Etikett: hasseåtage Sida 5 av 6

Gamla hjältar hyllar varandra del 1: Tage D om Lena N.

den 2011-02-04

Kanske blev man inte överraskad. Sorgligt är det ändå. Hon gjorde inte bara Stadslollan, på min topp-tio över Hasseåtages bästa revynummer, hon gjorde också Lovis, på min topp-fem över Astrid Lindgrens bästa filmfigurer.

18 december 1982 hade Fröken Fleggmans mustasch sin slutföreställning. Av och med Tage-Lena Ekfredsson med Gunnar Svensson på piano. Idag är bara två av fem i livet, och bara en av fem verkar trivas där. På festen efteråt firade Tage Danielsson ännu en triumf i en av sina bästa genrer – hyllningsversen – när han vände sig till föreställningens östrogenalibi:

När Lena Nyman ler med hela kroppen
då strålar världen i förklarad glans
En rosenknopp med dynamit i knoppen
En kokhet klokhet, galenskap med sans
Hon laddar hela sig till våldsam spänning
Sen sprakar detta ljuva batteri
av skratt, gråt, vrede, jubel, självförbränning
Att allt detta får plats i en så liten klänning!
Att i så späd gestalt ryms ett så stort geni!

Proggiga barnböcker del 43: Svenska Barn.

Av Kalle Lind

den 2010-11-28

i blogg

I min bok Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev tar jag upp en herrans massa böcker från det politiskt-kulturella sjuttitalet. Jag fick dock bara plats med hälften av alla böcker jag hittade (vilket säkert bara är en del av vad som finns – mörkertalet kan vara stort här).

Ett fenomen jag t.ex. bara hann snudda vid i en bildtext är bokförlaget Svenska Barn. Det initierades alltså av samma tandem som gav oss produktionsbolaget Svenska Ord, skivbolaget Svenska Ljud och filmen Svenska Bilder (och som övervägde att ge filmen Äppelkriget titeln Svenska jord): Hans Folke Alfredson och Tage Ivar Roland Danielsson.

1969, med egna barn i skolbörjaråldern, drar de igång förlaget. De har så klart ganska mycket annat att göra också, eftersom de driver Sveriges mest framgångsrika nöjesbolag och skriver varje ord i sina föreställningar, som de också medverkar i. Just 1969 har de också fullt upp att täcka alla förluster från den spektakulära fiaskorevyn Spader, Madame!

Förlaget blir mycket inte riktigt särskilt långlivat. Sista boken, Lars Forssells vissamling Solen lyser på havet blå, ges ut 1971. Mästerbiografen Klas Gustafson påstår i sin Tage Danielsson-bok att Svenska Barn utkom med nio titlar, och det är med oförlåtligt stor glädje jag hittar mitt första sakfel i någon av hans biografier: jag har nämligen funnit hela tretton böcker med Svenska Barn-loggan på omslaget.

Utgivningen är ambitiös men ganska spretig. Två saker präglar den: 1) kompisar, 2) en påfallande proggighet. Hasseåtage var för all del högst närvarande i det politiska uppvaknandet kring 1968, samtidigt var de nåt decennium för gamla för att ryckas med av de revolutionsivrigaste tongångarna.

Som genuina humorister såg de också på världen med en distans som rimmar illa med trosviss övertygelse, marxistisk eller marknadsekonomisk kvittar.

Men när det kom till barnboksutgivning (som de inom parentes sagt nog ägnade förströdd uppmärksamhet) verkar de ha skrivit under på kulturvänsterns åsikt att tidens barnböcker saknade verklighetsanknytning. Man får ett intryck av att Svenska Barn försökte fylla i vissa luckor i den barnlitteratur som fanns utgiven.

Låt oss lite rapsodiskt titta närmare på de titlar som Svenska Barn hann ge ut så att mina teser kan understrykas:

* Margareta Strömstedt (gift med Bo, mamma till Niklas, väninna till Astrid Lingren) gav ut två fotoböcker (proggpoäng: 7 av 10) om Johan och Lotten. Den ena utspelar sej i en matbutik, den andra på en bensinmack.

Det är lite roligare än vad de låter: tonen är poetisk-humoristisk när Johan och Lotten plötsligt kan kompensera glappet mellan sin samlade förmögenhet och varornas pris genom att bli extrajobbare i affären.

