Etikett: kalle lind läser gamla böcker Sida 1 av 9

Rapport från Monopolhemsplatsen.

den 2017-09-04

Förutom hans båda barndomsskildringar Stålbadet (1972) och Asfåglarna (1974) blev Anderz Harnings mest uppmärksammade verk när det begav sig nyckelsatirromanen Tidningslorden (1977). Den skildrar mediesituationen i ”Väststad” anno 1977 och är, med tanke på rapporterna man fått om Stampen-imperiets härjande under senare år, nästan aktuell.

Harning var en känd flåbuse som aldrig stack under stol med sitt alkoholberoende och som svingade så vilt han kunde mot samhälleliga orättvisor. Han skrev under många år krönikor för Göteborgs-Posten, ägd och redigerad av familjen Hjörne, men kände sig allt oftare censurerad. Ämnen som knark (GP tog sitt samhällsansvar och godtog ingen problematisering), polisvåld (GP var en del av Göteborgsandan som innebär att samhällsstöttorna håller ihop) och Israel (GP såg varje påpekande om israeliskt övervåld som antisemitism) ansågs onödiga, osmakliga och fördärvliga för stadens goda anda. Harning drog sig irriterat tillbaka för att återkomma med en kraftig bredsida mot hela Hjörne-koncernen.

Så beskrivs händelseförloppet i romanen, och så såg det nog också ungefär ut i verkligheten. 1926 tog Harry Hjörne över Göteborgs-Posten och gjorde den till självklara morgontidningen för de västkustbor som ville ha sport, bilannonser och nöjsamheter. 1973 tog Lars Hjörne, Harrys son, över också stadens stora kvällstidning Göteborgs-Tidningen. Efter att Peter Hjörne, Lars son, tagit över som vd har man skaffat sig ett tidningsbestånd där man genom olika allianser är och har varit ägare till ett femtiotal tidningar i västra och norra Sverige.

Platsen för tidningen har i decennier varit densamma: Polhemsplatsen. Eftersom det är i Göteborg går den under namnet Monopolhemsplatsen.

Lars Hjörne var gift med Anne Gyllenhammar, syster till Volvodirektören PG Gyllenhammar. Får man tro Harning var påpekanden om Volvos – eller ”HFB” – eventuella brister inte välkomna i GP. I en passage i Tidningslorden kallas en ung motorjournalist upp till redaktionen för en avbasning sedan han kritiserat HFB:s bakfjädring, ljus och utseende:

– HFB:s bakfjädring är den bevisligen bästa i världen. Det är en teknisk fullkomning av närmast artistisk art. Och ljusen. Sådana ljus finns överhuvudtaget inte på andra bilar. Det är helt enkelt underbara ljus, redaktör Persson. En HFB startar dessutom alltid. Man skulle kunna köra till sydpolen i en HFB. Beträffande skönheten är det ju en estetisk fråga. Men jag måste nog säja att redaktör Perssons omdöme är minst sagt tvivelaktigt. Det är ett allmänt känt faktum att HFB:n är den skönaste skapelsen i bilhistorien.

GP under Lars Hjörne var också uttalat pro-israelisk. Harning: ”Israeliska barn var alltid oskyldiga och därför var massakern i Kiryat Shmone ett terrordåd. Palestinska barn däremot var potentiella terrorister – det gällde även spädbarn – och därför var varje israelisk bombaktion mot flyktingläger berättigat i självförsvarssyfte.” Harning försitter heller inte möjligheten att påpeka att GP under andra världskriget, till skillnad från stadens andra stora tidning Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under Torgny Segerstedt, var försiktigt tyskvänlig och glatt ställde sina annonssidor till förfogande åt pronazismen.

I en sekvens möter chefredaktör ”Leonard Hamre”, Lars Hjörne, tidningens stjärnskribent Anna Bergquist-Rosén, en kvinna som ”besatt alla de kvaliteter som normalt var förbjudna på Västposten” och ”utstrålade dessutom en så absolut integritet att hon var en fara för hela Västpostandan”. Denna Bergquist-Rosén är den enda av figurerna som Harning hyser uppriktig respekt för. Hon är förstås modellerad på Ingrid Segerstedt-Wiberg, dotter till den Torgny som markerade mot nazismen när Harry Hjörne inte gjorde det.

Enligt romanen har Hamres/Hjörnes värvat Bergquist-Rosén av dåligt samvete, men har sedan till sitt stora förtret insett att tidningen ”lästes till och med i huvudstaden när hon hade en artikel införd”. Givetvis vill Hamre tysta henne, sparka henne, censurera henne, något han aldrig tvingas till annars eftersom alla andra går att köpa: ”Här har vi ingen censur, sånt förekommer bara på andra tidningar”.

Tidningslorden är inte riktigt den anklagelseakt den hade kunnat vara. Romanformen gör visserligen att Harning kan ta sig in i huvudet på ”Leonard Hamre”, Lars Hjörne, och försöka förstå hur en sådan människa tänker, men det gör också att det är lätt att tolka mycket som just fiktion.

Litterärt och mänskligt intressantare än de många små karikatyrerna över olika gamla kollegor till Harning är egentligen beskrivningen av hans egen alkoholism, skoningslös i sitt självutlämnande. Huvudpersonen Johan Torberg – dvs. Harning – börjar morgonen i kallsvett och hostningar för att sen skita ner sig medan toaletten är upptagen av den övre kroppsöppningen.

Romanen beskriver hur Torberg supit sig till ett tillstånd av total apati, som han bara kan komma upp ur genom att hämndlystnaden och viljan att avslöja sin arbetsgivare Västposten ger honom energi. Det är med andra ord inte bara en satir och en nyckelroman, det är också en metaroman som skildrar sin egen tillblivelse.

Harning hade en konspirationteoretisk sida som gjorde att romanen inte alltid håller sig till ett kallt beskrivande. Då och då stannar han, likt hans gode vän Jan Guillou (som för övrigt är en av få som nämns under sitt riktiga namn i Tidningslorden), upp bara för att berätta hur saker och ting ligger till eller för att argumentera för varför den bedövande alkoholen är tillåten medan det uppiggande amfetaminet stämplats som samhällsfara. Det är emellanåt festligt, men ställer sig mestadels i vägen för själva anklagelsepunkterna.

Själv går jag mest igång på utmaningen att dechiffrera. Tidningslorden kryllar av koder. ”Väststad” och ”HFB” är enkla att knäcka, ”Leonard Hamre” och ”Den Gamle”, dvs. hans far, likaså. Den piprökande chefredaktören Sture Flagrenius, beskriven som en ängslig snobb med kommissarie Maigret som stilideal, bör vara Pär-Arne Jigenius.

Men vem är kriminalreportern med den märkliga signaturen ”Drag”, som berömmer allt polisen gör även när de slår ner oskyldiga? Vem är PJ, redaktionschefen som för mappar med hållhakar över tidningens alla anställda? Och vilka är ”fåglarna”, de båda rovlystna sladdertackereportrarna Dufva och Svala? Hade de fågelnamn också i verkligheten?

Jag vill veta vilka de var. Inte för att kunna hänga ut dem. Det är mer än fyrtio år sen de eventuellt gjorde sig skyldiga till det Harning påstod. Utan för att jag har en kraftig anal störning.

Vad som nog aldrig blev en Bullshit.

Av Kalle Lind

den 2017-08-28

i blogg

Okej, jag har läst ett par gamla böcker igen. De här är alldeles vansinnigt obsoleta. Jag har en känsla av att de inte ens var aktuella när de var aktuella.

Pseudonymen Ingela Bulls gav 1983 ut den satiriska detektivromanen Lik förbannat, Palme med undertiteln ”Ett brott för regeringen”. 1985 kom uppföljaren med den inte alls lika inspirerade titeln Osis, Palme. Därefter kom det inga fler Palmesatirer från Ingela Bulls. Vi kan bara gissa varför och ha våra aningar.

Ingela Bulls är alldeles uppenbart inspirerad av Bo Balderson, som skördade enorma framgångar med lätt insändargnällig sossesatir med pusselputtriga deckarintriger i en serie romaner som oftast innehåller ordet ”statsrådet” (1968–1990). Inte bara är miljöerna desamma, dvs. kanslihus och riksdagshus och maktkorridorer, inte bara är tonen densamma, dvs. en något avmätt tillbakalutad gud-vad-dumma-de-där-politikerna-är-attityd – även pseudonymgreppet är detsamma.

Från dag ett tävlade journalister och människor som ville hänga med om att försöka knäcka vem som var författaren bakom pseudonymen Bo Balderson. Det hette att det måste vara någon med inblick. Det hette att det måste vara någon med örat in i maktens annaler. I vanlig ordning gissade man främst bland redan etablerade satiriker och journalister, som om de inte hade fullt upp med sin egen karriär och som om de inte redan visat sig narcissistiska nog att vilja skylta med sina namn.

Läser man Bo Balderson idag så slås man nästan främst av hur urbota lite han verkar veta om den faktiska dagligtillvaron i ett departement. Åtminstone jag har aldrig hittat någon endaste pyttepassage med information som inte vilken morgontidningsläsare som helst har tillgång till. De osannolika intrigerna kretsar främst kring en mångmiljonär som på ett absurt sätt har blivit statsråd och som gång på gång gör bort sig när han inte läser innantill ur partiboken. För säkerhets skull är berättaren statsrådets svåger adjunkten, som av förklarliga skäl inte har annan insidesinfo än den hans virriga svåger ger honom.

Men eftersom vi alltid vill att det ska vara någon vi känner till så började folk genast skrika ”Sven Delblanc!” ”Tage Danielsson!” ”Ebbe Carlsson!” ”Olle Adolphson!” – på samma vis som ryktet envist vill fastslå att det är Mikael och Thomas Wiehe som döljer sig bakom Philemon Arthur & the Dung eller som folk fortsatte att ana att Ted Gärdestad låg bakom Palmemordet trots att han hade alibi.

När förlaget Askelin & Hägglund 1983 lanserade Ingela Bulls så försökte de snurra igång rykteskarusellen redan i baksidestexten:

Vem är Ingela Bulls? Det vet bara hon själv och Leif Silbersky – hennes advokat. Vem skriver en så insiktsfull och frän satir i Sverige idag? Vi har frågat ministrar, politiska orakel och ”kanslihussakkunniga” som gissat åt olika håll. Det enda de är överens om är att så säkert gehör för tonfall och stämningar har bara den som rör sig obehindrat i maktens korridorer.

Jag vet inte det, jag. Jag kan inte se att Ingela Bulls vet mer om svenska sosseministrar än Bo Balderson – eller vem som helst som vid tiden hade tillgång till Ekot och Dagens Nyheter.

Ministrarna i regeringen Palme ser ungefär ut som hos de samtida Helt Apropå: författaren har plockat ett medialt genomlyst karaktärsdrag hos dem och blåst upp det till karikatyrdimensioner. Finansminister Kjell-Olof Feldt snusar och dricker whisky och understryker att han är den viktigaste ministern; industriminister Roine Carlsson kan inte säga något utan att hänvisa till sin tid som ordförande för Pappers; hans biträdande minister Birgitta Dahl undrar varför hennes make Enn Kokk inte har publicerat tillräckligt många bilder av henne i sin tidning Aktuellt i Politiken; utrikesminister Lennart Bodström somnar på alla möten och har stor överläpp; LO:s Stig Malm vägrar att göra intervjuer om han inte får mittuppslaget.

I förbifarten kastas ungefär lika välavvägda slängar mot den frejdige moderatledaren Ulf Adelsohn som sitter och kastar ur sig diverse affischidéer (”Heja tuffe Uffe!”, ”Posta med Gösta!”) och använder stockholmsuttryck som ”smaskig myra i shorts” som ”dinglar med påkarna”. RFSU:s Hans Nestius dyker upp och vill ha statsbidrag för en antiporrbok som naturligtvis måste innehålla en del porr för att visa hur förkastlig den är. PG Gyllenhammar och Anders Wall spelar poker och gnabbar om vem som egentligen äger Volvo mest. Alf Svensson är salvelsefullt manisk och erbjuder sig att hjälpa sossarna ur en kris genom att beklä varje statsrådspost med KDS:are:

Det står klart och tydligt i Skriften, att somt föll på hälleberget och gav ingen skörd men somt föll i god jord och gav trefalt och fyrfalt tillbaka. Det är en agrikulturell information av stor betydelse och vi följer Skriftens ord och begär jordbruksposten.

Störst energi lägger Ingela Bulls på att teckna Palme, den motsägelsefulla maktmänniskan med dokumenterat ointresse för ekonomi och flärd och lika dokumenterat intresse för storpolitik och revolutioner. Han får göra bort sig i en samling utdragna scener bland vanligt folk – representerade av åldringar och bönder – och bli eld och lågor över att en sydamerikansk revolutionär ska besöka Sverige. Han är arg på Fälldin som han inte förstår och lika arg på Adelsohn som han förstår. Bitvis är karakteristiken nog så träffande, även om historien så klart kom att ge en bitter eftersmak åt alla Palmekarikatyrer.

Den som vill veta något om svensk politik under det tidiga åttiotalet har kanske inte så mycket att hämta hos Ingela Bulls. Den som vill veta något om hur svensk politik uppfattades av en sosseskeptiker under det tidiga åttiotalet kan hämta desto mer. Då får man å andra sidan dras med lite för pratiga ordmassor och helt ointressanta deckarintriger. Så mitt förslag är nästan att låta bli att läsa dem. De var rätt svåra att få tag i också så gör er inte mödan.

Topp-fem-skillingtryckstitlar! (Just nu!)

Av Kalle Lind

den 2016-11-23

i blogg

Säga vad man vill om gamla tiders, ibland lätt sentimentala, ibland något domedagspredikande, ibland lite väl informativa, visdiktare – men de visste hur man döper en visa. Min topplista för tillfället:

1. ”Guds dråpliga underwerk, en till allmagtens ära kort men sannfärdig berättelse om den nyligen uppenbarade hälsokällan uti Elfsborgs län och Bottnaryds socken”
2. ”Den fasansfulle fader-, moder- och brodermördarens hemska dåd, föröwadt i Harastorp den 9 april 1877”
3. ”En sorglig visa och fullkomlig berättelse om den gruflige fyradubbla mördaren, giftblandare-presten Pastor Lindbäck i Silbodal i Wemland, samt den till döden dömde mördaren Göthes”
4. ”En märkwärdig beskrifning eller samtal emellan twenne fruntimmer om den fattiga fader- och moderlösa flickan Maria Charlotta Wilhellmina Ekström”
5. ”Tre rubbade syskon”

Bubblare:

”Drinkarflickans död”
”En ny wisa, om ett olyckligt bröllop, hwarwid soldaten Johan Palm genom en bondes obetänksamma begagnande af bössa under sjelfwa dansen blev skjuten i ansiktet, hwarigenom han, efter mycket lidande wäl blef wid lif, men dock förlorade synen”
”Mördaren Pehr Victor Göthes sista och upprigtiga sjelfbekännelse öfver sitt å Mamsell Anna Sofia Forsberg föröfvade mord, orsaken dertill, jemte alla de rysliga omständigheter, som varit förknippade med detsamma” (som naturligtvis är en sorts pendang till titeln på plats 3)

Listan uppdateras förstås hela tiden så stay tuned.

Sändh transkriberar Jokke som berättar om Målle (och Banck).

Av Kalle Lind

den 2016-10-28

i blogg

Jag hittade en bok som genast slukade all min uppmärksamhet: Artister berättar av Bengt Sändh. Medan barnen slog ihjäl varandra med pinnar lät jag mig uppslukas av historier från fordom dagars folkparkande. Trubaduren och överlevnadsgeniet Bengt Sändh är redaktören som låtit kollegor (Roland Cedermark! Totte Wallin! Inga Gill!) berätta om dråpligheter från den oglamorösare delen av showbiz.

Gubbometern visar som mest rött när Bengt Sändh tecknar ner vad Jokkmokks-Jokke berättar för honom. Jokkmokks-Jokke var den kanske hejigaste och frejdigaste av femtio-sextiotalens alla hejiga frejdare: långt hejigare än Snoddas, långt frejdigare än Sigge Fürst. Jokke – Bengt Djupbäck enligt passet – for runt som en skottspole på äldreboendena och väckte de halvdöda till liv med en manisk energi och Gulligullan-koko-som-en-gök. Det visar sig nu också att han var närvarande på den berömda surströmmingsskiva i Örnsköldsvik då Jesusrockaren Målle Lindberg nedsänktes till menigheten i helikopter.

För nu dyker då alltså ytterligare saligen bortglömda celebriteter upp i storyn: främst då Pop-Målle, Maranatas egen Bert Karlsson, mannen som förde Jesus in i rockåldern och bjöd månglarna tillbaka till templet. En osannolik figur, givetvis med den trasigaste och fattigaste av barndomar, som under några intensiva år i sextiotalets början gav ständigt löpsedelsstoff med sina tältshower i Jesu namn, som konkurrerade ut porrtälten på Kiviks marknad och sög till sig en publik svältfödd på kickar.

Dessutom förekommer Magnus Banck (vid trummorna) i storyn, en man jag i princip bara känner till från en gammal Lars Ekborg-vits i kavalkadprogrammet Partaj: ”Magnus Banck upprepar aldrig sina misstag – han gör ständigt nya”. I sextiotalets början var även han i ropet, den förste radioprataren som duade sina inringare och spelade önskelåtar i Melodiradion. Hösten 1963, 24 år gammal, ledde han Svensktoppen. Våren 1968, 28 år gammal, ledde han Schlager-SM. Våren 1981 hittades han förtidspensionerad och död i en villa i Mölle, 42 år gammal. Däremellan var han gift med en racerstjärna och startade en radiostation på Mallorca.

Okej – rollfigurerna i dramat är sålunda presenterade. Vi ger nu ordet till Jokkmokks-Jokke:

Det var i Örnsköldsvik å dom hade ordnat världens största surströmmingsfest. Då var Magnus Banck där med en operasångare å så var det jag, å en massa musiker, å så var det Målle Lindberg. Dom hade annonserat att han skulle komma med en lysande kostym. Tidningarna drog ju på det så det var ju nå hemskt. Men det var ju roligt då samtidigt, det var en toppengrej.

Det var en toppengrej om du tror mej eller ej. Pop-Målle det tyckte jag var jäsicken. Du vet ju han kom ju med helikopter å lysande kostym ifrån himlen. Men så fort Målle hade landat innanför en avspärrning där så var det en fullbult som kastade sin ena sko på honom å skrek ”djävla skojare” å sen var det ju igång.

Då hoppade han upp på scenen å där var det några småpojkar som satt å spelade i en orkester dom hade. Då sjöng han ”Ovan där samlas helgonen, ovan där randas morgonen”. Han hann inte mer än sjunga versen å refrängen så fick ha ta på skubben. Då gick det en gammal redaktör fram å tillbaka å sa:

’Det här gillar jag inte, det här gillar jag inte att driva med våra förfäder.’

Magnus Banck var alldeles förtvivlad å satt å sa:

’Aldrig mer, aldrig mer vill jag va med om det här!’

Det blev ett jäddra tumult där, det hjälpte inte vem som kom å försökte lugna publiken. Folk var ju förbannade, dom var ilsk på honom för att han var storskojare. Dom ville ju ha tillbaks sina pengar.

Folkparkschefen gjorde ju allt vad han kunde för att lugna folket å så kom det massor av polis med hundar, å stadsfiskalen var ju opp å tala han med. Det hjälpte inte, dom bara tröck på. Då var det fullt upplopp. Magnus Banck han sa att:

’Nu tog han hela föreställningen!’

Å det gjorde han, dom skrev ju inte en rad om oss andra i tidningarna, det var ju bara om Pop-Målle det. Men publiken skulle ju lyncha han. Det var ju bara för Pop-Målle att ta på skubben å vart han försvann det vet inte jag, om han dök ner i surströmmingstunnorna där. Nej, han fick ta på skubben han.

Och så undrar folk ibland varför jag är så fascinerad av flydda tider. Man är ju från vettet om man inte känner att man hade velat vara med.

I Lönnåfacket.

Av Kalle Lind

den 2016-10-07

i blogg

Jag fick en bok skickad till mig. Den såg ut så här:

Min vän Johan Johansson hade hittat den i sitt grovsoprum. Där hittar han det mesta. En del av det – bl.a. avhandlingen Gonorrhea in Stockholm – överlåter han med varm hand till mig. Det är inte alltid jag tackar honom med värme. Men en diktsamling av Sundsvalls store mustasch fick gubbmätaren i mig att ticka. Särskilt som den varit osprättad sen den gavs ut 1966.

Kjell Lönnå tillhör den kategori människor som långt in på SVT:s nittiotal hade lättast att få programledarjobb: medelålders män med ett minimum av självkritik och ett maximum av dialekt. Örebro, Falun, Norrköping, Umeå, Karlstad, Sundsvall – alla lokalstationerna skulle producera egna program och alla valde de ungefär samma typ av människa att leda café- och lekprogram. Såna som brukade höras mest på fester. Såna som av omgivningen kunde betecknas som ”en glad skit” och/eller ”en rolig prick”. Såna som i ett parallellt universum hade stått på stormarknader och sålt mirakeldukar med sin evighetssvada. Principen var: tycker han om rampljuset så ställ honom för Guds skull i rampljuset!

Några av de där farbröderna var säkert journalister, fostrade på lokalblaskorna. Andra hamnade på teve som glada amatörer och vinnlade sig om att aldrig bli ett glatt proffs. Alla förklarade de anledningen till sin framgång med att de var sig själva. Flera av dem lär ha varit ena buttra bittra bistra jävlar så fort eftertexterna började rulla.

Kjell Lönnå kom till rampljuset via frikyrkan. Pappa Titus var pastor och unge Kjell började tidigt leda körer. Det lär han göra fortfarande, åttio år gammal. Hur många körer som helst. Förstår jag saken rätt så har en betydande del av Sundsvalls kulturliv de senaste femtiofem åren kretsat kring Kjell Lönnås intresse för att leda massorna i stämsång.

Framgångarna ledde till körteve på sjuttiotalet och i en tid när ett glatt humör räknades som den enda intressanta meriten för programledarjobb så blev Lönnå snart programledare för diverse. Lekande lätt, dvs. barn förklarar vad ord betyder – alltså exakt samma program som Peppe Eng sen gjorde i TV4. Insamlingsgalor – vi minns alla Röda fjädern-galan 1989 då Cyndee Peters auktionerades ut som Lucia och tevekvällen bokstavligt talat aldrig tog slut. Lönnå var överallt och öste sitt sprittande smittande humör över massorna.

Men föga förvånande har han förstås också en grubblande sida. Den kommer till uttryck i den ”ordsamling”, som han ödmjukt kallar sina dikter och som han gav ut vid trettio års ålder. Här kritiserar han, utan att hytta med pekfingret, konsumtionssamhället:

En viss besvikelse över mänskligheten kan anas, tydligast i en serie julvisetravestier. Här möter vi ”julklappsförsedda mänskor” som ”har bråda tider att hinna med allt materiellt”. Julstjärnan strålar vackert men ”symboliseringens innersta kärna blir bara ljus av elektricitet”. Och bortom vår falska trygghet rasar världen:

knatter, splitter och pang utan like
tystnar på slagfält i vietnams rike
men endast en liten, liten stund
sen trycker man åter på hanens rund
ritch ratch filbom bom bom

Lönnås andliga bakgrund sipprar igenom i bokens alla sektioner, som han döpt till ”Grå tankar” och ”Bland valven” och ”Visor”. ”Han” dyker upp lite här och var:

Det gör även Hans ärkefiende:

Jag ska villigt erkänna: när jag fick boken på posten hoppades jag, som man alltid gör, på att ha sprungit på nåt i stil med Ricky Bruchs diktsamling eller Henning Sjöströms många bisarra memoarer. Det gör man dock bara två gånger i livet. Lönnå är ingen monumental och gränslös personlighet, han är en glad skit som grubblar ibland men oftast odlar en besvarad kärlek till körkonsten. Att ingen har pratat om den här boken under det halvsekel den har funnits, har sina skäl.

Ahlmän information.

Av Kalle Lind

den 2015-11-20

i blogg

Vill man ha skvaller och slipprigheter om De Stora ska man gå till deras chaufförer, påkläderskor och uppassare. Gösta Ahlm var i många år nattportier och alltiallo på Falsterbohus, ett hålligångställe för de besuttna i skånska Falsterbo. Där hade Hagasessorna eget rum, där häckade Sten Broman om somrarna, dit kom George och Paul för att träffa Maharishi Mahesh Yoga, där tävlade Åke Söderqvist och Lasse Holmqvist i kräftätning (Söderqvist vann med sextio stycken), där roade sig Thommy Berggren och Carolina Gynnings pappa med direktörer och folk med fåniga efternamn.

Ahlms lilla skrift Rapport från Nordens Hawaii! föll ner som en bomb på svenska bokhandelsdiskar första gången 1973. Förmodligen bävade den societet som hade grumliga minnen av att den där nattportieren förmodligen var på plats när de betedde sig ovanligt grisigt. Särskilt som skandalblaskor som Lektyr och Expressen slog upp boken så stort de bara kunde:

De behövde inte oroa sig sådär förskräckligt mycket, salongslejonen. Ahlm ville inte gärna förlora jobbet. Tvärtom var han kvar på Huset, som Falsterbohus heter för alla som har en relation till det, och kunde skriva en utökad upplaga så sent som 1991. Den innehåller lika lite av skvallervärde.

Visst nämner Ahlm att det förekommer kokain på Huset. Visst citerar han en gammal trotjänarinna på Huset som berättar om ett tjugotal då det ”förekom alla sorters brott utom våldtäkt, för det behövdes inte”. Visst är han gruvligt irriterad på vissa överklassfasoner; han berättar om en tant som tvingade honom att leta efter hennes smycken hela natten och först en vecka senare meddelade honom att hon visst haft det hemma hela tiden. Ahlm nämner inga namn, även om vi kan gissa att den där tanten hette Bianca Castafiore.

Visst får man veta att kronprins Carl Gustaf tyckte om att dansa, att Sten Broman var en skräck för personalen (han krävde inte bara iskall snaps utan också iskallt snapsglas), att Lasse Lönndahl flitigt uppvaktade damer, att Henning Sjöström log iförd sober smoking och vit poloskjorta, att unga rika människor betedde sig illa redan på femtiotalet. Men det där visste de som brydde sig redan då.

Det mest spännande med boken är att den är skriven av en nyfrälst. En nyfrälst som skriver högst associativt, utan att nån gång stanna upp och kontrollera vad han skrev i meningen innan:

Ett gäng som gästar Falsterbohus varje sommar är Knäppupp-ensemblen. Där låg de i sanden och lät sig villigt bestrålas av solen. På stranden såg man kändisar av alla slag och vanligt folk. Men solen värmer alla och Gud älskar alla, rik som fattig, känd eller okänd. ”Så älskar Gud världen, att han sände sin son JESUS hit ner till vår jord, för att var och en som tror på honom bliver frälst.” Inför Gud är vi alla syndare, men JESUS förlåter människans synd.

Den som får sin synd förlåten får verkligen känna den rätta glädjen. En glädje som inte nöjeslivet kan ge. Lejonen i Falsterbo och Skanör hade fest i Falsterbohus i går kväll. Det var mannekänguppvisning av sköna damer. Auktion av från företag skänkta varor, samt utlottning av en hammock. Det var hög stämning redan från början till det ljusa slutet. Alltså vid tiden för soluppgången. Behållningen läg på 8000 kronor.

Det är med andra ord en bok som väcker fler frågor än den ställer. Den vanligaste frågan som dyker upp är förstås: ”Förlåt, men hur tänker du nu, Ahlm?”

Men Ahlm går inte bara storögt runt och refererar från derbyn och auktioner och golfbanor och kälkåkning på restaurangbord och annat som den tjusiga klassen ägnar sig åt. Han inser att det också finns en annan verklighet. Kapitlet ”Klyftan mellan rik och fattig” lyder i sin helhet:

Men det finns också en annan sida av Falsterbohus där man ser nöd och elände av olyckliga människor. Det är personalen på Falsterbohus, som bor på den stora vinden och nere i källargångar. Det är dessa som sköter diskning och städning och som för bort allt avfall. Dessa människor får inte visa sig i hotellets två stora huvudingångar. De får inte bada på samma sida som gästerna från bryggan. Gästerna på höger sida av bryggan och personalen på vänster sida. Många av dessa människor är alkoholister och är mycket olyckliga. De super upp den lilla lön de får och är glada bara genom rusets inverkan. Det finns en klyfta mellan rik och fattig. Men inför Gud är vi alla lika.

Gösta Ahlm flyttade sedermera hem till sin uppväxtstad Askersund. Han finns dessvärre inte längre ibland oss, vilket innebär att hans två nästa bokprojekt aldrig kom att förverkligas:

Jesus finns det nog redan ett par böcker om, men den där Askersundsboken är vi många som retar oss på att vi aldrig får läsa.

Könsumgänge – en introduktion.

Av Kalle Lind

den 2015-11-18

i blogg

På femtiotalet publicerades Alfred Kinseys banbrytande rapporter Sexual Behavior in the Human Male (1948) och Sexual Behavior in the Human Female (1953) i USA. Där antyddes att alls inte alla människor bara tänkte på sexualia under själva samlagsakten, och att denna alls inte alltid utfördes i släckta rum under äktenskapliga sigill. Rubriken på en artikel om Kinsey sammanfattar hans bidrag till det moderna samhället: ”The man who took sex out of the closet”. En annan artikel kompletterar bilden: ”Alfred Kinsey was a pervert and a sex criminal”.

Kinseys betydelse kan inte nog överskattas. Inte bara för forskningen kring sexualvanor, utan också för den sexuella revolutionen som gick genom västvärlden under efterkrigstiden. Gamla puritanska ideal ifrågasattes och en annan syn på sexuella variationer fick plats i opinionen. Ibland kantrade resonemangen (Lars Ullerstams De erotiska minoriteterna förenar välmenande tolerans med ett enögt manligt perspektiv), ibland var de inte riktigt färdiga innan de presenterades, men överlag handlade diskussionen om att sluta skambelägga och istället bejaka den billigaste och kanske trevligaste vägen till mänsklig njutning.

Givetvis gick det att profitera på snuskandet. En av Sveriges första och största pornografer hette Curt Hson/H:son. Från 1940-talet byggde han upp ett porrimperium med tidningstitlar som Pinup, Kavalkad, Piff, Paff, Raff och Sextas – Kriminaljournalen och Alla tiders seriejournal icke att förglömma. Tidigt i karriären gav han också ut en barnbok vars titel i efterhand ger lite ovälkomna associationer:

Curt H:son hörde förstås till dem som var tacksamma över att sex flyttade från drängstugan till finrummet. Inte bara blev det allt lättare för honom att saluföra sina nakenprodukter – han kunde också antyda att hans verksamhet var strikt altruistisk. Han prånglade ut sina nakenflickor enbart för att dämpa samhällets sexualneuroser. Nästan enbart i alla fall.

En typisk H:son-utgåva var inte bara den mer renodlade porren utan också publikationer som den här:

En bok där det konstigaste hade kunnat vara titeln: Könsumgänge annorlunda. Vad betyder det ens? Man får en viss vägledning till innehållet, men fortfarande en ganska orytmisk svenska, när man läser underrubriken: ”Betydelsefulla sexuella spörsmål ges här en populärvetenskaplig förklaring”.

Jag har ingen aning om vem författaren Jack Jahn var. Jag gissar på någon som inte ville ståta med sitt riktiga namn.

Till vänster på omslaget nämns några av de sexuella variationer och avvikelser som tas upp. Det är en ganska märklig samling ord, där blodskam, djursamlag, hermafroditer, lustmord, tortyrredskap och våldtäkt ställs bredvid dofter, onani och påskseder. Kapitelrubrikerna fördjupar förvirringen:

När fick er fru ett kärt slag sist?
Könslekens narkomaner
Min son vill gå kvinnoklädd
Könsumgänge med djur
Könslek till döds
Kalla kvinnor
Sexig stränghet
Pisk i påsk
Kär i korsett
Kvinna i höga klackar
Redskap för straff och tortyr

Alla sorters drifter behandlas, som synes, i samma tonfall. Mest är det gulligt, ibland är det konstigt. Medicinska fakta blandas med anekdoter utan direkt källhänvisning. Flera av exemplen utgörs av exempel från Söderhavet; många beteendevetare har sökt sig till s.k. ursprungsfolk för att därigenom försöka hitta något grundläggande i människoarten. En anekdot under rubriken ”Dofter och drifter” kan därför låta så här:

Det var en gång en polynesier som kom till Sydney och träffade vackra vita damer. Men han blev inte imponerad. Med förakt vände han sig bort från dem.

– De har ingen lukt, sa han.

Kanske ingen särskilt bra anekdot, men föredömligt kort.

Det kapitel som kanske sticker ut mest är det som behandlar gamla påskritualer, där riset och piskandet haft många sexuella undertoner.

I en framställning från 1703 uppgavs risningsceremoniens uppgift vara ”dem att verkeligen intrycka vår Herre Jesu Kristi pinas svårighet”.

Men seden att slå med ris eller spö har säkert en annan innebörd. Det är ett uttryck i symbolisk form för djupt rotade mänskliga drifter.

När barnen på askonsdagens morgon rusade in och piskade sina föräldrar så var det inte bara för att få en gåva. De kände också en djup glädje över att för en gångs skull ha rätt att ge smärta och inte bara ta emot.

Och när pojkarna spöade flickorna så var det sexuella inslaget i tillfredsställelsen starkast. Spöet, käppen är en symbol för manslemmen. Och slagen var en symbol för samlag och befruktning.

Källa: oklar.

Könsumgänge annorlunda rekommenderas till alla som är intresserade av både hermafroditer, spegelkärlek och lustmord. Framför allt rekommenderas den kanske till de som är intresserade av böcker med en tydlig doft av damm och mögel.

Vänsterhumor del 2: småborgarna i sosse-KFML.

Av Kalle Lind

den 2015-09-23

i blogg

Den här bilden är hämtad från boken Vänd ansiktet mot arbetsplatserna: två års kamp för ett kommunistiskt parti 1970-72, under redaktion av KFML(r):s Centralkommitté, som jag förutsätter att ni alla regelbundet läser om. Den utgörs av splittringsdokumenten från när några revolutionära kommunister bröt sig loss från ett inte fullt så revolutionärt kommunistförbund.

I korthet: 1967 bildades det maoistiskt influerade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (sedermera SKP, sedermera Solidaritetspartiet). 1970 tyckte ett gäng inom förbundet att ”nej, nu har det blivit för mesigt och kärringaktigt och scoutaktigt i det här förbundet! Nu bildar vi tammefan ett förbund till!” Resultat: KFML(r) – där (r) stod för ”revolutionärerna”.

Sina forna kompisar i kfml kallade den nya, göteborgsbaserade falangen för KFML(s). Där (s) stod för ”sossejävlar”.

Och för att riktigt vrida om kniven i de mesiga gamla förbundspolarna i KFML publicerade KFML(r) (sedermera kpmlr, sedermera Kommunistiska Partiet) en nidbild i sin tidning Klasskampen. Det är den ni ser här ovan. Ettret riktigt dryper om den. I förgrunden ser ni alltså ”småborgarna i sosse-KFML” (som Knutna Nävar sjöng om i ”Lär av historien”) hjälpa en tant och ha blomsterkransade slagord och vara lydiga och tjäna folket. I bakgrunden ser ni de riktiga kommunisterna, de sanna revolutionärerna, de som skulle leda den där revolutionen som skulle krossa klassamhället och mynna ut i proletariatets diktatur, ni vet.

Detta, mina vänner, är satir när den är som satiriskast. Elak och intern och helt obegriplig för den som inte har alla nycklarna.

En man med mustasch: Kjell Swanberg.

Av Kalle Lind

den 2015-03-27

i blogg

Jag läste aldrig Svenska Dagbladet som ung (eller som gammal) och kom därför bara strövis i kontakt med Kjell Swanberg via Svenska Mad, kåserisamlingar på bokrean och P3-programmet Plattetyder, där han och Bengan Wittström förde vidare nonsensarvet från Lasse O’Månsson. Swanberg tillhörde Stockholms mediaklass, vilket märks på att hans änka skrivit böcker om Annika Östberg och Börje Ahlstedt, att hans dotter är gift med Fredrik Wikingsson och att familjen hade sommarhus på Österlen.

Efter vad jag förstår var alltså Svenskan Swanbergs främsta hem, närmare bestämt humorsidan (?) och vinjetten Swanberg swamlar. Ibland dök han också upp i Sydsvenskan och 2002 gick han över till DN:s Namn & Nytt-sida. Genren – kåseriet – var väl kanske hetare när han började, men Swanbergs texter rörde sig hellre inom den satiriska sfären än inom igenkänningshumorn och känns därför hyfsat fräsch.

Romanen Riddarfalken från Mjölby är från 1989 och är väl i och för sig igenkänningshumor för någon som någonsin haft med SVT:s dramaavdelningar att göra, men utmärks framför allt för sitt träffsäkra språköra. Swanberg var parodiker, språkimitatör, en rackare på att fånga upp jargong och sticka hål i svulstiga ordballonger. Samtalet mellan den aspirerande teveförfattaren Snugge Plywoodstierna och SVT-dramaturgen Lelle är jag övertygad om att jag själv har varit involverad i:

– Dramaturgi handlar om berättarteknik. Man lägger upp berättandet på ett visst sätt. Man vet vad folk vill ha. Man ger folk det man vet att folk vill ha. Folk vet vad som väntar dom. Dom vet vad dom vill ha. Dom får det dom vill. Vi vet vad dom vill ha. Vi känner att vi gett dom det dom vill ha. Vi har gett dom det vi lärt dom att dom vill ha. Och när isen väl är bruten och kontakten etablerad mellan rollfigurer och publik så fortsätter man bara att ge folk det dom tror sig vilja ha, på goda grunder. Det kallas kommunikation. Vi ger dom vad vi lärt oss att dom vill ha. Det vi lärt dom att tro sej veta att dom vill ha. Svårare är det inte.
– Nehej, säger jag.
– Om man drar in till exempel en glad, troskyldig hund i början av handlingen så kan man inte lura publiken genom att då och då anknyta till den där hunden utan att det faktiskt förr eller senare händer nåt DRAMATISKT!
Lelle slår plötsligt med knuten hand i bordet.
– Publiken kräver då – genom att dom har accepterat den överenskommelse vi gjort med hjälp av dramaturgins grundläggande spelregler, vi har hjälpt publiken genom att formulera reglerna – att hundfan förr eller senare ska manglas. Eller krossas. Eller kokas. Det kallas förväntan, stegring och utlösning. Förr eller senare. Gärna nånstans mitt i, så man har nåt att bygga vidare på sen. Enkla dramaturgiska grepp, som alltid fungerar!
– Det vete allt…
– Det är bergis, lita på mej, jag kan dom här sakerna. Det fungerar så. Fungerar jämt! Lansering, genomföring, PANG! Lansering, genomföring, PANG!

Lika obehagliga känslor av att Swanberg då och då varit osynligt närvarande i min karriär får jag när Snucke Plywoodstierna, efter att hans hårdkokta deckare lagts i malpåse, lagts i soppåse, tagits vidare till planeringssektionen, klubbats, konfirmerats, bytt namn till ”Hjälp, jag har fått en Riddarfalk på halsen!!!”, ersatts med ”Massmördaren Fnutting i Nordingrå” och ”Kyss mej på tårna”, antagits, förkastats, skrivits om, expanderat och på nytt lagts åt sidan, kallas upp till Gigi, Lelle, Sassa, Bebbe, Gugge, Titti och några till i ett av SVT:s sammanträdesrum:

– Det gäller en sitcom … situtationskomedi alltså. Tretton halvtimmasavsnitt. Kul jävla grej alltså, på prajm tajm lördagskväll, ganska sent men bra tid. Vi har suttit här och funderat lite fram och tillbaka och kommit fram till att det skulle gå att göra en satans kul pryl med ditt ”Hjälp, jag har fått en Riddarfalk på halsen!!!” som grund.
– Ja, inte slaviskt alltså.
– Inte en rysare alltså. Utan en kul grej.
– Skitkul grej.
– Som skulle bygga på personer och miljö i Falken, fast liksom draget några varv till om du hajar va.
– Farstempo. Snabba gags.
– Inte som farserna på privatteatrarna alltså, utan kul.
– Inte ut och in i dörrar i kalsongerna och så, utan lite klass va. Fast jävligt kul.
– Vi tycker att det finns rätt mycket att ta fasta på i ditt manus. Som skulle kunna bli ballt alltså.
– Det roligaste sen … sen …
– Tanken är att vi skulle spela in lajv framför levande publik.
– Blir en helsickes feeling på det viset.
– Och så burkskratt förstås, i efterredigeringen.
– Bara så man toppar alltså.
– Toppar upp vet du. Så det verkar som om publiken har ball hela tiden.
– Blir alltid svackor i en sån där …
– Men till det behöver vi din hjälp va.
– Det ska vara en jävla farrrt hela tiden.
– En helvettes farrrt alltså.
– Full rulle med dråpliga scener som avlöser varann i ett aldrig svindlande tempo.
– Det är därför vi har sagt att ditt grundmanus passar som hand i handske alltså.
– Roligaste svenska serien sen … sen …
– Alla som har sett manus har sagt att vafan det här är ju farsmanus för tusan. Rena farsmanuset.

Och så vidare och så vidare, sida upp och sida ner, med långa utvikningar om hur Nisse i Hökarängen har tagit sig några rejäla och förväntar sig pang på och balla grejer som drar garv. Swanbergs texter utmärks inte av att vara beckettskt sparsmakade, utan mer för sitt överflöd, sin aldrig sinande associationslusta och språkiver. Humorister som fostrades i tidningsvärldens snabba tempo är oftast bättre på upplägg och formuleringar än på precision och exakthet.

Är det nån som sitter på några ex av Swanberg swamlar-samlingarna (som väl hette Swanberg samlar?) eller Det vältrampade klaveret eller Det var en gång en sagobok för små och stora vuxna som ni känner att ni har läst för många gånger, så går det bra att skicka dem till mig. Biblioteken i den här stan är tydligen för fina i kanten för språkblommig kåserisatir.

Aschbergs gamla synder.

Av Kalle Lind

den 2014-03-21

i blogg

Innan han blev storrökande hatälskad programledare för Diskutabelt i TV3, efter att han varit maoistiska Oktoberförlagets chef, var Robert Aschberg reporter på tidningen Expressen. På sin fritid skrev han brev under pseudonymen Otto Ruben Svensson, hovleverantör av damnylon.

Han ordnade en adress; en polare hade en friggebod med egen brevlåda. Han ordnade ett lagom tacky brevhuvud.

Aschberg gick på alla sätt in i rollen som den frispråkige, burduse, gåpåige gamängen Otto Ruben Svensson. Otto Ruben fick en historia, den trogna hustrun Lillemor, några anställda tjejer som kan rycka in på allehanda arbetsuppgifter, skattehatarjargong och en stor fäbless för John Pohlman.

Sen skrev han alltså brev och satte sig att vänta på svaren. Resultatet blev ett par böcker i början av 1980-talet som bitvis är stor underhållning än idag.

Vi pratar alltså om nån sorts politisk Eric Ericson, en Kalle Sändare – eller ännu hellre ett Pippirull – i brevform. Greppet har förstås också tagit sig in i den digitala eran: mina vänner Nanna Johansson och Johannes Finnlaugsson sprider förvirring på amerikanska nätdejtingsajter.

Otto Ruben skriver till Moderaternas Ulf Adelsohn och berättar att ”jag omsätter sådär en halv miljon och lite vid sidan” och kräver broder Ulfs ord på att u-hjälpen ska läggas ner med Moderaterna vid makten.

Han skickar en tusenlapp till landshövdingen i Halland för att snabba på sökandet efter en lämplig villatomt.

Han skriver till Statens invandrarverk:

Humorn kommer ibland som ett brev på posten. Invandrarverket vidarebefordrar brevet till Länsarbetsnämnden, där en man svarar:

Då jag har ett antal rumänier aktuella hos mig, ser jag med intresse fram emot att från Er erhålla ytterligare information om verksamheten och vilka arbetsuppgifter som kan bli aktuella.

Otto Ruben svarar omedelbart: han vill ha tre unga kvinnor (”de ska vara attraktiva, om ni förstår vad jag menar”) och tre unga män (”atletiskt byggda, ha snygga tänder och vara beredda att jobba dygnet runt tillsammans med kvinnorna”). Brevet besvaras ej.

Musikalstjärnan Ulla Sallert var vid tiden känd för en viss new age-vurman. Hon får i brev veta att Otto Ruben kommer att lansera ”Ulla Sallert-byxan” – ”zonterapibyxor, ett modernt medicinskt hjälpmedel som påverkar känsliga punkter i underlivet” – med en stilig bild av Sallert i screentryck.

Per Ragnar hade tagit över Go’morron Sverige efter Hyland. Han får ”en festlig grej som Du kan dra i rutan: Gomorronfisen frisk som brisen”. Ragnar svarar:

Och så är det där med den skojfriske väderpresentatören Pohlman. Otto Ruben skriver och ber om en signatur på en väderbok och skickar med ett par vitsar som Pohlman kan dra i teve:

Turken till svensken: Vad det er som loktar?
Svensken: Det är dy.
Turken: Er det jak?!!

Svensken till turken: Ditt kräk!
Turken: Jak inte krek! Jag tyrk!

Otto Ruben avslutar:

Det blir en fröjd för oss att ställa på 27-tummaren så vi kan höja blicken till något trivsamt när TV:s samhällsredaktion visar soptippar i Peru och andra sömnpiller.

Han får svar från Pohlman:

Tack också för vitsarna. Jag fick ett gott skratt och skall försöka klämma in dem vid något passande tillfälle. Men man får väl Radionämnden på sig förstås!

Pohlman-korrespondensen växlar upp när Otto Ruben sen skickar en faktura på 108:- till SVT:s ekonomienhet. När det sen framkommer att Tomas Bolme dragit en av vitsarna i ett Jan Guillou-program får Sveriges Radios ledning veta att om de ”inte snabbt kan hjälpa mig ser jag mig nödgad att överlämna affärens hela dokumentation till kvällspressen”.

Per Ahlmark får en hundralapp för att analysera Otto Rubens frus dikter ”Till Otto” och ”Min man Otto”. Hovmarskalken får veta att Otto Ruben sen länge kallar sig hovleverantör och nu vill bli det också i praktiken. Carl Jan Granqvist får frågan om han kan fixa ”professionell escort” när sällskapet Vägens vargar kommer till Grythyttan för samkväm.

Det är ömsom en fröjd, ömsom en plåga att läsa. Den frejdiga respektlösheten mot samhällets samtliga instanser måste ha varit en ventil i ett hårt reglerat Sverige. Otto Ruben Svensson är en osäkrad revolver, ett vandrande orosmoln. Byråkrater och handläggare måste febrilt ha kliat sig i huvudet när de efter otaliga slagningar inte hittat några personuppgifter om den gränslöse brevskrivaren.

Medan Aschberg fortfarande var Expressenreporter valde han att ge ut breven under pseudonym: ”Det var lite känsligt, om man säger så. En del chefer där gillade inte Otto Ruben Svensson”.

Under Stenbecks vingar var det dock inga problem att ge ut en best of-samling med Aschbergs välbekanta panna på omslaget.