kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: kalle lind läser gamla böcker Sida 7 av 9

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 4: Dragspelsstämman i Hjo.

Av

den 2009-05-21

i blogg


Det är så klart skott mot sittande mål att insinuera att det mest är gamla som gillar dragspel, men det är ju inte klokt hur gamla de är som gillar dragspel! Och de var ju ohyggligt gamla redan 1984 – när boken är ifrån – och måste alltså vara urgamla nu! Mina damer och herrar, ni betraktar kanske i detta nu världens äldsta män! Medicinska mirakel!

Damerna som står och diggar inför några jämnåriga alfahannar med varsitt bälgaspel sänker snittåldern med flera tusen år. De verkar ha så kul. Den ena klappar till och med händerna.

Och allt försiggår i Hjo.

Det här är det Sverige min generation så hjälplöst försöker skaka av sig. Vi flyr till New York och skaffar fräscha vindsvåningar och namndroppar amerikanska sextitalssitcoms som vi aldrig har sett – allt för att ingen ska se att vår morfar stått med en bandspelare på magen och fångat upp ljudet av gamla polkor.

Det är ett Sverige som vi medelklassmänniskor i storstan helt frankt förutsätter har försvunnit. Men svänger man av från allfarsleden den andra helgen i augusti så hör man åter det diskantrika ljudet från de gamla bälgarna. Polskorna traderas än. Någon upprätthåller traditioner. Det gamla Sverige lever jämsides med det nya. Och jag är inte alldeles säker på att det är det nya som skulle vinna i en tvekamp.

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 3: Upplandsschottisen.

Av

den 2009-05-20

i blogg


När man ser de här bilderna måste man påminna sej att folkdräkt enligt gammal dresscode är ekvivalent med frack och officersuniform. Det går alltså på ett ut om du vill se ut som ett stiligt salongslejon, en distingerad auktoritet eller en gammal dåre i puffbyxor.

Annars kan vi notera att det gamla ordspråket stämmer: en knäpp outfit och besynnerliga rörelsemönster gör gamla människor glada.

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 2: Stångaspelen.

Av

den 2009-05-18

i blogg


Han är otroligt koncentrerad. Det här är hans livs viktigaste ögonblick. Han har fått en uppgift i princip direkt från Gud. I år SKA han vinna den prestigefylla grenen Stirra på en sten tills den lyfter och börjar flyga.

En man som just gått grundkursen i byfåneri vid Slite högskola hjälper honom på traven. Tillsammans ska de få den där fördömda stenen att göra det omöjliga. Lite irritation i luften kan man ana; de får inte precis nån hjälp av mannen som är på rymmen från ett avsnitt av Nygammalt.

Och i vanlig ordning överträffar verkligheten dikten. Nej, Gotlands ärorika stångaspel innehåller ingen stenstirrargren. Men man tävlar så klart i både pärk, stenvarpa, rövkrok, herre på stång, tämja oxe och gutnisk femkamp (dvs. ränn’ i kämp, längdkast me’ stain, haug-stikel, stanggstörtningg och ryggkast).

Så även om man nu lagt ner tid på att glo på sten alldeles i onödan, så finns det fortfarande goda chanser att göra sig till allmänt åtlöje.

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 1: Lövmarknaden i Karlskrona.

Av

den 2009-05-18

i blogg


Åke Mokvist heter en begåvad  fotograf som bland annat gett ut den oväntade bästsäljaren De ovanliga. 1984 gav han ut boken Svenska folkfester som fascinerar och förbryllar mig. Den öppnar dörren till en värld jag bara trodde fanns i Galenskaparna-sketcher. Begrepp som ”nyår” och ”Lucia” och till och med ”ålagille” känner jag igen – men ”sikfesten i Kukkola” och ”täckatinget på Fårö” var mig obekanta tills nu.

Liksom ”John Ericsson-dagen i Filipstad”. Liksom ”slåttergillet i Råshult”. Och liksom ”Knutsmasso i Gimo”. (Ja? Knutsmasso? Det är väl inget konstigt ord! Och inte Gimo heller för den delen! Det är väl ord vi alla använder dagligen?!?)

Jag hoppas inte att Mokvist misstycker att jag använder några av hans omsorgsfullt och respektfullt tagna bilder för att göra mig lustig över andra.

Det verkar ske typ i juni. Det verkar handla om att fira sommarens ankomst. Jag är inte säker på om man måste ha en konstigt mönstrad blus för att få vara med, men uppenbarligen är det inget hinder.

Vi talar om Lövmarknaden i Karlskrona – enligt boken ”en stor och annorlunda folkfest i ett landskap som fått det vackra namnet Sveriges trädgård” (vilket väl ändå är ett sakfel? För visst har landskapet i fråga fått namnet Blekinge och inget annat?)

Jag vet inte riktigt vad den här dagen går ut på. Av namnet Lövmarknaden att döma går dagen ut på att sälja löv. Av bilden att döma går den ut på att sy i blommor. Av bildtexten att döma handlar det om ”hantverksskickliga kransbinderskor” som upprätthåller ”en gammal tradition” om att hylla sommaren.

Jag är fortfarande inte helt med på exakt hur själva folkfesten yttrar sej. Men jag förutsätter att det är flower power för hela slanten.

Jag förutsätter också att arrangörerna undanber sig just den typen av billiga vitsar. Liksom låtönskningar som ”Löv me do” och ”Näver ending story” och ”Kransing queen”. Löv är inget att skämta om.

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 4.

Av

den 2009-03-25

i blogg

Stjärnjuristen, stjärnbuddhisten och hobbyoperasångaren Henning Sjöström skrev åtminstone sex böcker med suffixet ” – Byn”. Alla utgörs av en salig ostrukturerad röra av Hennings biografi och slumpvisa mustiga scener med tarmgas och/eller sittgök i nysnön.

Så fortsatte vägen från Byn – skriven av Henning tillsammans med sin bror Ernst – handlar mest om Hennings stapplande steg från fattig pitepalt via stjärnspjutkastare till stjärnjurist. Helt oförhappandes spränger han också in följande:

I hennes rum i Örviken la vi oss på sängen. Jag trevade försiktigt över henne. Hon reagerade inte. Jag fick modoch blev mera närgången. Då blixtrade det till för mina ögon. Jag fick en örfil så hård att jag höll på att ramla ned på golvet. Jag satte mig på sängkanten. Det sved grymt på kinden.

– Vad i helvete tar du dig till, frågade jag.

Då var flickan lika mjuk igen.

– Förlåt mig, sa hon. Kom och lägg dig på din arm.

Med stor tveksamhet la jag mig. Efter en stund hade jag glömt örfilen och fortsatte där jag slutade.

– Våldta mig, sa flickan.

– Vad sa du???

– Våldta mig!

Märklig flicka, tänkte jag. Men jag hann inte komma henne särdeles nära innan nästa blixtnedslag. Hennes smala fingrar sved som rotting på min kind.

– Är du inte klok, skrek jag. Man måste ju ha störtkruka på huvudet om man skall ligga med dig.

Jag var rasande över de obarmhärtiga slag jag fått. Jag gick över rummet och tog min ytterrock.

– Tänker du gå, frågade hon.

– Ja. Jag tar inte risken med en tredje hjärnskakning.

– Kom hit och lägg dig, är du snäll, bad flickan.

– Aldrig i livet!

Då sträckte hon ut händerna mot mig.

– Jag svär att inte göra så mera, sa hon.

Hon såg mjuk och fin ut.

Jag slängde rocken över en stolkarm och gick tillbaks till flickan. Hon ville att jag skulle ligga på hennes arm.

Efter en stund sa hon:

– Jag är oskuld.

– Det säger väl alla, sa jag.

– Men det är säkert att jag är oskuld.

Jag hade fått huvudvärk av de våldsamma örfilarna och vågade inte röra flickan. Hon kunde hitta på att safta till en tredje gång. Jag svarade ingenting.

– Du får ta min oskuld, sa hon.

– Det säger du bara för att få anledning att slåss …

– Nä, jag menar det.

Jag gjorde nya ansatser. Hon stoppade mig utan att tillgripa örfilar.

– Men du måste lova en sak först, sa hon.

– Vad då?

– Jag vet att du har sällskap med en flicka. Om du gör slut med henne får du ta min oskuld.

Jag funderade en stund.

– Ja, släng hit den då, sa jag dystert.

Flickan skrattade mjukt och dämpat.

– Vad skrattar du åt?

– Du sa ”släng hit den”.

– I värsta fall kan jag väl hämta den, sa jag.

Hon knuffade bort mig.

– Inte nu, sa hon.

Jag tog på mig ytterrocken, drog ned sportmössan över ögonen igen.

Jag vill understryka att detta är ett fullständigt kapitel, citerat i sin helhet.

Fråga att ta med er till nästa gång: vad är konstigast här? Att detta presenteras för oss utan sammanhang? Att Henning använder ordet ”störtkruka”? Eller att Henning bär sportmössa?

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 1.

Av

den 2009-03-17

i blogg

Yes! Han är tillbaka! The man, the myth, the stjärnjurist! För minnesgoda bloggläsare känd som En Av Världens Intressantaste Människor! Mannen som känner sig naken utan monokel! Buddhisten, operasångaren, kvinnotjusaren, mannen som släppte väder under älskog, mannen som gangbangade i Paris, mannen som försökte pruta på en hora i Paris, mannen som förväxlade en klitoris, mannen som älskade offentligt, mannen som drev en prinsessa till självmordstankar, mannen som nästan fylledödade sin kompis, mannen som plötsligt blev för fin för att ligga med horor, mannen som slutade runka vid åsynen av en älg – Henning Sjöström!

När han inte varit inblandad i spektakulära rättsfall, åkt dyra bilar, mediterat eller knullat, har han skrivit över fyrtio böcker. Många av dem har titelsuffixet ”- i byn” och kretsar kring väderstinna norrlänningar på trettiotalet. Det verkar självbiografiskt, men allt är lite diffust och man förstår aldrig riktigt hur böckerna ska genrebetecknas. Roman? Kanske. Skröna? Kanske. Vanvett? Absolut!

I den här serien kommer citaten att presenteras utan sammanhang. Inte för att göra Henning orättvisa, utan tvärtom. Ingen är rörigare än författaren Sjöström.

Medan Olov talade tog han fram en linjal och knäppte upp sina byxor.

– Tänk först på en kvinna, den du längtar efter och inte får på normalt sätt, klä av henne i tankarna och gör henne villig. Se, vad hon skrevar och flödar. Som en slåttermaskin.

Hans organ reste sig som en kobra ur byxöppningen. Som på inspiration av en flöjtton. Han mätte med sin linjal.

– Från roten till huvet 14 centimeter. Bravo, men det är inte bara längden som räknas, det är uthålligheten som är viktigare och små är ofta ettrigare, varnade han.

Plötsligt satt vi alla i samma löjliga ställning. Jag hade kopplat tankarna till min nakna lärarinna, och då fanns inget som kunde hejda. Linjalen gick runt.

– Gör så här, sa Olov och drog fram och åter.

Det ojades och drogs några tiotal minuter.

Alla såg slaka och skamsna ut. Vågade knappt titta på varandra.

– Visst är det bäst att få pröp när han rinn till, men när har dom i våra år, och bonnpojkar dessutom, någon villig i närheten. Om så är fallet, när vet man det? Men det tränger på och ut ska det. Tänk påna och görä. Då får man ro att arbet.

(Kvinnorna i byn, Sjöström & Sjöström 1973).

Kan Folkrepubliken Sveriges nationalsång bli en rocksång?

Av

den 2009-02-09

i blogg


Vi har tidigare läst om två unga stofila radikaler i Göteborg som hatade rockmusik för att den gjorde dem borgerligt kåta. I Stockholm fanns ett gäng maoistiska teoretiker som kallade sej Sveriges Kommunistiska Parti. De valde anti-rock som sin officiella partihållning.

I skriften Folket har aldrig segrat till fiendens musik försöker ett antal olika män förklara varför rocken är skadlig och destruktiv. Artiklarna har rubriker som ”Vem tjänar Bruce Springsteen”, ”USA-musiken i Sverige är en sjuka”, ”Rocken – den sista grenen på det borgerliga musikträdet” och den ovan i rubriken citerade.

Det är en fröjd att läsa för nån som gillar bisarr argumentation och knastertorr prosa.

En tvåhundra år gammal man som heter Thomas Nydahl går till hätskt angrepp mot Nationalteatern, som knappast var en politiskt renlärig grupp men gillades av KFML(r) för att den var från Göteborg och trots allt gjorde musik som gick att lyssna på. Nydahl är mycket irriterad på att Nationalteatern på sina konserter ”lyckas piska upp en allmänt hysterisk ’pundar’-stämning” och på bristen på klassteori i låtarna:

I Nationalteaterns lilla värld finns en grupp verkliga revolutionärer: de som bestämt sig för att svära och slåss, knarka och supa sig fulla på mellanöl. Det är revolt i ordets rätta mening! (I mina ögon en revolt på borgarnas villkor, en ”revolt” som leder till passivitet och fullkomlig politisk inskränkthet).

Mot denna grupp står samhällets verkliga förtryckare: snuten med batong i högerhanden! Det är så sant: pundaren upplever polisen som den omedelbare förtryckaren.

Men ska man om man kallar sig kommunist sänka sig till den nivån? Vore inte istället polisens agerande en bra utgångspunkt för att visa den verklige förtryckaren: monopolkapitalisten!

Stefan Ringbom – den musikaliska motorn i SKP-anstuckna Fria Pro-teatern – skriver den borgerliga musikens historia och lyckas använda olika varianter på ordet ”borgerlig” i två av tre meningar. Han hävdar att ”rock and roll är den senaste nyskapelsen inom den borgerliga musiken”:

Faran när vi börjar använda musikindustrins produkter är att vi själva så lätt dras in i deras insmickrande tuffhet och tillämpar deras sätt att förhålla sig till musiken och publiken. Det är därför den blir så svår att använda anser jag.

Det finns dom som invänder att rock and roll bygger på blues, som är folklig musik. Det är rätt, men drastiskt uttryckt, varför i herrans namn ska den svenska arbetarklassen lägga den amerikanska arbetarklassens musik till grund för sin musik?

Och nej, svaret ”för att den svänger” gills inte. Här pratar vi om kommunistiska akademiker som vill lyfta fram den svenska folkmusiken med fiol och dragspel som ledmotiv till den kommande revolutionen.

För oss idag är hela debatten obegriplig och på så vis fick ju så klart gammelmännen i SKP rätt: den amerikanska ”degenererade” rockmusiken är en mycket självklarare del av vårt kulturarv än Skäggmanslaget. Men ärligt talat – det är för att den är något lite sexigare.

Oktoberförlagets (SKP:s bokförlag – gav bl.a. ut en rockplatta med Lasse Tennander) chefsideolog Anders Johansson skriver i sitt debatthäfte saker som ”rocken har aldrig varit knuten till massrörelser inom den amerikanska arbetarklassen”, ”man kan inte säga nåt om (folklig) förankring om man inte kan påvisa att kulturen har sprungit fram ur arbetarklassens kamp” och ”sådan musik är imperialistmusik och den kan inte ’omfunktioneras’ eller fås att ändra klassinnehåll genom att man tricksar med texterna”.

Och i Håkan Laghers bok Proggen berättar Lasse Tennander att samme Johansson ”älskade ju också Springsteen och spelade luftgitarr i studion när vi spelade in”.

Tack för sist gamle skämtare.

Av

den 2009-02-06

i blogg

Ett av skälen att jag gärna gräver ner mig i gammal nöjeshistoria är chifferaspekten; att förstå varför någon skrattade åt Fridolf Rhudin eller Ludde Gentzel är som att lösa ett korsord. Man måste förstå tidsandan, härleda referenserna, tolka de underliggande signalerna.

