Etikett: kalle lind läser gamla böcker Sida 4 av 9

”Valkampanjen” (1980).

den 2012-05-06

Faktum var att Björn Trollman genomgått en viss moralisk upprustningsprocess. Offret hade varit mindre än han fruktat. Lisas uppblomning hade också gjort det lättare. Han onanerade inte ens längre, i varje fall ytterst sällan. Sexualitet och politik hör inte ihop, brukade han ibland skämtsamt säga och de som lyssnade skrattade vilt åt en sådan lyckad absurditet. De anade inte att det var blodigt allvar för Björn.

Bara ibland kände han hur något höll på att explodera i honom när han inte träffat Lisa på flera veckor. Ett par gånger hade han varit nära att falla för frestelser. Han hade svarat på någon partibruds tryckare och artighetsdansen hade börjat övergå till parningslek. Men varje gång hade Johan eller Nisse eller någon annan av de ständiga övervakarna haffat honom och påmint honom om spelets regler. Senaste gången hade Johan också grymtat:

– Om du inte kan hålla dej i skinnet är det bättre att du köper dej en hora, snyggt, diskret och effektivt. Partiet betalar naturligtvis.

Björn Trollman – känd från ”Herta Knutsdotters” Partikongressen – dyker upp igen. Den här gången är det partipolitiska rävspelet både smutsigare och snuskigare. Partiagenter lyckas plantera ryktet om att kvinnan som leder motståndarpartiet är ”lesbit”, lurar i en prostituerad att hon just legat med en partiledare och lockar den pompöse fackbossen till det fascistiska Spanien där journalisterna väntar med kameror.

Per Gahrton valde den här gången att inte dölja sin bitterhet utan publicerade romanen under eget namn. Hertha Knutsdotter har sen dess inte synts till. Vilket är synd, för även hon verkade veta en del om politiken. Och inte minst erotiken.

”Partikongressen” (1978).

Av Kalle Lind

den 2012-05-04

i blogg

Chris Juradotter grät medan hon häftigt försökte plocka fram Björn Trollmans allt styvare könsorgan. När hon fått ut den, stel och röd, tog hon ett steg tillbaka, hela tiden med en hand omkring den och drog sakta och mjukt huden fram och tillbaka. Med den andra handen torkade hon bort tårarna. Just när han kände skräck för att spruta på henne, släppte hon greppet, la båda armarna om halsen på honom och fixerade hans blick.

– Är det verkligen en människokuk du har, Björn Trollman? Eller en partikuk?

Citatet blir något mer spektakulärt om man får veta att det är tämligen representativt för boken, vars tema (tror jag) är den hårfina gränsen mellan politik och erektion. Romanen kretsar kring den unge hete politikern Björn Trollmans oundvikliga väg in i cynism, rävspel och konstant otrohet för att dämpa konstant byxklåda.

Och just det – Hertha Knutsdotter är för övrigt en pseudonym. Bakom namnet döljer sig Per Gahrton.

Det kanske gör det hela ytterligare något mer spektakulärt.

Moderna anekdoter.

Av Kalle Lind

den 2012-01-04

i blogg

I Per-Erik Lindorms översikt Svensk humor under 100 år i text och bild – del 3 (1955, tryckt 1973) hittar vi kapitlet ”Moderna anekdoter”. Där finner vi följande lustifikationer:

Ulla har varit stygg, och hennes fader har ansett sig tvungen att ge henne smäll. När han på eftermiddagen återvänder från kontoret, hör han Ullas iskallt hövliga röst: ”Mamma, din man har kommit.”

Lärarinnan:

– Varför slog ni judepojken så förskräckligt, han hade ju inte gjort något ont?

– Det var ju judarna, som korsfäste Jesus.

– Ja, det kan nog vara riktigt, men det är så länge sedan.

– Men vi fick inte reda på det förrän i går.

En swingpjatt kommer Avenyen fram i Göteborg och möter en Kålle. Kålle stannar och bara tittar.

Pjatten är van vid blickar, men inte van vid att folk stannar och tittar så som Kålle gör, när han verkligen vill ögna någon …

– Va’ glor’u på va?

– Vet ente än, ja’ ska hem å se efter i naturlära.

Vad lär vi oss då av detta? Troligen att man ska vara aktsam med att använda ordet ”modern” i skrifter som också kommer att läsas i framtiden.

Frikyrklig litteratur del B-kat2-Xg: Familjeträff i pingst.

Av Kalle Lind

den 2011-11-24

i blogg

Jag anar att pastor Stanley Sjöberg hade en dold agenda med Familjeträff i pingst. Med ett omslag som vittnar om spänning och påminner om en gammal herrgårdsroman ville han locka läsare som annars kanske inte var så öppna för pingstkyrkans tankar och idéer. Lite som Sven Wernström, som skrev till science fiction och deckare förklädda kampskrifter för barn och ungdom. Eller lite som Stanley Sjöberg själv, som skrev barnböcker där han lite försiktigt smög in ett budskap (= att man bör bedja så mycket man bara kan).

Den som väntar sig en rafflande historia i högreståndsmiljö, där matriarken längst fram på omslaget kanske är döende och mannen strax bakom som glor sataniskt på henne är hennes nyss återfunna son från ett tidigare äktenskap och kvinnan längst bak en intrigant sekreterare, väntar på alldeles för mycket. ”Familjeträff i pingst” kan vara den minst rafflande bok som har skrivits.

På baksidan marknadsförs den som ”berättar-roman”, till skillnad från alla andra romaner frestas man att tillägga. Faktum är att jag sällan har läst en roman med så lite berättelse. Boken utgörs till cirka 87% av långa dialogsjok där pastor Stanley Sjöberg resonerar om trons praktik tillsammans med olika människor som han stöter på i sitt pastorsarbete på Citykyrkan.

Kapitlet ”En hård diskussion slutade med bön om förlåtelse …” upptas nästan helt av ett försvarstal som Stanleys fru håller för Stanleys räkning, där hon vederlägger vänsterns påstående att Stanley skulle ha stått på Nixons sida i Vietnamkriget. Två vänstermänniskor anklagar honom nämligen för detta, men fru Kerstin argumenterar: ”Stanley såg riskerna med vänstergruppernas inflytande över opinionen. Han varnade för det våld som FNL-grupperna stod för. Men varje gång tog han lika mycket avstånd från USA:s kampmetoder”.

Därefter inser vänstermänniskorna att de har haft fel och ber Stanley om ursäkt.

Kapitlet ”Ann och Peter Wretson – engagerade kristna med en positiv livssyn” handlar om hur Stanley och hans fru Kerstin besöker två andra frikyrkomänniskor. Dessa berättar om det skräckregemente som tidigare utförts i församlingen av en så kallad ”hårpredikant”, varmed avses den sortens kyrkliga ledare som regelbundet mätte håret på kvinnorna för att de inte skulle ha ägnat sig åt nåt så syndfullt som klippning.

Stanley och frugan nickar och tar in och tänker att då var då och nu är nu. Idag – det vill säga tidigt sjuttiotal – finns det ju inte konservatism och sexualneuroser inom kyrkan. Och det viktigaste är att blicka framåt. En liknelse, inte helt i klass med Jesu egna, berättar hur: ”På samma sätt, som man öppnar fönstren och vädrar ut unken luft”.

Man kan naturligtvis le ironiskt åt att Stanley Sjöberg har åsikter om andras konservatism när man själv har hört honom resonera om homsexualitet eller säga ja till livet. Men jag faller för pastor Stanley. Han verkar så ärligt innerlig i sin upphöjda värdighet och sin ljusa tro på människan. Han strösslar adjektiv som ”positiv” och ”härlig” över alla människor och letar hela tiden efter en lösning. Att problemen sen är påhittade – hur leva ett kristet liv i ett modernt samhälle? – är en annan femma.

”Familjeträff i pingst” är en mycket märklig bok: den utger sig för att vara en roman men är en ganska självgod berättelse om Stanley Sjöberg, framställd som vore den objektiv, men i själva verket klart tendentiös. På flera sätt påminner den om den sortens lekar med metaplan och autotext som många författare idag ägnar sig åt. I Stanley Sjöbergs fall handlade det nog inte om nån medveten konstnärlig experimentlusta. Lika lite som ett barn medvetet målar naivistiskt.

Pappa berättar.

Av Kalle Lind

den 2011-11-23

i blogg

Pastor Stanley Sjöberg är en av mina favoriter inom högerkristenheten. Han verkar så uppriktig i sin oändliga fromhet. Han ler så vänligt när han möter bögar i debatter och antyder att han älskar dem men hatar deras syndiga böjelse. Han vill sprida evangeliet om Jesus överallt och hela tiden och på alla upptänkliga sätt; ett av hans senaste påfund är såklart Webbkyrkan.

1971 kom han ut med den lilla skriften Pappa berättar. Till skillnad från alla andra böcker jag nånsin har läst så är den ”lämplig för högläsning i samband med familjeandakten” (åtminstone enligt Uno Gustin, en man som står citerad på baksidan). Små korta kapitel skildrar samtal som Stanley har haft med sina döttrar Elisabeth och Anna-Karin. Tydligen hände det att Elisabeth och Anna-Karin ställde frågor av typen ”Pappa, varför talar en del så konstigt när de beder i kyrkan?” och då fick ju Stanley rycka ut med ett svar.

För att förklara det fina i tungomålet berättar han om en man som han själv har predikat med:

Daniel Bokange kom ju från Afrika och hade vuxit upp i en by där man aldrig hade hört talas om Jesus. När han var liten hände det att man dödade människor och åt dem. Så kom missionärerna och berättade om Jesus. Människorna i byn blev då omvända till kristendomen och började älska varandra. Allting blev bättre. Bokange blev predikant, och efter några år fick han komma till Sverige på besök.

Så blev det möte i en kyrka i Borlänge. Den gamle farbrorn som brukade tala i tungomål var också där för att lyssna. Plötsligt började han tala så där konstigt. Och kan ni tänka er, att när han började tala, spärrade Daniel Bokange upp sina ögon. Farbrorn i Borlänge talade nämligen det stamspråk som man talade i Bokanges by i Afrika. Det heter bestämt bongili.

Över huvud taget är missionen nödvändig för att de stackars fattiga och gudlösa i den där otäcka u-världen ska få ”frid och trygghet”:

– En gång såg jag en massa farbröder och små pojkar som kom gående utefter en gata. De var muhammedaner och hade en stor fest. De slog sig för bröstet med knytnävarna och rev sönder sina kroppar med knivar. Vet ni varför de plågade sig på det sättet?

– Neej …

– De hoppades att på det sättet få syndernas förlåtelse. Tänk, vad vi borde vara tacksamma som fått höra om Jesus. Vi behöver inte slå oss.

Och det var så klart tråkigt för flagellanterna att ingen hann upplysa dem om det.

Pastorn och döttrarna pratar vidare om lite allt möjligt som man tydligen pratar om i ett frikyrkligt hem. Nödvändigheten av att ge tionde, till exempel (”Det är inte så att man måste ge. Men om man gör det, får man uppleva Guds välsignelser”). Vikten av att inte svära (”En del kallar varandra för drummel, tok, åsna och sånt. Det kan kännas väldigt svårt, till och med värre än stryk”). Och varför man inte bör gå på bio:

Vi vet att mycket som visas på biograferna handlar om hur folk dödar varandra. De super och svär. Folk ljuger för varandra, och mammor och pappor skiljer sig från varandra. Många barn har sett hur tjuvar bär sig åt på film, och så har de själva börjat stjäla. Hela deras liv har blivit förstört. Därför går vi inte alls på bio. Även om det skulle finnas bra film. Och hemma måste vi tänka på att inte se TV-program som kan skada.

Jag tillhör kanske inte bokens uttalade målgrupp och är därför oförmögen att bedöma dess kvaliteter som andaktsbok (som litterärt verk kan jag ge den omdömet ”något träaktig”). Avslutningsvis ger jag åter ordet till Uno Gustin, killen som citeras på baksidan och vars blotta namn tydligen räcker för att ge boken tyngd och kredd:

Boken är genomgående positiv och kan utan tvekan vara föräldrar till hjälp då barnen kommer med sina frågor.

Boken är ett väckelsebudskap och den fyller ett behov. Språket är enkelt …

Exakt varför meningen avslutas med de där tre punkterna, som brukar signalera spänning, framgår inte riktigt.

Clownen med ett leende bak masken.

Av Kalle Lind

den 2011-11-03

i blogg

Den gångna sommaren ägnade jag de där korta perioderna mellan blöjbyte och vredesutbrott åt PG Wodehouse. Det slog mig att jag aldrig läst honom, beställde vad jag tyckte var några volymer från nätantikvariaten och satt plötsligt med ett tjugotal böcker i en trave framför mig. Det är fortfarande bara bråkdelen av en pyttebit av hans produktion; Wodehouse ägnade merparten av sina nittiotre år åt att skriva välformulerade finurligheter.

Jag vet inte i vilken utsträckning Wodehouse läses idag, men innehållet är lika relevant idag som när det skrevs. Det vill säga inte alls. Historier om olika earlar och goddagspiltar som passas upp av verserade betjänter och vräker sig i lädermöblerna på herrklubben har så klart aldrig riktat sig till Folket. Förutsatt att Folket inte har humor och vill ha den stimulerad. I så fall är Wodehouse lika angelägen nu som nånsin.

Det är ett gammalt Hasse Alfredson-citat som kommer till mig när jag läser: ”Jo, man är väl en clown. Fast inget sånt där med att bakom masken gråter clownen. Bakom min glada mask döljer sig ett glatt leende” (1979).

För den som sett Hasse Alfredson nån gång under de sista tjugofem åren röjer väl det där citatet mest en bristande självinsikt. Däremot känns det som en passande beskrivning på Wodehouse. Fanns det nånstans smärta eller svärta i Pelham Grenville Wodehouses föreställningsvärld, så dolde han det väl.

I Tack Jeeves! – en bok som har vissa yttre likheter med Jeeves klarar skivan, Allright Jeeves och Bravo Jeeves – anställer berättaren, den lagom begåvade men älskvärde rikemansslyngeln Bertie Wooster, den bolsjevikiske revolutionären Brinkley som ersättare för den plikttrogne betjänten Jeeves:

Jag hade ända sedan han kom sökt upprätta något hjärtligare förbindelser med mannen men utan att lyckas. Till det yttre var han idel aktningsfullhet, men man kunde se, att han inom sig ständigt gick och ruvade över den kommande sociala revolutionen, och att han betraktade Bertram som en tyrann och förtryckare. […]

Han sade ingenting, bara betraktade mig, som om han stod och tog mått för min lyktstolpe. […]

Mannen var hopplös. Jag hade ingen invändning mot att han tillbringade sin tid med att planera massakrer på bourgeoisin, men jag kunde förbaske mig inte inse, varför han inte kunde göra det med ett glatt och ljust leende.

Och där har vi nog inte bara Bertram Woosters, utan också PG Wodehouses, världsbild i ett nötskal. Varför dyster när man kan vara glad? Varför se livet som en jämmerdal när man kan se det som en Mumindal?

Under kriget – the last great war – hamnade Wodehouse i tyskt interneringsläger i Belgien. Det var antagligen ingen festlig plats att hänga på, särskilt inte om man som Wodehouse var van vid en avslappnande tillvaro på något större gods. Hans dagboksanteckningar mer än antyder en plågsam tid, men hela tiden betraktar han eländet genom ett humorfilter:

Uppställning 7.30 i morse. Kl. 9, 10 och 11 uppställning igen och på eftermiddagen en till. Sandy Youl säger apropå detta evinnerliga uppställande att om han har tillräckligt med pengar efter kriget, så tänker han köpa sig en tysk soldat och ha honom i trädgården och räkna honom sex gånger dagligen.

Över huvud taget finns det inget tillfälle i livet då inte PG Wodehouse kan plocka fram ett Shakespeare-citat, vända upp och ner på det och krydda med en välfunnen liknelse och därigenom skänka situationen ett uns av wit och värdighet.

Man kanske kan anföra mot Wodehouse att om alla vore såna så skulle världen kanske inte ha elektricitet, motorvägar och automatkarbiner. Inget ordentlig handtag skulle tas och inga storstilade planer skulle fullföljas i en värld där alla satt och konverserade varann med lite för många bisatser. Man kan också parafrasera Skorpan Lejonhjärta: ”Om alla vore som Wodehouse så skulle det inte finnas nån ondska”.

Och för er som sitter och läser och tänker ”vad fasen, läser karln Wodehouse på svenska?” så ber jag att få citera David Nessle.

Om inte den populäraste så i alla fall den trevligaste av alla bloggens evighetsserier: finurliga memoartitlar.

Av Kalle Lind

den 2011-06-30

i blogg

Ja, det var ju längesen vi slutade vara petnoga med att det verkligen måste vara memoarer i den klassiska bemärkelsen (= gammal farbror eller tant tecknar på ålderns höst ner alla sina framgångar eller, om de heter Ingmar Bergman, sin avföringskonsistens). Det kan lika gärna vara biografier över fotbollslag eller popband – allt som har ett någorlunda dokumentärt innehåll och som fått en vitsig titel, gärna anspelande på nåt teveprogram eller visa memoarobjektet gjort sig skyldig till och/eller gammalt mossigt talesätt.

Bengt Grive hette en man som visste olika saker om sport och som berikat svenskan med orden ”mörkvitt” och ”blåbärsrisgrönt” (använda för att beskriva konståkerskors dräkter i en tid när folk fortfarande hade blyertsteve). Han har tydligen också berikat världen med boken Resor med Mål. Förstår jag saken rätt så skildrar den olika maträtter Bengt hann äta på olika platser i världen (bland annat skriver han en lång harang om nypotatis).

Det versala m:et kan man fundera över; ordet ”mål” har ju många betydelser (maträtt, destination, juridiskt ärende, själva konstruktionen som man ska placera puck och boll i) men ingen av dem stavas ju traditionellt med stort M. Vad syftar alltså titeln på? Kanske gör Grive resorna i en bil som heter Mål? Fast varför sitter han då i en tågkupé? Är det månne hans resekamrat? Är Mål alltså ett egennamn? Mål Olofsson? Mål Spektrum?

När ord bli roliga del 3: upprepningen.

Av Kalle Lind

den 2011-02-12

i blogg

Vår teoretiske vän av humor, John Kjederqvist, rabblar i sin bok När ord bli roliga – språket och skämtlynnet (1933) upp alldeles ohyggligt många exempel på ord som blir roliga när de används fel eller rörs ihop. I ett ganska lamt försök till kategorisering berättar han vad som kan göra ”upprepning”, ”omkastning” och ”sammanblandning” så väldigt lustiga.

Vi tar upprepningen först. Ha papper och penna till hands.

Låt oss taga de vanliga ”sa jag” och ”sa han”, som kan vara nog så motiverade men ändå i längden verka något maskinmässigt. ”Som sagt va” vid varje andhämtning är ett annat. Att avsluta varje mening med ”så det så” eller ”för den delen” är inte bättre. Eller när man liksom vill sätta fart i berättelsen genom ett ständigt återkommande ”och så unna för unna” (undan).

När man hört det ett par gånger och sitter och väntar på nästa, och det så kommer ett ”unna för unna”, då är det inte lätt att avhålla sig från att draga på smilbandet. Och jag vill se den, som kan hålla sig för skratt, när han läser bröllopstelegrammen i Birger Sjöbergs bok ”Kvartetten som sprängdes”, där vart tredje telegram är ”Sol ute, sol inne …”

Det var upprepningen.

När ord bli roliga del 2: talfel.

Av Kalle Lind

den 2011-02-11

i blogg

John Kjederqvist var språkvetare och lärare och skrev 1933 boken När ord bli roliga – språket och skämtlynnet. Den är fullproppad med exempel på hur lustigt det kan bli när man skämtsamt leker med ord. Inte alla exempel är lika roliga 2011.

Ett intressant stycke tar upp uttalsavvikelser:

Så är det ofta de enstaka ljudens uttal, som blir komiskt. En vuxen människa som inte kan tala rent. Det är ju en motsägelse.

Den består ofta däri, att det är ett visst ljud, som hon inte kan uttala. Hon utbyter det då mot ett annat. Man träffar inte så få individer som säga v istället för r. Skämttidningarna låta snobbar vara behäftade med detta fel för att ytterligare öka deras löjlighet: En bild föreställer en löjtnant och en ståtlig dam. Den lille löjtnanten säger: Tyckev inte fvöken det skulle vava voligave att vava kavl? Fröken: Nej, vad tycker Ni själv?

Man är först frestad att tro, att ett sådant ljudbyte är skämttidningens eget påhitt, eller åtminstone, att talet är starkt karikerat. Så är emellertid visst inte förhållandet. De som säga v för r göra det visst inte för att det skall vara fint, och ännu mindre för att väcka löje. De rå inte för att de begå detta uttalsfel. De ha som barn inte blivit rättade och så fått behålla detta fula ljudbyte hela livet.

Ett annat språkljud, som inte så sällan råkat ut för individer, som misshandla det, är s-ljudet. De sägas då läspa eller sluddra. När en som läspar skall säga ”se så” så säger han ”the thå!” med ett ljud, som är i det närmaste samma ljud som det engelska th i think. Och när den som sluddrar skall säga ”se så!” så sätter han s ungefär på samma ställe i munnen som han säger l, han säger ”le lå!” […]

Sådana uttalsfel som läspning och isynnerhet sluddring äro nu inte så lätta att på ett allmänfattligt sätt återgiva i skrift. Och de som läspa eller sluddra lämnas därför vanligen i fred av skämttidningarna, då ju dessa måste kunna visa sina lustigheter i tryck. Eljes skulle jag inte ha något emot att de som läspa finge schavottera lite. Ty det är inte utan att jag har anledning misstänka, att många göra det, emedan de tro, att det är fint. Och smittan sprider sig.

När ord bli roliga del 1: att kolportera sig ned för trapporna.

Av Kalle Lind

den 2011-02-10

i blogg

John Kjederqvist var, av allt att döma, en humaniorans man. Verksam som språklärare under 1900-talets första hälft, den förste att hålla en radiolektion i engelska 1925, tidigt debatterande läs- och skrivsvårigheter i sexiga organ såsom Folkskollärarnas tidning. Han skrev också boken När ord bli roliga – språket och skämtlynnet (1933). Där får man lära sig mycket som man inte visste, lite som man nog anade och en del som man inte riktigt begriper.

För att vara en bok om humor så måste man dessvärre konstatera att den är påfallande torr.

Under ett antal dagar framöver – dvs. tills jag tröttnar – ska vi få ta del av några av Kjederqvists rön angående hur ord kan alstra humor. Vi börjar som sig bör med en del av Kjederqvists eget förord:

Det sätt, varpå en person sätter en rova eller rullar ned för en trappa kan vara komiskt, om han inte gör sig illa. Det kan också beskrivas så. Någon kan t.ex. säga: ”Han hade bråttom och rullade nerför trappan; han tyckte det gick fortare på det sättet.” Beskrivningen är komisk. Det är onekligen humor med i den: att omtala något som i och för sig är ganska betänkligt, som om det vore det riktiga och avsedda.

Tycker man, att det låter komiskt, så är det ännu inte orden som sådana som äro orsaken. Poängen, orsaken till löjet, ligger inte i själva orden, snarare skulle jag vilja säga i tankegången. Det är inget språkskämt i egentlig mening.

Om däremot en annan, som vill berätta samma sak, säger: ”Han kolporterade nedför trapporna”, så ha vi ett fall av språkkomik, som tillhör den stora gruppen ”komisk användning av främmande ord”: kolportera istället för kullbyttera. Det förstås härav, att orden, som användas, skola på ett särskilt sätt deltaga i effekten.

Likt pionjären på området, filosofen Henri Bergson, som år 1900 gav ut avhandlingen Skrattet – enligt uppgift den tråkigaste bok som skrivits – försöker Kjederqvist förklara hur komik uppstår. Uppgiften är svår, närmast omöjlig, eftersom de flesta av hans exempel inte är särskilt komiska. Men han gör så gott han kan:

”Varför skrattar bonden, när han får se en neger?” Det är den fråga man mer än en gång träffar på hos forskare i det här ämnet. Antagligen gör man sig den för att komma underfund med vad det kan vara för ursprungliga och primitiva föreställningar, som äro bärare av skrattet.

Jo, svarar man, det gör bonden därför, att han inte kan få negern i något begreppsmässigt sammanhang med sina föreställningar om hur en människa skall se ut. – Och det är ju ändå en människa. Det blir en skarp motsättning mellan den där svarta figuren och bondens vanliga missuppfattning av en människa. Den intellektuella motsatsen är det, som framkallar den egendomliga känsla som, om den är tillräckligt stark, utlöser skratt.

Så då vet vi. Kjederqvist ger fler exempel på lustiga sammanblandningar av ord. Många fler. Ohyggligt många fler.