Etikett: kalle lind är ute och reser

Godismarknadsekonomi.

den 2016-06-11

Är i New York. Här finns ingen Gabriel Wikström att göra miner åt. Här kan man fortfarande stiga in i en megagodisbutik och mötas av en hylla blandade choklad- och lakritscigaretter.

Man kan också köpa lite kul askar för förvarande av diverse. Det har inte så mycket med snask att göra men betraktas väl som allmänt kul grejer:

På det hela taget kan man konstatera att det marknadsekonomiska systemet frammanar kreativitet. I DDR fanns väl på sin höjd nån radioaktiv brunkolskaramell inslagen i blygrått tidningspapper. Här flödar fantasin och skapar köplust och köpglädje hos lyckliga kunder:

Jelly beans har en egen vägg, komplett med receptförslag:

Och baconpastillerna har åtminstone ett eget hyllplan:

Så nog ska vi vara glada, vi som har tillgång till den västerländska demokratin/marknadsekonomin och kan njuta dess aspartamsötade frukter.

Mitt Stockholm.

Av Kalle Lind

den 2014-06-23

i blogg

Jag hade en stund över i Stockholm och valde att Twitterrapportera från mitt Stockholm, dvs. en stad jag känner betydligt mer genom populärkulturen än via egen empiri. Jag hann inte så långt innan jag fick bättre saker för mig. Den Stockholmsbevandrade ser att området vi rör oss över täcker tre-fyra kvarter.

Platsen där Kenta och Stoffe sjunger ”Små knegarna, små knegarna”.

Platsen där Joppe Pihlgrens svarta lågskor lät 1980.

Alm räddad av Johannes Brost.

Plats där staden hyllar en av sina stora söner. Vi minns väl alla gitarrerna på ”Turistflamenco”?

Torgny Lindgrens favoritaffär (gissar jag).

Staty som Cornelis kuriöst nog lyckades se från Nybroviken.

Plats där en naken Lundell hällde rödvinssås över sig under De Vilda Åren.

Plats där Ian Wachtmeister skickade upp en nödraket för att rädda M/S Svea 1994 (alla detaljer här).

Plats där Peter Stormare legat med tresiffrigt.

Plats känd från Kjell Sundvalls Sista kontraktet (och nej, jag såg inte den i verkligheten eftersom den inte var där, utan jag fotade den i Situation Stockholm).

Ja, det var det. Nästa gång jag är i Stockholm ska jag avverka ytterligare tre-fyra kvarter.

Visterviksfestivalen.

Av Kalle Lind

den 2013-08-05

i blogg

I somras rök ännu en oskuld. Jag var på Västerviksfestivalen. Som Cornelis-fan var det kanske inte i klass med att besöka Kabastenen, men väl som att se berget Hira där Muhammed mottog sina uppenbarelser. Här framträdde Den Store tio gånger mellan 1967 och 1985, här hade han ett hem och en publik även när han var utan fast adress och inte sålde några plattor.

Och nog hörde man hans namn nämnas. I vimlet backstage passerade jag Finn Zetterholm och hörde honom säga ”Det där gjorde ju Cornelis på sextiotalet”. Jag har tyvärr ingen aning om vad som åsyftades men spekulerar gärna (söp?/spelade in plattor?/skiljde sig?/köpte en husbåt?/gick upp trettiofem kilo på ett år?/åt middag med min mor på Stadt i Eslöv?).

Jag var där som konferencier, ditbjuden av min gamle idol och nye vän Johan Johansson a.k.a. Punk-Farfar. Vi påade en minst sagt brokig blandning artister: Lisen Elwin (syster till Cissi, dotter till Göran), Östen me’ resten, Tommy Nilsson, Lars Demian & David Tallroth, Stefan Andersson och Lill-Babs med Benneth Fagerlund. Samtliga fick stående ovationer och extranummer. Västervikspubliken är öppensinnad.

Det som en gång startade som ett hem för sextiotalets traubadurgeneration – å ena sidan Fred och Cornelis och deras skäggiga kollegor, å andra sidan Hootenanny singers mer hårfagra skönsjungargarde – har med tiden blivit en arena för alla möjliga människor som sjunger musik på svenska. Eller engelska. Till gitarr. Eller piano. Eller till helt band.

Varje år sedan 1966 har festivalen arrangerats i Stegeholms slottsruin ett stenkast från småstadens centrum. Från 1968 till 2012 hette ”visführern” (Cornelis uttryck) Hansi Schwarz. Från början en av hootenannysångarna, sedermera en allmän fixare och ordnare i musikbranschen. I vintras dog han. Backstage fanns ett stort idolfoto av Hansi med ett glas vin, som jag gissar att många i hans stall skålade med under kvällen. På scen framfördes ett medley med Hansis favoritlåtar. Ingen sa någonsin Hansis efternamn. I Västervik behövs det inte.

Det finns människor som jobbat på festivalen varje år. Det finns människor som sprungit där som barn och nu drar sladd. Det finns en hel bunt folk som varje år troget följde med Hansi från hans civila hem i Lund till uppväxtorten Västervik för att förverkliga hans visioner. Jag har aldrig varit på en festival med så många volontärer. Man behövde inte ens hälla upp sin öl själv

Sid Jansson dök förstås upp, en gång nån sorts manager åt Cornelis och allmän visförkunnare. Jag ställde några frågor om Zorns gamla hatt, som Sid en gång fick i gåva mot att han hade den på sig tills den föll isär. Sen satt jag som ett otäckt tindrande barn och lyssnade på hur Cornelis tvingat Sid att göra bankärenden – i en tid när sådana gjordes med vördnad och respekt – iförd trashankshatt. När man härmar Cornelis stryker man sig för övrigt alltid över nästippen med fingrarna.

Jag besökte bara festivalen på fredagskvällen och missade därför Hootenannys återförening på lördagen, då Björn Ulveaus för första gången på decennier sjöng stämmor med Tonny Roth, som en hyllning till en gammal medlem. Jag såg däremot Kjell Höglund göra ett sällsynt och sällsamt scenframträdande.

Det visade sig att Höglund – landets mest egensinnige gitarrpoet, tänkaren och fnularen, som skrivit visor om sin egen begravning, torftigheten i att onanera till porr, mänsklighetens häxprocessande genom historien och nattliga episoder med alkemisten Karl Marx – var i byn på semester. Johansson, som burit Höglunds karriär under perioder när Höglund själv visat den ett förstrött intresse, sändes ut att fiska upp honom. Med hot och lämpor baxades han upp på scen.

Så satt han där. Stå kunde han inte. Johansson kompade. Spela kunde han inte. Texten i notställ framför sig. Texten kunde han inte. Men han kunde sjunga. När inte rösten sprack. Vackert var det. Genesarets sjö, en märklig text om ett ögonblicks harmoni i en förgänglig värld:

Jag ska stilla alla stormar i min själ

Bara dyningar ska gunga i godan ro

I mitt sinne ska orkanerna dö

Vackert väder på Genesarets sjö

Det var inte en människa som kom fram till Johansson backstage. Inte två. Bara när jag råkade stå bredvid var det ett tiotal. Det pratades om gåshud. Om ståpäls. Om en upplevelse så rar och skör att rösten stockade sig när den återberättades. Västervik är alldeles uppenbart ett hem för de udda, de egna, de som egentligen inte har några hem.

Och för er som undrar: Tommy Nilsson var snabb med att avvika efter spelning. Och Lill-Babs dök upp med rejäl marginal efteråt.

Och för er som undrar ännu mer: Östen me’ resten-Östen har en schamansol tatuerad på magen. Han är nämligen, enligt egen utsago, ”lite trollgubbe”.

Notera för övrigt vem som är artisten.

Diversehandel.

Av Kalle Lind

den 2009-11-06

i blogg

Upphittat på ett minneskort från kasserad kamera. Taget på Gotland sommaren 2009. Visst är det en spretig affärsverksamhet?

Frågan väcks ju så klart också huruvida Rebecka Hemse – som kanske var hetare för tio år sen än nu – har gotländskt ursprung?

Jag lovar och svär i Christiania.

Av Kalle Lind

den 2009-04-27

i blogg

1988 var jag medlem i nåt som hette Snacke-12:an. Det var en informationsrörelse om alkohol, tobak och droger (samt aids) som drog till sej folk med visst intresse för alkohol, tobak och droger (samt aids). Jag gick i sjuan och genomled nio lektioner om sånt som ”hascholja” som jag aldrig senare hört talas om, för att som avskedspresent få besöka Christiania.

Jag hade hört att det var farligt där. Jag var livrädd för farligheter men ville gärna se dem på lite håll. Snacke-12:ans upplägg var därvidlag ypperligt. Det visade sej strax att vi inte skulle gå av vid Christiania, ännu mindre gå in på Christiania. Vi skulle åka två varv runt Christiania i en buss, guidade av en medelålders kurator med dubbelnamn.

Två varv var maximum – annars kom christianiterna garanterat ut och slängde flaskor på bussen. Kuratorn hukade sig ner framme i bussen – eftersom christianiter blev extremt provocerade av guider. Efter två varv runt Christiania körde vi ut ur Christianshavn och hem till Eslöv.

Det var då. Igår var jag på Christiania med mina barn och min fiancée. Vi åt glass, lekte på en lekplats, åt mer glass, lekte på en lekplats till, köpte lite leksaker från ett öde bord, lekte på ännu en lekplats, drack öl och åkte hem. Det tog sju timmar och vi klarade oss utan att få flaskor i huvet. Grannfamiljen var med. De klarade sej också oskadda.

Att åka till Christiania känns inte särskilt farligt. Däremot känns det som att åka tidsmaskin till 1967 och 1977 om vartannat. Eller som att vara med i en pårökt film. Eller som att vara i ett hemmasnickrat alternativt Disneyland. Eller snarare Kiviks marknad. Fast ett arkitektritat Kiviks marknad uppblandat med haschpåverkad hötorgskonst. Äh, jag vet inte. Det är väl som att vara i en helt vanlig fristat, antar jag.

Å ena sidan kan jag hata det. Fulla grönländare, uppumpade mc-snubbar, byrackor skapade av bottenskrapet från gentunnan. På Pusher Street, en av huvudlederna, får man inte fotografera. En tysk pappa med sin tonåriga dotter valde att göra det ändå. En anabolstinn dealare ropade ”Are you stupid?” När pappan inte svarade, frågade dealaren igen ”Are you stupid?” och höll på så tills den stackars mannen, inför diverse lodisar och blandade turister, mumlat fram ett ”no”.

Det där är fristaten som täckmantel, friheten utan ansvar, friheten på sina egna villkor. Christianias ideologer drömde aldrig om en kriminell frizon à la Copland. Det var i någon mån vad de fick.

Å andra sidan är Christiania väldigt lätt att tycka om. Efter snart fyrti år signalerar stället fortfarande så mycket skaparglädje och detaljomsorg. På de små lekplatserna har olika typ schamaner snidat ormar och drakar i tvärslåarna som håller gungorna. Någon har påbörjat täckandet av en stenbumling i gräset med mosaik men gett upp efter en femtedel. Sopbilen är prydd med graffitimålade Freak Brothers. I ett vint hus sitter några ohyggligt gamla män och spelar The Band i reggaetappning.

Det där är fristaten som arena för fritänkande. Under fyrti års tid har potheads hasat runt i de gamla regementskvarteren, hittat pinnar som kan bli drakar, målat blommor på väggar, tömt gamla hus för att skapa krogar där man inte får dricka bier men gärna röka weed.

För min del har de gärna fått göra det. Och jag kan inte riktigt se hur de skulle kunna vara i vägen för nån annan.

Eller det kan jag ju så klart. Mitt emot Christiania, på andra sidan vattnet, ligger den gamla flottbasen. Där har man just blåst ut den gamla torpedhallen och byggt lägenheter som slumpas ut för mellan fem och tolv miljoner DKK. Det är så klart ingen oangenäm tanke för somliga att kunna göra likadant med de obegripligt vackra husen med de obegripligt vackra lägena inne i fristaten.

Jag har genom livet gärna gjort mej lustig över hippies. Det finns så klart stor humor i en klump människor som går omkring och är alternativa på exakt samma sätt med likadana skägg i tofs, likadana kaftaner och likadan gammelmansdoft. Vilken är egentligen kopplingen mellan cannabis och orena hundar? Och oavsett vad man tycker om haschisch så kan det väl för fan inte vara det enda i livet? Jag menar, jag gillar fläsk med löksås! Jag kan väl inte ägna all min tid åt att krubba fläsk med löksås, måla banderoller med fläskskivor på, lyssna på tradig jamaicansk musik om fläsk och sälja pins med löksåssymboler?

Men det går att ruska av sig den värsta hippieirritationen. För grejen med fristaten är ju att alla ger varandra rätt och plats. Jag kan ju inte gå runt och tycka ”vad sjysst med ett ställe där alla får plats men vad synd att vissa får lite mer plats”.

Det heter att Christiania inte har lång tid kvar. Så har det hetat förr. De rider nog ut några stormar till, de luttrade christianiterna. Man kan tycka vad man vill om dem, men de är ganska uppfinningsrika.

Den mätta dagen är en dag av fruset vatten med fläderextrakt. Eller: staden hyllar sin poet.

Av Kalle Lind

den 2008-07-22

i blogg

Har under ett par dagar insupit göteborgsatmosfär och blev som vanligt upplivad av krogar som ”Rumpan bar” och ”Kock & vin” och Lisebergsinstitutioner som ”Glassikern”. Utanför Liseberg noterade jag en staty av Kål och Åda där några parioter bemödat sej att göra en plakett med den tråkigaste vets jag läst (det var inte ens en vets, det var mer en lägesbeskrivning som gick ut på att Kål var lite full och att Åda vill gå hem men att Kål vill gå in på Liseberg och… ja, som sagt, den var så tråkig att jag föll i koma).

I övrigt kunde jag notera att 2:a Långgatan har gentrifierats – porrbutikerna har blivit erotikbutiker – och det alltid lika fascinerande i att affären Bohusslöjd har lyckats överleva bland bratskrogarna på Avenyyyn.

Uppe vid Götaplatsen såg jag dock en staty av Karin Boye som tidigare undgått mej – men framför allt såg jag glasskiosken alldeles bredvid. De erbjuder följande litterära delikatess:

Vad försöker man säja med detta? Finns det nån dold koppling jag inte förstår? Innehåller mjukglassen kallocain? Har fläderknopparna värkt när de brustit? Är det nyskapande ordet ”fläderssorbet” ett sätt av glasskiosken att verka i Boyes anda?

Hur mycket Karin Boye än har adopterats av senare generationer emo-gymnasister och Berny Pålsson-wannabees och kentofiler – de svartklädda, svartögda och svartsynta – så var hon den störste inom sin generation och med rätta citerad av både Lena Nyman och min stofile läroverksadjunkt Sigvard Härnring (lika kuriös som sitt namn). Nog är hon värd mer än 29 kronor?

För mej är det lika bisarrt som om nån skulle lansera Lars Forssell-colan eller Edith Södergran-frisbeen.

Rapport från en resa: Spamalot

Av Kalle Lind

den 2007-09-26

i blogg

Har just återvänt från en London-weekend (ja, jag tillhör medelklassen) med tillhörande musikalbesök (som sagt). Eric Idle har överfört Monty Pythons 33 år gamla Monty Python and the Holy Grail (svensk titel? Monty Python och den heliga graalen? Monty Python och kung Arthur? Riddarna kring runda bordet? Nej – Monty Pythons galna värld!) till musikalscenen.

Det har sagts förr: det är ingen tvekan om att Idle är den girigaste jäveln i Python-sextetten. Själv försöker han hävda att John Cleese är mer pengakåt (bevis: en gång höll Cleese käften för ett pund), och ingen ska väl beskylla Cleese för att vara rädd för sina miljoner.

Idle är dock snäppet vassare på att koka soppa på gamla spikar och att göra nytt uppstek på gammal skåpmat.

Jag ska ärligt säja att jag gillade Spamalot. Det var vad men behöver för en lyckad måndag: dans, show, riddare och en sång om judar. Jag gissar att jag kände igen 66% av materialet och att jag blev överraskad 2,2 ggr. Det var en bekräftande upplevelse. I min bok smäller nog överraskande högre.

**************************************

Allting börjar med Monty Python. I begynnelsen var en man som gick lustigt och en död papegoja. Och ordet var kött och det köttet var pressat och kallades spam och ett gäng vikingar sjöng en sång om det pressade köttet och det vart afton den första dagen.

Är man svensk man, född på sjuttitalet, verkande inom musik/ humor/ kultur/ narkomani, är risken ganska överhängande att man har ett osunt förhållande till sex män som gjorde sketcher om riddare med gummikycklingar för sisådär trettifem år sen. Det är egentligen ganska anmärkningsvärt.

Jag är född 75. Under min livstid har Monty Python gjort Life of Brian (då jag gick på dagis) och Meaning of life (då jag fortfarande gick på dagis). Ändå var de molnet som överskuggade allting annat långt in på nittitalet.

Det började, som pinsamt mycket annat, med Razzel – svensk teves helkvällsunderhållning i åttitalets mitt. Lennart Swahn och Tommy Engstrand* visade rumphuggna sketcher i avdelningen Skrattkammaren. Monty Python hamnade alltid sist i omröstningarna. Den två timmar långa Skattkammarön – ”vem fan är Nisse Hult?” – hamnade alltid högst.

Sen fanns det fyra VHS-kassetter man kunde hyra, var och en innehållande tre lösryckta avsnitt ur den fyrtifem avsnitt långa Flying circus-serien. Och så långfilmerna. Vi hyrde dem många gånger. Länge var det ens definition på humor: lite våld, lite peruker, lite filosofer.

I likhet med Hasseåtage här hemma kändes Monty Python närmast som statsunderhållning. Hur anarkistiskt det än var – och det var det ju, engelsmän är ju inte rädda för rent nonsens, de klippte för fanken in okommenterade bilder på vikingar som sa ”lemon curry?” – så var det också k-märkt och godkänt av Lennart Swahn.

Visst var det larv och barnsligt, men då och då refererade de till den brittiska historien eller Marcel Proust och plötsligt blev det okej för fyrtitalsfödda smakdomare.

Dessutom var det brittiskt (= ej amerikanskt). Fyrtitalister älskar engelsk (= ej amerikansk) teve. Även engelsk skitteve.

När jag och, framför allt, min gymnasiepolare Johan Glans tog våra första stapplande humorsteg på Lilla teaterns scen i Eslöv, var det i Monty Pythons anda. Jag tror inte Glans protesterar om jag säjer att det lånades, dvs. stals, en del från de där tokigt slitna videobanden.

Samma historia berättar de människor inom det här gebitet jag träffat i mognare ålder. Monty Python var kungarna, gudarna, hjältarna.

I ungefär tjugofem år varade det – en evig evighet i humorsammanhang. Jag hävdar att paradigmskiftet kom med Seinfeld. Och här hemma Killinggänget.

Allt brittiskt, och mycket amerikanskt, som kom efter MP var i MP-anda: Rowan Atkinson, Young ones, Not the 9 o´clock news, Fry and Laurie, Saturday Night Live.

Allt svenskt som kom under samma tid var i MP/Hasseåtage-anda: Magnus å Brasse, Galenskaparna & After Shave, Lorry, Helt Apropå, Nöjesmassakern.

Det var humor som tog avstamp i samhällsfrågor (om man tittat mest på Hasseåtage) eller i akademiskt nonsens (om man tittat mest på Monty Python). Det var humor som aldrig behandlade relationer. Det var asexuellt.

Handlade det om snusk, var det ur en fjortonårings storögda smygrunkande perspektiv. Handlade det om tjejer, var det blondiner. Handlade det om musik, var det jazz och music hall.

Med Seinfeld kom reflektionerna kring omöjligheten i att leva tillsammans i sunda relationer.

Med Killinggänget kom en ton av hippness i svensk humor. Popkultur trängde sej in i humorn: pop med gitarr och inte med tenorsax.

Och sen dess är det som om ett ok lyfts av unga – eller i mitt fall halvgamla – humormakares axlar. Vi måste inte säja Hasseåtage och Monty Python. Vi gör det om vi vill, men framstår då som undantagen.

Det här är naturligtvis en högst subjektiv historieskrivning. Man kan alltid gå tillbaka och peka och visa och säja ”ja, fast Peter Dalle skrev ju ofta om relationer och lösgjorde sej på så sätt från Hasseåtage-arvet” eller ”visst fanns det hippness hos Beppe Wolgers och Lasse O´Månsson på sextitalet?” eller ”jo, men nog har amerikanerna haft en helt annan humortradition och så jävla stora var ju Python aldrig hos den amerikanska befolkningen?”

Allt det kan man säja och man har naturligtvis rätt när man gör det.

Men Schyffert och Lokko var de första svenska humormakare som inte nämnde Hasseåtage som influens (att Gustafsson gjorde det spelar ingen roll eftersom han aldrig var med och utformade den killingska ideologin).

Peter Dalle gjorde det hela tiden. Herngren & Holm likaså.

Och med Seinfeld ställde vi (= svenska unga män med humorambitioner) om siktet, från UK till USA. Eller rättare: från Oxbridge till New York. Från internatskolepojkar med Tourettes syndrom till urbana neurotiker.

Och på något vis skrevs historien bakåt om på kuppen: plötsligt var Woody Allen en större och viktigare influens än John Cleese.

Jag ska rätta mej själv. Jag pratar nog egentligen inte alls om ett ”vi”. Jag pratar om mej själv. Jag associerar fritt utifrån två timmars riddarmusikal, som likt en madeleinekaka förde mej tillbaka till ett pojkrum där vhs-kassetter med idel brittisk sillyness vårdades som troféer bredvid Svenska Ord-memorabilia.

I många år ignorerade jag nog var en mina rötter faktiskt sköt skott. I en djuraffär där en konstig man försökte övertala en annan konstig man att hans uppenbart döda papegoja levde. Tvärt klippt i början och slutet. Inramat av Lennart Swahns John Blund och Tommy Engstrands lottorad. Nerröstat av svenska folket. Likväl kvalitetsstämplat av dess television.

Jag gillar inte bara självupptagna judar. Jag gillar också skogstokiga britter. Så. Nu är det sagt. Om någon skulle undra.

* Detta var på den tiden när teve fått för sej att gamla sportjournalister skulle vara lämpade för underhållning. Sen dess har det naturligtvis gått framåt.