På vägen till ett svar inbillar jag mig att man kan få en viss förståelse för mänskligheten av igår – och idag.

På nätterna ligger jag och funderar på den gamle revykungen Björn Hodells minnesbok Tack för sist gamle skämtare (för mig är det fullkomligt omöjligt att inte köpa en bok med den titeln). Hodell skriver om det tidiga nittonhundratalets svenska revyscen, där den store kungen hette Emil Norlander och möjligtvis är bevarad för eftervärlden genom Anderssonskans Kalle.

Norlanders revyer hade nåt slags röd tråd och innehöll ett menageri av stockholmspersonligheter: munkbromadammer, poliskonstaplar, sumprunkare, ölutkörare, Fia Jansson, Amanda Lundbom och Karlsson – han som lägger ner rör. Enligt Hodell höll sej Norlander mestadels inom ”det smakliga”. Och det är då här mitt intresse väcks. Vad ansåg Hodell för sin del var smakligt och inte?

Hodell skrev sin bok 1947. Han reagerar häftigt på osmakligheterna hos Norlanders samtida konkurrenter:

Med stortextade rubriker avslöjade de det hemska innehållet – ”Rusiga Laban”, ”Bilåkra-Frasse”, ”Den älskogskranka byxsömmerskan”, ”Lösflätan eller var har du vatt i natt”. Under av dumhet och råhet.

1947 ansågs alltså titeln ”Bilåkra-Frasse” vara dum och rå. 2009 är den bara obegriplig.

Även somliga Norlander-titlar ”tangerade det mindre smakliga”: ”Tokiga Amelie” och ”Spasmiga Wahlund” passar inte det hodellska kravet på känslighet.

Man undrar för sej själv vad Hodell skulle tyckt om titlar och bloggar som Fittstim, Grötbögen och Bokhora.

Det känns som att det ligger nåt och puttrar under ytan här. ”Tokig” måste ha haft en mer klinisk betydelse, typ ”sinnessjuk”. ”Spasmig” signalerade gissningsvis cerebral pares. Och en älskogskrank kvinna med tillgång till byxor kan troligen hitta på en hel del osmakligheter.

Det är inte bara det att ribban höjts 2009; signalerna ser drastiskt annorlunda ut. Vi läser inte in snusk när det inte säjs rakt ut, eftersom vi lever i en tid när man får säja det rakt ut. För 1961 års publik betydde fjädern som simmar på ytan i Änglar, finns dom? att Christina Schollin förlorat sin mödom. För 2009 års publik betyder det att en fjäder simmar på ytan.

Så går alltså tankearbetet när man läser revyhistoria istället för att sköta sitt jobb. Man famlar i mörkret efter nåt igenkännbart att hålla fast vid, gissar sej fram och kan till slut kanske ringa in vilka attityder som präglade ett äldre samhälle.

Och just när man tror sej ha knäckt en nöt, framhåller Hodell följande vits som ett exempel på kvickhet och god smak:

Fast han har så framstående plats är den dock så ringa, att han jämt måste stampa på klockan.

Och så måste man börja om igen med samma fråga: vad fan menar karln?

Liberal lyrik.

Av

den 2009-01-26

i blogg

Jag upplever inte Per Ahlmark som en Guds gåva till mänskligheten. När han för tio-tolv år sen satt hos Skytte och berättade att han ogillar sej själv, tänkte jag att ”det där var första gången du och jag höll med varandra, Per”.

Hasse Alfredson berättar nånstans att han på femtiotalet ingick i redaktionen för ”Vi som vet mest”, ett frågesportprogram för gymnasister. En snubbe i uttagningarna var så femjävligt överlägsen att de tog in honom i redaktionen istället för att låta honom göra förutsägbar slarvsylta av motståndarlagen. Väl i redaktionen skrev han toksvåra frågor som ingen kunde svara på.

Den lillgamle besserwissern hette alltså Per Ahlmark. Han blev sen känd som a) folkpartiledare, b) Bibi Anderssons ligg och c) frilansare i arabhatarbranschen.

På åttitalet drabbades han också av behovet att uttrycka sej i dikt. Som liberalismens svar på Ricky Bruch gav han sig på att formulera världen i abstrakta sentenser. Jag sitter här med diktsamlingarna ”Flykter”, ”Överleva” och ”Visum” framför mej och ett pockande behov av att skriva nåt elakt om dem.

Det är dock inte så enkelt. Ahlmark tycker om det otydliga och svävande – poemen kryllar av ”masker”, ”blanka ansikten”, ”tyngdlösa ögonblick”, ”spegelbilder” och ”hemligheter” – vilket gör honom svåråtkomlig för kritik. Det gör honom också rätt trist.

Ibland – när man har skummat förbi radklustren av ”mörkröda fåglar” och ”loja, glädjelösa rörelser” – bränner det till när Ahlmark blottar sin karga liberala ångest. En dikt heter naturligtvis ”Död”:

En gång såg jag döden
Hennes ansikte var nästan svart
som en negress under min gula filt
tyst kall
efter 25 nembutal

Slutklämmen är lika deprimerande som inledningen:

En gång andades jag döden
En kropp som börjat ruttna
bakom neddragna gardiner
Med hennes ångest kvar i trappan
Med mitt liv kvar – var då?

Även en dikt med den rosaskimrande titeln ”Kärlekssaga” är djupt nerslående: ”tillsammans tusendubblar vi med lätthet våra tyngder” och ”jag hör jag är glömd”. Per ”slänger bort det bästa som jag har” och ”har funnit att ingen bryr sig om mina ord, innehållet i vad jag säger” (vilket man önskar vore sannare än det är).

Och givetvis är Ahlmarks ångest lika värd att tas på allvar som Karin Boyes (som han apostroferar i dikten ”Till Boye” och titeln ”Vapenlös”). Samtidigt är det svårt från min position att inte tänka: men snälla Per, om du inte var så styvnackat övertygad om hur rätt du har och jämt ventilerade detta på olika pissliberala debattsidor, så kanske du hade mått lite bättre?

Hade man varit en tvättäkta satiriker kanske man till och med hade passat på att citera Ahlmark själv, som ju i egenskap av arbetsmarknadsminister gav de friställda Ericsson-arbetarna i Olofström det glada tillropet ”lycka till!”

Nu är man dessvärre alltför blödig för sånt. Jag lider ärligt med den ångestridne Per Ahlmark. Jag önskar dock att han hållit sej till lyriken. Där gör han liksom ingen skada.

Tjyvromaner.

Av

den 2009-01-19

i blogg

Det finns en litteraturgenre som jag inte riktigt har grepp om hur stor den är, men som bör ha den ungefärliga beteckningen ”galghumoristiska tjyvromaner skrivna av vänstermän, gärna med akademisk, sociologisk och/eller tjyvbakgrund”.

På det famösa sjuttiotalet gavs det förstås ut ett antal. Först och störst var författarkollektivet Kennet Ahl som skördade exempellösa framgångar med romanerna Grundbulten (1974) och Lyftet (1976).
blogg tjyvroman 1
Kollektivet bestod ursprungligen av den då nyss avpolletterade kåkfararen Lasse Strömstedt och regissören Christer Dahl. Med tiden kompletterades de av Dahls och Strömstedts f.d. flickvän Bodil Mårtensson och hennes nye man Anders Lönnbro (vilket blev för infekterat även under the swinging seventies, varför Strömstedt hoppade av).

Då tippade det också över från insideskildringar av fängelser och Plattan i tröttsam kpml(r)-retorik om alltings förfärlighet.

Både filmen och de två första romanerna har fortfarande stort underhållningsvärde, åtminstone för oss med ett perverterat intresse för sjuttiotalsamfetaminister. I romanerna grundläggs några av de grepp som blir genremarkörer: tokigt högt tempo, galet många lik, noggrann återgivning av tjyv- och narkomanjargong, karaktärer som heter Blommor-till-mor, Hannibal och Blippe samt sentenser om samhället skrivna på näsan.

tjyvroman grundbulten

Det är vad man kan kalla centralstationstoalettsrealism eller mer realism än vad som efterfrågats. Tonen är hårdkokt, cynisk och författarna hade inte haft nåt emot att jämföras med Raymond Chandler eller Ed McBain:

Att Rolle inte går att knäcka beror på att han fortfarande hatar. Han har gått den långa vägen, omhändertogs för samhällsvård redan i sexårsåldern och har från insidan sett att det enda den vården innebär är att man är kalkad och pantad för ett liv i brottets och knarkets tecken.

Det är därför han hatar det här förljugna och falska systemet som väljer ut oskyldiga ungar till anstaltshjon och har mage att kalla det för vård. Rolle tror inte på nån förändring, skiten är som den är och som den har varit i tusentals år men själv tänker han aldrig böja sig. (Grundbulten).

tjyvroman lyftet
Det finns så mycket som står i vägen för en flicka från Tensta eller Hallunda som vill ha lite kul här i livet innan hon lämnar in, och jämfört med hennes tidigare tillvaro levde hon nu ett lyxliv.

Men för de flesta varar det som sagt bara en kort svindlande period. Tids nog måste man ut på gatan och ragga torskar. Till en början inte så ofta dock. Bara när det är ont om storfräsare på grund av att yngre och smidigare kollegor varit framme och snappat bort dem.

Men när tandlossningen sätter in i sjuttonårsåldern blir det hårdare att leva.

(Lyftet).

Inne på en av Centralmuggens toaletter satt Tjacke och kände sig ytterligt väl till mods. Han hade just smällt i sig dagens andra macka. Vera Hanssons morfinbas var av god kvalitet och kostade därefter. (Fähundarna 1977, av journalisten Per Odebrant och min gamle filmlärare Joel Ohlsson).

– Hur mycket vill du ha? Det är fina grejor!
– Ge mej en halv meter.
Bengt drog upp pumpstången och mätte upp en halv milliliter direkt i sprutan.
– Här, sa han och räckte över den till Jan.
Han mätte sen upp samma mängd till sig själv.
– Har vi nånting att lösa det i? sa Jan.
– I guds natur finns allt, sa Bengt och öppnade bildörren.
Han böjde sig ner och tog upp vatten direkt ur en vattenpöl som bilen stod i.
(Fultjack 1986, av Johnny Kalderstam, fil dr i rättssociologi).

Bingo, Lill-Janne, Svenne och de tre, nåja, lammkötten haffade snabbt två taxibilar och drog iväg till en kvart uppe på Söder där telefonen varit avstängd i närmare tre månader, och där innehavaren med största sannolikhet skulle vara glad, ja överförtjust, att låna ut sin lägenhet några dagar mot några kapslar samt pengar att betala telefonräkningen med.

Analysen visade sig vara riktig. Lägenhetsinnehavaren visste inte till sig av glädje. Detta var verkligen manna från himlen, och han lovade att omedelbart betala telefonräkningen. Först skulle han bara ta sig en sil hemma hos någon trevlig flicka i grannkvarteret.

Det finns anledning att misstänka att televerket skulle få vänta ytterligare, men eftersom Bingo och hans sällskap inte avsåg att stanna någon längre tid och eftersom telefonsignaler bara stör när man ligger och knullar så beredde inte telefonen dom några besvär 
(Storfräsarna 1979, av f.d. kåkfararna Lasse Strömstedt och Allan Westberg).

Jag ska ärligt säga att jag gillar det, men så är Ett anständigt liv en av mina favoritfilmer och Kentas textrader ”Gustav som på Plattan stod/ bland spyor och bland blod” storartad poesi i mina öron.

Allt som påminner mig om att jag, trots tarmvred och ett hus som läcker, trots allt inte injicerar smutsvatten gör mig tillfreds.

Sida 7 av 9

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén