Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: kalle lind försöker för ett ögonblick vara allvarlig

Det händer att jag tänker på Ted och Kenneth.

Det händer att jag tänker på Ted Gärdestad. Han som började spela dragspel som sexåring och skrev sin första låt ett halvår senare. Han som travade upp till skivbolaget Polar som femtonåring, möttes av Benny Andersson och strax därpå började spotta ur sig guldplattor. Han som gifte sig med Povel Ramels dotter och fick barn med Sven-Bertil Taubes ex. Han som vann Melodifestivalen och halva kungariket.

Allt gick lekande lätt för den unge Ted. Som vore han särskilt lottad när vår herre delade ut begåvning. Innan han blev popstjärna var han tvåa i landet i juniortennis. Den ende överdängaren hette Björn Borg. Tidningarna döpte dem till Teddy-Björn.

På arkivfilmer glittrar det om den unge Teds fräknar. Han rör sig spralligt, överladdad på positiva energier. I intervjuer intygar alla som kände honom då hur kul han var, vilken spontanitet, vilka upptåg! ”Jag vill va en artist, jag vill va humorist, jag vill skratta mera i skolan”, sjöng han själv.

Han hade till synes alla förutsättningar för ett lyckat liv. Hans åttiotal blir en tragedi.

Han sugs upp av en bisarr sekt där man bara får klä sig i vinröd särk. Han får hallucinationer och kastar sten på folk på stan. Han misstänks för Palmemordet. Inte av polisen, men av allmänheten. Och det går så långt att kvällstidningarna ringer hem till mamma Gärdestad för att höra om det ligger nåt i ryktet. Hon svarar därefter aldrig nånsin mer i telefon.

Och en dag går det inte längre. 41 år gammal hoppar Ted framför tåget. Tre år tidigare har han gjort comeback med albumet Äntligen på väg.

Det händer också att jag tänker på Kenneth Gärdestad. Kenneth var tjugotre när Ted blev popstjärna. De flesta tjugotreåringar befinner sig i en annan värld än sina femtonåriga småbrorsor. Inte Kenneth. Han skrev Teds texter, assisterade vid hans demoinspelning och gick med honom till Polarstudion den där gången. Åren innan dess hade han kånkat Teds racketar mellan turneringarna. Och när de var sex och fjorton följde Kenneth Ted till dragspelslektionerna.

Det finns något vackert och vemodigt i brödernas relation. Kanske läser jag in för mycket, men mellan raderna i intervjuer antyder Kenneth att Ted behövde skyddas. Kanske var Ted sårbar och ömtålig, kanske lade sig Kenneth därför som en extrahud mellan honom och världen. Teds psykiska sjukdom bröt ut när han var långt över tjugo, men kanske visade han redan innan dess – bakom fräknarna, bakom upptågen – en särskild känslighet. Kanske behövde Ted Kenneth som en navelsträng till verkligheten.

Kanske såg storebrodern från början vad ingen annan såg då: det energisprakande underbarnet betalade ett högt pris för sin begåvning.

(Ursprungligen publicerad i Faktum #152.)

Några försiktiga ord om klasshat.

Värmen håller mig vaken och barnen håller mig från datorn på dagarna. Så här på väg mot vargtimmen lägger jag upp en krönika jag en gång skrev till tidningen Faktum. Den har veterligen inte nätpublicerats tidigare, men känns ungefär lika aktuell nu som när den skrevs. Då var det Jens Liljestrand som störde sig på hatiska formuleringar från vänsterkodade poeter, nu är det den moderate riksdagsmannen Gunnar Axén som slutat betala tevelicens efter att en Sommar-pratare spelat en cover på Ebba Gröns ”Beväpna er”. Heidi Avellan-texten som det refereras till är väl ungefär lika aktuell då som nu; utan att ha kollat antar jag att man kan hitta x antal rykande inlägg från liberala debattörer som jämställer nassar med ungvänstrare.

Liljestrand och Avellan är större tänkare än Gunnar Axén, och jag önskar med dem alla en värld med mindre våld och mer försoning. Men jag hyser en viss förståelse för hat som bottnar i känslan av att vara föraktad. Jag har också en viss förståelse för att den känslan kan uppstå.

En liberal DN-skribent råkade höra en dikt om att olla rika människors handdukar, blev uppbragt över oresonligheten och strax rasade en debatt om klasshat över kultursidorna. Sydsvenskans ledarskribent Heidi Avellan klumpade på sin blogg ihop klasshat med ”homohat, rashat, religiöst hat, kvinnohat” och tecknade en dyster bild av de europeiska stämningarna 2012: ”Stöveltramp på en kant. Klasskamp på en annan.” Hon efterlyste besinning. Varför kan inte folk bara sluta hata och ta det lite liberalt lugnt?

När jag gick på gymnasiet – som ung medelklassman med kulturella intressen gick jag förstås den treåriga teoretiska samhällslinjen – for jag en gång till Danmark på fylleresa. Där stötte jag ihop med några gossar som gick på samma gymnasium, dock den tvååriga praktiska handel & kontor-linjen.

Som man lätt gör när man kolkat för många Bjørnebryg så inbillade jag mig att jag och de var goda vänner – vi hade aldrig pratat tidigare – och hade en rå men hjärtlig jargong sinsemellan. Jag nudge-nudgeade dem därför med armbågen och sa: ”HK är en rätt dålig linje va?”

Det tyckte inte de var roligt. De blev tvärtom förbannade. Jag förstod inte varför. Det hade ju inte gjort mig nåt om de hade sagt nåt taskigt om min linje. Oturligt nog hamnade vi sen på samma tåg från Malmö, och väl hemma i Eslöv sprang HK-gänget ifatt mig, omringade mig och fortsatte den utskällning de påbörjat i Köpenhamn.

Olika påståenden slungades mot mig. De förklarade att samhällslinjen var en jävla snobblinje. Jag – som själv hasade runt i svartfärgad rock från Ö&B och Getta Grips med utanpåhättor – protesterade förvirrat. De påstod vidare att ”alla som går samhäll och ekonomisk har portfölj!” Jag – som hellre skulle gå med en solkig tjurpung som skolväska än ta i nåt så hyperborgerligt som en attachéväska – förstod ingenting. Sen knuffade de mig mot några cyklar och skrattade åt det dråpliga i att jag slog mig.

Historien ligger prydligt märkt och rubricerad i mitt stora skamregister, saker jag hatar mig själv för att ha gjort och som jag plockar fram och går igenom varje gång jag gör nya saker som jag hatar mig för. För i backspegeln inser jag förstås att jag var boven.

Jag hade ingen rätt att hysa några åsikter om deras linje. De visste redan att deras val betraktades som sämre än mitt.

Visst, pöbelhopar som knuffar in ensamma snubbar i cykelställ är ingen vacker syn. Men i deras ögon var jag Översittaren, en verbal jävel som skulle plugga hela tre år på gymnasiet, kanske gå på universitetet, följa kultursidesdebatter, läsa Heidi Avellans blogg, göra radio, ge ut böcker, skriva i Faktum, äga problemformuleringsinitiativet.

Kanske såg de intuitivt framför sig att jag en dag skulle försörja mig på att skriva texter som aldrig skulle handla om hur det är att ha låga betyg och tycka redan två extraår i skolan är en mara, utan om små detaljer inom kultur- och nöjesliv som jag fått personliga kickar av att googla fram inne på mitt eget hyrandes kontor, på arbetstider som jag själv valt.

Jag är generellt ingen vän av hat, men vad tycker Heidi Avellan och övriga svalt besinnade liberaler att människor ska känna när någon ställer sig ovanför dem och pissar ner? Klassglädje? Klasslikgiltighet? Klassförnöjsamhet? Klasstolerans? Klass-gilla-läget?

Köper man analysen att vi lever i ett klassamhälle så tror jag att man också måste köpa att frustrationen över att stå nedanför leder till hat uppåt. Köper man inte den analysen så tror jag att man lurar sig själv.

Dom kallar oss kristofobiker.

I ett antal år har jag skrivit för Aluma, hemlösas tidning i Malmö-Lund-regionen. Det har jag bland annat gjort för att det har varit en anständig tidskrift som vägrat att se sin verksamhet som en välgörenhetsinrättning utan tvärtom vågat föra upp de socialpolitiska frågorna till debatt. En tidning som till synes finns till för att ge hederlig inkomst till de hemlösa försäljarna hade i princip kunnat fyllas med sudoku och textreklam efter maximen ändamålen helgar medlen.

Alumaredaktionen har producerat en skrift som inte bara varit en förevändning utan också haft ett innehåll.

Nu har nyckelpersoner inom Alumaredaktionen frikopplats från sina jobb under förnedrande former, och andra har i solidaritetens namn sagt upp sig själva. Inte minst har försäljarna själva visat sin sympati med en redaktion som de känner har stått på deras sida. Inom kort kommer den göteborgska varianten, Faktum, att börja säljas också i Malmö. Den nye verksamhetschefen har visat sin syn på demokrati genom att hota med stämning av de Alumaanställda som gått över till att redigera och distribuera Faktum.

Bakgrunden har tecknats bland annat i Sydsvenskan: det bolag som äger Aluma, Comintegra, valde att byta ut Alumas verksamhetschef och samtidigt lägga över uppdraget som ansvarig utgivare på den nye chefen. Chefredaktörens utrymme skulle därmed kraftigt begränsas. Detta hade kanske i sig inte varit kontroversiellt om inte denne nye verksamhetschef under åtta års tid arbetat som marknadschef åt – Livets ord.

Livets ord är den svenska väckelserörelsens mest skamfilade församling/kyrka/organisation/företag. För svenskar i gemen är det väl mest ett skämt: begreppet ”Livets ord” associerar till gamla tevebilder på en maniskt tungomålstalande pastor Ulf Ekman och en schlagerdrottning som lät sig vigas med en norsk vätesuperoxidpredikant.

På åttiotalet visades Livets ord upp som en extrem, ett udda exempel på den amerikanska karismatiska väckelserörelsens enda fäste i Sverige. Det hette att Livets ord uppmanade föräldrar att aga sina barn och handikappade att sluta synda. 1991 skickade Expressen in en reporter undercover och kunde rapportera om en sektartad verksamhet där många miljoner stoppades undan i paret Ekmans privata flygplan.

Under senare år har en uppfräschning av varumärket genomförts. Samtidigt har församlingens inkomster – och därmed inflytande – dock ökat. En uppenbar strategi från församlingens håll har varit det beprövade martyrkortet (Lex Jimmie Åkesson). I uttalanden från Alumas nytillträdde verksamhetschef – och Livets ords före detta handgångne man – jämför han sig själv med Historiens Mest Utsatta:

Om jag hade varit jude och du hade sagt ”Johan, jag har hört rykten om att det är väldigt många judar på Comintegra och du har blivit anställd för att du är jude”, vad hade det varit för någonting då? (Sydsvenskan 11-09-24).

”Kristofobiker” är ett ord i omlopp. Den som inte vill lyda under en chef som just tvättat agaassociationerna från en högerkristen sekt har ”beröringsskräck för kristen tro”. Den som inte vill att samme man ska vara publicistiskt ansvarig på en tidskrift som läggs i händerna på samhällets mest röstsvaga, får veta att hon är intolerant. Den försåtliga frågan ställs: hade samma reaktion uppstått om den nye ansvarige utgivaren vore muslim?

Svaret på frågan är troligen: nej. Inte om det vore en muslim som omfattar de demokratiska värderingarna. Hade det varit en av de procentuellt få muslimer som i slutna kotterier verkar för kvinnans underlägsenhet och trons rätt över förnuftet, så hade redaktionen antagligen agerat likadant. Och om det rört sig om en människa som tror på den kristne gudens existens men inte använder det som förevändning för att män inte ska få gifta sig med män eller kvinnor göra aborterande ingrepp i sina egna kroppar, så hade det heller inte varit ett problem.

Det förrädiska i retoriken är naturligtvis att Livets ord sätter likhetstecken mellan sin egen kristet färgade högerpolitik och tron på Jesus Kristus. Det är naturligtvis inte människors tro på ett högre väsen som är det kontroversiella. Hur fnoskigt jag personligen än kan tycka det vara att, trehundra år efter upplysningstiden, på allvar tro att jordens och människans uppkomst skulle vara något annat än slumpartad, så är det i sig inte problematiskt.

Livets ord är dock inte i första hand en kristen klubb där människor sitter beskedligt och pratar om hur trevlig Jesus verkar ha varit. Det är ett bolag med mångmiljonomsättning som sprider otvetydig politisk propaganda – en propaganda mot aborter, mot homosexualitet, mot Palestina, mot kvinnans frigörelse, mot förnuftsbaserad undervisning. Det är en församling som ser ett samband mellan mängd personlig framgång och mängd kärlek från Jesus.

Som representant för kultureliten, kulturmarxisterna, overklighetens folk, den skyddade upplysta medelklassen, erkänner jag mig gärna skyldig till fobi gentemot Livets ord.

Jag är livrädd för att den patriarkala vetenskapsfientliga högerkristenheten ska få ett starkare grepp om ett land som kämpat sig till sekularisering och som bör vara stolt över det.

Jag är också paranoid nog att tro att det finns en tanke bakom att Comintegra plötsligt petar in en marknadschef från landets mest iögonfallande högerkristna sammanslutning på Alumas bägge nyckelpositioner.

Och kalla mig antidemokrat, men jag vill inte medverka till att Malmös hemlösa går runt och säljer propagandamaterial för dunkla värderingar. Jag hade känt samma motvilja om Björn Söder plötsligt hade dykt upp som ansvarig utgivare för regionens bäst distribuerade tidning. Någonting djupt inne i mig hade befarat att han inte bara hade satt sig där för sin oändliga altruisms skull.

TILLÄGG: en förkortad – och kanske förbättrad – variant av den här texten publicerades i Sydsvenskan under rubriken ”Debatt”. Livets ords nya mediestrateg svarade – och jag svarade honom.

Död för liv. Rapport från fosterlandet.

Text från tidningen Aluma, hemlösas tidning i Malmö-Lund, som i sitt juninummer hade tema abort. Jag har inte publicerat den här tidigare eftersom CTRL V-funktionen inte fungerat i det här bloggverktyget. En varning: det är ingen festlig text. Den är heller inte särskilt utmanande eller provocerande för en genomsnittssvensk. Den är heller inte direkt aktuell. Men fenomenet fascinerade mig.

30 september 2001. Rockford, Illinois, sexton mil nordväst om Chicago. Två dagar tidigare har den federala domstolen lagligförklarat abortpillret RU-486, innehållande ämnet Mifepriston (i Sverige är tabletten känd som Mifegyne). Detta har föranlett pro choice-rörelsen National Abortion Federation att skicka varningar till USA:s alla abortläkare och –kliniker. Nya abortvänliga lagar har tidigare haft en tendens att sätta tändstickor till den bensinindränkta ilskan hos de hätskaste abortförespråkarna.

Och mycket riktigt. 08.15 på morgonen brakar en bil in i väggen på Rockfords enda abortklinik. Ut ur vraket raglar en man, som ur bilens koffert trollar fram en yxa och höjer den. Besinningslöst men metodiskt börjar han så att hugga sig igenom klinikens entrédörr, uppenbarligen i syfte att ta sig in och fortsätta hugga omkring sig. Han hejdar sig när han hör två dova pistolskott, avlossade till varning. Klinikens ägare, Gerald W. Webster, har hörsammat varningen från NAF och övernattat på jobbet med sitt skjutvapen under huvudkudden.

När tumultet lagt sig beskrev Webster situationen för tevekanalen ABC:s reportrar: ”Han hade huggit huvudet av mig om jag inte beväpnat mig med en tolvmillimeters pistol. Jag tackar Gud och pistolen att jag lever.”

Mannen med yxan och den före detta bilen hette John Earl. Fördomen säger att den som i vredesmod försöker hugga sönder en läkarmottagning är en ensam galning, en asocial psykopat, en Unabombare, gärna bosatt i en vindpinad skev stuga tillsammans med ett gäng icke-kastrerade katter invid en skog dit solen aldrig riktigt når.

John Earl var präst. Sedan ett år tillbaka var han herden som ledde lammen i S:t Patrick’s Catholic Church i grannstaden Rochelle. Av församlingsborna var han högst respekterad. Vid högmässan dagen efter Earls yxakrobatik fällde en av hans församlingsmedlemmar det förvånade och högst motiverade omdömet: ”Man förväntar sig inte att en präst ska göra sådant.”

Det är lätt att hålla med. Man förväntar sig faktiskt inte att präster ska gå bärsärk med bil och huggvapen på sjukvårdsinrättningar. Man förväntar sig kanske inte att någon ska göra det, men allra minst de som predikar Jesu ord om kärlek och tolerans. Och allra allra minst med motiveringen att de agerar mot mord och våld.

För det är ju det de säger sig göra, de militanta abortmotståndarna. De agerar mot mord och våld riktat mot de ofödda oskyldiga varelserna i moderskveden som så kallblodigt tas av daga av cyniska läkare. Och hur är det nu man bäst hindrar våld från att utföras? Uppenbarligen genom att utföra våld.

Logiken är inte alldeles glasklar. En talesperson för antiabortrörelsen kommenterade Fader Johns egenartade påhitt med yxan: ”Det är svårt att stå bakom den här sortens tilltag när man är för livet, men vi står definitivt bakom honom i att stå upp för livet.”

Eftersom Sverige är ett land som tror mer på namninsamlingar och mötesformalia än på rått våld så har vi aldrig haft något dödande i livets namn. I USA beräknar man däremot att det mellan 1997 och 2009 utfördes 17 mord, 383 dödshot och tre kidnappningar mot och av abortläkare och -klinikpersonal.

Därutöver 41 bombningar, 175 mordbränder samt 646 bombhot mot abortkliniker.

Plus givetvis vanlig hederlig förföljelse via avancerade nätportaler där bild och adress till gynekologer och obstetriker hängts ut med en underförstådd uppmaning till den som har ett gevär stående.

Och ovanpå det har minst 554 brev med påstått mjältbrandspulver skickats till olika fosterfördrivare, för all del av en och samme flitige brevskrivare.

Under 1980- och 1990-talen gäckades Staterna också av The Army of God, en terrororganisation särskilt inriktad på abortläkare. De tog på sig ansvaret för mord, kidnappningar och mordbränder och gav inte minst ut Army of God Manual med handfasta tips på hur man smidigast mördar abortkliniksanställda.

Nu är väl alla dessa förövare att betrakta som extremister, för att inte säga galningar, men liksom våra Lasermän och Breivikar legitimerat sina främlingshatiska handlingar genom tidens invandrarkritiska stämningar, ser abortläkarmördarna sig som en del av en opinion.

I juli 2001 dödades en vakt utanför en abortklinik i australiska Melbourne. En taleskvinna för landets antiabortrörelse Right to Life uttalade sig då: ”Ofödda barn dödas där. När du vet det är det inte överraskande att någon vill ta lagen i egna händer.”

Något man kan tolka som ett sätt att säga jag försvarar inte handlingen – men jag förstår den. Vilket fortfarande är ett märkligt uttalande från en organisation som säger sig försvara liv.

Även om den amerikanska antiabortrörelsen överlag naturligtvis inte försvarar bombhot och överlagda mord, så genomsyras deras retorik av en märklig fixering vid blod och våld och naturalistiska detaljer. På hemsidor och affischer demonstrerar abortmotståndarna med något som liknar vällust hur foster klipps sönder, mosas, mals, hackas, skärs i bitar, slängs i papperskorgar och kastas till husdjuren. Exakt var de fått sin information framgår inte; de abortläkare jag känner till har inte för vana att hamra sönder foster.

Associationerna går till de sedlighetsförespråkare som gärna vältrar sig i inlevelsefulla beskrivningar av exakt hur omoraliskt och snuskigt och könsligt folk beter sig. För att verkligen understryka hur otäck aborten – eller pornografin – är så visar vi pedagogiskt upp den med perfekt skärpa på alla inzoomade delar.

Man kan också fråga sig: om nu de hängivna abortmotståndarna anser att varje befruktat ägg är ett människoliv med okränkbar rätt – är det då inte väldigt oetiskt att visa demolerade lik på sajter och plakat? Hade de gjort likadant om det gällde vuxna människor som mördats? Gäller inte rätten till människovärdigt liv även efter döden?

Intressant i sammanhanget är att Bibeln, den där boken som påstås vara utgångspunkten för kristnas livssyn, inte har mycket att säga i ämnet aborter. Ändå utfördes troligen aborter redan när Bibeln nedtecknades. På området underliv har människan alltid varit uppfinningsrik. Den enda gång fenomenet över huvud taget nämns är i 2 Mosebok 21:22: ”Om någon under ett slagsmål stöter till en havande kvinna så att hon får missfall men ingen annan skada sker, skall han böta vad kvinnans make kräver, sedan värdering ägt rum.”

Det vill säga Bibelns Gud fördömer egentligen inte aborterna – Han överlåter ett eventuellt fördömande till den gravida kvinnans make. Och har denne i fråga ingen åsikt i ämnet, eller tycker han rentav att det var lite skönt det som skedde, så händer ingenting. Detta kan jämföras med påföljden för mord: ”Den som slår ihjäl en människa skall straffas med döden” (2 Mos 21:12).

Med andra ord jämställer Bibeln inte alls abort med mord, eftersom det ena bestraffas lättvindligt och det andra obönhörligt. Den som nu anser att det är just Bibeln – ett tvåtusenårigt hopkok på gamla regler, släktlängder, dikter och myter – som ska vara rättesnöre, har alltså egentligen inget att hålla fast vid.

För att ändå få sin egen världsbild att passa in med Bibelns, har somliga alltså på eget initiativ bestämt sig för att abort faktiskt är en form av mord. Där är nämligen Skriftens ståndpunkt otvetydig: ”Du skall inte dräpa” (2 Mos 20:13). Men för att få andra att efterleva denna devis, har av allt att döma en skara människor valt att ta till bomber och gevär. Vilket antyder en egendomlig – om än inte alls originell – tolkning av Bibeln: ”Du skall inte dräpa – men jag skall”.

Politiskt inlägg.

Jag vill ju egentligen inte ta ställning i frågor. Särskilt inte känsliga; dit räknas allt från Israel till vilken mognadsgrad en avokado bör ha uppnått vid perfekt förtäring. Det är så jobbigt när folk blir arga, särskilt om det är människor med bättre argument och en massa statistik som kommer och hackar hål på alla ens djupt kända känslor. Bättre vara hal och ironisk, bättre säja att allt är på skoj och larv.

Men det här med snubben som fällts för 51 TECKNADE bilder av så kallad barnpornografisk karaktär är inte värdigt ens den svenska varianten av demokrati, dvs. demokrati med ärvt statsskick, dvs. skendemokrati. Åtalet har naturligtvis inte ett piss med nån vilja att skydda några stackars kids att göra (ingen lär ha tagit skada om inte konstnären ritat med spetsig penna direkt på någons hud). Det är istället ett utfall av a) glädje över att styra och ställa med andra människor, och b) gammal hederlig sexualneuros.

Den fällde uttalar sig själv här. Läs det gärna. Det är ganska angeläget. Kom ihåg att alla inskränkningar av demokrati börjar med det majoriteten finner misshagligt.

En stor dag i Hasse Alfredsons liv.

Mannen ungefär i mitten är ett universalgeni. Han gjorde 1961 en sketch med Povel Ramel betitlad ”Tusenkonstnären”, som också blev titeln på en samlingsplatta. Som liten – jag skulle tippa att jag var sex – tolkade jag det som Hasse Alfredsons faktiska titel. För han var ju tusenkonstnär.

Han hade gjort revyer. Varenda gång jag var sjuk tiggde jag till mig en lp med ljudupptagningar. Han hade gjort filmer. Äppelkriget såg jag på en reprisbiograf och tyckte att den var fantastisk även om min morfar redan berättat alla skämten i bilen dit. Han hade skrivit böcker. Ett par av dem hade jag läst och uppskattat: Blommig falukorv, Varför är det så ont om Q?. Ett par av dem hade jag hittat i min mors bokhylla och känt på mej att de var roliga: F – en roman, Rosa rummet.

Så när min lågstadielärare frågade vad jag skulle bli som stor så svarade jag, utan baktankar, ”tusenkonstnär”. Det är fortfarande min ambition, även om jag sen dess tvingats inse att det krävs mer än bara viljan.

Mannen – nåväl, ynglingen – längst till höger är en man ännu utan skägg. Det är istället en man med ett väldigt yvigt hår, nåt konstigt halssmycke, murarskjorta, jeans som han kan ha färgat själv och en blick som signalerar att han minsann inte upplever sitt sjuttonåriga livs då största ögonblick utan bara är besvärad över att nån envisas med att föreviga det.

Vi hade alla vunnit nån sorts uppsatstävling. Hasse Alfredson satt med i juryn. Han var vid tillfället Skansenchef. Det är därför vi poserar vid nån gammal hantverkarbostad som Hazelius låtit släpa dit från typ Leksand hundra år tidigare.

Han längst till vänster på bilden var moderat och hade klätt upp sej för den stora dagen. Alfredson fattades en knapp i kavajen och hade matfläckar på mockaskorna. Det gjorde att jag kände mej ännu mer befrändad med honom, även om jag så klart tagit på mej mina finaste kläder.

Uppsatsen förväntades handla om ungdomar och Europa och mitt bidrag var nån sorts politisk-poetisk apell om att dansa pogo under stjärnhimlen och annat som jag kanske inte står fullt och fast för arton år senare. Men Maria Küchen satt i juryn och sa att alla i juryn utom Lena Adelsohn-Liljeroth tyckte min text var bäst. Kanske menade hon vad hon sa, för hon släpade med mej till en poesiscen vid Kulturhuset där jag fick stå på scen med Bodil Malmsten och Sven Lindqvist och läsa min text för tolv japanska turister. De såg något konfunderade ut, men Lindqvist blinkade till mej på ett välmenande sätt som sa ”om femti år kanske …”

Det var så klart mycket större än jag ville erkänna då. Jag omnämndes som ”17-årige poeten Carl Lind” på Svenska dagbladets kultursida, veterligt enda gången den tidningen skrivit om nåt jag varit inblandad i. Det var så klart trevligt, men den stora vinsten var att Hasse Alfredson läst nåt jag skrivit och – åtminstone enligt Maria Küchen – tyckt om det.

För den där kärleken till den där mustaschen satt i. Och sitter i. I tretti år har jag hållit honom som en hjälte. Även under min tonåriga rebelltid. Jag skrev för övrigt ett sextisexsidigt specialarbete om Hasseåtage året efter att den här bilden togs. Då hade jag redan biografin jag skrev som trettonåring att luta mig mot.

Jag var ganska gammal när jag insåg att detta inte var normalt. Insikten gjorde mej rädd: var kanske allting annat hos mej också onormalt, konstigt, avvikande? Borde jag rentav förstärka det? Borde jag bära lila jeans?

Det tog mej lång tid att landa i förståelsen att vi alla är avvikande. Jag har för övrigt inte landat än. Jag blir lika lättad varje gång jag springer på en likasinnad – vilket händer, tack vare det välsignade nätet – som kan intyga att de är precis lika udda som jag.

Waters under broarna. Och över huvudet.

Jag har skrivit om dvd:n This Filthy World tidigare – den skönt bisarre undergroundregissören John Waters spoken word-föreställning där han berättar om sina filmer, om sitt liv som freak och om nya trender inom bisarr sex. Igår söndag såg jag honom live, på scen, i Malmö. I en halvfull salong. 30% bögar, 69% nördar och så min fiancée och nyfödde.

När jag gick på folkhögskola 94-95, längst in i det skånska mörkrets hjärta, satte vi oss på bussar med två byten för att ta oss till Lund och biograf Södran med kanske trettio sittplatser, där man fick lösa medlemskap i klubben Haunted House för att se typ en Waters-film och en Dario Argento från videokanon. Det kändes subversivt och givetvis är det så plasthummerscenen i Multiple Maniacs bäst bör njutas.

En annan gång såg jag och min fiancée Female trouble på en bögbiograf i San Franciscos Castro-kvarter. Med levande organist som förspel och många spontanapplåder från publiken under föreställningen. Det var också ett ypperligt obskyrt sätt att ta del av smaklösheterna. Bäst kändes applåderna efter skämt jag inte förstod, men som jag upplevde var kodade signaler inom en utsatt bögcommunity.

Plötsligt finns John Waters tillgänglig – hade jag inte varit en hämmad fan hade jag kunnat ta på honom – och det är för udda för att jag riktigt ska kunna ta in det som ett faktum. För min del hade det lika gärna kunnat vara ett hologram.

Han säger exakt samma saker som på dvd:n jag har i hyllan hemma och är klädd i lika konstiga överdesignade kläder. Enda gångerna känslan av Här och Nu infinner sig är när han börjar prata om ”Ausa Valdoo and Knottbi and the bride of Christ” och när han inte hittar rätt utgång i slutet utan fumlar runt bland de svarta tygsjoken.

Men det spelar ingen roll. På morgonen läste jag en artikel om Björn Söder – Sverigedemokraternas partisekreterare, som vill eliminera alla kulturbidrag utom till vikingamusuem och folkdräktssamlingar, som vill påminna om att steget från Pride-parader till tillåtet tidelag är försvinnande kort, som vill inskränka tandvård för de papperslösa, som vill skapa ett samhälle av beskäftiga lillgamla män i gråa Brothers-koftor och de flickor som kan tänka sej att ligga med såna – och efter ett sånt adrenalinpåslag är det en fröjd att svalka av sig i Waters historier om att se Bergman på LSD ihop med överviktiga transvestiter.

När Waters inte gör film om sexmissbrukare eller seriemördande hemmafruar, åker han runt i USA och propagerar mot dödsstraff och undervisar fångar på kåkarna (som inte sällan tycker att han är en sjuk jävel).

När Söder inte står och spottar fradga över att misshandlade människor på samhällets botten får en kvarts tandvård, sitter han antagligen hemma och ondgör sej över att inte alla människor vill ha en mjuk grå kofta från Brothers.

Waters manar till tolerans och öppenhet. Söder manar till Brothers-koftor i ljusgrått. Det smärtar mig att Waters gör det till halvfulla salonger samtidigt som koftkillen verkar vara på väg in i riksdan.

En ung Waters (redan då i hallickmustasch) bredvid Divine utan drag (och dessutom i livet). Male bonding när den är som minst male och mest bonding.

Han lever!


Z – han lever (1969) är en av de bästa politiska filmer jag sett. Troligen för att den a) väljer komedin som form och b) anonymiserar alla autentiska förebilder. Vi vet att regissören Costa-Gavras och kompositören Theodorakis var greker, och vi anar general Papadopoulos militärjunta mellan raderna, liksom Francos Spanien, Hitlers Tyskland och Orwells 1984. Dessutom annonserar inledningstexten att ”varje likhet med verkliga händelser eller personer, levande eller döda, är ingen slump. Den är avsiktlig.”

Filmen utspelar sej dock i ett icke namngivet land där folk pratar franska. Hittepå-namnen på människor och partier gör filmen till ett tidlöst dokument om förtryckets taktik och mekanismer.

”Z” är historien om hur polis och militär i en skendemokrati hetsar pöbeln att döda oppositionsledaren. Det är svettig paranoia och komplicerad konspirationsteori. Det är framprovocerat våld, arrangerade självmord och ett samhälle där den fysiskt starke formulerar sanningen. Trust no one. Diktatur är demokrati.

Det är en film som upprör. Och inte fan blir jag mindre upprörd för att Costa-Gavras använder farsen som form. Tvärtom. Att man inte ska skoja om det fruktansvärda är som bekant nåt de präktiga hävdar för att själva framstå som mer engagerade. Hellre lägga huvet på sned och säja ”usch så hemskt” och se till att alla ser ens krokodiltårar.

Filmens komiska höjdpunkt – om man nu går med på att tragik är komiskt – kommer i eftertexterna. Skämtet – som kanske hade varit ännu roligare om det inte var på allvar – har Costa-Gavras snott rakt av från Papadopoulos. Punkt för punkt listas allt som grekjuntan tyckte var viktigt att förbjuda:

* långt hår
* kort-kort
* Sofokles
* Tolstoj
* Mark Twain
* Euripides
* att krossa glas på ryskt vis
* strejk
* Aischylos
* Aristofanes
* Nationalencyklopedin
* Eugéne Ionesco
* Jean-Paul Sartre
* The Beatles
* Edward Albee
* Harold Pinter
* tryckfrihet
* sociologi
* Samuel Beckett
* ”den homosexuelle” Sokrates
* Fjodor Dostojevskij
* Maksim Gorkij
* Vem är vem?
* modern musik
* populär musik
* modern matematik
* bokstaven Z – som betyder ”han lever”

Så skar den fascistiska juntan bort inte bara den västerländska civilisationen, utan också den egna stolta kulturhistorien. Filosofin, dramatiken, epiken, lyriken och demokratin raderades bort ur skolböckerna och beslagtogs från biblioteken. Så var det är 0 på nytt och människan hade aldrig lärt sig att tänka.

Ikväll går vi alla ut på och krossar glas på ryskt vis, läser högt ur Vem är vem? och trallar ”Ob-la-di ob-la-da” för att manifestera vår rätt att tänka på vad vi vill och skratta åt det läskiga.

På bilden: en glad fascist.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén