kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: hasseåtage

Du har väl blommiga kalsonger på dej, din jävla lyriker!

Av

den 2009-01-22

i blogg


Att Beppe Wolgers var en begåvad man har konstaterats förr. Han kunde göra svenska språket svängigt, lyfta fram poesin i en kos eller ett spädbarns livsperspektiv och se de osedda. Det sista säkert ett resultat av att själv ha stått tjock och stammande och osedd i ett hörn av Kindergarten.

Finge jag bara välja ett Wolgers-nummer att ta med mig till Tengha blev det dock ”Ridåöverhalningen”, Lars Ekborgs överjävligt infama avhyvling av Beppe själv. Ni såg den säkert i Razzel-inslaget Skrattkammaren: Beppe blir avbruten när han ska göra ett nummer, och Ekborg hugger metodiskt ner på allt Beppe står för. Inget hos Beppe lämnas orört: han hånas för sin fäbless för humlor, sin Lidingökåk, Skäggen-programmens kroppsljud, hans offentliga framtoning som nallebjörn med grodperspektiv.

Vardagstjyvpotta!

Där har jag ett bra uppslag: spy!

Du som skriver så jävla mycket om humlor och hästar och grodor och strutsar och hundar som pissar på löv.

Och som da capo kunde du ju ta en riktig jävla brakare också!

Tappa brallorna och visa talangen!

Vet du vad du är? Stor, stark, dum, sentimental, poetisk och snuskig! Du skulle ha dej en snyting så du stod och dog!

Givetvis är det Wolgers själv som yxat till formuleringarna. Samtidigt som den kan verka ödmjuk och distanserad, är ”Ridåöverhalningen” så klart självupptagen. Det är sex och en halv minuts revynummer som förutsätter publikens bekantskap med den offentlige Beppe Wolgers, han som debuterade som poet och brejkade med att göra skandalsuccé med matrester i skägget.

Det kan vara nån gammal fransk poet – Rimbaud? Baudelaire? – som har sagt att ”du får vara hur självupptagen som helst, så länge du är underhållande”. Det är där de flesta narcissister går bet. Jag vågar hävda att Beppe Wolgers intresse för sig själv var helt analogt med hans intresse för humlor: han ville skriva de oskrivna historierna, förklara de oförklarade, ge de förbisedda en röst i offentligheten.

Det finns en if you can´t beat them-join them-känsla i ”Ridåöverhalningen”, hellre förekomma än förekommas, avväpna motståndarna med deras egna vapen. Det hade på ett sätt kunnat vara världens mest självömkande och koketta nummer.

Tack vare den wolgerska totalkontrollen över formuleringarna – och tack vare Ekborgs närvaro och den lätt obehagliga känslan att han faktiskt menar vad han säger – blir det snarare nån form av katharsis för både Wolgers och svenska folket.

Efter den provokativa lära-känna-fasen med Skäggen-programmen, kunde Beppe efter ”Ridåöverhalningen” några år senare förlåtas och börja om med blanka papper. Under de kommande åren kom Djungelboken, Dunderklumpen och Godnattstunden. Från och med nu var Beppe bara folkkär.

Delikateshöökarn.

Av

den 2008-12-17

i blogg

Är på väg att avsluta Anette Kullenbergs märkliga bok om den likaledes märkliga journalistlegenden Marianne Höök (för dagens unga kanske mest känd från Karl Gerhard-kupletten ”Katt bland hermelinerna”: ”herr von Platen och von Ahlgren/ har näsa för naftalinerna/ De vädrar furstinnor som tax framför gryt/ För i VJ kommer inte en katt in bland hermelinerna/ De motar fru Höök ut med paraplyt”).

Det är fascinerande att läsa om en människa som så tydligt offrade allt – sin psykiska hälsa, sina barn, till och med sitt liv – för att fly sitt skamliga förflutna och skaffa sej en position i offentligheten.

Hööks makar beskriver på nåt vis hennes livsresa: en anonym fänrik, Torgny Wickman (mannen bakom filmiska milstolpar som Den ståndaktige kyrkoherden och Skräcken har 1000 ögon) och en svensk diplomat i shahens Iran.

På sextiotalet hade hon en plats på parnassen: Vecko-Journalens, Svenskans och så småningom Aftonbladets mest profilerade skribent, lika känd för sin exakta pennföring som för sina välskurna NK-kreationer.

På tjugohundratalet är hon bortglömd. Kullenberg gör vad hon kan för att blåsa liv i en gammal vän och kollega. Förutom biografin Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet har nu antologin Får man vara lite tilltalande i det här samhället? lämnat tryckpressarna.

I väntan på den bläddrar jag fram till ett gammalt klipp i min Hasseåtage-scrapbook (daterad 1987, då jag f.ö. var tolv år gammal). Marianne Höök intervjuar Hasseåtage i Svenska dagbladet på julafton 1966. Tre av samtidens just då hetaste namn träffas i en stuga på Söder och den snyggaste av dem rapporterar efteråt:

Hasse: Bad man honom posta ett brev skulle han kanske vika en svala av det eller glömma det på kylaren till Dan Axel Broströms Rolls Royce som råkade bromsa för rött ljus när Hasse gick över gatan och sen skulle det ta sju poliser och en Keystone-jakt att återfinna det. Det är Hasse som pratar, muttrar, mumlar, bubblar, fablar, drar stories. Infallen spricker hela tiden ut som knoppar. Plötsligt säger han utan sammanhang i övrigt:

– Och var vid försvinnandet iklädd vermillonfärgade underkläder med inskriften Minne från Mora.

Man kan ju inte annat än hålla med.

Han har en sällsynt poetisk kvalitet. Hans vänlighet är utan gräns. Han är en hopplös optimist och har en sant oskyldig Blåbärsskogsattityd i en ond värld. Människor blir snälla av honom. Han borde ha blåklockor i mustaschen. Man älskar honom handlöst.

Vore jag en fluga i en tidsmaskin skulle jag satt mej i just den församlingen just den där decemberkvällen för 42 år sen.

Det högst dödliga geniet.

Av

den 2008-11-18

i blogg

Rampljuset äter sina uppmärksamhetstörstare levande. Folk tänds, flammar till och glider tillbaka in i det okända mörker dom kommit från. Björn Ranelid har på sista tiden börjat prata om sej själv i termer av odödlig: ”Mina böcker kommer att leva vidare på biblioteken i mer än femtio år.”

Påståendet är ett typiskt ranelidcitat såtillvida att det innehåller 50% ohöljd narcissim och 50% siffror gripna ur luften (han brukar också berätta, på oförekommen anledning, t.ex. hur långt det är mellan munnen och hjärtat eller hur mycket en hjärna väger). Det är så klart också ett djupt ohistoriskt påstående.

Ingen vet idag vad folk kommer att läsa om femti år. Det spelar ingen roll hur underskönt och sirligt Ranelid idag fogar samman random snömos – om femti år kanske folk vill ha meningar utan metaforik men med sammanhang. Bra eller dåligt spelar ingen roll. Det finns ingen historisk rättvisa eller konsekvens i kulturen.

The first one now will later be last. And the best one now will later be forgotten. And the really original genius will never be discovered. But Carola fucking Häggkvist will probably be known forever.

Om jag för ett ögonblick får visa en smula ambition, så vill jag hävda att den här bloggens syfte inte bara är att ge dess skribent en ursäkt att slippa umgås med sin son. Den finns också till för att bevara minnet av gubbar och tanter ur det förflutna, folk som en gång dinglade från allas läppar men som långsamt tuggats sönder av tiden.

Inte för att de där gubbarna och tanterna tvungetvis gjorde nåt storartat. Men det var folk som kastade sig framför kamerorna, som tog varje chans att märkas, som offrade familj och sunda relationer för att få leda lekprogram och apa sig i folkparkerna, som säkert drevs av tusen demoner men som hade en önskan större än alla andra – den Peter Sellers en gång formulerade: to be remembered.

Idag uppmärksammar En man med ett skägg en man med ett skägg: Yngve Gamlin. Scenografen, dekoratören, språkimitatören, regissören, från begynnelsen ett av genierna som gjorde Knäppupp, ett av de hatade teveskäggen, grundaren av republiken Jämtland, av Hasse Alfredson kallad ”en renässansmänniska” (ett epitet som ska tas på allvar när det kommer från en trefaldigt guldbaggebelönad filmregissör som också reformerat revykonsten, skrivit tjogvis med romaner, gjort barnvisor och operascenografi, introducerat Amnesty i Sverige och chefat för Skansen).

En gång stod Gamlin i centrum. Hans visualitet och ögonblickskonst efterfrågades av nöjesdirektörerna och balettregissörerna. Hans exakta – men helt fabulerade – imitationer av ryska och japanska hördes på prime time. Hans abstrakta galenskap fick till och med plats mitt i den folkhemska lägerelden, Hylands hörna, där Gamlin dök upp och frejdigt sågade sönder Hylands skrivbord.

Sen gick det som det gick. Det blev mer sprit än balettdekor. En diabetes ledde till slut till att nåt ben fick amputeras. Till slut samlade sej Alfredson och Ramel för en gala för att bekosta Gamlins äldreboende.

På regissören Jonas Simas hemsida kan man beställa densammes dokumentär ”I huvet på n´Gamlin”. Under en timmes tid får man små glimtar in i den gamlinska hjärnan, motorn bakom internationellt belönade filmer om jämtska hjolbänningar och bisarra mediespektakel ihop med Erlander.

(Gamlin snodde bl.a. proppen till Harpsundsekan och vägrade lämna tillbaka den om inte Frösön fick kasino – Erlander kontrade med att han hade 22 proppar till).

Allt är inte fantastiskt kul 2008. Men det är värt att påminnas om. En människa som gav ett halvt liv åt att färglägga ett grått Sverige och föra in lite sund dårskap i ett hämmat samhälle, är värd åtminstone en timmes uppmärksamhet.

Må han vila i frid under sin gravsten. Stenen är naturligtvis egendesignad: ”Här vilar Yngve Gamlin” och sen en pil neråt.

Trokonstnärskap.

Av

den 2008-11-10

i blogg


I en gammal sketch från 1961, ”Tusenkonstnären”, intervjuar Povel Ramel Hasse Alfredson om hans tidigare cv. Han har bl.a. varit ”hoj-sångare i ett zigenarband” (alltså han som skriker HOJ!) och ”tro-konstnär”.

En tro-konstnär är alltså en sån som kan tro på vilka vanvettiga påståenden som helst. Ramel testar honom – ”1 plus 1 är lika med 87” och ”kungen heter Axel Välling” – och Alfredson svarar efter betänketid ”ja, det kan jag gott tro”.

Ramel får själv testa att tro på att drottningen också heter Axel Välling, men det kan han väl aldrig tro.

Med risk för att låta arrogant – östkustliberaler i USA som tycker det är bortitok att sydstatsskolor jämställer Första Mosebok med evolutionsteorin kallas ju gärna arroganta – måste jag ställa frågan: är det inte ett klassiskt religiöst tänkande som beskrivs i den gamla Knäppupp-sketchen?

Konsten att tro på nånting som omöjligen kan beläggas. Konsten att trotsa förnuftet. Konsten att köpa nåt som en sanning för att det en gång har nedtecknats. Konsten att tillbe nån som inte svarar och lägga sitt liv i händerna på nån vars händer ingen skådat.

Nina Lekander mötte den nyfrälste och nyrakade Göran Skytte – som numera påstår sej vara ödmjuk inför Gud och livet men så klart är samme pompöse besserwisser som alltid – hos Carin Hjulström-Livh. När inte programledaren skulle ha dem till att leka lustiga citatlekar med tokiga skyltar, hann Lekander erkänna att hon ”smygföraktar religiösa”.

Man kan ifrågasätta det rent semantiskt; hur mycket i smyg blir det när hon gör det prime-time i SVT? Innehållsligt var det befriande. Trots – eller möjligen på grund av – den svenska sekulariseringen tar man gärna i religiösa med silkesvantar. Hellre än att ifrågasätta dem och framstå som intolerant och arrogant, låter man dem hållas.

Och visst, blir man lyckligare av att tro hellre än att veta så fine with me. Men tror man att kvinnan skapades av ett revben ska man inte tas mer på allvar än om man tror att kvinnan skapades av en analfistel.

Att släppa Tage.

Av

den 2008-10-30

i blogg

Monica Z upprepade det gärna: hon hade helgonförklarat Tage Danielsson. Hon ångrade inget mer i livet än att hon en gång nobbat ett dansförslag från honom (inte ens att hon inte gick till doktorn när hon skadade ryggen i tonåren så att hon blev invalidiserad i förtid).

Hon var inte ensam. Hela det offentliga Sverige över fyrtiofem är rörande överens: visst var han både ett geni och en godhetens apostel. Storyn om arbetargrabben som blev klassens ljus, radions underhållningschef och symbolen för den goda svenska underhållningen är märkvärdigt fri från knastar och kvisthål. Han hade för det mesta rätt.

Nog framstod han emellanåt som naiv i sitt argumenterade för småskalighet och mot teknokrati, men det är en typ av åsikter som provocerar politruker och nyliberaler för att de vet att han egentligen hade rätt. Det är bara det att om vi skulle erkänna att konsumism och kärnkraft och tillväxt och flygresor inte är nödvändigt för vår överlevnad och att fred är bättre än krig och att vi lever över våra tillgångar så skulle vi tvinga in oss själva i en existentiell kris och omyndigförklara våra egna handlingar.

Till och med i kvinnofrågan var Tage Danielsson klarsynt, och detta i ett sextio-sjuttiotal då man kunde vara hur politiskt radikal som helst i övrigt men ändå gilla idén om kvinnan som hemmafru och playboybunny. Det var till och med comme il faut, á la mode och bohemian chic.

Hasse och Tage behöll eventuellt kakan medan dom åt den, när dom 1966 lät Fatima Ekman som bunny sjunga:

Var är demokratin?
Vad är jag för dessa svin?
Mer än en kåt kanin
som gör det som herrar
– med komplex och känsliga spärrar –
inte kan men vill det som herrar vill

Men tendensen gick inte att ta miste på i ”Donna Juanita” (1969), den låt/symfonisats jag skulle ta med mig till en öde ö, ett feministiskt anthem, en obeveklig uppgörelse med den attityd som kallar kåta karlar beundransvärda och kåta kvinnor madrasser:

Donna Juanita,
syster till Don Juan,
var en señorita
som var lika pilsk som han

Parallellt med sin broder erövraren går Juanita ut i världen och ligger med en katolsk präst (som ”glömmer hopp och tro, ty störst av allt är kärleken”), kardinaler, lotsar, landsfiskaler, hertigen av Neapel, hertigens vaktkonstapel, lorder och spanska grander, Sven Jerrings barnradiofigur Efraim Alexander und so weiter:

Don Juan är hjälten
har man alltid sagt
Donna Juanita
däremot är värd förakt

Han är kärleksdrömmen som är drömd
berömd av var poet
Hon en galen kvinna som är glömd
fördömd till ensamhet

Hon sitter i sitt fönster
Hennes blick är död och tom
En dam ska tas! Får aldrig ta!
Så lyder världens grymma dom

Med detta i åtanke är det intressant att den gode Danielsson faktiskt gjorde åtminstone ett klavertramp, sett från modernt perspektiv. Jag tänker då inte på Gösta Ekmans glada bordellbesök i Mannen som slutade röka eller ens danserskans tejpade bröstvårtor i Glaset i örat, som i sina tidssammanhang nog ska läsas som sexualradikala (men visst, vi fick aldrig se Martin Ljungs tejpade bröstvårtor i samma tablå).

Jag tänker på ”Sagan om den rättvisa Gudrun” i den med rätta klassiska Sagor för barn över 18 år (1964). Det är ett mäkta reaktionärt stycke text. Den gör sig, från Goliats perspektiv, lustig över Davids kamp för likaberättigande. Gudruns kamp för rättvisa beskrivs, med den patenterade danielssonska försåtligheten, som en tramsig kamp:

Hon skulle köpa middagsmat och laga den, hon skulle sy i knappar i sin mans kavaj, hon skulle koka kaffet medan han såg på TV, allt detta skulle hon göra, fast att hon hade ett lika ansträngande arbete som hans. Och det kan man ju hålla med om att det verkar orättvist. Att hennes make för sin del satte i proppar, tvättade bilen och köpte ut på systemet tänkte hon inte så mycket på. […]

Nå, i sinom tid stod Gudrun och Albin hos borgmästaren och sa sitt ”ja” på samma gång, för Gudrun hade bestämt att det var orättvist att en av dem skulle få säga ”ja” före den andra. Albin hade en likadan blombukett i handen som Gudrun. […]

Nå, tack vare Albins stora snällhet och beskedlighet klarades det mesta upp utan gnissel, och det lilla barnet växte och började tala. Det visade sig vara ett klokt och rättvist barn, för det första ord det sade var ”mappa”, och det andra var ”pamma”.

En dag sa Albin:

”Nog vore det skojigt för det här lilla barnet att få ett litet syskon alltid.”

”Ja titta inte på mej”, svarade Gudrun, ”nu är det allt din tur!”

Då orkade inte Albin längre, och för övrigt visste han inte hur detta skulle gå till.

Detta skulle kunna vara Tage Danielssons plump i ett annars prickfritt politiskt korrekt protokoll. I en löjligt stor produktion under trettio år i offentligheten är det svårt att finna nåt annat som sticker ut som konservativt med nutida ögon (minns att mitt perspektiv är det vänsterliberala – jag gissar att mina nyliberala vänner tycker att han var en verklighetsfrånvänd fjant på det hela taget).

Och då känns retoriken i ”Sagan om rättvisa Gudrun” fortfarande igen hos en stor del av vår manliga befolkning, som möjligen kommit dit att de ser att det är orättvist att kvinnan drar det tyngsta lasset, men som fortfarande tycker att det kompenseras av att de själva drar ett något mindre lass.

Clintn.

Av

den 2008-08-24

i blogg









Det här är rutor ur Garry Trudeaus dagspresserie Doonesbury, innan Aaron Sorkin skrev Presidenten och Miss Wade och i synnerhet teveserien West Wing den mest demokratpropagandistiska populärkulturutposten i Staterna.

Sidan visar hur några av Doonesburys – som är en märklig blandning av såpopera, släktsaga och satir – huvudpersoner drömmer om en ny tid för USA, och publicerades i samband med att Clintn (som han ju heter enligt Folke Rydén) tillträdde sin första mandatperiod 1993.

Det första som slår en när man läser den är att den inte är särskilt rolig. Nu är detta satir, en typ av humor som har som sitt privilegium att den inte måste vara rolig, så det är inget konstigt. Det anmärkningsvärda är den okritiska förhållningen till makten.

Som synes sätter karaktärerna stora förhoppningar till den saxspelande Arkansas-politruken. Det gjorde också Garry Trudeau. Och det intressanta är att han inte hymlar med det.

I Sverige tar ingen kulturarbetare partipolitisk ställning. Wille Crafoord slog för all del sista spiken i sin trovärdighetskista när han satt och bartrubadurplinkade på moderaternas senaste valvaka, månaderna efter att han försökt blåsa liv i en havererad karriär genom att komma ut som gammal mobbare i nån kvällstidning.

Men annars får man nog gå tillbaka till 1968 års valrörelse, då Hasse Alfredson poserade på såsseaffischer och Tage Danielsson skrev den socialdemokratiska valuppmaningen Ur en soffliggares dagbok, för att hitta några tydliga svenska motsvarigheter. Och så Sven Wollters medverkan i KPML(r):s valrevy 1979 förstås.

Visst, partierna har sen dess värvat artister till sina valrörelser (Wille Crafoord uppträdde t.ex. för Vänsterpartiet i samband med valet 2002), men en svensk kulturarbetare som med ena handen på hjärtat säjer ”jag tror på Jan Björklund” eller ”jag ska inga gudar hava jämte Maud Olofsson”, vet att hans trovärdighetskapital kommer att urholkas.

Och kom nu inte dragandes med att La Camilla första maj-talade för några år sen; jag pratar om ett ogenerat försvar för ett partiprogram och en partiledare, inte allmänt hållna och till intet förpliktigande solidaritetsfloskler.

Utan att vara nämnvärt insatt i ämnet, uppfattar jag den amerikanska traditionen som annorlunda. En bok som Al Frankens ”Lögner och de lögnaktiga lögnarna som sprider dem” (på svenska 2003), som otaliga svenska vänsterintellektuella kastade sej lystet över trots att parodifigurer som Rush Limbagh och Bill O´Reilly och Ann Coulter har noll och intet med en svensk verklighet att göra, är bitvis ett osminkat försvar för vartenda steg och mått Clintn vidtog under sin mandatperiod.

Och då är Franken – liksom Trudeau – satiriker. En av stöttepelarna i Saturday Night Live från dess begynnelse. Satiriker ska, enligt svenska och europeiska normer, ha alla ryggar fria och inga vänner.

Trots att Franken borde veta lika väl som nån annan att en presidents rörelseyta är extremt begränsad av lobbygrupper, finansiärer, senat, domstolar, delstatligt självbestämmande och gud vet vad, försvarar han allt – ALLT – Clintn gjorde under sin tid vid makten. ALLA beslut Clintn fattade var goda.

Det är heller ingen hemlighet att Martin Sheens presidentkaraktär i West Wing var ett idolporträtt av Clintn. En Clintn utan libidot och några andra motbjudande sidor (förutom att han ibland kallas ”nörd” av sina medarbetare). Och att Obama i sin tur mer eller mindre byggt sin offentliga persona på Aaron Sorkins idealiserade demokratpatriark.

Det är svårt att föreställa sej en svensk teveserie med en partiledare som Martin Sheen: intellektuell, Nobelpristagare (och då har vi faktiskt haft Nobelpristagare i vår partiledarkår – Bertil Ohlin), ärlig, rakryggad, pragmatisk men aldrig tummande på dom goda idealen.

I teveserien Kungamordet stod Reine Brynolfsson och Kenneth Mildoff för mer typiska svenska politikerporträtt: antingen känslokall psykopat eller verklighetsfrånvänd gammal sprattelgubbe. Kanske mer överensstämmande med verkligheten än Martin Sheen, men samtidigt så mycket fegare i sin förutsägbarhet.

Jag säger inte att denna amerikanska tradition att helhjärtat omfamna ett av de två högeralternativen är så särskilt positiv. Men det är intressant att det där över huvud taget går att ta partipolitisk ställning och bibehålla intellektuell och konstnärlig status.

Harry varu me nån gång?

Av

den 2008-05-05

i blogg

Harry Franzén tillhör samma gäng som Bert Karlsson i Skara, Big Bengt som byggde High Chaparall, Carl P Herslow som initierade Skånepartiet och ytterligare ett gäng rättshaveristiska affärsidkare som gillar vitsar om enfaldiga kärringar och ogillar folk som bryter på icke-svenska språk. En sorts blandning av megalomana imperiebyggare i krimskramsbranschen och klassiska insändarkverulanter.

Han kallas ”Frasse” av sina – påfallande många – vänner. Vi andra kallar honom det invektiv som för tillfället dyker upp i huvet.

Han är ICA-handlare i en by som heter Röstånga och bland annat är känd för att ha hyst Sveriges första sommarland, ett ”Dinoland” med kanske femton skumplastdinosaurier målade i spygrönt samt en marknad där man kan köpa exakta AK4-kopior till små barn.

Han blev rikskänd för att sälja vin i sin ICA-butik (en smutshärd till butiksparodi som bl.a. säljer Thailand-linnen och grått kött). Det renderade honom att medverka i Carl Hamiltons gamla rollspelsprogram Dilemma, där politiker och makthavare fick leka vad dom skulle göra om Sverige t.ex. drabbas av terrorism. Jag såg inte programmet, men gissar att Franzéns svar på alla frågor var: sälja sprit på gatorna och köra ut invandrarna.

För det är lösningen på allt, både för honom och hans kumpaner. Har åldringarna ingen mat? Kör ut invandrarna! Har du en spricka på tunntarmen? Kör ut invandrarna! Har ett gäng brats kört över en iransk korvgubbe med pappas Lexus? Kör ut invandrarna!

Efter att alltså ha krängt fulvin och blivit riksuppmärksammad, har han försökt upprepa succén genom att sälja nikotintuggummin i sin butik. Det var dock inte lika spektakulärt och gav bara en insida i kulturtidskriften Aftonbladet.

För oss som bott inom några mils radie från Franzén var han naturligtvis bekant innan han fick sina femton sekunder i riksmedia. Som ordförande i Centrumdemokraterna har han drivit hjärtefrågor om fri fart på motorvägarna och vatten och bröd åt snattare (det står så i deras partiprogram!) sen sjuttiotalet.

Men få har påpekat hans indirekta roll i filmhistorien. 1970 spelade Hasse Alfredson, Tage Danielsson och pianisten Gunnar Svensson 88-öresrevyn i Skåne. Hasse och Tage tog då in på gästgivargården i Röstånga, där dom bl.a. en gång satt och skrev sin första film Svenska Bilder.

De söktes då upp av Harry Franzén, redan då nåt slags självutnämnd ambassadör för trakten, som ville ha dom med på en guldgrej. Kunde dom riksbekanta humoristerna månne tänka sej att skriva några positiva rader i en broschyr? Franzén höll nämligen på att projektera för ett Turistparadis: Dennisland!

I den natursköna Nackarpsdalen ville han och hans tyska mecenater slänga upp lite betongstatyer av seriefiguren Dennis och sen låta ungar köra ler-gocart och äta picknick i regn och sånt som ungar gillar.

Det är så knäppt att man inser att det måste ha varit på riktigt. Dennis? Alltså Dennis the Menace, busungen som brukar slåss med farbrorn som ibland heter Wilson och ibland Nilsson beroende på om översättaren varit bakfull eller inte. Varför just Dennis? Har han nånsin varit så het? Skulle dom fylla ett naturreservat med avgjutningar av honom? I betong?

Hasseåtage avböjde det heta erbjudandet.

De åkte istället hem till Stockholm och skrev filmen Äppelkriget om hur tyska businessmen samarbetar med korrupta lokalpolitiker om att lusa ner naturen med turistanpassat skräp.

S:t Tage.

Av

den 2008-02-08

i blogg

Klas Gustafson heter en man som har skrivit en bok om Beppe Wolgers, en om Cornelis Vreeswijk och nu en om Tage Danielsson. Jag hatar denne Klas Gustafson. Inte för att han gjort ett dåligt jobb – böckerna om Beppe och Cornelis bläddrar jag i åtminstone en gång i veckan – utan för att han stulit min livsuppgift.

”Hat” är förresten ett starkt ord. ”Illa dold avundsjuka” är bättre.

Eftersom Adlibris har ett genialt system som går ut på att böckerna kommer senare än man bett om, har jag ännu inte behövt säja upp bekantskapen med min familj för att plöja igenom den nyutkomna Danielsson-boken. Men jag har läst de flesta recensionerna, och anar mej till att Gustafson brottats med samma problem som tidigare biografer: hur komplicera den vedertagna bilden av den godhjärtade, humanistiske, felfrie Danielsson?

Tage, som stod på barnens sida. Tage, som stod på gräsrötternas sida. Tage, som stod på folkets sida. Tage, som trodde på folkhem och solidaritet och blommor och cyklar. Den humanistiske humoristen. Den gudalike östgöten. Den ointaglige.

Allt det där är säkert sant, men man får inte glömma att varje gång du ställer dej på någons sida, utser du också en fiende. Så också Tage Danielsson.

Hur ödmjuk han än var – när han gästade Lasse Holmqvist i Här är ditt liv var han parodiskt chosefri när han presenterades inför ett fullkomligt extraordinärt artistliv, där Monica Z uttryckligen helgonförklarade honom och en afrikan som blivit hjälpt ur fängelse tack vare Danielssons Amnesty-engagemang så när föll i gråt – så avskydde han.

I tevedokumentären Utan tvivel är man inte klok (95) samlas det ena vittnesmålet efter det andra om den danielssonska ödmjukheten. Vackert så. Men så gnistrar det plötsligt till. Ekonomen Bo Södersten, han som delade upp samhället i ”närare” och ”tärare” och givetvis räknade sin egna välbetalda ”forskningsresultat” som närande, stirrar kallt i intet när han förklarar att Tage Danielsson inte visste nåt om politik och ekonomi och kärnkraft.

Underförstått: han tyckte inte som Södersten om politik och ekonomi och kärnkraft.

Och det retade Södersten in i benmärgen att en pajas och rolighetsminister hade mage att ifrågasätta de mycket viktiga och avancerade fakta bara Södersten och hans gelikar förstod.

Eftersom Södersten anade att dokumentären skulle framställa honom som den pompösa buffel han är, var han väldigt snabb med att tillägga: ”Däremot var han en lysande artist”.

För som artist var han givetvis ofarlig. En som steppar och drattar på ändan kan vi alla hylla. Men när han plötsligt ser oss i ögonen och förklarar att vi suger ut naturens resurser, att vi är hycklare och charlataner, ansvarslösa och farliga för varandra, blir han vår fiende. Då kallar vi honom – som Naturvårdsverkets grandiose pamp Valfrid Paulssson – ”gycklare”.

Jag tror inte man ska glömma det. Tage Danielsson var inte en folkhemsromantiker som drömde om vitkantade röda stugor med inavlade kattor och pekade mot ett nostalgiskt ingenmansland som alla och därmed ingen kan relatera till. Han hade hus på Korsika, pratade flytande franska, fritidsseglade, älskade London, New York och Ella Fitzgerald, filmade Grynet Molvigs nakna akterkastell och lät Gösta Ekman ligga med horor i Mannen som slutade röka, släppte in strippor med tejpade bröstvårtor i Glaset i örat, hängde med kokainisten Tommy Körberg och nerdekade primadonnor och stod med ett ben stadigt förankrat i Den Stora Världen.

Han älskade det goda livet. Och hatade de onda krafter som ville förvägra massorna att ta del av det.

Han var säkert God. Men framför allt var han inget kramdjur.

Hjälp.

Av

den 2007-12-10

i blogg

Hittade en ny tidning hos en av mina lokala näringsidkare (som kör som slogan ”Kvalite och arbete”).

Trots att jag tror mej om att hålla mej hyfsat à jour med vad som händer på en svensk seriefront, har jag faktiskt inte hört om den tidigare.

Den redigeras hursomhelst av Rolf Classon, grundare av tidskriften Galago (som idag drivs av andra), förlagen Tago (nerlagt) och Kartago (som lever i högönsklig välmåga, idag främst tack vare Kellerman).

Innehållsligt kan jag inte säja att den bjöd på några omtumlande överraskningar – de medverkande var ungefär dom Galago-bekanta jag kunnat gissa mej till – men det gladde mej att nån försöker ta tillbaka begreppet ”Hjälp!” från den där teveserien jag aldrig riktigt sett men ändå retar mej på.

”HJäLP!” var som bekant den svenska editionen av Harvey Kurtzmans HeLP, i sin tur en lite vuxnare variant av samme mans skapelse MAD. Både Svenska Mad och HJäLP! redigerades av Lasse O´Månsson, som innan dess gjort tidningen Svensk Humoristisk Tidskrift (med underrubriken Svensk humoristisk tidskrift).

Lasse O´ var en särling i den svenska nöjeshistorien. En comedian´s comedian, älskad av Hasseåtage, Beppe Wolgers, Povel Ramel och Joakim Pirinen, hatad (i bästa fall) eller ignorerad (i flesta fall) av folket. Påstods ha introducerat begreppet ”sjuk humor” i Sverige. Var absolut den som introducerade begreppen ”den vanliga hopern fårskallar” och ”åkerbock”.

Jag vet ganska lite om Lasse O´ och gör inga anspråk på att kunna honom, men det lilla (av hans ganska stora produktion för tidningar, radio och bok) jag tagit del av gör mig glad.

Glad för att den svenska ankdammen också på Hylands tid – när även underhållningen i princip var en statlig angelägenhet – kunde ge plats åt en man som rörde sej i det outforskade gränslandet mellan Beckett, absurdismen och revyscenen.

Som skrev böcker med titlar som Tarzan super, säger aporna och dömdes i tingsrätt för kätteri sen han gjort en radiosketch om hur kyrkan slogs ihop med bensinmackar.

Lars-Olof Månsson från Sala, som hävdade sitt fabulerade irländska påbrå så framgångsrikt att det är omnämnt i uppslagsverken, verkade nöjd där han satt i sitt minimala hörn av världen, spisade jazz, strök sitt bebop-skägg och skrev humortexter som bäst beskrivs som ”konstiga”.

Han var med hos Hasseåtage i deras två första revyer, och även om de ansade honom en aning fick han i Gröna Hund ändå göra en monolog han skrivit, som i princip går ut på att han som simlärare låter en elev drunkna medan han förolämpar publiken (bl.a. vänder han sej till en man och säjer ”du har skrivit hit – ja, du fick väl hjälp förstås”, en replik jag gladeligen norpat och sagt åtskilliga gånger).

Han avslutade den där monologen med historien om mannen som kommer in i djuraffären och frågar hur stor en pingvin kan bli. När djurexperten visar, blir mannen betänksam och säjer ”åh katten, då var det en nunna jag körde över i alla fall!”

Hasseåtage frågade honom en gång försiktigt om han kunde tänka sej ett mildare avslut, då stockholmspubliken 1962 inte var riktigt mogen för det lite mer edgy materialet. Visst, sa Lasse O´, och drog istället historien:

Lillasyster kommer in med ett kranium i handen.
-Mamma mamma, titta vad jag hittade i lillebrors huvud!

Han fick fortsätta dra nunnehistorien. Två år senare var publiken så härdad att Hasse Alfredson själv kunde dra den som Lindeman.

I tidningen HJäLP medverkade bl.a. Hasseåtage, Beppe Wolgers, Ardy Strüwer och Lasse Åberg m.fl. statligt sanktionerae riksunderhållare, som alla verkade se forumet som ett fönster att göra det lite grövre, lite hårdare och lite prilligare än vad Gittan Bingo i Bagarmossen betraktades redo för. Beppe Wolgers var jultomte med k-pist, Hasse Alfredson skrev konstiga monologer om kåken och föttan.

Givetvis blev det ingen särskilt långvarig utgivning. Svenska Mad – som trots allt innehöll så timida och begripliga saker som David Berghs makalöst menlösa fluktanden – funkade på en bredare bas med Don Martins onomatopoesi, Antonio Prohias X & Y och dom rätt simpla filmparodierna. Den överlevde in på nittitalet, och återuppstod t.o.m. ett tag, även den under Rolf Classons vingar.

HJäLP krävde liksom lite mer av läsaren. De nummer jag själv läste som barn, en gång tillhörande min morbror, var t.ex. helt obegripliga. Då. Idag kanske jag hade fattat referenserna, men antagligen inte skrattat.

Men känslan, stämningen, den sympatiska idén att om bara en enda där ute fattar referensen så får den vara med (en uttalad tes från Lasse O´ och hans radiopartner Bertil Petterson), som omgav HJäLP och dess redaktör, har levt vidare.

Och även om nummer ett mest lämnar mej likgiltig, tror jag att Rolf Classon är mannen att springa vidare med stafettpinnen.

Anekdoter om gamla farbröder i nöjesvärlden: del 5-AX-avd 6:19.

Av

den 2007-11-23

i blogg


Hasseåtages enda riktiga fiasko var ”överklassnöjet” Spader, madame – en tretimmarsrevy på anrika Oscars med stor orkester och kör som spelade Schubert, stor ensemble och massor med kopplingar mellan stämningarna i sextitalssverige och det tidiga 1800-talet (revolutionsromantik, sexuell frigjordhet, drogexperiment).

Det var naturligtvis ingen sämre revy än någon dom gjort tidigare. Men den revolutionskåta samtiden var inte riktigt beredd på att bli skärskådad av lustigkurrar, låt vara akademiker och opinionsbildare. Dessutom ville publiken då som nu att allt skulle se ut som det alltid gjort. Va? Ingen Lindeman? Dåligt! Rena natta, uruselt och smaklöst!

En av de mest infama recensionerna skrevs av Aftonbladets Allan Fagerström (till vänster). Under rubriken ”Hasse & Tage – tag ett sabbatsår!” försökte han punkt för punkt spalta upp varför revyn var dålig: ”oförmåga att samordna episoderna samt på överdimensionering av poängerna”.

Direkt oförskämd var han när han skrev om Fatima Ekman. Ekman var alltså av afrikansk härkomst, som liten adopterad av Karl Gerhard, sedermera gift med Gösta Ekman (vars farfar Gösta Ekman var KG:s gode vän). Hon hade några år dessförinnan gjort revyn Lådan tillsammans med Gösta och Hasseåtage. Hon var dansös. Hon hade en tämligen gedigen erfarenhet av branschen.

Fagerström ägnade henne ett stycke i recensionen:

Och därefter föreligger Fatima Ekman i autentiskt negerkrull och dansar alldeles ensam efter Schubert. Vad är det för mening med det? Hon dansar dåligt – hur skulle hon kunna göra annat? – och hon är konstnärligt uteslutande till för att AB Svenska Ord ska få nöjet att tala om Lilla Svarta Sara [namnet på numret, bloggarens anm.] De utnyttjar helt enkelt henne för att hon är av en annan ras.

Hasse Alfredsons besvikelse över dom uschliga recensionerna är ingen hemlighet. Och han har själv berättat om hur han satt hemma och ”tutade i mej en flaska vin” och skrev ett upprört brev till nämnde Fagerström, där han berättade vem i det här sammanhanget som hade rasrelaterade fördomar.

Därefter gick ett drygt decennium utan att Fagerström anmälde en enda Hasseåtage-relaterad produktion. Sen gav Alfredson 1981 ut romanen Tiden är ingenting, en tragikomisk släktsaga och knappast nåt av hans mest minnesvärda alster. Plötsligt klev Fagerström åter ut på kultursidorna:

Han har helt sonika gjort jäsande skönlitteratur av de målsättningar som föresvävar de unga historiker som i dag av alla dagar menar att historien är folkets och inte deras hövdingars. Personligen är jag mindre intresserad av den historieuppfattningen än av Hans Alfredsons fenomenala genombrott som diktare.

Någon tid därefter – och betänk att tolv år förflutit – möttes Alfredson och Fagerström. Varpå Fagerström frågade: ”Nu är du väl inte arg på mej längre, Hasse?”

Så mycket för en kritikers rakryggade oförsonliga kamp för Sanning och Kvalitet.

EDIT: Den här relationen visade sig ta ännu fler turer och krumbukter. Om dessa kan man läsa i 2019 års biografi över Hasse Alfredson:

https://www.adlibris.com/se/bok/hasse-alfredson-en-san-dar-farbror-som-ritar-och-berattar-9789137154206

Sida 6 av 6

Föregående

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén