Etikett: kalle lind läser gamla böcker Sida 5 av 9

Minnesgoda bloggläsare minns ”Skäggets bästa fräckisar” (1965) – en av ganska få spinoff-produkter från skandalteveserien med det inofficiella namnet Skäggen (1963). Det rörde sej alltså om en snuskissamling vilken som helst, dock sammanställd av Åke Söderqvist, som bara några år dessförinnan varit exceptionellt ung Aktuellt-chef och alltså bör ha haft nån sorts status.

Jag har nu kommit över uppföljaren med den lagom inspirerade titeln Skäggets andra fräckisar (1965) (med den överpedagogiska underrubriken ”Del 2”). Den är, till ingens förvåning, inte riktigt lika bra. Och då var ettan så klart ingen höjdare.

Vad som fascinerar mej, som ofta när man tar del av sextitalets kultur, är den märkliga blandningen av oskuld och cynism, folklighet och exklusivitet. Idag är fräckisar nåt Bert Karlsson sysslar med. På sextitalet fanns det uppenbarligen nåt kittlande och vågat i att samla på sej några gamla fittskämt.

Böckerna illustrerades av Lasse Åberg och Ardy Strüwer, som både var verksamma som formexperimentella konstnärer och psykedeliskt slapstickpar. Tonen i kapitelrubriker och fräckistitlar – ”Ang. jungfrurs ändamålsenlighet”, ”Ang. trötta hingstars rehabilitering” – är studentikost kvasiintellektuell.

Söderqvist hävdar själv i förordet – och här tror jag inte att han är ironisk – att han anser fräckisen vara ”en elegant oanständighet och har ingenting med fula historier att göra”.

Påståendet motsägs en smula av fräckisarnas faktiska innehåll.

För så jävla elegant är väl inte historien om två torpargrannar, där den ene påstår sej vara immun mot mygg och den andre därför får binda honom naken runt ett träd så att han inte kan vifta bort myggen. På morgonen hittar den ene torparen sin granne alldeles utslagen i repet. Den utslagne torparen förklarar: ”Myggen har inte varit något problem, men vad värre var: jag fick inte vara ifred för en kalv som bara ville dia hela natten”.

Skämtet, för bloggens prydare läsekrets, är att en kalv har sugit av en småbrukare.

Jag kan inte heller se elegansen – men för all del oanständigheten – i historien om generalen i Främlingslegionen som frågar översten ute på fältet: ”Hur klarar ni er i långa loppet utan kvinnor?” Översten börjar svara: ”Tja, vi har ju kamelerna …”
Generalen vill genast visa att han kan leva samma sorts hårda soldatliv som de underlydande, varför en kamel kommenderas fram och en stege reses:

Efter att under mycket komplicerade former ha betygat kamelen sin påtagliga kärlek klättrar han ner och säger till översten:
– Ja, nu kan jag realistiskt beskriva på högkvarteret hur ni löst kvinnohungern. För det är väl så ni gör?
– Nja, inte precis, svarar översten. Vi sätter oss på dem och rider in till stan.

Men på sextiotalet kunde alltså tidelag nånstans sorteras in under rubriken ”elegans”. Och inte bara djursex – även våldtäkter kunde skildras glatt, frejdigt och elegant:

Det hände sig under kriget att några soldater gick på landsbygden. En dag kom de till en större gård där de steg in. Efter att ha våldfört sig på frun i huset frågade de om det fanns flera kvinnor.
– Ja, svarade kvinnan, hushållerskan, men hon är så klen så henne kan ni väl skona?
– Soldatens rätt och rätt skall vara, sa soldaterna och våldtog hushållerskan.
– Finns här flera kvinnor, frågade soldaterna.
– Ja, vår fjortonåriga dotter, men hon är så ung så henne kan ni väl skona?
– Soldatens rätt och rätt skall vara rätt, svarade soldaterna och dottern fick dela de andras öden.
– Finns här ännu flera kvinnor, frågade soldaterna.
– Ja, gamla mormor, som ligger uppe på vinden, men hon är nittio år och mycket klen så henne kan ni väl i alla fall skona.
– Ja, henne skonar vi, svarade soldaterna.
Då hördes en röst från vinden:
– Soldatens rätt och rätt skall vara rätt.

Skämtet här är alltså att gamla kvinnor är kåta och äckliga.

Jag skulle väl själv inte välja just ordet ”elegant”. ”Bondsk” ligger många gånger närmre till hands. Inte minst i historien om hur pigan som ”låtit instämma familjens 15-årige son till tinget för att få fastställt att han var far till det barn hon väntade”.

I historien framställs som den naturligaste sak i världen att pojkens mamma för grabbens talan och att hon ”river upp gylfen på sin son, och säger till domaren: – Tror någon att denna lilla sak kan bli upphov till vad han beskyllts för?” Slutklämmen är naturligtvis att sonen viskar till modern: ”Släpp greppet, morsan, annars förlorar vi målet.”

Skämtet här är alltså att en femtonåring blir ofrivilligt upprunkad av sin mamma.

Påfallande ofta förekommer alltså djur, våldtäkter och gamla tanter i historierna. Särskilt elegant blir det naturligtvis när de kombineras, som i historien om tanten som våldtas av en gorilla och kommer utspringande från äldreboendet: ”Vilken karl, vilken karl! Fyra nummer utan att ta av sig pälsen!”

Annars är ju ett klassiskt upplägg för eleganta skratt unga kvinnors promiskuitet. Jag har inga moraliska problem med tvåradingen mellan de båda flickorna – ”Ska du gå med till parken på lördag?”,”Nej, jag tror inte det – jag blir bara på smällen!” – men letar fortfarande efter finurligheten.

Likaså i kortisen om flickan som, när det är amerikanskt flottbesök, drömmande suckar: ”Den som ändå vore skapt som en schweizerost”. Skämtet här är alltså att en kvinna längtar efter fler kroppsöppningar.

I kapitlet ”Några avvikande företeelser” hittar vi också några trevliga homoskämt. Särskilt fastnar jag för den långa historien om ”tjocke herr Fredriksson” som går till ett ”avmagringsinstitut” där det finns två kurer att välja på: en för 100 kronor och en för 500. Hundrakronorskuren visar sej utgöras av att en naken flicka ropar ”Om du får tag i mig står jag helt till ditt förfogande” och springer iväg. Femhundrakronorskuren utgörs av att ”en kraftig neger helt naken” ropar: ”Om jag får tag i dig, står du helt till mitt förfogande.”

Skämtet här är väl, om jag fattar saken rätt, att en man löper risk att bli rektalt våldtagen av en afrikan.

Som sagt: det är fascinerande läsning. Man ska naturligtvis ha i åtanke att somliga ord hade en annan laddning då än nu och att dåtidens politiska korrekthet ännu inte komplicerat begrepp som ”genus” och ”queer”. Nånstans tror jag mej ha hört att Åke Söderqvist själv var homosexuell, om än säkert inte öppet dåförtiden.

Men nog är det en spännande bild av dåtidens borgerskap, som med lite fnissigt blossande kinder plockade upp Skäggets andra fräckisar efter avslutad tevemåltid och högläste festligheter av typen:

En stripteasedansös smorde in hela kroppen med olja som gjorde henne hal som en ål. Hon trodde därmed att ingen skulle få något grepp om henne. Självsäker erbjöd hon efter varje uppträdande en kärleksstund till den man som kunde bära upp henne till hennes loge. Allt gick efter beräkning till en dag då en bowlingspelare försökte.