Den kanske mest begåvade regissören i Golden age of Hollywood – i stark konkurrens – hette Billy Wilder. Han hade en sällsynt Fingerspitzgefühl för att göra komedi av de mest tabubelagda ämnen och pusha varje känslig gräns några centimeter in i sargen. I Some like it hot (I hetaste laget, 1959) anspelade han inte bara på dragqueens, homosexualitet och hela hbtq-spektrat – filmen tar också avstamp i den reella St. Valentine’s Day massacre 1929, då några gangstrar från Al Capones gäng och några från Bugs Morans gäng pepprade varann till råbiff.
De många homoreferenserna i Some like it hot gick antagligen över huvudet på dåtidens mainstreampublik, men filmen har ända sen den kom vårdats ömt och kärleksfullt i världens gaykretsar. Filmens dragtema har kopierats ett otal gånger sen dess, senast i svenska Cockpit med Jonas Karlsson som flygvärdinna (vi ska dock komma ihåg att Hasse Ekman – det närmsta Sverige kommit en Billy Wilder – var före med damorkestertemat i Fram för lilla Märta 1945).
En Billy Wilder-film som svårligen låter sig remakas eller kopieras eller ens inspireras av 2013 är The Major and the Minor (med den inte lika finurliga svenska titeln Kadettflamman). Upplägget är en variant på det i Some like it hot: istället för att som Jack Lemmon och Tony Curtis klä ut sig till damer för att kunna fly med tåget, klär Ginger Rogers ut sig till en tolvårsflicka för att åka billigare på tåget. Och liksom Tony Curtis förälskar sig i Marilyn Monroe och Jack Lemmon åtminstone förlovar sig med miljonären Osgood, faller den föregivna flicksnärtan Ginger Rogers för den ståtlige majoren Phillip Kirby (därav originaltitelns finurlighet).
Nu har Billy Wilder, som den elegante manusförfattare han var, försäkrat sig om att mildra de pedofilvibbar som väl folk i herrans namn kunde avläsa redan på fyrtiotalet. Det är som sagt Ginger Rogers som förälskar sig och därmed blir dramats subjekt. Major Kirby har gjorts till en mycket kysk och proper gentleman, dessutom med ett synfel som gör att han är den siste att se det uppenbara. De uppvaktningar som Rogers trots allt får, för att skapa dramaturgiskt nödvändig svartsjuka och andra komplikationer, utförs av någorlunda jämnåriga kadetter (därav den svenska titelns ofinurlighet).
Och det är hela tiden underförstått att så länge majoren är ogift är han heller inte sexuellt aktiv. Men samtidigt är filmen nerdrösslad med ekivoka anspelningar. Innan hon får impulsen att åka hem till Iowa från New York, jobbar Ginger Rogers som hembesökande ”frisörska” (dvs. hon vill tvätta hår, hennes manliga kunder vill ligga). När kadetterna flockas runt henne måste major Kirby ha ett samtal om malen som surrar runt glödlampan (”I’ll try and be a better lightbulb, Uncle Phillip”).
Och Lolita-vibbarna är förstås ännu fler, avsiktliga eller ej. Ginger Rogers glider runt i barnsliga klänningar, glömmer av sig, röker syndiga cigaretter, pratar med barnröst sekunden efter vi förstått att hon åtrår mannen i uniformen, blir bryskt upphånglad av kadetter iförd barnslig klänning. Etcetera.
Det är en film som på alla sätt vore omöjlig att göra idag. Vilket paradoxalt nog är tråkigt, eftersom det är en makalöst välskriven och underhållande rulle.
För trots vad jag har skrivit ovan så finns det faktiskt inte en enda scen som jag uppriktigt reagerar på och där komedin och dess medvetet orimliga förutsättningar glöms bort. Obehaget i maggropen är inlärt, inte reellt.
När jag googlar ser jag förresten att en re-make faktiskt har gjorts, dock redan 1955. I You’re never too young var könsrollerna switchade och Jerry Lewis gjorde Ginger Rogers roll. Jag antar att den inte ger samma lätta obehagskänslor. Men att den å andra sidan inte är så kul.