En viss förnumstighet (proggpoäng: 8 av 10) finner vi också när Lotten lovat en liten flicka att få plocka med sej den chokladkaka hon nappar åt sej från en låg varuhylla (proggpoäng: 10 av 10):

(Om du undrar hur det här slutade, så kan jag berätta att mamman fick betala för chokladen, för man får ju inte lov att ta nånting i en affär utan att betala. Inte ens om man är väldigt liten och inte förstår så bra.

– Men nog är det konstigt att affärer får lov att fresta barn med godis hur mycket som helst, tyckte Lotten.)

Två kuriosakommentarer: 1) Lotten är troligen synonym med Lotten Strömstedt, Niklas syster, idag poet. 2) 1969 skyltade uppenbarligen butiker med ”välhängt bakdelskött”.

* Beppe Wolgers Förtrollningar är en tydlig förlaga till filmen Dunderklumpen. Vi hittar samma grundstory (eller motsvarande), flera av figurerna och inte minst kärleken till det jämtska landskapet. Här är det åter foton (proggpoäng: 7 av 10) av sneda hemmagjorda dockor (proggpoäng: 5 av 10), gjorda av Bernt Franckie som också gjorde Bepoes kända kompisar Hungran och Busan och Sigrid.

Tonen i Förtrollningar är lika poetisk som i filmen men ännu mörkare. Där filmens figurer präglas av ensamhet, har bokens figurer dessutom än tyngre själsliga sår. Värst drabbad är figuren Pappan (ej med i filmen), som inte får kärlek från sitt dockbarn sen dockans mamma dött (ja, det är precis så tragiskt som det låter). Den magiska stämningen bryts lite grann mot slutet i en appell mot svensk fångvård (proggpoäng: 11 av 10):

– Vet du vad ett fängelse är?

– Ja, sa Mats, där man låser in tjuvar.

– Ja, sa Elvira. Nu har du ju sett Dunderklumpen och du har hört berättelsen om hans liv och du tycker om honom och du förstår honom – inte tycker du väl att han är en tjuv och vill ha honom i fängelse?

– Nä, sa Mats, det skulle inte vara rättvist, han hade ju så svårt som barn – jag förstår honom.

* De fyra böckerna om Per Stigmans äventyr är en intressant historia. Det är de enda icke originalproducerade böcker Svenska Barn gav ut. Vi pratar historiska äventyrsberättelser med ett tydligt klassperspektiv – troligen inspirationskällor till Sven Wernströms Trälarna-svit som gjorde succé från 1974 och framåt.

Författaren A.M. Marksman (Marx-man) är en pseudonym för Nils Holmberg, som skrev böckerna under brinnande världskrig och utifrån ett väl så glödande klasshat. Sedermera översatte han en inte alldeles obekant bok, Maos lilla röda, och var med och grundade KFML, utbrytarpartiet ur SKP (som sen blev vpk) som sen blev SKP (och fick en avknoppning i KFML(r)).

* Det kan hända! är skriven och illustrerad av Fam Ekman, Gösta Ekmans halvsyster (nepotismpoäng: 7 av 10). Det är en inspirerad, men sjukt ordrik, lek med en berättelse som blir till medan den skrivs och berättas. Proggpoäng: 1 av 10.

* Herkules Jonsson och de makalösa mellandagarna är bokuppföljaren till 1969 års julkalendrar i radio och teve, Herkules Jonssons storverk. Samma cast och samme bisarrt produktive manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare – Tage Danielsson (nepotismpoäng: 12 av 10) – utförde parallella äventyr i etermedierna. Lagom till julafton kunde man sen börja läsa om den fantastiska familjen Jonssons mellandagsäventyr.

Liksom kalendrarna präglas boken av lika delar fantasi och realism (Herkules och pappa Olle byter plats när mamma An-Sofi svingar sin magiska sekreterarpenna, ordföranden i Kungliga Vetenskapsakademin vill stoppa jordens rotation och anordnar en manipulerad folkomröstning i Hylands hörna).

Somliga skulle kanske kalla Danielssons allmänt troskyldiga underfundigheter för proggiga, men dessa somliga har i så fall en annan definition än jag. Proggpoäng: 2 av 10 (här finns trots allt vissa ansatser att förklara samhället).

