Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: kalle lind får post Sida 1 av 2

På västkusten intet nytt.

Älskade göteborgare, ni är er lika. Inga i världen kan kombinera subkultur, revolutionslusta och aggressivitet med rena pajaskonster. Här på bloggen har vi tidigare nämnt de stålhårda kämparna i kpml(r) och deras förkärlek för vitsar och revy, eller den lokalradiostation som i åttiotalets begynnelse härbärgerade Janne Josefsson och Lasse Brandeby som ringde Pinochet och spelade Victor Jara i direktsändning, Frank Gunnarsson med Sverigerekord i radionämndsanmälningar och Claes Malmberg, som gjorde vad han kunde för att bli Västsveriges Lenny Bruce – samt Leif ”Loket” Olsson, som gillade dansband och handboll.

Hela En man med ett skägg-redaktionen är rörande överens: vi älskar er.

Och lika glada som vanligt blir vi när boken Stad i rörelse dimper ner i brevlådan. Sociologiprofessor Håkan Thörn skildrar hur områdena Haga i Göteborg och Christiania i Köpenhamn på sjuttiotalet blev ”skandinaviska centrum för urban alternativkultur och politisk aktivism”, platser för svartklubbar, ockupanter, demonstranter, proggare, punkare, såna som drömde stora drömmar, såna som gillade att måla plank i glada färger och politiska cannabisstöpare. Och varför gick muffinsgentrifieringen av Haga igenom medan christianiterna fortsätter motståndet, så snöiga de är?

Men det som gör att hela EMMES-redaktionen spricker upp i ett enda bullrigt skrockande, är omslagsbilden. Man behöver inte fundera många sekunder på i vilken stad den är tagen. Unga alternativa människor bär skinnpaj och röker cigaretter, intar rivningshus och hänger ut banderoller. En banderoll är skriven i desperation: ”VI HAR INGET VAL”. En banderoll försöker ta kommandot: ”HEJ VI BOR HÄR”. En banderoll berättar att vi gillar roliga gubbar med festlig kostym och damorkester: ”KURT OLSSON FAN CLUB”.

För första och enda gången kommer jag nu i skrift att parafrasera Fredrik Virtanen: bara i Göteborg, barn, bara i Göteborg.*

* Då ska det tilläggas att Virtanen själv, under sin tid som NY-korre för Aftonbladet, parafraserade skvallerkolumnisten Cindy Adams (jag tillhör inte dem som skriker ”stöld” när någon låter sig inspireras av andra ord och handlingar). Adams avslutade oftast sina krönikor i New York Post just med frasen ”Only in New York, kids, only in New York”.

Nittio – och inget annat! – jävla getingfrågor!

Det händer att jag får mejl från läsare. De är alltid läsvärda. För ett stycke tid sen fick jag tips om den här boken.

Mejlaren hette Bertil och jag kan inte se varför inte också ni borde ta del av hans angelägna rader:

Jag hittade denna lilla getingbok på en loppis och tyckte att den var lite småskojig med sitt kuriösa innehåll av såväl ditt som datt om både små och stora frågor. Dock upptäckte jag efter en stunds läsning och till min häpnad att själva boktiteln om getingars eventuella edibilitet var en spörsmål som vare sig tas upp eller besvaras i boken. Någon sådan fråga existerar helt enkelt inte mellan pärmarna, trots att merparten av bokens 200 sidorna pryds av just detta surrande lilla flygfä, i form av en illuster liten krumelur i marginalerna.

Denna titelmässiga getingbrist gav idé och vidare inspiration till att kolla sanningshalten även i boktitelns andra halva, ”Och 101 andra frågor”. Döm om min förvåning när jag efter såväl genomräkning som om- och kontrollräkning kunde konstatera att även detta var såväl bluff som båg, tillika lögn och förbannad dikt!

Boken innehöll blott 90 (nittio) frågor, inte 101, utöver den redan uteblivna getingfrågan. Bokens titel innehåller därmed inte ett enda sant ord! Falsk marknadsföring å det grövsta, IMHO.

Men historien är inte slut ännu. Nyfiken i en strut som man ju är tyckte jag att saken måste kollas upp med Brombergs förlag, vilken förklaring som fanns till att det gått som det gick och varför såväl getingar som frågor saknades i en bok som lovade sådana tämligen runt men höll generande tunt. Det visade sig att det hade Brombergs inte en aning om.

Jag talade per telefon med en dam som jag uppfattade heta Nina Rock, och hon sade sig inte ens känna till bokens existens. Hon hade bara jobbat hos Brombergs i fyra år, och eftersom bokens utgivningsår var två år ännu tidigare så hade hon ingen koll på dessa sakernas tillstånd.

Hon tillstod dock att det var lite märkligt att bokens titelfråga (Finns det något som äter getingar?) inte återfanns bland bokens insidor. Lika märkligt ansåg hon även det faktum vara att undertitelns 101 frågor vid kontroll visat sig vara bara 90.

Någon förklaring kunde hon däremot inte ge av tidigare nämnda skäl (diskrepansen mellan utgivningsår och anställningsår), men lovade att kontrollera saken med någon redaktör som varit med vid den tid det begav sig samt återkomma med besked i ärendet. Någon sådan redaktör fanns inte inne vid mitt frågetillfälle, då bokmässan i Göteborg pågick för fullt och större delen av Brombergs personal fanns där.

Då jag inte hörde något från Brombergs beslöt jag mig efter någon tid att ånyo ta kontakt och höra hur det egentligen låg till med getingboken. Åter fick jag Nina Rock i luren, och hon bad initialt om ursäkt för att hon inte hade återkopplat och hört av sig. Hon kunde nu dock meddela att intet nytt framkommit i ärendet.

Hon hade hört sig för, sade hon, och fått besked om att det inte fanns någon i Brombergs nuvarande personalstat som visste något om de frågor jag undrade över. Ingen visste heller vem som varit ansvarig redaktör för boken, ”det var ju så länge sedan” (sex år) och det var tyvärr heller inte möjligt att kolla upp saken via något arkiv. Sade hon.

Jaha, sade jag. Vad gör vi nu då? undrade jag vidare. Jaaa…, sade Nina Rock, boken är ju utgången och vi har inget ex kvar, så vi får väl försöka leva med den osäkerhet som finns. Det är inte mycket att göra åt. Tablå och ridå. Så går det till i verkligheten, i Sverige, idag (för att tala med salig Kurt Olsson).

Så skrev alltså Bertil till mig. Och för att inte löpa risken att reproducera en lögn lånade jag sagda bok på biblioteket, bläddrade noggrant efter en getingfråga och räknade antalet frågor. Bertil hade förstås rätt. Ärevördiga Brombergs har alltså gett ut en bok där både titel och undertitel är käpprätt åt Häcklefjäll. Jag gissar att detta inte hör till de största problemen i världen just nu, men visst låter det som ett ovanligt slappt redaktörsskap?

The Reine in Spain stays mainly in the plain.

Ibland får jag mejl från läsare som gör mig upprymd och sprallig. Främst förstås för att det tydligen finns mottagare för oss som sitter och toksänder rakt ut i cyberrymden, men även för att de oftast besitter kunskaper som vidgar mitt universum.

Nina B skriver apropå ett gammalt inlägg om den unge Reine Brynolfssons serietecknarkarriär:

Jag har turen att äga några nummer av Jules Verne-magasinet (Tidskrift för Science Fiction & Fantasy), en publikation som bestod av sparsamt illustrerade kvalitetsnoveller inom dessa genrer. Sam J. Lundwall var redaktör. Flera av illustrationerna var det Hans Arnold som stod för, men nästan lika många är gjorda av Reine Brynolfsson. Den tidigaste jag har hittat är från 1972, han kan alltså inte ha varit mer än nitton år när han gjorde den. Bilderna är ofta fina.

Nina skriver vidare om det ärevördiga magasinets övriga innehåll:

Kontaktannonserna i den är desperata. Hela tidskriften är ett rop på hjälp, kan man säga. Den var definitivt före sin tid. 

Här är några exempel på de annonser som trängs mellan novellerna, önskas köpa och ”rymdnotiserna”:

KONTAKT ÖNSKAS

”Jag är 23 år och något à la äventyrare. Är du flicka och kan tänka dig (om vi kommer överens) att flytta till en marockans atlantby på ett halvår – till att börja med? Mycket pengar behövs inte.

Svar till ’Ett intressantare liv’

”Halvgammal, ful, något luggsliten sf-fan – med en mindre summa guld – önskar kontakt med ung (19-24 år), vacker sf-intresserad tjej.

Svar med foto, gärna i rymddräkt, till: ’Rymdskeppare’

”Android önskar någon form av bekantskap med fullt utrustad flicka i 20-årsåldern, som önskar bosätta sig på norra Venus.

Svar med helhudsfotografi till: ’Felfri XB34:6″

Jag har full förståelse för resonemanget i Nina B:s avslutning:

Jag skulle skicka dig ett nummer om jag inte älskade dem lika högt som min Galago-samling.

Det gamla massnöjespartiet.

Aaah! Minns ni? De var inget missnöjesparti – Ian Wachtmeister lekte lite med ord och så var de ett massnöjesparti! Som vi skrattade! Som vi kluckade! Som vi  gnäggade! Och ändå gnäggade ingen högre än Ian själv.

Och vilka härliga budskap de hade! Min favorit är ”Förbjud förbud”, med ”Stoppa ensamheten” som god tvåa. Jag räknar till nio skyltar med paroller, varav åtminstone två skulle vara möjliga att förverkliga i praktiken: ”Ingen nöjesmoms” och ”Inga lapplisor”. ”Fri fart” är ett gränsfall, för någon form av hastighetsbegränsning, t.ex. utanför Bert Karlssons sommarhus i Grebbestad, ville väl också Ny Demokrati ha.

Och okej, ”EG-skatt” är säkert också realiserbart. Innan ”vi” gick med i unionen så fanns det ju EG-priser på krogen, så rent teoretiskt skulle det väl gå att införa EG-skatt. Eller menar de att vi skulle börja betala skatt till EG? Det är så klart högst möjligt att göra verklighet av, men exakt var det festliga ligger i det återstår för galoschdragarna att förklara.

På nåt vis blir jag lite vemodig när jag ser det här. Ny Demokrati var ett slapstickparti, med fler clowner än mörkhyade på sina vykort. De gick kanske inte att skoja bort – inte när några procent av svenska folket fick tuppjuck och gav dem riksdagsmandat – men i alla fall att skratta åt.

Nota bene: skratta åt. Även om Ian Wachtmeister själv såg sig som en skojfrisk rackare, så var det just det faktum att han såg sig som en skojfrisk rackare som vi skrattade åt. I själva verket var han ju inte det minsta lustig. En brukspatron i beppehatt. En Harry Franzén med adelsnamn.

Men hursomhelst: idag har deras mantel plockats upp av Sverigedemokraterna och de har ju aldrig gjort nån på gott humör. Vi har väl alla drömt mardrömmar om att behöva sitta ensam med Jimmie Åkesson i en lastbilshytt. Vi har väl alla kallsvettats vid tanken på att behöva konversera Björn Söder på ett cocktailparty. Jag har haft skabb som varit festligare än Kent Ekeroth.

Ny Demokrati var surrealism. Sverigedemokraterna är svartvita foton på dammpartiklar.

Man trodde ju inte att man skulle säga det när de straffat ut sig ur riksdagen, och desperat försökte lansera Owe Thörnqvist och Ricky Bruch och Pelle Svensson som partiledare (gärna utan att först fråga om de ville), men så här arton år senare så saknar man dem lite.

På samma vis som en cancersjuk saknar tiden när han bara hade hemorrojderna som plågade honom.

P.S. Stort tack till Jan-Erik Nilsson som haft vänligheten att skicka mig detta gamla vykort. Och inte bara det – jag fick också cd-kompilationen ”En massiv överdos Thore Skogman”. Fyrtiosju Skogmanlåtar! Och då finns det de som har fått rejäla snedtändningar bara på ”Rökt gök med lök”.

Rapport från Ersboda.

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag (i förra veckan) fick ett mejl som tipsade om Henning Sjöström-föreställningen i Ersboda Folkets hus. Jag har nu fått ett mejl från samme läsare (Tobias Levander) som tog sig tid att besöka showen. Det tackar vi alla honom för. Levanders mejl in extenso:

Jag kunde förstås inte hålla mig borta, då jag råkade befinna mig i Umeå. Föreställningen var rätt välbesökt. Troligen var jag (36) den yngste i publiken. Den genomsnittlige besökaren var troligen född före 1940, vilket väl kan antyda att denna blogg inte medverkat till att få iväg läsarna till detta evenemang. [Det ska vi i och för sig inte vara så säkra på, skriver man upprepade gånger om Hyland får man räkna med att snittåldern på läsarna kan vara rätt hög, bloggarens anm.]

Föreställningen bjöd på berättelser, musik, sång och även lite dans. De medverkande var en musiker på fiol och ibland gitarr, en lite kraftig och skäggig manlig skådespelare som stod för det bondska och mustiga och en duktig kvinnlig skådespelare som stod för huvuddelen av berättandet. Till skillnad från sin manlige motspelare kunde eller ville hon inte prata bondska, vilket hade den inte oväsentliga fördelen att man kunde förstå allt hon sa utan att ha vuxit upp i inre Västerbottens byar.

Berättelserna kretsade kring människor runt Burträsket (med en avstickare till en ort söder om Krylbo, då den vitt bereste gårdfarihandlaren Necka-Kaln vid ett tillfälle tagit stambanan och försökt sälja varor söderut) vid den tid då det gamla bondesamhället fortfarande levde kvar, men moderniteten gjorde sig påmind även i Västerbotten.

Ramen var ungefär den att gårdfarihandlaren Necka-Kaln (den manlige skådespelaren i väst och plommonstop) på bred bondska inledde olika berättelser, som sedan mer detaljerat berättades av den kvinnliga skådespelaren, med olika avbrott för antingen stämningsskapande fiolspel eller sång till gitarrackompanjemang. Den församlade publiken fick bl a höra om Lars Hansson som trodde han var Messias och blev inlagd på Umedalens sinnessjukhus i Umeå, försöken att flytta huset Albertina över det isbelagda Burträsket, en berättelse som tyvärr drog ut för länge på tiden.

Mest intressant var väl egentligen den avslutande historien (som inte utspelade sig i Burträsk-området) om det äldre paret som kom i konflikt med en hänsynslös gårdsherre och inte såg någon annan utväg än att ta sina liv, en klassisk historia om grym orättvisa. Till besvikelse för den här bloggens läsare ägnades föreställningen inte tid åt de mer mustiga och bisarra berättelser Henning Sjöström nedtecknat och som Kalle redogjort för.

Det närmaste man kom var kanske presentationen av Necka-Kaln som gammal. Han hade bl a hjärtproblem och var ofta tvungen att vila på soffan när han kommit fram till ett hus. Där låg han en stund och tog igen sig. När han var utvilad kom en tarmgasen i form av en rejäl brakfis som fick fönstren att skaka. Då sade Necka- Kaln: ”där släppte trycket på bröstet. Dags att göra affärer!”

Överlag en trevlig och väl genomförd föreställning jag är glad att jag besökte, vissa logiska luckor i historierna till trots (hur kan man misslyckas med att i sitt hem hitta något vassare än en trubbig och rostig såg, om man – som berättelsen säger – samma dag striglat sin rakkniv två gånger?). Som läsare av denna blogg inser jag dock snabbt att Henning Sjöströms berättelser innehåller guld som manusförfattaren helt missade att utnyttja.

Dags att bege sig till Ersboda!

Det var ett tag sen jag tog mig an vad jag kallar mitt fjärde barn, det vill säga den här bloggen. Av outgrundlig anledning har jag inte så mycket tid över när allt annat – nytt arbete, nytt projekt, relativt nytt barn – är överstökat. Därför värmer det mitt hjärta när läsare hör av sig med just den sortens information som alltid fått mig själv att ticka och som är den här bloggens ryggrad och aorta:

BERÄTTARFÖRESTÄLLNING

En berättarföreställning baserad på Henning Sjöströms skönlitterära karaktärer.

Det här är berättelsen om livet under 30- och 40-talet i byarna kring Burträsket i Västerbotten. Om de människor som levde här, de som inte nämns i historien, men som alla uträttade stordåd i det lilla. Om kampen för att få mat på bordet, för att få behålla de nära och kära och för att ha kvar sin stolthet. I föreställningen träffar vi gårdfarihandlaren Necka-Kaln som gärna slog sig ner i gårdarnas kökssoffor och berättade historier.

Två berättare och en musiker framför på ett personligt och livfullt sätt de vackra, otäcka och spännande berättelserna.

Onsdag 29/2 kl. 19.00
Biljett: 140 kr inkl fika.
Förköp: Ersboda Folkets Hus (Umeå) (090-) 18 00 02

Man vill ju veta: tar de också med Sjöströms historier om hur Hennings kompis ligger med en arabiska (”Safta för fan! Annars tar det eld i dig!”) eller om hur Henning nästan fylledräper sin kompis i en båt? Jag förutsätter att de plockar in den om hur Anselm producerar tarmgas, men den stora frågan är egentligen hur man lyckas komprimera ett så rikt material till en enda berättarföreställning.

Det är en bit mellan Malmö och Ersboda, men om jag bara ignorerar alla förpliktelser så borde det gå. Ses vi där?

(Stort tack, Tobias Levander!)

Någon skämtar med mig aprillo.

Öppnade min inkorg. Kollade min spam. Blev förvånad. Hittade följande:

Hej Kalle! Tack för dina frågor! Svar nedan.

Fråga: Kan man göra denna tarmreningskur hemma?
Svar: Ja man kan göra kuren hemma efter att
ha gjort den på kursgård 3 gånger
innan så att du är helt trygg med vad
som händer.

Fråga: Är det samma metod som visats på TV?

Svar: Ja det mesta är liknande.
Vi har våra variationer och det mesta är liknande

Fråga: Vad är tarmplack?

Svar: Vi har plack på tänderna och
vi borstar dem varja dag. Den slembildande födan
bildas av bland annat mjölk, mjöl och socker.
Genom att göra en tarmreningskur så blir
vi av med denna hinna och kroppen kan ta upp näring
på nytt.

Fråga: Hur kan du hålla ett så lågt pris GUA
tog ju 19.000:-?

Svar: GUA valde ett högt pris på sina
kurer så att man skulle förstå
värdet av denna reningsmetod.
De hade också föreläsningar och
förmaningar om vad som är bra att äta, mm.
Jag har valt att skala bort allt extra lull lull och
hålla ett lågt pris så att många
kan göra denna kur.

Fråga: Hur mycket bakterier har vi i tarmen?

Svar: Tarmen innehåller massor av bakterier, 1,5 kilo.
Vi har tio gånger fler bakterier i tjocktarmen än
celler i hela kroppen.

Sparar man alltid avföringen/slaggprodukterna
på en bricka för analys?

Svar: Nej inspektion är frivilligt, men jag
rekommenderar att man tittar efter så man
ser allt skräp kommer ut. Mvh Johan.

Vill gärna understryka att det inte är jag som ställt frågorna från början (som det brukar heta). Däremot är jag naturligtvis mycket tacksam för svaren.

Det kom mejl.

En vänlig själ med det ovanliga namnet www.erotiskhypnos.se har tagit sej tid och kraft att skicka följande mejl till mej:

Hej,

Boken om Erotisk Hypnos är en välskriven bok med handfasta tips och råd på hur man skall gå tillväga med sexuell hypnos. Boken är 30 sidor och finns för dig att hämta på:

[länk till pdf som jag lovat att plocka bort, bloggarens anm.]

Om du sedan tycker att boken är intressant och skriver om den på din blogg är helt upp till dig, skulle du göra detta ber jag dig hänvisa till www.erotiskhypnos.se där boken finns för försäljning.

Tack för din tid.

MVH

www.erotiskhypnos.se

Ja, så löd det. Inget konstigt med det så klart. Innan ni börjar dårklicka på hyperlänkarna vill jag varna att jag inte testat själv. Mitt intresse för erotisk hypnos stannar vid själva ordet. Det kan, rent teoretiskt, vara fråga om nån sorts troll. Ett hederligt gammalt erotiskt hypnostroll. Som sagt: ingenting konstigt.

Bloggpost om bokpost.

Lördagens bloggpost om en elevrådsordförande i en ministerkropp orsakade en del irritation i kommentarsfältet. Mest fascinerad blir jag när det antyds att just jag borde hålla mej för god för personangrepp. Jag trodde jag byggt min karriär på tasksparkar, det var alltid vad folk sa när vi gjorde Hej domstol! i P3. Hör samma personer av sej till Elin Kling och säjer att hon borde hålla sej för god för att skriva om kläder?

Idag blir det hursomhelst medhårs och väldresserat. Jag har nämligen fått en bok med posten. Jag har sagt det förut och säjer det gärna igen: det är alltid okej att skicka böcker till mej. Även om andra i mitt hushåll kan vara av annan uppfattning, så finns det ingen gräns för hur många böcker som kan lagras i det här hemmet.

Häromdagen gladde det mej att få ett kuvert från Larserik Eriksson, mannen som en gång gav oss pixiboken om morfars stadiga ölfylla. Ur kuvertet föll en bok som såg ut så här:

I boken fanns en text som såg ut så här:

Övriga boken var en resa i min morfars gamla inrökta Polo nerför Memory Lane. Jag gillade Hus är gott, sa Oskar som liten och jag gillar den nu. Jag uppskattar den för dess milda vanvett, och inser med ens varför jag bara några år senare snöade in på Povel Ramel. Steget från en historia om en pojke som krubbar taktegel är inte särskilt långt till ”Bluff och Spark och Tork och Kvark/ voro sex små dvärgar”.

I flera av de bästa barnböckerna – för enkelhetens skull tar jag samma exempel som alltid: Loranga – härskar tossigheten, den förvrida verkligheten, det uppånervända, framåbakåinåutvända (en av Povels klassiska revyer hette På avigan). Det innebär inte att man tillåter sej vad som helst. Man måste ha en norm att förhålla sig till, det John Cleese kallar en sketchs ”inre logik”: står tre män i en soptunna måste man förklara varför den fjärde inte gör det.

Vuxenböcker som rubriceras som ”surrealism” är alltid pretentiösa, i värsta fall ångestdrömska. I barnböcker tillåter man sig de lätt förskjutna premisserna, som man sen metodiskt drar alla konsekvenser ur. En liten pojke tycker hus är gott. Givetvis äter han hål på ett matsalsgolv. Naturligtvis får han jobb som husrivare.

Som ljumliberal medelklassman har jag aldrig krävt Den Stora Galenskapen. Jag trivs med den lilla knäppigheten. Därför föredrar jag barnböcker och Monty Python framför Salvador Dalí och William S Burroughs. Jag vill ha absurditeter som ställer min verklighet över ända – men jag vill fortfarande känna igen min verklighet nånstans i fabulerandet.

I sammanhanget ska jag också passa på att tacka Erik Alsand som haft vänligheten att skicka mig nedanstående objektiva lilla skrift. Den finns det säkert anledning att återkomma till.

Det kom ett mejl …

… och gjorde mej utomordentligt glad. Och, ska tillstås, lite lite förvirrad.

Tjena Kalle! Jag gillar dina böcker och tycker att du är verkar vara en skön snubbe. Jag och min polare XXX startar en kolmila nu på måndag (typ den 12 okt).

Vi har ingen vidare erfarenhet, det har säkert inte du heller men det vore najs om du kom förbi.

Förutom bra käk å ett gott glas sprit får du garanterad spänning i ev. gasexplosion, pågående älgjakt runtomkring, ev skogsbrand mm. Vi kan hämta på stationen i Sala.

Milan pågår i 6 dagar eller tills den e färdig.

Ring om du kommer förbi! XXX XXXXX
Hälsningar XXXX
(Obs! Vi tillhör de goda)

Svar: jag hoppas det är okej att jag lägger ut vår korrespondens här, men jag vill därigenom inspirera de många ungdomar som läser den här bloggen och som ägnar sin fritid åt icke-uppbyggliga tidsfördriv att följa ert exempel. Inom den närmaste tiden kommer jag dessvärre inte att ha vägarna förbi Sala, som jag inte riktigt vet var det ligger och som jag aldrig har haft vägarna förbi tidigare, men jag vill naturligtvis ha fortlöpande rapporter från arbetets framskridande. Kanske inte för många, men några eller typ två rapporter tar jag gärna emot. Lycka till!

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén