Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: jönssonligan

Cash-in på göteborgska.


Jag har skrivit det förr men slutar aldrig fascineras: det går idag inte att föreställa sej hur in-i-fläsket-megastor Kurt Olsson var under några år kring 1990. När han gjort fyra teveserier, en julkalender, två plattor med Siw Malmkvist-låtar, några krogshower, sommarturné och långfilmen Filmen om mitt liv som mej själv låg i pipeline – så kom serietidningen.

Få fenomen blir så stora i Sverige. De enda andra svenska serie-spinoffer jag kan komma på är Jönssonligan och Berts dagbok. Gissningsvis finns det några till, men det är sällan publikintresset bedöms som så stort att man kallar in riktiga tecknare för en avknoppning.

I Sverige blir saker antingen stort på Ingmar Bergman-vis eller Hassan-vis: att väldigt få är intresserade medan det är aktuellt men att alla vill hänga på tåget när historien visat att det var viktigt. Eller så blir det stort på Snoddas– eller Eddie Meduza-vis: att det säljer som fanken och drar fulla folkparker och går hem hos folket (om vi nu väljer att definiera ”folk” som såna som har träskor).

Kurt Olsson var stor på Björn Gustafsson-vis. Alla gillade Kurt Olsson. Journalisterna. Raggarna. Krämarna. Barnfamiljerna. Folket. Ingen provocerades och i botten fanns till och med nåt proggpolitiskt korrekt eftersom Lasse Brandeby varit med i Nationalteatern mot slutet och skänkte ett reklamfilmsgage till miljörörelsen.

Jag tycker att Kurt Olsson var värd all uppskattning. När Brandeby öppnade alla slussar inne i huvudet och lät det välla fram var det komik i sin renaste och svängigaste form. Däremot tror jag ärligt att han skulle ha vunnit på att säga nej ibland. Då hade nog eftermälet blivit än mer positivt.

Dessvärre minns nog fler Kurtan för krimskramset än det genuint geniala.

De ekmanska sickorna.


En av Sveriges flitigaste, mest framgångsrika och mest begåvade regissörer hette Hasse Ekman. Han blev med tiden också en av Sveriges mest underskattade och bortglömda regissörer.

Han hade lite grann oturen att vara samtida med en förstoppad prästson med kindvårta och basker, och där Ekman trots allt kände av producenters och publiks krav blev Bergman alltmer övertygad om sitt eget geni och allt mer kompromisslös i sitt filmskapande. Vilket innebar att Bergman gick från klarhet till klarhet, medan Ekman blandade ess och lankor.

Men Hasse Ekman hade en eklekticism helt i klass med Kubrick eller Widerberg, en förmåga att hoppa mellan genrer och ta sej an alla med samma flyhänta seriositet. Hans komedier var smarta, hippa och referensspäckade (Med dej i mina armar med Edvin Adolphson, Ratataa med Povel Ramel), och även när det kretsade kring män i kvinnokläder (Fram för lilla Märta med Stig Järrel), så var det förankrat i sin samtid istället för det 1800-tals-operett-Tyrolen eller det gamla statarsverige där alla hade underbett som svensk buskteater annars verkar utspelas i.

Och även om Hasse Ekman var mest etablerad som komediregissör, så är t.ex. hans melodram Flicka och hyacinter (1950) ett av dom mest revolutionerande draman som presenterats för en svensk publik – både konstnärligt (pusselbitsberättande) och innehållsligt (homosexualitet). Jag såg den för första gången ikväll och inser att dåtidens publik måste ha blivit chockad, dvs. de 60 % som faktiskt begrep vad filmen handlade om (enligt samtida undersökningar förstod 40 % av biopubliken inte själva twisten i filmen).

Inte bara tar filmen – om än alltså mycket kyskt – upp nåt så tabuiserat som lesbianism, dessutom är den påfallande ocensurerad vad gäller alkoholism, otrohet och andra förr så förbjuda ämnen.

Men efter att ha varit maniskt produktiv och ständigt ha utmanat sej själv, och mot sin och hans vilja kastats in i en tävling mot den magonde prästsonen, var det som att Hasse Ekman medvetet lämnade in sin pensionsanmälan när han 1956 (41 år gammal!) valde att ägna sina sista sju år av filmande åt en årlig Sickan Carlsson-film i genren glittrande-sprittande-glädjestråle-sprider-förtjusning-vart-hon-än-går.

Sickan var så att säja sin tids Carolina Klüft, nåt oförargligt som finns till för att alla ska kunna tycka om, nåt som så envist går in för att inte stöta att det naturligtvis blir stötande. Filmer som Fröken Chic och Sjunde himlen är söta bagateller, men blottar föga av den regissörskapacitet Hasse Ekman visat under nästan två decenniers oavbrutet filmande.

I en annan tid, på en annan plats: Svensk Filmindustri, slutet av sjuttitalet. SF har konstaterat att dom tretton filmerna om det anakronistiska Olsenbanden gått sjukt bra i hemlandet Danmark, och även med framgång transkriberats för den norska marknaden.

Någon på SF-kontoret verkar antagligen förbryllad: hade Gud och rättvisa existerat, skulle naturligtvis inte Olsenbanden bli en succé. Det är ju helt knäppt. Det är ju tre gubbar som rymt från nåt slags punschdoftande trettital och tagit med sej överspelet och det saggiga tempot. Det ska ju inte funka! Men om det funkar, är det ju dumt att inte vara den som får vinsten.

Gösta Ekman – en av landets mest respekterade skådisar, känd från sitt samarbete med Hasseåtage men också från att ha spelat Brecht på Stockholms stadsteater, Strindberg i teve och Slas på bio – engageras att vara med och utveckla den svenska varianten.

Ekman accepterade efter lång tids övervägande. Det här var ju folkkomedi utan kulturella och politiska alibin, det gick inte – som hos Hasseåtage – att skylla på att det fanns nålstick och budskap bland skämten, det här var redan tänkt att vara första delen i en serieproduktion och Ekman kände själv att han inställde sej för tjänstgöring vid löpande bandet.

Av begripliga skäl gick hans tankar till hans pappa, Hasse Ekman. Och därför kallas Charles-Ingvar Jönsson Sickan.

I huvet på Ulf Brunnberg.

Vissa människor retar min nyfikenhet. Jag vill veta: hur har Ulf Brunnbergs liv sett ut? Varför har han gjort det här respektive det här valet? Varför har han inte gjort andra val? Vilka har han hängt med? I vilka miljöer har han rört sej?

För han har ett rätt märkligt CV. Idag är han väl mest bekant från tämligen lättviktig familjebred humor, alltid från importerade förlagor: Jönssonligan, Sjukan, Eva Rydberg. Och så Staffan Hildebrands G så klart, där han spelade den slemme managern Allan, komplett med tonade glasögon och cabriolet (som dock i en inklippsbild förvandlats till en bil med heltäckade tak, eftersom cabbens ägare var i Italien).

Men hans karriär har gått i en underligt snitslad bana fram till dit.

Han började i de breda sammanhangen, som son till den Store Skådespelaren Edvin Adolphson i det Stora Svenska Familjedramat Markurells i Wadköping, byggd på en roman av den Store Folkskildraren Hjalmar Bergman. Publik- och kritikvänligt på det där sättet som SVT nuförtiden bara är med nån löjligt dyr kostymproduktion i juldagarna.

Det tycker man borde ha varit språngbrädan för de stora tiljorna, Dramaten, Stadsteatern, Bergman, nåt lagom oförargligt och konstnärligt oantastligt.

Det var det inte. I stället valde Brunnberg att hänga med Torbjörn Axelman, en av svensk films mer kuriösa existenser. Axelman samarbetade gärna med Lasse Åberg och Ardy Strüwer, som gjorde nåt slags psykedelisk slapstick med fast motion á la Benny Hill och mycket rekvisita (typ ett ägg). Han samarbetade också med countrystjärnan Lee Hazelwood under dennes mytomspunna år i Sverige (då han bl.a. gjorde ”Let´s take a walk down Valhallavägen”).

Axelman ville göra amerikansk film på svenska. I Het snö försökte han lansera Sven-Bertil Taube som en svensk Steve McQueen, i rollen som rallyföraren Bobby Flyckt. Av olika anledningar – främst att idén var fnoskig redan på pappret – blev det aldrig riktigt så. Men Brunnberg var med.

Likaså i actionfilmen Smoke, där Hazelwood gjorde nåt slags asocial våldspsykopat, och i Kameleonterna, som var Axelmans satiriska uppgörelse med de kritiker som hånade hans filmer (och som, till Axelmans förtret, gav dom rätt).

Brunnberg var också med i Komedi i Hägerskog, ett av dom många fascinerande försöken på sextitalet att ge knullfilm nåt slags konstnärligt alibi. Genom att göra en film på en bok av akademiiiiledamoten Artur Lundkvist och med manus av poeeeten Sandro Key-Åberg och med riktiga skåååådespelare i rollerna, räknade man med att ingen skulle genomskåda den obefintliga handlingen och det eviga juckandet.

Man räknade åt helvete fel.

Aftonbladet satte rubriken: ”Mera svenskt kött för exportmarknaden”.

Men Brunnberg var med. Och det var väl också här han för första gången exponerade det omvittnat imponerande organet för en vidare krets än stockholmslivets nymfetter.

Det skulle han göra igen. 1972 valde han – och återigen: varför valde han det? – att medverka i nakenrevyn Oh Calcutta på Scala. DN:s legendariske kritiker Bengt Jahnsson tog uppgiften som nakenrecensent på allvar och betygsatte samtliga medverkandes kroppar och genitalier. Inte utan respekt lät han meddela att Brunnberg var mest välutrustad i ensemblen.

Ovan ser vi affischen för Smutsiga fingrar, och här är det så många obskyra namn med att jag blir alldeles salig. Brunnberg är en hal gangster (i leopardväst – vad annars?) och spelar mot bl.a. Heinz Hopf, den svenske skådespelare som gjort dom erkänt minst omdömesgilla vägvalen.

Må så vara att Hopf spelade ondskefull hallick i Mefisto-skägg i Bo A Vibenius tokspekulativa Thriller – a cruel picture, den enda svenska film som totalförbjudits och som sen klipptes med hela 24 minuter (idag mest känd genom Tarantinos hommage i Kill Bill). Må så vara att Hopf i den låter sej begravas till huvet för att sen bindas runt halsen med ett rep kopplat till en häst.

Må så vara att Hopf sen gjorde en alldeles parodisk insats som den ondskefulle direktör Eriksson i Varuhuset. Må så vara att Hopf heter Hopf i efternamn och Heinz i förnamn. Men hur tänkte han när han sen gjorde samme Eriksson, fast nu som rullstolsbunden hyresvärd, i Janne ”Loffe” Carlssons bisarrt flåshurtiga lördagshålligång Kulan?

Förlåt, det var en utvikning, men det är svårt att sålla när man kommer till Brunnberg.

Brunnberg och Hopf spelade alltså mot varandra i den extremt spekulativa thrillern Smutsiga fingrar, regisserad av Arne Matsson (som gjorde dom för sin tid skräckiga Hillman-filmerna samt blev internationellt känd för att ha visat Ulla Jacobssons mjölkkannor i Hon dansade en sommar), med manus av Olov Svedelid som ville ha bort sitt namn från eftertexterna (och betänk då att han är mannen bakom Roland Hassel) och producerad av Inge Ivarson, den hämningslöst skrupulöse producenten till mängder av nakenfilm-med-påstått-socialt-budskap-och/eller-filmiskt-intressanta-kvaliteter.

Mest känd från filmen är den rakbladsförsedda handske skurkarna river sina offer i ansiktet med. Inte lika känt är att censuren klippte en scen där Brunnberg tokfajtas med blottad stjärtskåra (exploitionsfilm=film som i mesta mån försöker koppla samman sex och våld).

Men Brunnbergs udda upptåg slutar inte där. Vi ska inte heller glömma att han, tillsammans med Bruno Wintzell, Bill Öhrström och Hawkey Franzén (mer om dessa vid senare tillfälle – håll ut!), var med i den första svenska uppsättningen av hippie-yippie-trippiemusikalen Hair – som 1968 utan problem kunde kallas Hår.

Och åter igen: varför valde Brunnberg att vara med i just den? Han var den ende i ensemblen som hade peruk och inte framträdde med sitt eget namn i föreställningen (han kallades istället för ”Våfflan” – no further comments). Han tunade ju inte in, turnade inte on, droppade inte out. Han var ju redan då en borgerligt orienterad skådis. Varför valde han då att vara med i just den pjäsen, med sitt naivt haschisch-och-gruppsex-vänliga budskap?

Senare i livet har ju Brunnberg gjort tydliga politiska markeringar, som ledamot i den till parti maskerade villaägarföreningen Lidingöpartiet, ett parti som slåss för renare miljö (på Lidingö) och lägre villaskatt (för Lidingöbor).

Men det kanske allra knäppaste jag snappat upp om Brunnberg är att han ute i vimlet på fyllan gör Vanheden. Jag vill inte fara med osanning, men jag har det från åsyna vittne att han åtminstone gjort detta vid ett tillfälle för ca 10 år sen. Och redan då var Jönssonligan tämligen inaktuellt.

Jag kan bara spekulera i hur det här går till. Tar han upp en penna och låtsas att det är ett Nezeril-stift? Och så säjer han ”lysande Sickan” några gånger? Kan det verkligen ge den utdelning jag bara kan gissa att Brunnberg vill ha? För – Gud förbjude – han har väl inte med sej hatt och vita loafers i en praktisk ryggsäck bara utifall att han skulle få frågan?

Det enda jag hört i livet som är knäppare är att Johannes Brost på samma vis brukade göra Joker i Rederiet på krogen, pickalurven och allmän begäran. Hur gjorde han då? Kammade fram luggen och låtsades blanda en drink? Vanheden har i alla fall några catchphrases, men den enda grejen med Joker var ju att han hade knäppa glasögon. Hur gick det till?

Undrar jag ärligen.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén