Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: hyland

Självupptagna män del 915: Lennart Hyland.

I Arne Weises memoarbok, underligt nog betitlad I blickpunkten (lämpligare titlar: Tre Weise män, Weise VD eller En man som är besatt av hur dålig älskare han är), berättar han om Lennart Hyland.

Hyland – som var den störste, mest framgångsrike, mest dominerande, mest omskrivne programledaren Sverige har haft – kunde inte riktigt acceptera att pojkspolingen Weise skulle ta över lajprogrammet 21 från Il Hyland:

Jag skulle efterträda honom som programledare för ”21”. ”En katastrof!” sa han efter första programmet. Vad annars?

Jag satt i ett sittbadkar utanför Studio 1 inför premiären, visserligen uppbackad av Bosse Billtén, en av våra bästa producenter, och den klurige frågekonstruktören Carro Bergkvist. Men jag undrade varför i herrans namn jag hade åtagit mig detta frivilligt.

Då stacks Expressen anonymt in under badrumsdörren. På förstasidan stod:

HUR SKA WEISE KLARA DETTA EFTER HYLAND?

Hylands ABC-bok.


Ett av många galna upptåg i Hylands hörna var den ABC-bok man gav ut 1966, där tittarna fick bidra med finurliga tvåradingar till varje bokstav och dåtidens största konstnärer (Olle Olsson Hagalund m.fl.) fick illustrera.

Ett typiskt prestigeprojekt i en tid då Lennart Hyland var gud, gubben i lådan (Carl-Gustaf Lindstedt) hans profet och svenska folket hans mer eller mindre frivilliga apostlar. ”Laj laj laj laj laj” var psalmen och en studio med typiskt modernistiska sextitalstavlor var helgedomen. SVT – eller SR som det fortfarande hette – var en statsmakt större än staten och en teologisk förkunnare större än statskyrkan.

Hylands hörna är ett, med nutida ögon, bisarrt möte mellan det Moderna och det Konservativa. Samtidigt som programmets (outtalade) uppgift var att utgöra den lägereld kring vilket svenska folket skulle värma sej och få bekräftelse på att Sverige var världens bästa, och samtidigt mest modesta, land, gav det konstant plats för tidens progressiva strömningar.

Lennart Hyland var en konservativ sportjournalist från Tranås. Han tyckte det festligaste som fanns var lillgamla barn och folk som bjöd på sej själva genom att sjunga lite illa. Han blev sprallig av tanken på att skicka ut oskyldiga på stan för att komma tillbaka med åtta meter kopparrör, en fingerborg, två potatisar och en man som heter Lindström.

Det program han var mest stolt över att ha initierat, var den religiösa hörnan, där sex miljoner svenskar spenderade sin lördagskväll med att se Lapp-Lisa sjunga frikyrkliga pekoral.

Paradoxalt nog bjöd han in de avantgardistiska konstnärerna Öyvind Fahlström och Carl Fredrik Reuterswärd för att arrangera en ”happening” i studion, komplett med konkretistisk poesi och publikmedverkan.

Och Yngve Gamlin – en av svensk nöjeshistorias mest bombastiska frifräsare och galenpannor – hade fria händer att komma in och såga sönder Hylands skrivbord.

Hylands ABC-bok är en utmärkt representant för den märkliga anda som rådde i Sverige, boostat av världens största tillväxt och av den gyllene mellanväg som gjorde att storindustrin kunde blomstra och staten fördela skattevinsterna.

Här finns en nyfikenhet på allt det nya – uppslagsorden är sånt som ”astronauten”, ”emancipationsdebatten”, ”glesbygd”, ”p-plats” och ”snabbköp” – parad med en ständig skepsis. Särskilt om det var anglosaxiskt.

Under B läser vi så klart om ett märkligt hotfullt fenomen i tiden:

Beatles är en sorts orkester
vars frisör har tagit semester

Notera det reaktionära ifrågasättandet: ”en sorts orkester”. En än mer öppet konservativ hållning hittar vi på D:

Dekolletage är nuförtiden:
sidenkläder – utan siden

Varning: innehåller en mening ”nuförtiden” kan du vara säker på att den är bitter.

Min absoluta favorit finner vi dock på N. Minns att det är sextital, hemmafruarna är på väg att bli färre efter en absolut formtopp på femtitalet (som bl.a. fick Hyland att arrangera en frufridag, då det tokiga skedde att landets karlar fick passa sina egna barn och laga sin egen mat – i en hel dag!), industrin slukar så mycket folk att man till och med måste ta in så suspekta varelser som kvinnfolk och utlänningar.

I den här skrämmande miljön, där inte alla barn hade en mamma som stod vid spisen från svinottan bara för att steka pannkakor och snyta dem, och där inte alla män kunde cykla hem på lunchen och bli utfodrade, detta mardrömssamhälle för en kristdemokrat, var det helt kutym för den statliga svenska televisionen att ge ut en bok med följande vers:

Nyckelbarnet sa till pappan:
Far, jag såg din fru i trappan!

Ett skämt, naturligtvis – symptomatiskt signerat ”Mamma i Vällingby”. Men bakom skämtet ruvar skräckvisionen av ett samhälle där barn inte längre känner igen sina förvärvsarbetande mödrar (däremot identifierar ”nyckelbarnet” – alltså barn som tvingades ha en egen hemnyckel eftersom ingen mamma stod och tog emot dem med öppen famn – sin pappa problemfritt).

Samtidigt – till svenska folkets försvar – ska säjas att andra verser komplicerar bilden. Bokstaven M konstaterar kallt vad vi fortfarande vet utan att riktigt åtgärda:

Maskulinum är ett kön
som har mycket högre lön

Och under U finns en attityd som tillhör det förgångna. Minns att detta var en tid när målet var att 1% av svensk BNP skulle gå till u-hjälp. En ambition som – till opinionens förtret – bara nästan uppfylldes:

U-landshjälp är att försaka
då och då en pepparkaka

Jag hade inte velat leva förr i tiden. Jag blir irriterad när jag tänker på de monopol dåtidens stat tyckte sej ha rätt till. Det var inte bättre förr. Det är bättre nu.

Men historien plägar ständigt ta ett steg bak för varje två steg fram.

Memoarer med finurliga titlar.

När jag spelade amatörteater i min ungdoms Eslöv hängde ett gäng gamla affischer när man gick uppför trappan till scenen. Det var gamla produktioner med den lokala gruppen Scengångarna, alla syftande på välbekanta förlagor: Här är ditt lik, Moster Olof, Röriga rummet (där jag vill minnas att Johan Glans gjorde en tidig insats f.ö.) – och Yr eunuck åsså en me´ stålar.

Den där sista stirrade jag på många gånger innan poletten trillade ner. Det är ju en helt obegriplig sammansättning av stavelser, utan varken rim eller reson. Till slut förstod jag att titeln syftade på ”Fyra bugg och en Coca-cola”. Jag tyckte varken då eller nu att det var mödan värt att trycka den affischen.

Syftningar och ordlekar förlorar ganska mycket på att vara för långsökta. Paradoxalt nog rankar jag dom riktigt långsökta, svårförstådda, snåriga finurlighetstitlarna högst vad gäller memoarer.

Memoargenren, mer än någon annan litterär genre, jobbar gärna med vitsiga titlar. Jag har just legat några nätter och gnisslat tänderna över Sven-Bertil Taubes koketta ödmjukhet (bl.a. skriver han – apropå att han ju lever med en tjufem år yngre kvinna – att ”jag kan skämmas över att jag inte längre är någon bra älskare”) i boken som givetvis behäftats med titeln Ord och många visor.

Rör man sej i den lätta underhållningssektorn eller idrottsvärlden är en fyndig memoartitel ett krav.

Är man politiker döper man sina hågkomster till Alla rosor ska inte tuktas (Anna-Greta Leijon), Så tänkte jag (Ingvar Carlsson) eller – lite mer otippat – Resan mot Mars (Thage G. Pettersson).

Är man Harry Schein döper man dem till Schein.

Men sysslar man med nöje är man så illa tvungen att krysta fram nån mer eller mindre tydlig koppling mellan känt/halvkänt uttryck och sin egen karriär.

Min personliga femton-i-topplista:

15) Gösta Bernhard: Gösta Bernhards saga. Ett gott och oantastligt hantverk vad gäller titeln. Solklar koppling mellan revykungens namn och Lagerlöf-romanen. Och undrar ni om boken är självgod är svaret ja. Många gamla recensionsklipp med idel lovord, många vändningar av typen ”det blev succé – igen!”

14) Povel Ramel: Följ mej bakåt vägen. Synnerligen självuppskattande som titel såtillvida att den syftar på en gammal Ramel-sång från tidigt 50-tal, ”Följ mej bortåt vägen”, som läsaren således förmodas känna till (vilket jag så klart också gör). Men fullt fungerande som fyndig titel; tydlig koppling till egen sång, grammatiskt okej, begripligt sammanhang.

Att sen uppföljaren förlänades den obegripliga titeln Som om inget hade hänt är en annan historia.

13) Lasse Holmqvist: Här är mitt liv. Hedersomnämnande för att Lasse gjorde det mest självklara och förväntade nån kunde tänka sej. Han tog just den titel som alla av kvinna födda genast skulle föreslå i samma ögonblick dom presenterats för tanken att Lasse Holmqvist skulle skriva ner sina minnen. Han vägrade fundera ett varv till, han följde minsta motståndets lag.

12) Gunnar Nordahl: Guld och gröna planer. Titeln är ungefär lika krystad som den är skrytsam, och tillika antagligen inte särskilt heltäckande (jag har inte läst boken då jag är aktivt ointresserad av idrott).

Visst, karln gjorde sej säkert en hacka, och givetvis beträdde han många fotbollsplaner, men är det verkligen en ädelmetall och ett spelunderlag boken faktiskt handlar om?

11) Lennart Hyland: Hylands album – ett glatt liv i glada bilder. Hör egentligen inte hemma här eftersom titeln är kliniskt ren från finurlighet. Jag envisas med att ta med den för att den trycker på hur desperat Hyland – en alkoholberoende (dock inte alkoholiserad) arbetsnarkoman, känd för sin arrogans mot medarbetare och sin tidigt begynnande gaggighet – ville frambesvärja glädje.

Inte bara hade han en signaturmelodi som bestod av maniskt lallande, inte bara var han en vuxen man som gav ut boken Lek med Hyland och lurade ett helt folk av seriöst arbetande tråkmånsar att utföra dom mest fnoskiga upptåg – han kände dessutom behovet av att TVÅ GÅNGER I EN OCH SAMMA TITEL understryka hur fantastiskt, spralligt, upp-över-öronen-lycklig han var.

Det är nästan lite rörande.

Och naturligtvis patetiskt.

10) Gunilla Pontén: Tyg och otyg. Oantastligt. Den ultimata titeln på en kläddesigners minnen. Sen är det en annan sak att innehållet omöjligt kan leva upp till underhållningsvärdet i titeln.

9) Anders Gernandt: Hästminne. Samma sak där. En hästkommentator minns. Alla andra titlar vore att betrakta som tjänstefel.

8) Björn Eriksson: Björnkramar. Den här är intressantare. Mest för att Björn Eriksson – f.d. polischef och landshövding – så tydligt understryker att även han själv ser sej som en pajas. Frågar man GW Persson m.fl. initierade borde boken f.ö. heta Björntjänster.

7) Bengt Bedrup: Torra fakta. Skrevs efter att Bedrup lagt flaskan på hyllan. En klassiker inom nykter-alkoholist-genren. Hör motivmässigt ihop med

6) Ulf Larsson: Kvartingen som sprängdes. Det är i den Larsson bl.a. berättar om hur han brukade hälla tio liter fulvin i en spann och dricka med slang. Vid ett tillfälle somnade han vid Falcon Crest avsnitt 7 och vaknade vid Falcon Crest avsnitt 9. Vilket alltså innebär att Ulf sovit i exakt två veckor. Vi förutsätter att han fortfarande går och undrar vad som hände i avsnitt 8.

Titeln – syftande på Birger Sjöbergs roman Kvartetten som sprängdes – är intressant av ett par orsaker. Dels för att den poängterar vilken anakronistisk figur Ulf Larsson är: han refererar till tjugotalsskalden Sjöberg och han använder begreppet ”kvarting”. Vilket stämmer väl in på hans kända intressen för Thor Modéen, Casino och att umgås med äldre män.

Sen är det intressant hur man väljer att skriva en historia om sitt livs tragedi – den svåra kampen mot alkoholen och neuroserna – och till varje pris ge den en fiffig titel. Det för oss in på

5) Jörgen Nilsson: En crossad dröm. Den tragiska historien om en lovande motocrossförare som blir förlamad av en svår olycka. Vet inte om den putslustiga titeln understryker eller tar bort tragiken. Gissar på det första.

4) Gösta Krantz: Krantz från glädjevården. Krantz är den äggformade i Casino-gänget, känd från gamla Razzel-sketcher och som Ulf Larssons bäste/ ende vän (de andra övergav honom ju när han hetsbantade).

Titeln associerar till en gammal Albert Engström-anekdot om en fattigvårdsinspektör med namnet Krantz som kommer till en sjukling. När frun säjer till sjuklingen att ”Krantz från fattigvården” kommit, svarar sjuklingen ”ställ den i farstun, jag är inte död än”. Kopplingar till gamla anekdoter ger så klart extra plus i det här sammanhanget. Kombinerat med det inte alls särskilt fyndiga ”glädjevården” skapas en näst intill obegriplig ordsammansättning. Gott jobb, Gösta!

3) Charlie Norman: Musikant med brutet gehör. Nu är vi inne på det riktigt sökta. Vi antar att titeln syftar på Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär. Men det finns ju INGEN fonetisk likhet mellan ”musikant” och ”soldat”, och så jävla brutet var väl knappast Charlie Normans gehör att det förtjänade en plats i en titel.

2) Bertil Perrolf: Sidor till kaffet. Perrolf var känd för en säjer en sak och det var radioprogrammet Skivor till kaffet, ett program av typen som ingen känt till om det inte vore för radiomonopolet som hindrade andra program från att sändas (det gick ut på att Perrolf gick runt på olika arbetsplatser och gjorde målande beskrivningar av färgerna i fikarummet och lät jobbarna önska låtar – det brukade hinnas med typ tre låtar på en timme). En bok består av sidor.

And put your hands together…

1) Robert Wells: Mitt liv som komphund. Wells är ungefär lika glad för vitsar (minns julshowen Jingle Wells, som jag misstänker enbart kom till stånd för att Robert gillade titeln) som för att låta jobbig musik möta annan jobbig musik där man minst anar – och vill – det.

Och det här är en sån titel som nästan tangerar Yr eunuck åsså en me´ stålar. Okej, jag ser att där finns en koppling till en Lasse Hallström-film, men jag måste fundera en god stund till innan jag ser associationen kompa-kamphund.

Det blir liksom vitskaka på vitskaka som ger ganska exakt samma känsla av övermättnad som en Robert Wells-show.

Grattis till förstaplatsen, Wells! Du förtjänar den!

(Långt) utanför listan: min vän och kollega Valle Westesson brukar ta upp Glenn Hyséns Hyss och allvar med Glenn Hysén – en titel som borde stoppats redan innan den nådde Glenns mun. Främst för att vuxna karlar inte ska prata om sina ”hyss”, men också för att jag vägrar att tro att den innehåller nåt allvar. Och som finurlighet betraktad så har man rätt att kräva lite mer av en göteborgare.

Sida 2 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén