Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag (i förra veckan) fick ett mejl som tipsade om Henning Sjöström-föreställningen i Ersboda Folkets hus. Jag har nu fått ett mejl från samme läsare (Tobias Levander) som tog sig tid att besöka showen. Det tackar vi alla honom för. Levanders mejl in extenso:
Jag kunde förstås inte hålla mig borta, då jag råkade befinna mig i Umeå. Föreställningen var rätt välbesökt. Troligen var jag (36) den yngste i publiken. Den genomsnittlige besökaren var troligen född före 1940, vilket väl kan antyda att denna blogg inte medverkat till att få iväg läsarna till detta evenemang. [Det ska vi i och för sig inte vara så säkra på, skriver man upprepade gånger om Hyland får man räkna med att snittåldern på läsarna kan vara rätt hög, bloggarens anm.]
Föreställningen bjöd på berättelser, musik, sång och även lite dans. De medverkande var en musiker på fiol och ibland gitarr, en lite kraftig och skäggig manlig skådespelare som stod för det bondska och mustiga och en duktig kvinnlig skådespelare som stod för huvuddelen av berättandet. Till skillnad från sin manlige motspelare kunde eller ville hon inte prata bondska, vilket hade den inte oväsentliga fördelen att man kunde förstå allt hon sa utan att ha vuxit upp i inre Västerbottens byar.
Berättelserna kretsade kring människor runt Burträsket (med en avstickare till en ort söder om Krylbo, då den vitt bereste gårdfarihandlaren Necka-Kaln vid ett tillfälle tagit stambanan och försökt sälja varor söderut) vid den tid då det gamla bondesamhället fortfarande levde kvar, men moderniteten gjorde sig påmind även i Västerbotten.
Ramen var ungefär den att gårdfarihandlaren Necka-Kaln (den manlige skådespelaren i väst och plommonstop) på bred bondska inledde olika berättelser, som sedan mer detaljerat berättades av den kvinnliga skådespelaren, med olika avbrott för antingen stämningsskapande fiolspel eller sång till gitarrackompanjemang. Den församlade publiken fick bl a höra om Lars Hansson som trodde han var Messias och blev inlagd på Umedalens sinnessjukhus i Umeå, försöken att flytta huset Albertina över det isbelagda Burträsket, en berättelse som tyvärr drog ut för länge på tiden.
Mest intressant var väl egentligen den avslutande historien (som inte utspelade sig i Burträsk-området) om det äldre paret som kom i konflikt med en hänsynslös gårdsherre och inte såg någon annan utväg än att ta sina liv, en klassisk historia om grym orättvisa. Till besvikelse för den här bloggens läsare ägnades föreställningen inte tid åt de mer mustiga och bisarra berättelser Henning Sjöström nedtecknat och som Kalle redogjort för.
Det närmaste man kom var kanske presentationen av Necka-Kaln som gammal. Han hade bl a hjärtproblem och var ofta tvungen att vila på soffan när han kommit fram till ett hus. Där låg han en stund och tog igen sig. När han var utvilad kom en tarmgasen i form av en rejäl brakfis som fick fönstren att skaka. Då sade Necka- Kaln: ”där släppte trycket på bröstet. Dags att göra affärer!”
Överlag en trevlig och väl genomförd föreställning jag är glad att jag besökte, vissa logiska luckor i historierna till trots (hur kan man misslyckas med att i sitt hem hitta något vassare än en trubbig och rostig såg, om man – som berättelsen säger – samma dag striglat sin rakkniv två gånger?). Som läsare av denna blogg inser jag dock snabbt att Henning Sjöströms berättelser innehåller guld som manusförfattaren helt missade att utnyttja.
Det var ett tag sen jag tog mig an vad jag kallar mitt fjärde barn, det vill säga den här bloggen. Av outgrundlig anledning har jag inte så mycket tid över när allt annat – nytt arbete, nytt projekt, relativt nytt barn – är överstökat. Därför värmer det mitt hjärta när läsare hör av sig med just den sortens information som alltid fått mig själv att ticka och som är den här bloggens ryggrad och aorta:
Vår meste kändisadvokat – Silbersky må ursäkta, men Bobo var aldrig en lika bra serie som Bamse fast att den plankade alla ingredienserna – har ryckts ifrån oss vid en ålder av 89. Vi högtidlighåller minnet genom att spisa Henning Sjöströms 