Carl-Anders Dexter ”heter” en snubbe som tidigt blåste i varningspipan (”Dexter” är som bekant latin för höger). Redan under det sjuttital man brukar kalla ”det röda” (dvs. det decennium då sossarna förlorade makten till borgarna) gav han ut sin första skiva. Denna hans andra kom 1981 och är en brinnande protest mot förtrycket i öststaterna och framför allt mot kommunistiskt väggklotter.
Plattan En sång om friheten är ett slags inverterad proggplatta, där den gode Carl-Anders och hans medmusikanter från närmsta finlandsfärja ringat in vänstermusikens beståndsdelar och försökt hitta deras raka motsats.
Istället för förtryck i Vietnam och Chile sjunger Dexter om förtryck i Afghanistan och Moskva. Istället för utflippade jazzfusionexperiment dansbandskomp med elorgel. Istället för storslagna folkkörer en ensam överdrivet artikulerad man med teveglasögon.
Titellåten ”En sång om friheten” är en bakochframvänd Björn Afzelius-låt:
Och från land och stad
ljuder samma krav
Om friheten – om friheten
Den stiga ska till slut
och få större kraft än krut
Om friheten – om friheten
Den gnolas i Moskva, Berlin och Budapest
Den nynnas i Warszawa, Prag och Bukarest
Afzelius hade sjungit Nicaragua istället och gubbrockat lite svängigare och sjungit med nåt slags övertygelse. Dexter kom fram pre-Reinfeldt, på den tiden då det fortfarande var ball inom högern att vara cynisk och oberörd. Han sjunger som en ovanligt lillgammal ordförande i Moderat Skolungdom.
Men nödrimmen känner inte av nån höger-vänster-skala.
”Dig ska vi knyta upp svansen på!” är en hotsång i en tradition från Nationalteatern. Deras första platta Ta det som ett löfte, ta det inte som ett hot! innehåller bland annat raderna:
Vi ska hälsa på nån gång hos dom som äger Göteborg
som hittar på all skit i stil med Frölunda Torg [—]
Vi ska riva varje förort och besegra hela stan
Sänka alla pampar i nån djup ocean
Ytterst går retoriken tillbaka på Jesus och ”de första skola bli de sista” och snickaren i Röda rummet och hans glödgade brandtal:
Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviks bergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…
Dexter och hans organiska organister meddelar att:
Du som står på torget
med ditt röda magasin
Sprider din villfarelse
med en överlägsen min
Jag varnar dig att illa det kan gå
Dig ska vi – dig ska vi – dig ska vi knyta upp svansen på!
Du som klistrar lappar
på var och varannan mur
för att du vill få till stånd
en röd diktatur
Jag varnar dig …
Du som demonstrerar
under röd paroll
Tomma tunnor skramlar mest
men IQ:n den är noll
Jag varnar dig …
Ett par av Dexters alster drog säkert ner stora skratt bland seglarskorna och vindjackorna i MUF. I politiska kretsar behöver som bekant inte skämt vara roliga så länge de misskrediterar motståndare. I ”Tjejer” sjunger Dexter om sina preferenser gällande motsatta könet (att döma av omslagsfotot var tjejer för Dexters del mer en fråga om teori än praktik):
Tjejer – arga och snälla
Vanliga och rätt originella
Tjejer som är att föredra
Tjejer – smarta och dumma
pratsamma och nästan stumma
Alla kan väl vara bra att ha
Men aldrig skulle då jag
aldrig skulle då jag
aldrig skulle då jag
gå i säng med en tjej som är kommunist
Och i ”HCN” gör Dexter diverse fyndiga kopplingar mellan vänsterfolk och ohyra:
Runt omkring oss hus har rasat
Varje dag så rasar fler
Kom och stoppa dessa röda
Snälla ni, jag ber, jag ber
Skicka över några män
skicka över några män
skicka över några män
Kom och rök ut dem med HCN
Övriga Dextertexter att nämna är ”Björntjänster”, som fyndigt alluderar på den ryska björnen, och ”En kärlekstragedi” om svensken Sven och östtysken Gretel. Jag blir inte klok på hur mycket som är tänkt att vara roligt och vad som är ofrivillig komik. Min gnagande misstanke är att det jag skrattar åt är Dexters djupt kända tankar, och det jag blir illa berörd av är hans humor.
Carl-Anders Dexter och hans högermuzak motbevisar den gamla tesen att bara vänstern kan göra popmusik. På samma gång understryker han den gamla tesen att bara vänstern kan göra popmusik som går att lyssna på.
