

Med detta i åtanke är det intressant att den gode Danielsson faktiskt gjorde åtminstone ett klavertramp, sett från modernt perspektiv. Jag tänker då inte på Gösta Ekmans glada bordellbesök i Mannen som slutade röka eller ens danserskans tejpade bröstvårtor i Glaset i örat, som i sina tidssammanhang nog ska läsas som sexualradikala (men visst, vi fick aldrig se Martin Ljungs tejpade bröstvårtor i samma tablå).

Jag tänker på ”Sagan om den rättvisa Gudrun” i den med rätta klassiska Sagor för barn över 18 år (1964). Det är ett mäkta reaktionärt stycke text. Den gör sig, från Goliats perspektiv, lustig över Davids kamp för likaberättigande. Gudruns kamp för rättvisa beskrivs, med den patenterade danielssonska försåtligheten, som en tramsig kamp:

Hon skulle köpa middagsmat och laga den, hon skulle sy i knappar i sin mans kavaj, hon skulle koka kaffet medan han såg på TV, allt detta skulle hon göra, fast att hon hade ett lika ansträngande arbete som hans. Och det kan man ju hålla med om att det verkar orättvist. Att hennes make för sin del satte i proppar, tvättade bilen och köpte ut på systemet tänkte hon inte så mycket på. […]

Nå, i sinom tid stod Gudrun och Albin hos borgmästaren och sa sitt ”ja” på samma gång, för Gudrun hade bestämt att det var orättvist att en av dem skulle få säga ”ja” före den andra. Albin hade en likadan blombukett i handen som Gudrun. […]

Nå, tack vare Albins stora snällhet och beskedlighet klarades det mesta upp utan gnissel, och det lilla barnet växte och började tala. Det visade sig vara ett klokt och rättvist barn, för det första ord det sade var ”mappa”, och det andra var ”pamma”.

En dag sa Albin:

”Nog vore det skojigt för det här lilla barnet att få ett litet syskon alltid.”

”Ja titta inte på mej”, svarade Gudrun, ”nu är det allt din tur!”

Då orkade inte Albin längre, och för övrigt visste han inte hur detta skulle gå till.

Detta skulle kunna vara Tage Danielssons plump i ett annars prickfritt politiskt korrekt protokoll. I en löjligt stor produktion under trettio år i offentligheten är det svårt att finna nåt annat som sticker ut som konservativt med nutida ögon (minns att mitt perspektiv är det vänsterliberala – jag gissar att mina nyliberala vänner tycker att han var en verklighetsfrånvänd fjant på det hela taget).

Och då känns retoriken i ”Sagan om rättvisa Gudrun” fortfarande igen hos en stor del av vår manliga befolkning, som möjligen kommit dit att de ser att det är orättvist att kvinnan drar det tyngsta lasset, men som fortfarande tycker att det kompenseras av att de själva drar ett något mindre lass.

Svensk-koreanska galenskapsförbundet.

1971 gav, vad jag gissar, det glada gänget Svensk-Koreanska Föreningen, ut boken Kim Il Sungs revolutionära verksamhet. Kort historik. Den är till synes en rak översättning skriven av Kim Il Sung, Kim Il Sungs son eller någon som Kim Il Sung har hotat med döden. Den handlar om Kim Il Sung, som tecknas i relativt varma färger:

Kamrat Kim Il Sung har skapat den enda riktiga revolutionära teorin för att leda revolutionen i vårt land på den riktiga vägen till seger.

Kamrat Kim Il Sung har på ett helt riktigt och nyskapande sätt löst teoretiska och praktiska frågor.

Den koreanska revolutionens utvecklingsväg är verkligen vägen till lysande seger för kamrat Kim Il Sungs stora revolutionära idéer och hans mogna ledarskap.

Tack vare den aktade och älskade kamrat Kim Il Sungs långa oböjliga kamp och hans kloka ledning befriades det koreanska folket från all slags utsugning och förtryck.

Tack vare kamrat Kim Il Sungs framstående ledarskap har det koreanska folket blivit ett oövervinnligt folk med ett revolutionärt parti, en folkregering och en revolutionär armé där varje medlem kan ställa upp mot hundra.

Kamrat Kim Il Sungs historia är fylld av strålande exempel på gränslös kärlek till folket och populär arbetsmetod och arbetsstil.

Kamrat Kim Il Sung är inte bara den store revolutionsledaren. Han är en lärare och en välvillig fader som visar folket vägen till revolution och uppbygge, som ser till alla aspekter av dess liv, och han är en god kamrat som delar glädje och sorg med vårt folk.

Och så vidare och så vidare 261 sidor igenom.

Oaktat om Kim Il Sung i själva verket var en bindgalen despot eller inte, så är det naturligtvis helt befängt med en sån hundraprocentig panegyrik. Inte ens Gud Fader tecknas ju i så positiva valörer i Bibeln, tvärtom är Han ganska lynnig och osympatisk, faktiskt som folk är mest, med den lilla skillnaden att Han styr världen och allt.

Jag lovar: det finns ingen människa som jag skulle beskriva i Svensk-koreanska vänskapsförbundets ordalag om Kim Il Sung. Har aldrig funnits. Kommer aldrig att finnas. Hur mycket jag än älskar min egen son, så är han naturligtvis jävla enerverande ibland och inte särskilt noggrann med hygienen. Hur är människor skapade som vill svälja ett sånt bete? Som vill tro att det existerar en levande människa som är så fullkomligt befriad från fel?

Hade Kim Il Sung inga dåliga sidor? Fattade han inte nåt tvivelaktigt beslut? Var han aldrig grinig? Välte han aldrig vinglaset? Var han aldrig gasig vid olämpliga tillfällen? Visste han verkligen vad ALLA nordkoreaner önskade? Tränade han personligen soldaterna så att samtliga, var och en, kunde möta hundra? Fanns det inte en enda plattfot i hela armén?

Jag bläddrar och bläddrar, men nej. Han var ”en oförliknelig patriot, nationalhjälte, ständigt segerrik genial befälhavare och en av den internationella kommunistiska rörelsens och arbetarklassens framstående ledare”. I princip ensam, vilket så klart strider mot socialismens kollektivistiska idé men skit samma, ledde han folket till ”ärorika segrar”.

Det var naturligtvis styvt gjort av Kim.

Svensk-koreanska föreningen existerar fortfarande. På sin hemsida slår de bland annat fast:

Till skillnad från många kapitalistiska länder saknar DFRK (Demokratiska FolkRepubliken Korea, bloggarens anm.) bostadslöshet, arbetslöshet, prostitution och svält.

Dessutom kan nordkoreaner förvandla grus till ädelstenar, få grisar att flyga och tända tändstickor mot tvålar.

Avdelningen för märkliga monumentala män: Fleming Broman.


Jag vet inte riktigt hur välbekant Fleming Broman nånsin varit för allmänheten. Antagligen hyfsat namnkunnig för den som följde det sena sjuttitalets skandalpress.

1982 bestämde han sej i alla fall för att släppa en oerhört öppenhjärtlig skildring av sitt och stockholmskriminalitetens sjuttital. Han valde att ge boken titeln ”Ursäkta, mitt namn är Broman”, som syftar på den gamla Ernst Rolf-kupletten ”Ursäkta, mitt namn är Boman”, som Hasse Alfredson refererar till i sin monolog ”Gamle man”, vilket ger ungefär hundratusen miljarder stofilpoäng efter min skala.

Fleming Broman var dock ingen stofil på det sättet. Han var mer av en fifflare. Han drev den ärevördiga krogen på Sandhamn, där wallenbergarna och deras kumpaner i Kungliga Svenska Segelsällskapet höll hov om somrarna (Karl Gerhard: ”I KSSS kommer inte en katt in bland hermelinerna! Ty segling och klasskillnad hör ihop!”)

När han inte serverade kaviar till potentaterna, kokte Fleming Broman amfetamin i källaren. Sen gick han på horhus och umgicks med tidens bordellmamma Doris Hopp (där han troligtvis umgicks med landets f.d. justititeminister). Han lyckades vid ett tillfälle driva Stockholms mest etablerade konstnärskrog Prinsen till konkurs och utskänkningsförbud.

I sina memoarer vill den gode Fleming noggrant redogöra för sin bana. Efter hundra sidors läsning har Fleming inte begått andra brott än bolagsfiffel och skattetrix. Han startar nån oerhört framgångsrik arkitektfirma som han tömmer på tillgångar (och har en fru med MS som han lämnar för att hon är ”för jobbig”).

Sen är det lite enarmade banditer och lite luftfakturor och lite annat sjuttiotalsfiffel (jfr Bert Karlsson), uppblandade med Fleming Bromans lätt kontroversiella åsikter: bl.a. hävdar han ”liksom de flesta amerikaner som faktiskt har negrerna på hemmaplan, att de är lata”.

Men det riktigt intressanta med den här boken är dock Fleming Bromans sätt att lämna ut sina gamla kumpaner. På försättsbladet står:

Med risk för sin egen personliga säkerhet har Fleming Broman valt att så långt det varit möjligt avslöja alla med sina riktiga namn.

Den principen drar han in absurdum. Alla hängs ut och namnges. Varenda kommungubbe som Fleming betalt under bordet, varenda småskojare i Stockholms svartspritsvärld, varenda bartender som skickat folk vidare till Flemings svartklubbar och svarta lägenhetskontrakt. Kumpaner, pälshandlare, ”riksbekanta skojare”, kollegor i spel- och byggbranschen och inte minst Snoddas gamle manager Torsten Adenby, som verkar ha varit spindeln i Stockholms svarta lägenhetsnät.

Och de flesta får så klart också en liten extra armbågsstöt på vägen:

Jag fick ta upp ett lån på huset i Kälvesta på 50 000 kronor och skjuta in i företaget med löftet att få tillbaka halva den summan av Christer. Jag har ännu inte sett röken av dessa pengar.

Förutom de som verkligen hudflängs:

Själv kallade han sig ”mannen med guldkuken”, vilket kanske krävdes för att han skulle lyckas vinna kvinnornas ynnest. Han var totalt charmlös, slafsigt klädd och ständigt försedd med en präktig prilla under överläppen.

Han är väldigt frank också mot sig själv – han kallar uttryckligen ett av sina bolag ”mitt gamla mutbolag” – och konflikträdda jag läser med en konstant orosklump i magen. Vad mycket spö han måste ha fått efter att boken publicerats! Givetvis är den mestadels skriven inne på kåken, och där kan man begära isolering för sin egen säkerhet, men sen då? Vågade han sticka snoken utanför dörren? Eller hade han redan ordnat ett inkognitoliv på spanska solkusten?

Jag googlar ”Fleming Broman”. Spåren tar slut strax efter den här bokens utgivning. Han kanske upplöste en identitet och antog en annan. Kanske hade han trots allt en pyttesmula överlevnadsinstinkt.

Kalsingar och lyxporr.

1976 gav den inte helt obekante Ulf Lundell ut den inte helt obekanta boken Jack. Den har alltid setts som en självbiografisk bok. Jack Råstedt var Ulf Lundell. Jonny var hans polare, fotografen Joakim Strömholm. Och Marre Bottin, som Jack ligger mycket passionerat med i bokens tredje del, var den inte helt obekanta journalisten Maria-Pia Boëthius.

(Det är alltså hennes månadsrening Jack/Ulf smakar på efter att han kastat hennes tampong på golvet ”och det smakade järn och kvinna”.)

Det spelar ingen roll om man vet att Lundell givetvis hittade på grejor, gjorde Jack till en kaxigare kille än Ulf, lät sin kompis ”Harald” dö i en rulltrappa för att göra en dramaturgisk poäng etc. För samtiden var det naturligtvis än intressantare, när man fortfarande kunde gå ner till Vickan och spotta den livs levande Bart.

Intressant är det därför att läsa Boëthius Svensson, Svensson (1979) som är ett romansvar på Jack. Boëthius har gett sitt alter ego namnet Marre Bottin, och i bokens första del ligger hon mycket passionerat med Jack Råstedt.

Det är så många metanivåer och parallellvärldar att man drabbas av nåt slags spegelsalssvindel. En av Boëthius poänger i boken är att understryka att Lundells porträtt av henne inte är biografiskt. Ändå kan jag inte låta bli att läsa hennes porträtt av honom som biografiskt.

Jag är helt övertygad om att det är Lundell himself – han som kastade Rolex på åttitalet, blev religiös på nittitalet och låg med tjugoåringar hela tiden – som beskrivs:

Han hade flyttat hem till Ängeln och mig med sina extrakalsonger och en bunt Private lyxporrblaskor i en Domuskasse.

När vi var hemma och vattnade blommor hos mina bortresta föräldrar tog Jack revansch. Han ville absolut knulla på min pappas ståtliga skrivbord. Jag ställde roat upp. Jack tycktes njuta med hopknipna ögon. Han skändade borgerligheten, trodde han.

Det kan låta bittert, men det är det inte. Det är ett väldigt uppriktigt porträtt av en förälskelse som fascinerat henne. I boken läser Marre Jacks bokmanus – boken heter, för att förvirra ytterligare, ”Jack” – och ser ett porträtt av sig själv som är skevt och orättvist och fullt av osanna detaljer. Jack pallar förstås inte vara i närheten när hon läser, och han har sett till att redan lämna in manus till förlaget.

– Den här bruden var jag tvungen att göra så här för flytet i boken. Det är inte du.
– Hur ska jag veta det? Du hatar ju den där tjejen.
– Men jag hatar inte dej. Så då är det inte du. Eller hur?

I det verkliga livet blev Jack som sagt en succé, och Stockholms hippiesocietet var ganska snart på det klara med vem som var vem. Det framkommer också i Svensson, Svensson:

– Klippte du faktiskt naglarna för att kunna tillfredsställa honom bättre?
– Jag har då aldrig märkt att du har fotsvett. Har du det?
– Hur känns det att få sitt liv utställt i 60-talets generationsroman?
– Brukar du verkligen knulla när du har mens?
– Jag tycker om dig i alla fall. Jag brukar försvara dig på krogen mot människor som aldrig har träffat dig.

Som romanförfattare undviker Boëthius att gå i hämndfällan. Hennes porträtt av Jack Råstedt är komplext och tämligen respektfullt – särskilt med tanke på vad hon själv råkat ut för. Men gissningsvis ryckte det ändå lite i Boëthius hämndtarm när hon knackade ner historien om sitt och Ulfs/Jacks uppbrott:

– Jag vill älska, hörde jag mig själv säga.
– Men jag har gonorré, sa Jack och flinade.
– Om du har gonorré vill jag också ha gonorré, sa jag.
– Skyll dig själv, sa Jack. Men han började smeka mig hårt. Och ur bakfickan plockade han fram ett oöppnat paket Svart Mamba. Den sluge fan, hann jag tänka. Han hade i alla fall räknat med det här.

Men i slutändan är det trots allt sej själv som Boëthius – och Lundell på sitt håll – främst lämnar ut:

Svarta Mamban hjälpte inte. Jag fick den där tjejens äckliga gonorré. Jag hade en gammal penicillinkur kvar som jag käkade upp i överdoser. Det sved i skötet. Jag hade en känsla av att det var rätt åt mig.

Proggiga barnböcker 28: ”Nian”.


Siv Widerberg
var lika flitig som Sven Wernström när det gällde att sprida det socialistiska evangeliet. Båda engagerade sej också gärna i skolfrågan och skrev ett gäng makalöst osexiga böcker om saken.

Wernström snuddar vid ämnet i Mordet på Lillan, där bokens huvudpersoner gör ett skolarbete om nedläggningen av en fri teatergrupp. Han gjorde också ”Spelet om plugget” (med riktigt bisarr fortsättning här), som i regi av Suzanne Osten lärde sextitalets nior att bilda elevråd och titta på det kinesiska föredömet.

Widerberg skrev en hel serie om en klass – Klass 6D, Sverige, Världen, Klass 6D som tårtbitar, Klass 7 a, Klass 8 a och b – där ”Nian” från 1980 utgör le grande finale.

Det är ungefär så tråkigt som man kan föreställa sej att en skildring av en högstadieklass på sjuttitalet kan vara. Den dramatiska motorn utgörs dels av hotet om en radikal lärarvikaries uppsägning, dels av hotet om att en tonårsflicka på glid ska få anpassad studiegång.

Men den riktigt heta handlingstråden kretsar kring ett grupparbete om socialgrupper:

Det gick som ett sus genom klassen
då ”socialgrupps-gruppen”
la fram sitt arbete till sist.
Det visade sej ju utan tvekan
att Veikko hade haft rätt i
vad han hade kastat fram om
att hur man önskade skolan
hade med ens uppväxt och
klasstillhörighet (socialgrupp) att göra.

Som alltid när äldre ska beskriva kids så blir tonträffen sådär. Främst för att Widerberg tillskriver högstadieungarna en medvetenhet, en kreativitet och framför allt en kampglädje, som jag har väldigt svårt att koppla till nån verklighet jag har upplevt. På mitt högstadium fördes inga ideologiska resonemang.

Gissningsvis är boken tänkt som en samtidsrapport, men jag kan inte riktigt se framför mej vem som skulle läsa den. Ungarna visste väl redan hur det såg ut i skolan, och hade nog bara blivit förbryllade om dom till äventyrs ramlat över Widerbergs beskrivning.

Dock är det arkeologiska värdet odiskutabelt. Genom dessa påfallande välbläddrade bibliotekssidor (teori: bibliotekarierna mutade alla som lånade Siv Widerberg med ett Lucky Luke-album) kan jag läsa ut ett och annat om sjutti- och det tidiga åttitalet. Inte om hur det stod till i skolorna, men väl i huvet på en progglady.

Proggiga barnböcker del 27: Gräddvargen.


Det här är en ”barntillåten pjäs om koloniala attityder”. Rollistan ser ut som följer:

GRÄDDVARGEN
FOLKET (2-20 personer)
MDODINGO – senare kallad LILLA GRÄDDVARGEN

Det vill säga att den kan spelas på fyra-tjugotvå personer. Gissningsvis kan tjugo pers ge en bättre illusion av Afrikas samlade befolkning än två.

Figuren Gräddvargen, iförd vit lammskinnsmössa, representerar den moderna västvärlden. Han dyker upp i Afrika, där folket odlar ris och maniok och i talkör ropar ”MANIOK! MANIOK!”. Gräddvargen inför på nolltid kapitalism och bankar ner en svensk flagga på afrikanernas mark.

GRÄDDVARGEN: Detta är tecknet på att jag upptäckt ert land.

FOLKET: Men vi bor ju här…

GRÄDDVARGEN: Ja, ni bor här, men jag har UPPTÄCKT landet som ni bor i. Jag far omkring i hela världen och slår mig ner i land efter land. Detta kallas för att UPPTÄCKA. På det sättet har jag fått vänner över hela jordklotet. Ska vi inte fira att jag har kommit just till ert land?

Och på imperialistens vis tvingar han afrikanerna att ändra sin urgamla folkvisa ”Jorden är härlig” till ”Härlig är jorden”. Sen börjar han försåtligt roffa åt sej av afrikanernas mark, ris, guld och arbetskraft i utbyte mot krimskrams.

Han lurar på stackars Mdodingo ett stycke tyg på avbetalning. Och så kommer då avbetalningstillfället:

GRÄDDVARGEN: Men varför har du ingenting med dig? Det står ju på lappen här att du ska betala med ris och bananer.

MDODINGO: Det kom inget regn i år heller. [—]

GRÄDDVARGEN: Det var mycket tråkigt. Men du ska inte vara ledsen för det. Jag vill nämligen inte ha några saker längre. Jag vill ha någonting annat i stället.

MDODINGO: Men jag har ju ingenting.

GRÄDDVARGEN: Det har du visst. Jag vill ha – DIG.

MDODINGO (ryggar tillbaka): Mig?

GRÄDDVARGEN: Det finns mycket pengar i dig.

MDODINGO: Pengar? Det har jag inte märkt.

GRÄDDVARGEN: Kom fram ska jag visa (känner på den skuldsattes muskler, synar hans tänder etc.) Det var inte illa. Kanske lite undernärd, men ganska frisk ändå. Du börjar arbeta för mig förstås. Du arbetar för mig och sen får du lön av mig och med dom pengara kan betala mig vad du är skyldig. Begrips?

Så blir Mdodingo Lilla Gräddvargen, överlöparen, förrädaren, som vänder sej mot sina egna forna kamrater.

LILLA GRÄDDVARGEN: Bara din skyldiga min säger tydligt att du höll på med något förbjudet. Och du där. Håll tyst!

FOLKET: Jag har väl ingenting sagt.

LILLA GRÄDDVARGEN: Nej, men du TÄNKTE säga!

Men Afrikas befolkning inser att de blivit lurade och gör revolution. De rycker åt sej den käpp Gräddvargen viftat med genom föreställningen och skanderar ”Gräddvargen – skitpropp”, ”Gräddvargen – knaspotta” och ”Käppen åt folket!”

Gräddvargen och hans lakej flyr och folket stämmer upp i ”Jorden är härlig”.

Som satir och allegori betraktad är ”Gräddvargen” inte alldeles oäven. Konstigt vore väl f.ö. annars; författaren Göran Palm var en av 68-rörelsens litterära chefsideologer (av extremvänstern visserligen misstänkliggjord eftersom hans ”En orättvis betraktelse” gavs ut på det borgerliga Bonniers) och sedermera landets störste sverigeskildrare – åtminstone på blankvers.

Och Siv Widerberg har vi rapporterat om tidigare.

Som barnpjäs däremot är dramat mer tveksamt. Mest för att det måste tett sej svårbegripligt för telningarna. Och då syftar jag inte bara på allegorin över en kolonialism som de rimligen var knapphändigt insatta i – det måste ha precis lika obegripligt varför Afrikas befolkning – två personer – stod och vrålade ”MANIOK!” i talkör.

Proggiga barnböcker del 26: Folkets kraft är stor.


Flera av böckerna i den här evighetsserien skulle nästan kunna vara skrivna idag, undantaget några nyckelord här och var. Flera av dem har ett budskap som många av oss fortfarande kan skriva under på, även om vi kanske hellre hade sett det presenteras på ett fantasieggande sätt än på ett fnösktorrt.

Men Siv Widerbergs Folkets kraft är stor – med underrubriken ”Om Kina – dikter och bilder för barn och vuxna” – är så jävla fast i tidens sjukt idealiserade bild av den stora diktaturen i öst att man sitter med hakan i knät och läser.

Den skildrar en Kinaresa författaren Widerberg och fotografen Anders Birkeland gjorde 1974. Den är tämligen okritisk.

Varför talar alla i Kina
om Mao Tse-tung?

Varför har alla i Kina
en tavla av Mao Tse-tung
på hedersplats
i sina hem?

För att folket
med Mao Tse-tung i spetsen
ledde revolutionen
till seger
efter tusentals år
av kamp
mot förtryckarna
(”Mao Tse-tung”)

Jag skiter faktiskt i om man inte kände till massvälten, den cyniska inrikespolitiken och Maos psykopatiskt demoniska ledarskap. Man borde ha reagerat redan på bilden av en miljard människor i likadana missklädsamma uniformer.

Förr
och i tusentals år
härskade de rikas
nesliga våld
i Kina

Förr
och för inte så länge sen
härskade inkräktarens
nesliga våld
mot det kinesiska folket

Med våld
tog folket så äntligen makten
för att göra sig fria
från våldet

Det är skillnad
på våld
och våld
(”Våld”)

Det fanns en våldsromantik hos de svenska sjuttitalsmaoisterna som inte luktar rosor och lavendel. ”Revolutionen är ingen vänlig liten tebjudning”, citerade man glatt Mao (och jepp, även Widerberg rekapitulerar det för sin tänkta småttingpublik).

Några bondoffer kan man kräva. Några miljoner människoliv måste trots allt utplånas för En Idé. Som maoistiska Fria Pro-teatern uttryckte det:

Orättvisor bekämpas förgäves med kyssar

Det funkar inte med vanlig småborgerlig humanism om man vill skapa ett helt land av lyckliga människor som jobbar dygnet runt för att kunna skänka bort sina risgryn till en man som använder en betydande del av BNP:n till att trycka upp affischer på sej själv.

På daghemmet
dansar man pilotdansen

Piloter i pilotmössor
och med stora gevär
skjuter till musik
ned fienden
från sina låtsasflygplan
och räddar sitt land
från inkräktarna

Sedan är det sovtid

Sju pojkar
och åtta flickor
tar av sig pilotmössorna
för att sova.
(”Pilotdansen”)

Samma människor kunde gärna kräva förbud av leksaksvapen för sina egna barn.

Jag är helt med på att Kina innan Mao säkert var en fruktansvärd plats att leva på. Jag skulle inte för mitt liv vilja byta med en risbonde i Sichuan varken före eller efter revolutionen.

Det går säkert att argumentera för att Maos maktövertagande var en nödvändighet och en historisk oundviklighet – Jan Myrdal har investerat sitt intellektuella kapital i påståendet – men det innebär inte att Maos maktövertagande var särskilt vackert.

Där hade ni fel, fyrtitalistjävlar.

Någon trashank
såg jag aldrig
i Kina

Men folk
med fint fint
lappade kläder
var det gott om
(”Folk”)

Siv Widerberg är i grunden lågstadielärare och står bakom x antal genomtänkta antologier med ungdomsdikter, åtskilliga bilderböcker, poesiböcker och romaner för barn och tonåringar, intervjuböcker om mobbing och några tråkiga romanskildringar av den svenska skolan. Jag har en känsla av att hon trots allt ville väl.

Hon satte fingret på en massa missförhållanden i en svensk skola där somliga skolkar och andra drömmer om en evig prao. Gott så.

Men när hon som fyrtitreåring åkte till Kina två år innan Maos död så såg hon bara skönhet: inga fyllon, inga trashankar och barn som organiserat lekte krig. Till och med avföringen är en del av Den Stora Kommunistiska Idén:

Liten flicka
sätter sig på huk
bajsar på gatan
har en praktisk ficka
bak i byxan

Pappa kommer fram
med spade och sopskyffel
Ännu lite gödsel
för Kinas åkrar!
(”Liten flicka”)

Till Widerbergs försvar ska säjas att hon avslutar med lite maoistiskt inspirerad självkritik: som svar på frågan ”Är Kina rena rama paradiset?” säjer hon bestämt nej.

Också i Kina finns det
förstås
barn som gråter
människor som dör
folk som blir sjuka
några som är missnöjda
några som längtar efter rikedom
små grå och kalla hus
arbetsamt liv

För Paradiset
fritt från alla bekymmer
finns ingenstans
och kommer aldrig
att finnas

Att längta efter
och hoppas på
Paradiset
i stället för att sträva
efter det bästa möjliga
är att slösa bort
sina krafter
till ingen nytta

De gör verkligen inte såna barnböcker längre.

Den brittiska barnboksfiguren Nicke Nyfiken (Curious George) har fått en renässans med tecknade filmer som har ganska lite med originalböckerna att göra. Den första boken kom 1941 och är på flera sätt ett bedårande – eller motsvarande – barn av sin tid.

På den tiden hade man t.ex. en annan syn än den idag barnboksgängse på att fånga djur och sen visa upp dem mot betalning. Vi sjuttitalister har ju lärt oss via Bamse att djurparker är nåt förkastligt.

(Vilket så klart blir ännu tydligare i Bamse, där ju alla figurerna är djur. I Bamse-världen borde ju en djurpark snarast betraktas som ett slags kommersiellt fängelse. Och vi som läste Bamse fick ju också reda på att både kommersialism och fängelse också var nåt förkastligt.)

I Nicke Nyfiken presenteras däremot en alternativ syn på djurparker. Historien börjar med att Nicke, glad i hågen, lever i djungelns frihet och dinglar i lianer och snaskar bananer. En dag kommer mannen med den gula hatten och lurar Nicke att krypa in i den gula hatten. Därefter knyter mannen med den gula hatten in Nicke i en säck, fraktar honom med en båt till ett annat land och säljer honom till en djurpark.

En historia som naturligtvis är traumatisk för en liten nyfiken apa, men som berättas som en solskenshistoria:


Boken gör också en stor poäng av att mannen med den gula hatten blir Nickes bäste vän. Nicke tyr sej alltså till sin egen kidnappare, mannen som först lurar honom, sen knyter in honom i en säck och till slut säljer honom för blodspengar.

Ett typiskt fall av stockholmssyndrom enligt modern expertis.

Men det finns fler passager man reagerar på i Nicke Nyfiken. Förutom sekvensen där Nicke faktiskt sätts i finkan efter att ha råkat ringa ett falskalarm till brandkåren, kan man fundera på händelseförloppet på den här sidan:



I dagens barnböcker ser man aldrig några apor ta sig en pipa rök med lystet slutna ögonlock. Men det här är inte på något vis ett isolerat exempel. Tobaksrökning är ständigt återkommande i barnböcker skrivna innan åttitalet började.

I Godnatt Alfons Åberg har Alfons pappa inga problem med att ta sej en pipa rök medan han läser godnattsaga för sin son.

Samma pipa som Alfons glatt leker är skorstenen på hans tåg i Alfons och Mållgan.

Både Muminpappan och Snusmumriken röker obekymrat pipa. Muminpappan odlar dessutom sin egen tobak och Snusmumriken är till och med döpt efter mald tobak.

Och 1980 gav Inger och Lasse Sandberg – paret bakom Lilla spöket Laban och Lilla Anna-böckerna – ut följande psykologiska fallstudie:

Även om den här boken förhåller sig kritisk till tobaken som stimulantium så behandlar den ändå ett ämne som helt försvunnit ur barnlitteraturen.

Tänkte jag tills jag faktiskt hittade följande i Pettsson får julbesök från så sent som 1988:

Men samtidigt – hade Sven Nordqvist skrivit boken tjugo år tidigare hade det antagligen inte stannat vid en bild på en gubbe och hans myspipa. Då hade en Pettson-bok garanterat handlat om att Findus också ville lära sej röka pipa. Och så hade där varit lite roliga bilder på hur Findus blir grön i ansiktet och kanske hostar på en höna, och grannen Gustavsson hade väl dykt upp just som Pettsson tagit pipan från katten, och så hade det blivit helt galet, och så hade sensmoralen i boken varit att ”man får vänta tills man blir lite äldre innan man börjar nyttja tobak”.

Kan man gissa.

Sida 8 av 9

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén