Etikett: kalle lind läser gamla böcker Sida 2 av 9

Omvändelse under guilloutinen.

den 2013-09-20

Trillade över en av Jan Guillous minst spridda skrifter. Varken utgiven av Norstedts eller Piratförlaget, utan av SKP:s bokförlag Oktober. Året är 1976, tre år efter IB och två år efter Långholmen. Det är fascinerande att läsa var Guillou då ansåg sig stå i offentligheten:

Mitt läge var då, 1970, att jag fått sparken från FIB/Aktuellt på grund av Vietnam, blivit utslängd från Se på grund av Mellanöstern och utslängd från Veckojournalen på grund av Tjeckoslovakien. Mina möjligheter att försörja mej som journalist var helt uttömda och jag hade med tunga steg återvänt till universitetet.

Då drämde Per Ahlmark i på Expressens kultursida med att jag var en person som försökte mörda judar. Jag fick då rätt att skriva en replik där jag sa att jag inte var en person som försökte mörda judar och så pågick det ett slag efter normala svenska debattregler. […]

Idag tror jag inte ens att Per Ahlmark skulle kunna ge mej ett handtag. Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och den socialdemokratiska pressen är nu, som jag uppfattar det, helt stängda för mitt medarbetarskap. Jag har trots mycket funderande inte kunnat hitta någon okomplicerad förklaring (det kan inte vara IB-reportagen, i så fall skulle Peter Bratt ha varit i samma situation). [Bratt jobbade som bekant på DN, där han bl.a. gjorde misstaget att avslöja att justitieministern låg med horor, bloggarens anm.] […]

Därför är det möjligt att detta urval från mina första tio år som journalist blir en slutgiltig summering.

Utsagan är förstås intressant därför att Guillou några år senare blev programledare i Magazinet/Rekordmagazinet, spionmiljonär, medeltidsmultimiljonär, Fagerhultsgrabb, superkolumnist och förmodligen den kändaste journalist Sverige har haft. Men också för att Guillou redan här börjar skriva Det Riktigt Stora Reportaget: det om Jan Guillou.

Vi som har läst hans memoarer – Ordets makt och vanmakt – har noterat Guillous svaghet för dramaturgiska effekter. Hjälten måste börja på noll för att steget till hundra ska kännas som en rättfärdig seger. Fall ska vara höga, pratar vi om hjältars fall så får det inte bero på nån värre svaghet än oförmåga att hålla käften om sanningen.

Rapporten från den absoluta botten återkommer i memoarerna: längst ner på stegen, utspottad, bespottad, skydd av kommunistkompisar och avskydd av etablissemanget stapplade han sig sen upp till sin välförtjänta topposition. Där han givetvis retade etablissemanget ännu mer, med påföljd att de lade ner Rekord-Magazinet, med påföljd att Jan hade ännu mer tid att skriva spionromaner, med påföljd att han sålde så mycket att ingen kunde tysta honom. Ungefär.

1976 publicerade sig Guillou regelbundet i den ännu existerande FiB/Kulturfront – det skriver han också i det ovan citerade förordet – och långt senare har han börjat sammanfatta tiden från sextiotal till åttiotal så här: ”Först fick jag sparken från FiB/Aktuellt för att jag var för mycket kommunist, sen fick jag sparken från FiB/Kulturfront för att jag var för lite kommunist” (ungefärligt citerat). Den redan tillspetsade historien har komprimerats och vässats ytterligare.

Det råder säkert delade meningar bland de inblandade huruvida Guillou verkligen fick sparken från någondera tidning. De flesta som var med är döda. Få av de andra har Guillous möjlighet att yttra sig. I kraft av sin status trummar Guillou in sina sanningar tills det blivit de enda kända sanningarna.

Jag kan inte säga att det är moraliskt förkastligt: han ser säkert på både världen och livet i dramaturgiska termer och ljuger förmodligen inte. Det är bara fascinerande att se en yrkesman i ständigt arbete.

Boken i fråga kommer vi förstås att ha anledning att återkomma till. Han skriver bland annat om Halv sju, Sveriges första soffprogram.

En sista vända med snuskministern.

Av Kalle Lind

den 2013-08-08

i blogg

Kopplingen (1986) är en roman av skådespelaren Thomas Hellberg och författaren m.m. Lars Magnus Jansson. Likt påfallande många andra böcker, filmer och teveserier tar den upp Bordellhärvan a.k.a. Geijeraffären a.k.a. den solkigaste och Smutsigaste Jävla Skandalen I Den Moderna Svenska Politiska Historien. (Jag har skrivit om den tidigare – inte minst i boken 52 festliga riksdagsledamöter – och det här är sista gången. Typ.)

Den blev teveserie också. I TV4, 1991. Jag såg den när den gick. Yvonne Lombard spelar Signe Dorf, modellerad efter verklighetens Doris Hopp. I Pernilla Augusts gestalt i filmen Call girl (2012) heter hon Dagmar Glans. (Hennes son heter för övrigt J Glans enligt en dörrskylt.)

Jag har inte lyckats se om teveserien, men noterar att Thomas Hellberg både regisserade och gav sig själv hjälterollen som den grävande murveln Lars Kjäll. Hellberg gjorde också filmen Råttornas vinter (1988), som även den tydligt inspirerats av det absolut solkigaste inslaget i Geijeraffären: de minderåriga flickor från en ungdomsvårdsskola som såldes till män i maktställning.

Tilläggas kan att Hellberg hade en viktig roll som cynisk Säpochef i Mannen från Mallorca (1984), som ju också utgår från Geijeraffären.

På Flashback spekuleras det i Hellbergs engagemang i skandalen i allmänhet och de skamligt utnyttjade tonåringarna i synnerhet. Så småningom försvann ju Thomas Hellberg från rampljuset efter att själv ha figurerat i rättegångar om övergrepp och minderåriga. Jag var inte där och vet inte vad som hände, men Hellberg friades och har väl ovanpå det fått sitt kännbara straff av branschen så jag lämnar – den här gången – snaskigheterna åt andra.

Kopplingen är en helt okej roman. Liksom Call girl lider den dock av att verkligheten står alldeles bredvid med nån sorts facit. Personer svischar förbi som alldeles uppenbart har autentiska förlagor: i Kopplingen hittar vi Café Opera-proffset Janne Trost (Johannes Brost), den obehaglige tevejournalisten Sture Hanér (Sigvard Hammar) och stjärnadvokaten Bror Stendahl (Leif Silbersky), i Call girl gör David Dencik en tydlig Ebbe Carlsson-karikatyr och en skånsktalande advokat dyker upp hos Dagmar Glans i cellen (vilket Silbersky inte minns, men ändå vet att han inte gjorde i verkligheten).

Samtidigt kamoufleras somliga och rökridåer läggs ut. I Kopplingen är det inte en justitieminister som är horbock utan en finansminister. I Call girl hittar vi det omdiskuterade porträttet av en socialdemokratisk statsminister anno 1976, som inte heter Palme och inte ser ut som Palme och gör sig skyldig till handlingar som inget tyder på att Palme gjorde, men som vi alla associerar till Palme.

Jag har bara sett dvd-versionen av Call girl. Där är scenen där statsministern förgriper sig på fjortonåringen bortklippt. Det var inga problem att se var den skulle ligga och vad som rimligen händer.

På försättsbladet till Kopplingen står:

Ofta tvingas man ta dikten till hjälp för att beskriva verkligheten. Det är därför ingen tillfällighet att mycket i denna berättelse är lögn och förbannad dikt.

Vi som har satt i oss ohälsosamt mycket om Geijeraffären – GW Perssons roman Grisfesten (1978), Widerbergs filmversion Mannen från Mallorca, GW:s memoarbok Gustavs grabb (2011), Lillemor Östlins memoarbok Hinsehäxan (2005), Molly Hartlebs teveversion (2012), Deanne Rauschers och Janne Mattssons muckrakerjournalistiska Makten, männen, mörkläggningen (2004), Peter Bratts memoarer Med rent uppsåt (2007), Totte Wallins popballad ”Om fyra flickor” (1977) och P3-dokumentären Bordellhärvan (2008) – har ett ganska avancerat pussel att lägga.

Att härvan inspirerat till film och romaner är inte att undra på. Den har allt: maktmän i konspiration, ljugande statsministrar, tonårshoror, varenda tänkbar kändis från politik- och samhällsliv, osannolika kopplardrottningar och en kåt justitieminister som stämplas som säkerhetsrisk av rikspolischefen. Eftersom alltför mycket aldrig utretts, och troligen aldrig kommer att kunna utredas, blir de fria fantasierna och omgestaltningarna onekligen något förvirrande.

Men nånting, nåt i maggropen, kombinerat med detaljer jag inhämtat här och var, säger mig att skeendet i Kopplingen ligger otäckt nära sanningen. Hur nära är det dock inte lönt att ens spekulera i.

En arton år försenad rapport.

Av Kalle Lind

den 2013-03-14

i blogg

För första gången i livet har jag läst en av Jan Guillous Hamiltonromaner, för säkerhets skull den sista av de tio ursprungliga (En medborgare höjd över varje misstanke, 1995). Att jag inte gjort det tidigare är inte så underligt som det kan verka; hur förtjust jag än är i svensk efterkrigshistoria, populärlitteratur och manlig självhävdelse så har jag en bakgrund som motvallskärring.

Under min gymnasietid var de vita omslagen med militära medaljer på de enda böcker som stod hemma hos vänner och vänners storebröder, möjligen jämte Körkortsboken och konfirmationsbibeln. Jag insisterade på att läsa nåt annat.

Det som förvånar mig när jag nu läser är inte att jag bitvis är road; där Guillou brister i personteckningar, rapphet, spänning, inlevelse och inre trovärdighet vinner han i satir, sarkasm och ironi. Jag förutsätter också att han vet vad han pratar om när han berättar vilka sopor och sopprötter Säpo är – hittills är det ingen som har stält sig upp och övertygande argumenterat för att Guillou har fel i sak och att Säpo egentligen inte är arabfientligt.

Det som förvånar mig är däremot att detta sålde. Att det sålde så in i helvete. Att det sålde så att Guillou kunde knalla upp med manusbuntarna till de anställda på Norstedts och säga ”här kommer jag med era löner!” Att det sålde så att fyra böcker i serien under en period täckte de fyra förstaplatserna på bokförsäljningstoppen.

I sina memoarer, som jag inte har tillgängliga just nu, beskriver Guillou en Hamiltonroman i dessa ungefärliga ordalag: först kommer en spektakulär våldshandling, sen kommer några hundra sidor politik och till sist en shoot out. Det låter som en patenterad guillousk förenkling, men är en ytterst korrekt analys: i just det här fallet tar den där våldshandlingen (mordet på Hamiltons mamma) trettiotre sidor i anspråk, politiken femundrafyrtiofem och shoot outen inga alls eftersom den ersatts av en fängelseflykt avklarad på tre rader.

Att jag roas är väl en sak. Jag tycker på allvar att det är spännande med chefsturerna på Dagens eko, som tar mycket mer plats i romanen än några våldsamheter. Jag har rätt bra koll på Thomas Hempel, Lisa Söderberg och Staffan Heimerson – autentiska radiojournalister som är inskrivna i handlingen – och fnissar försynt åt guillouska angrepp på moderna chefer som gillar möten och ledord och inte vet ett jota om journalistik.

Men förklaringen till de våldsamma försäljningsframgångarna brukar vara Killarna Som Egentligen Inte Läser: bassarna på luckan, fotbollslirarna, plitarna, snutarna. Orkade de verkligen igenom kompakta textmassor om Olle Wästbergs oduglighet som Expressenredaktör, om Ingvar Carlssons benägenhet att könskvotera och om rysk juridik? Var de med på alla tungan-i-kinden-kommentarerna om Guillous meningsmotståndare i offentligheten, som ligger utspridda som konfetti över boksidorna?

Visst, här och var får man en oerhört detaljerad beskrivning av ett skjutvapen eller en grodmansdräkt. Var grabbarna Grus så svältfödda på text att de stod ut med pedagogiska förklaringar av hur Umeås studentkår är organiserad för att få de där ynka styckena vapenexercis? Eller var det det omdiskuterade Übermensch-idealet, de närmast pornografiska beskrivningarna av Hamiltons vältränade magmuskler, som satte igång saliverandet inte bara hos Guillou utan också hos hans läsare?

Jag förstår ärligt talat inte hur det blev så här. Visst, vapenvård och spionjakt i all ära – Guillou lägger faktiskt mycket mer tid på långa dialogpartier där folk argumenterar för att man inte ska jaga kurder bara för att de är kurder än vad han gör på nåt som tillnärmelsevis liknar spänningsmoment. Hur kunde fem miljoner böcker skeppas iväg på de grunderna?

Det gör mig verkligen ingenting – tvärtom delar jag de flesta av Guillous värderingar, om än inte just beundrandet av magmuskulatur – men det förvånar mig. Storligen och ärligen.

Oproggiga barnböcker: Fred Y. och den farlige dr Snook (1968).

Av Kalle Lind

den 2013-02-21

i blogg

När Nils-Olof Franzén inte skrev de lågmält underfundiga böckerna om den sluge redaktör Agaton Sax, skrev han biografier om Mozart och Molière. Han skrev också den mest uttalat anti-kommunistiska ungdomsbok – undantaget sorgligt framlidne riksdagsledamoten Johnny Munkhammars (M) spänningsroman Skuggan och det mystiska dokumentet (2011), som skildrar hur en typ elvaåring hjälper sin kompis farbror att avvärja ett statligt övertagande av farbroderns fabrik i öststaten Mordurien – som jag hittat på svenska språket.

Och så var han ju chef för ljudradion i sjutton års tid (1956-1973).

Fred Y. och den farlige dr Snook från märkesåret 1968 är ingen särskilt spännande bok, vilket kan vara en av orsakerna till att den knappt existerar i litteraturhistorieskrivningen. Spänningsmomenten blir aldrig särskilt spännande: tolvårige Tommy kidnappas och övermannar sin kidnappare och springer genom en skog och ringer till sin mamma på tre-fyra sidor och hjärtat hinner liksom aldrig klättra upp i halsgropen.

Intressantare är då den politiska retoriken. Franzén skriver från samma lidelsefulla pro-demokratiska liberala ståndpunkt som Herbert Tingsten eller Per Ahlmark eller Vilhelm Moberg, om än med avsevärt mindre gester. I ett land, som kan vara Sverige, är det val om bara några dagar när en man mördas, till synes av en fotbollshuligan.

Det visar sig då att huliganen är en anhängare av den populistiske doktor Snooks pöbelparti, och den mördade en tidningsförsäljare som vägrat saluföra doktor Snooks lögnaktiga blaska Sanningen.

Den andre titelpersonen, Fred Y., är redaktör på tidningen Morgon-Nyheterna. Han har ett samtal med grannpojken som utmärks mer av sin ideologiska tydlighet än sin naturlighet:

– Doktor Snook vill att alla tidningar ska skriva bara det som passar honom och hans regering – om han kom till makten, vill säga – men något så ruskigt ska vi väl inte behöva tänka oss. Därför skriker han att tdiningarna ljuger, att dom lurar folket, att dom är köpta av förtryckare och så vidare.

– Fy farao, vad ruskigt! Men varför är han så arg just på tidningarna? Är det därför att dom flesta tidningar är emot honom?

– Det kan man säga. Men inte bara därför. Utan också därför att tidningarna – många tidningar som får skriva vad dom vill – och som diskuterar och ofta grälar med varandra – alla dessa tidningar är en så viktig del av allt det som vi tycker att vårt samhälle ska ha och ska vara: ett samhälle där var och en får säga vad han vill – utan att kränka andra, förstås – och där man får tro vad man vill, får rösta fritt, får välja vilka riksdagsmän man tycker bäst tar vara på ens egna intressen, och vara klädd som man vill, se ut i håret som man vill …

Ingen ska alltså ta ifrån protagonisten hans patos. Även författaren är tydlig med vad han tycker:

Doktor Snook och hans parti uppskattade detta system, som kunde ge dem möjligheter att komma till makten. Men skillnaden mellan detta parti och de andra var så stor som någon skillnad kan vara. Alla partier ville komma till makten, det vill säga få in så många representanter i riksdagen, att de kunde regera och vinna omröstningarna.

Men de kunde aldrig tänka sej att försöka krossa de andra partierna, eftersom de alla ansåg att folket självt hela tiden skulle bestämma vilket eller vilka partier som skulle regera fram till nästa val, två år senare, då folket på nytt skulle få säga sin mening och, kanske, välja en ny regering.

Läsupplevelsen i Fred Y. och den farlige doktor Snook ligger knappast i språket eller storyn. Det intressanta är att den framstår som så ensam. I en politisk tid, där inte minst barn- och ungdomslitteraturen politiserades, stod den på en ensam ideologisk hylla. Doktor Snook kan lika gärna vara nazist eller fascist – han representerar ett totalitärt tänkande – men 1968 var Brezjnev och Walter Ulbricht och Gustáv Husák aktuellare än Hitler och Mussolini.

Mycket proggbarnlitteratur är för all del anti-auktoritär och anarkistisk, men om den nån gång tar upp De Stora Ideologierna så är den i bästa fall knäpptyst om öststatskommunismen. Den kommunism som praktiserades i Kina, på Kuba och i Nordvietnam placerar den in nånstans på en skala mellan helt okej till det bästa som hänt människan.

Tråkigt dock att så viktiga påminnelser fick en så språkligt ointressant och förströdd form som i Fred Y. och den farlige doktor Snook. Samme man som gav oss de knastertorrt prilliga slapstickromanerna om Agaton Sax fick nåt missklädsamt salvelsefullt i tonfallet när De Viktiga Frågorna skulle avhandlas.

Vilket är mänskligt men gäspigt.

Kennet Ahlologi del 3: Slutstationen (1980).

Av Kalle Lind

den 2013-02-15

i blogg

Jag är dåligt bevandrad i dystopiltteraturen, även den politiska dystopilitteraturen. Jag har naturligtvis läst Fredrik Reinfeldts ”Sovhjärnorna”, de tjugonio sidorna dyster framtidsvision om mannen som dött välfärdsdöden ur boken Det sovande folket (1993).

Jag har också läst Martin Kristensons text om Didrik Dackes otäckt exakta blick i kristallkulan, Sverige 1999 – ockuperat land (1976), där författarens visioner om ett framtida genomsocialdemokratiskt land med särskilda knullutrymmen kallade Vilgotrum blev i princip sannspådda.

Och så har jag just tagit mig igenom författarkollektivet Kennet Ahls Slutstationen (1980), ungefär samma text som Reinfeldts eller Dackes fast från andra hållet. Samma såssehat, samma undergångsvision, samma uppgivenhet och samma semipornografiska frossande i det mänskliga förfall som Det Här Jävla Samhället kommer att leda till.

Slutstationen är skriven av tre medlemmar i kpml(r) – Christer Dahl, Bodil Mårtensson och Anders Lönnbro – som flitigt studerat och lärt partiläxan. I Sverige år 2080 lever förtryckta människor i olika klasslager, där treorna är lägst och blir ansiktstatuerade som barn och används som försökskaniner på laboratorierna och satsar varandra i stora boxningsbettningar som arrangeras av statliga Tipstjänst.

De bor i H-koncentrationer, gamla miljonprogramsområden som aldrig rustats upp och dessutom blivit radioaktiva från de näraliggande kärnkraftverken. Där matas de med korv och medicinska preparat så att de kan bli användbara när de behövs: till experiment (läkarna dödar deras barn för att se om de har känslor) eller till nya korvar.

Ettorna, kallade dekisar, är däremot alldeles gränslöst perverterade, dvs. karlarna har homosexuella böjelser och kvinnorna lägger ingen band på liderligheten. Inför en boxningsmatch samlas några ettor och betraktar boxarna från underklassen:

– Jag vill ligga med den som vinner. Vill du vara snäll och ordna det.

En annan av flickorna skrattade gällt.

– Men snälla Kerstin, nu går du väl ändå för långt. Det är ju värre än att ligga med ett djur.

Flickan som hette Kerstin log vänt.

– Kan jag inte inse. Jag anser inte att det är någon artskillnad på djur och treor, bara en gradskillnad. Och jag ligger med mina hundar så varför skulle jag inte kunna ligga med en boxare.

– En boxare stinker ju.

– Självklart måste han desinficeras.

Detta förfall har naturligtvis administrerats av socialdemokratin, så klart tillsammans med kapitalismen. Den etta vi lär känna närmare heter Marcus Wall och är ättling i rakt nedstigande led till Anders. Marcus Wall äger Beijer-Invest, som i sin tur äger hela Sverige. Världen runt omkring, däremot, ägs av Coca cola.

Samhället lyder under Läran, som alla medborgare förväntas kunna utantill: ”Det är som det är därför att det inte kan vara på något annat sätt”, ”Sverige styrs av Socialdemokraterna, som väljs av representanter för folket, nämligen produktionsvårdarstammen”.

Bokens tillkomstid, 1980-talet, benämns ”den mörka tiden”, socialarbetarna ser som sin uppgift att hetsa ungpöbel mot ensamma förbipasserande för att ungdomarna ”ska ha något att göra”, på Dramaten spelas inte längre politisk och viktig teater utan Innerlig teater där unga flickor möter Döden och mördas på riktigt inför publiken. Och i skolan fostras barnen till dreglande kollin. Fröken förhör sin nioårige elev:

– Varför går du i skolan, Peter?

– För att jag måste.

– Är det ingenting du vill lära dig?

– Nej.

– Är det nånting du skulle vilja ha?

Han tänkte trögt, så lyste han upp.

– Knark. Ett helt berg av knark.

– Om du inte fick nåt knark, vad skulle du vilja då?

– Dö. Fast det vill jag ändå.

– Varför vill du dö då?

– För att allting är meningslöst.

Lärarinnan strålade.

– Bra Peter, bra. Det var rätt alltihop. Det är som det heter i Läran: ”Av allt meningslöst är skolan det mest meningslösa.”

Redan när det begav sig verkar förlaget ha haft sina dubier kring utgivningen. De la åtminstone in en triggervarning:

Sedan ska det till författarkollektivets försvar tilläggas att allt trots allt inte är vedervärdigt i det där framtida sossesamhället. Det finns hopp, det finns ljus. Det hoppet och det ljuset heter – socialismen. I en ficka i landet Sverige 2080 har nämligen några människor lyckats rädda både solidariteten, värdigheten och biblioteksböckerna. Men vi förstår att det krävs mycket möda och stort besvär för att skydda detta sköra från de blodtörstande kapitalisterna.

Till boken Slutstationens försvar ska sägas att den trots allt är originell. Så många kpml(r)-iga framtidsskräckvisioner tror jag faktiskt inte att det finns.

Kennet Ahlologi del 2 (beroende på hur man räknar): Rävsaxen (1978).

Av Kalle Lind

den 2013-01-17

i blogg

Rävsaxen var den första Kennet Ahl-signerade produkten utan Lasse Strömstedts inblandning. Där de två första romanerna, Grundbulten (74) och Lyftet (77) och filmen Lyftet (78), kretsat helt och hållet kring de kriminellas värld – småbus och storfräsare, fångar och plitar, torskar och råttor – flyttade den nya konstellationen Christer Dahl-Bodil Mårtensson-Anders Lönnbro perspektivet. Till skillnad från Lasse Strömstedt hade de inte spenderat sin ungdom på Långholmen och i diverse geggarkvartar.

Rävsaxen bör nog rubriceras som satir. Den vilar på en jargong präglad av understatements och cyniskt lågmälda konstateranden, bitvis tröttsam, men ändå att föredra framför de mer propagandistiska styckena. Storyn minns jag knappt, det var ett par veckor sen jag läste ut den, men jag tror inte att den var det viktiga. I fonden står i alla fall det sadistiska mordet på en man som gjort sig en förmögenhet på att lägga ner fabriker.

Till formen är det en polisroman. Där de två första – klassiska – Kennet Ahl-romanerna tog fångarnas sympati eller åtminstone gjorde dem mänskliga och begripliga, ställer den här romanen sig kritisk till både offer och förövare. Anledningen är förstås att de alla är kapitalister.

Utredaren däremot, snuten, är förvånansvärt nog en hjälte. Detta trots att han är snut. Och sosse. Och kommunisthatare, efter att ha lyssnat till sin fars och brors testuggande under uppväxten. Detta är förvånansvärt för att det nya Kennet Ahl-gänget var insyltade i kfml(r), ett parti som gjorde sig kända för mycket men inte för sina nyanser. Och allra minst för sin kärlek till sossarna, ”socialfascisterna”. Eller till poliserna, ”kapitalistlakejerna”.

Att hela romanen är en misstroendeförklaring mot den socialfascistiska välfärdsstaten kan exemplifieras med en replik som en stolt cyniker till beg. bilhandlare riktar mot mordutredaren:

– Hur många mord har ni om året? När tusentals människor mördas i cancer bara för att livsmedelsproducenterna vill tjäna sina stålar. Och besprutningarna. Och bilarna. Där finns dom verkliga mördarna, tänk på den saken till nästa gång.

Kan man koderna så märker man här och där av kfml(r)-anknytningen, inte så mycket i världsåskådningen i stort, för den delade de väl med hela avgrundsvänstern, som för några subtila nålstick mot det SKP som partiet en gång brutit sig loss från. Den mördades förtrogne förklarar för utredaren att den mördade planerade ett fascistiskt maktövertagande och dessutom bekostade annonskampanjer mot narkotika:

– Sista gången vi träffades så talade han entusiastiskt om hur han förutsåg hur han och SKP om några år skulle kunna samarbeta om ett svensknationellt, i grunden fascistiskt program, och du vet ju hur Jan Myrdal är när det gäller knark.

(Myrdal stod, som bekant, SKP nära. Och ansågs tydligen vara fascist av dem som ansåg sig stå till vänster om honom.)

Annars slungas släggan lite hit och dit mot samtidens politiska korruption. För att lägga ribban kastas vi redan i första kapitlet in i en burlesk begravning av den mördade kapitalisten, där statsminister Fälldin äntrar talarstolen:

Nyss hade han stått och hänvisat till sin heder och sanningsenlighet i riksdagen och hela tiden tänkt på kärnkraftverk. Nu stod han här och hänvisade till en död mans heder och sanningsenlighet och tänkte hela tiden på kärnkraftverk och minderåriga prostituerade. Var det då att undra på att det rörde sig ännu långsammare än vanligt i huvudet och att han t.o.m. själv hade svårt att få något sammanhang i vad han sa:

– Öh … samhället är skyldigt … öh förlåt oskyldigt … öh skyldigt att försvara sitt … öh förtroendekapital … öh när huliganer … öh förlåt hullisar … öh huliganer ifrågasätter vår … öh värdegemenskap … öh förlåt värdelöshet … öh värdegemenskap.

Som litterärt verk har väl Rävsaxen med tiden tappat de flesta av sina kvaliteter, om där nånsin fanns några. Som tidsdokument, dels över tidens händelser men i synnerhet över den närmast undergångsromantiska pessimism som präglade viss vänster, är den oslagbar.

Grundläggande Ahlologi (formulär 1Ahl).

Av Kalle Lind

den 2013-01-15

i blogg

Få författarbegrepp är så förvirrande som Kennet Ahl. Från början är det en pseudonym för den f.d. kåkfararen Lasse Strömstedt och regissören Christer Dahl, som i sjuttiotalets begynnelse slog sig samman för att skriva romanen Grundbulten (1974) utifrån Strömstedts erfarenheter från Hall. Redan här föreligger viss förvirring; Kennet Ahl är också romanens berättare.

Grundbulten blev en försäljningssuccé – på den tiden sålde marxistiskt präglade kriminalvårdsfarser multum – och samma duo slog sig sedan samman för att skriva uppföljaren Lyftet (1977). Succén upprepade sig – och nu förekommer Kennet Ahl i handlingen i tredje person.

Strömstedt bodde hemma hos Dahl och passade på kuppen på att börja ligga med Dahls sambo – hej! det var sjuttiotal! – men det hindrade inte arbetsprocessen. Tvärtom fungerade denna Bodil Mårtensson som informell redaktör och smakråd. Grundbulten är dedicerad ”Till Bodil”.

Mårtensson var skådespelerska och kom snart istället att hooka upp med skådespelaren Anders Lönnbro. Fortfarande hängde hon dock med Strömstedt och Dahl – hej! det var fortfarande sjuttiotal! – och de fyra kom att arbeta tillsammans.

Lyftet (1978) filmatiserades med Dahl som regissör, alla fyra som manusförfattare och Mårtensson och Lönnbro i huvudrollerna. Det vill säga filmen är inte alls, eller åtminstone ytterst lite, byggd på boken. Boken är en mycket brutal fars i nattlig Stockholmsmiljö, filmen är ett socialrealistiskt drama.

Under filmarbetet, där Strömstedt medverkade i rollen som präst och som kriminalvårdsexpert, blev de fyra ovänner. Strömstedt blev irriterad på de andras kfml(r)-retorik – hej! det var sjuttiotal! och de bodde i Göteborg! – och tog sitt pick och pack och stack.

Kvar blev så Christer Dahl, Bodil Mårtensson och Anders Lönnbro, som tillsammans skrev två romaner, gjorde långfilmen Sista budet (1981) och tevefilmen Nya tider (1988) – allt under pseudonymen Kennet Ahl. I satirromanen Rävsaxen (1979) förekommer Kennet Ahl som en bifigur.

I dystopiromanen Slutstationen (1980) är en framtida släkting till honom, Kennet Ahl, en av huvudpersonerna.

I Sista budet heter huvudpersonen, spelad av Anders Lönnbro, dock Roger Ahl.

Det där ursprungliga kåkfarartemat hade nu så sakta tonats bort till förmån för diverse blandad samhällskritik och allmän kverulanskommunism, troligen beroende på att insidertipsaren Strömstedt satt och skrev satiriska kåkfararromaner med en gammal kåkfararkollega som hette Allan Westberg istället.

Förvirrande? Det fortsätter. Så småningom blev Lasse Strömstedt och Christer Dahl kompisar på nytt – Dahl hade flyttat ifrån Göteborg och lämnat kvar några av parollerna på Hisingen – och började på nytt skriva romaner under namnet Kennet Ahl.

I Mordvinnaren (1987) är Kennet Ahl berättare utan att förekomma i storyn. Däremot heter huvudpersonen Lasse Ström. På baksidan berättar författarna att de först var vänner i sju år, sen ovänner i sju år och nu hoppas vara vänner så länge att de hinner skriva några nya romaner tillsammans.

Nästa Kennet Ahl-roman, Hämndemännen – en roman om ett system i upplösning (1991), har en grundidé som ”föddes under en våldsam hjärnstorm mellan Lasse Strömstedt och Christer Dahl. Lasse Strömstedt är dock ej medförfattare till Hämndemännen.” Därefter skulle Christer Dahl aldrig mer ha med Kennet Ahl att göra.

På omslaget till Högriskbegravning (2006) står sedan ”Kennet Ahl alias Lasse Strömstedt” – vad poängen är med en pseudonym om man anger författarnamnet precis under får nån annan utreda.

Vad skulle då en modern konsult från valfri välfakturerande byrå ha kunnat tipsa det här gänget gamla ärrade r-are om? Jo, att det måste finnas nåt sätt att tydliggöra varumärket.

En man med ett skägg sjösätter härmed en ny serie där vi successivt betar av de Kennet Ahl-romaner som kommer i min väg. De två första är sen länge avhandlade, de resterande poppar upp när andan faller på. Tipsa era barn och barnbarn.

P.S. Förvirringen slutar naturligtvis inte där. Parallellt med att han skrev Kennet Ahl-romaner med Mårtensson och Dahl skrev Anders Lönnbro också romaner ihop med en Lars-Göran Nilsson. Under pseudonymen Bertil Ahl.

P.P.S. Inte utan stolthet har jag själv bidragit till förvirringen. I teveserien Häktet (2005), som jag skrev manus till, förekommer Anders Lönnbro som kåkfararen Kennet Ahl. I rollen som hans son John Ahl sågs Anders Lönnbros son Harald Lönnbro. Samma roll kreerade Harald som nyfödd i långfilmen Lyftet.

Svensk historia i löpsedlar.

Av Kalle Lind

den 2012-12-18

i blogg

Jag hittade (läs: lånade (läs: stal)) en bok som en bekant till mig, Paul Frigyes, har skrivit: Nyhetsflås & tidsanda (2005). Den gick rakt upp i min allé: svensk nysstidshistoria ur ett mikroperspektiv, i det här fallet genom löpsedlarna. Jag antar att de här journalistiska reklamlapparna har nåt att säga om det land vi lever i och de tider som flytt. Om inte annat måtte det väl säga nåt om tabloidpressen.

Hasse Hitler och Brorsan Stalin.

Av Kalle Lind

den 2012-12-14

i blogg

Den – som det alltid heter när det gäller murvlar – legendariske Aftonbladetredaktören Sigurd Glans berättar i sina memoarer Om sanningen ska fram (1994) om hur han 1955 sammanförde två gubbar i Växjö: handelsresande Hans Hitler och barmästare Bror Stalin – lustigt nog står Hitler till vänster. Allt för att få en lustig vinkel på en artikel och att kunna avsluta reportaget:

Efter vår gemytliga afton på restaurangen skulle vi åka taxi till hotellet. Hitler gick till telefonen och beställde.

– Hur var namnet, frågade telefonisten.

– Hitler, kom svaret.

Vi är inte upplagda för skämt. Ska ni ha bil får ni uppge rätt namn.

Ny röst i telefonen:

– Duger Stalin?

– ????

Taxin klarades med Glans.

Och det blev så klart en festlig slutkläm. Men är det inte lite konstigt att två svenskar, tio år efter Kriget och två år efter Stålmannens död, fortsatte gå runt och heta som två hyfsat välbekanta bödlar?

Jag gissar att de tänkte att ”di där bägge luspudlarna ska minsann inte få smutsa ner våra ädla släktnamn!”, men nog var det väl ändå redan gjort? För inte råkade Sigurd Glans vara på plats när Hans Hitler för första gången blev ifrågasatt av en taxiväxel när han presenterade sig?

Viss sorts halsstarrighet kan jag bli imponerad av. Annan gör mig bara konfunderad.

Ekmannaövervakare.

Av Kalle Lind

den 2012-10-23

i blogg

– Jag är en olycksalig produkt av borgerlighet och konstnärsglöd, skeppsbroadel och zigenarblod; av lathet och ambition, ytlighet och genialitet, klokhet och dårskap, måttfullhet och storhetsvansinne. Resultatet har blivit en framgångsrik medelmåtta – utan djup och originalitet.

– Är inte det att göra sej skyldig till en undervärdering?

– Låt gå för en ovanligt framgångsrik medelmåtta då.

Replikerna är Hasse Ekmans och den han beskriver är sig själv (ur memoarboken Den vackra ankungen). Orden är tämligen orättvisa, men representativa för hur underbarnet, regissören, skådespelaren, manusförfattaren, producenten, schlagermakaren, veckopressälsklingen och vivören såg på sig själv. Men även för hur samtiden såg på honom.

Under några år i slutet av fyrtiotalet tävlade han visserligen med Ingmar Bergman om att vara kritikernas gunstling, men Bergmans ärelystnad var större och Hasse Ekman övergav successivt sina ambitioner att skapa seriösa dramer och intelligenta komedier, för att helt ägna sig åt Sickan Carlsson-filmer. Där han visserligen inte lyckades dölja sin talang, men kanske slösade en aning med den.

Han kastade in regissörsbaskern för gott 1964 – åtminstone vad gäller film – och sen dess har han med regelbundna mellanrum återupptäckts. Dvd-bolaget Studio S har gett ut en handfull av hans mästarprov – särskilt rekommenderas queerklassikern Flicka och hyacinter (1950) och den oemotståndliga anti-Bergman-komedin Flickan från tredje raden (1949) – och han nämns med gillande av diverse cineaster. Men en självklar plats i kanon kommer han troligen inte att få så länge ångest och krossat-glas-i-slidan anses viktigare än hjärtevarmt överseende med mänskligheten.

Arbetsnarkoman som sin far Gösta (som ju också gärna plockade bort prefixet arbets-) och sin son Gösta (som tecknat bokomslaget ovan) fick han förstås också ur sig några böcker mellan sina trettiosex filmmanus och fyrtioen insatser som filmregissör. Och som författare, vill jag nog påstå, förtjänar Hasse Ekman fortfarande att återupptäckas.

Kurre Korint och Drömfabriken (1956) är den sortens kvicka inifrånskildring av filmvärlden som man kan räkna i parti i den anglosaxiska kulturen, men som den svenska uppdelningen i Allvarligt och Angeläget respektive Komiskt och Korkat aldrig riktigt gett plats åt.

Här finns en serie porträtt av figurer från filmhierarkins alla pinnhål – den framgångsrike regissören med äktenskapsproblem, aktrisen som går sängvägen, den gubbsjuke slösarproducenten, den känslokalle matematikerproducenten, skådespelaren som en gång var något, den alkade allt-i-allon som ringer och väcker filmarbetarna med frasen ”klockan är sju och fnaskena sover!” – som alla vittnar om författarens klarsynthet och människokärlek.

Här finns förstås också ett och annat internskämt som är svårt att dechiffrera utan att ha tillgång till femtiotalets Vecko-Journalen (den monumentale Yngve Gamlin fladdrar förbi som Brunte Gardin med en jargong kryddad av ”toppgrunka!” och ”råjsan – bråjsan – slinketebinketebong, plitteliplitteliplatt!”), men de stör inte mer än de obskyra referenserna i Simpsons.

Här finns också en frispråkighet som förvånar med tanke på att författaren ungefär samtidigt gjorde glada-Sickan-folkkomedin Med glorian på sned. En italiensk filmproducent värvar ett svenskt fnask från gatan till duken (”Kan jag väl, svarar hon. Om jag får hyggligt me kosing”) och Kurres äktenskap knakar på grund av bägge parters otrohet. Spriten flödar, gubbarna dreglar och Kurres föräldrar är snåla, missunsamma och känslokalla.

Hasse Ekman såg på livet som det var. Samtidigt vägrade han hänfalla åt unhappy endings och gymnasialt eländeskoketterande. Det slutar lyckligt. För en del. Vägen dit är ömsom sentimental, ömsom hjärtknipande, men hela tiden – och det här är ett av de mest underutnyttjade orden i svensk litteraturtradition – spirituell.