* Frances Vestins och Horst Tuuloskorpis Mummel – en ny människa tar jag upp i Proggiga barnböcker. Jag behöver väl inte argumentera för varför.

* Kalle går ut är en pekbok. Den är skriven av Birgitta Gedin, gift med Per I Gedin, förlagschef på Wahlström & Widstrand som gav ut Tage Danielsson och där dennes hustru Märta-Stina arbetade. Per Gedin var också förläggare på Svenska Barn. (Nepotismpoäng: 13 av 10.)

Illustratören heter Per Åhlin och är inte bara ett geni utan var också Svenska Ords hovleverantör av allsköns bilder (nepotismpoäng: 10 av 10).

Storyn – Kalle klär på sej pappas mössa, mammas kofta, ett par stövlar och ett paraply – rymmer inte riktigt några utflykter i proggighet. Däremot har den dammtorra baksidestexten ett pedagogiskt anslag som luktar vagt av tidens högt ställda barnpedagogiska ambitioner:

Barn i denna ålder (1½-3 år) tycker om klara, tydliga bilder och är förtjusta i färg. Dom är mycket intresserade av kläder och börjar omkring tvåårsåldern uppfatta att olika saker tillhör olika personer och pratar gärna om det.

Sammanfattningsvis: Hasseåtage drev sålunda ett barnboksförlag som gav ut svartvita fotoböcker om snabbköp och förlossningar, äventyrsromaner om hur fogdar stal folkets mat och dockböcker som propagerar mot fängelser. Och den där Forssell-boken som nämndes inledningsvis innehåller bland annat en lång visa om Salvador Dalís kommersialism.

Så en inte alldeles obetydlig roll spelade nöjeskungarna i den barnlitterära proggutvecklingen.

Sju skämt som chockade Sverige. Del 2: Gösta Ekmans pitt.

Av Kalle Lind

den 2010-08-16

i blogg

I nya numret av Aluma – organ för Öresundsregionens hemlösa – skriver jag onödigt mycket. Temat är humor, som råkar ligga mej varmt om hjärtat. En av poängerna med den här serien är att påvisa att det inte alls bara är osnutna småungar med hävdelsebehov som arbetar med så kallade provokationer. De mest älskade och omhuldade av våra varma humanistiska underhållare finns också med på listan.

1964: Gösta Ekman säger nåt lite halvsnuskigt
Påföljd: riksdagsdebatt

Även den sönderkramade humorduon Hasseåtage – för yngre läsare: han som gjorde ”Blommig falukorv” och han som gjorde Ronja Rövardotter – upprörde på sin tid. Det glöms ofta bort idag, när äldre människor gärna lyfter fram deras stillsammare satirer och varma patos och ignorerar att de också ägnade sig åt burleskt trams.

Revyn ”Gula Hund” var deras fjärde sedan de startat det extremt framgångsrika AB Svenska Ord två och ett halvt år tidigare. Trots att paret tog en ekonomisk jätterisk med stor ensemble och den gigantiska China-teatern som spelplats, stack de ut hakan i ett gäng samhällskritiska nummer. ”Gamle man” kommenterade den människofientliga åldringsvården och ”Folkspillran” anklagade svenska folket för att diskriminera romer.

Det som kom att uppröra på riksdagsnivå var dock ett nummer med lägre intellektuella ambitioner. Birgitta Andersson kommer till doktor Tage Danielsson med sin man, Gösta Ekman, som drabbats av Tourettes syndrom. Han säger då och då ”Pitt!” med illa dold förtjusning.

På ljudupptagningen från 1964 hör man på publiken att det sannerligen inte var ett ord som brukade sägas i offentliga sammanhang: det går ett sus av förskräckelse genom jublet. När Ekman i sketchens slut får hela publiken på en gång att stämma upp i ”PITT!” så kan man nästan höra dem rodna.

Succérevyn televiserades och förorsakade snart en interpellationsdebatt. Bondeförbundets John Eriksson gick i riksdagen i polemik mot socialdemokraten Essen H G Lindahl (som skrev ut sina mellaninitialer för att kunna skiljas från alla andra Essen Lindahl). Denne Lindahl ställde sig försiktigt avvaktande till Erikssons förslag om ett programråd som skulle rensa kanalerna från ”kalsongdramatik” och ”förråande uttryckssätt”:

Jag skulle sedan vilja fästa herr Lindahls uppmärksamhet på en sak beträffande inslaget i läkarscenen i programmet Gula hund eller Fula hund – vilket namn herr Lindahl nu vill använda. Om herr Lindahl skulle ge sig ut på Stockholms gator och bara återge vad som sades i den scenen, är jag nästan övertygad om att herr Lindahl skulle bli tagen av polisen och kanske bli sinnesundersökt. Ty sådana uttalanden betecknas i lagen som tukt- och sedlighetssårande handling.

Men om man säger detta i TV inför miljoner tittare, då är det inte stötande. Men det är det däremot ute i det offentliga livet i övrigt. Vi har dock inte radio och TV för att de skall odla publiksmaken i samhällets soptunnor.

(Långt mycket mer om riksdagsdebatten – stor läsning om man gillar att få tesen ”gamla centerpartister är ett fnösktorrt släkte” bekräftad! – finns här.)

En stor dag i Hasse Alfredsons liv.

Av Kalle Lind

den 2010-06-29

i blogg

Mannen ungefär i mitten är ett universalgeni. Han gjorde 1961 en sketch med Povel Ramel betitlad ”Tusenkonstnären”, som också blev titeln på en samlingsplatta. Som liten – jag skulle tippa att jag var sex – tolkade jag det som Hasse Alfredsons faktiska titel. För han var ju tusenkonstnär.

Han hade gjort revyer. Varenda gång jag var sjuk tiggde jag till mig en lp med ljudupptagningar. Han hade gjort filmer. Äppelkriget såg jag på en reprisbiograf och tyckte att den var fantastisk även om min morfar redan berättat alla skämten i bilen dit. Han hade skrivit böcker. Ett par av dem hade jag läst och uppskattat: Blommig falukorv, Varför är det så ont om Q?. Ett par av dem hade jag hittat i min mors bokhylla och känt på mej att de var roliga: F – en roman, Rosa rummet.

Så när min lågstadielärare frågade vad jag skulle bli som stor så svarade jag, utan baktankar, ”tusenkonstnär”. Det är fortfarande min ambition, även om jag sen dess tvingats inse att det krävs mer än bara viljan.

Mannen – nåväl, ynglingen – längst till höger är en man ännu utan skägg. Det är istället en man med ett väldigt yvigt hår, nåt konstigt halssmycke, murarskjorta, jeans som han kan ha färgat själv och en blick som signalerar att han minsann inte upplever sitt sjuttonåriga livs då största ögonblick utan bara är besvärad över att nån envisas med att föreviga det.

Vi hade alla vunnit nån sorts uppsatstävling. Hasse Alfredson satt med i juryn. Han var vid tillfället Skansenchef. Det är därför vi poserar vid nån gammal hantverkarbostad som Hazelius låtit släpa dit från typ Leksand hundra år tidigare.

Han längst till vänster på bilden var moderat och hade klätt upp sej för den stora dagen. Alfredson fattades en knapp i kavajen och hade matfläckar på mockaskorna. Det gjorde att jag kände mej ännu mer befrändad med honom, även om jag så klart tagit på mej mina finaste kläder.

Uppsatsen förväntades handla om ungdomar och Europa och mitt bidrag var nån sorts politisk-poetisk apell om att dansa pogo under stjärnhimlen och annat som jag kanske inte står fullt och fast för arton år senare. Men Maria Küchen satt i juryn och sa att alla i juryn utom Lena Adelsohn-Liljeroth tyckte min text var bäst. Kanske menade hon vad hon sa, för hon släpade med mej till en poesiscen vid Kulturhuset där jag fick stå på scen med Bodil Malmsten och Sven Lindqvist och läsa min text för tolv japanska turister. De såg något konfunderade ut, men Lindqvist blinkade till mej på ett välmenande sätt som sa ”om femti år kanske …”

Det var så klart mycket större än jag ville erkänna då. Jag omnämndes som ”17-årige poeten Carl Lind” på Svenska dagbladets kultursida, veterligt enda gången den tidningen skrivit om nåt jag varit inblandad i. Det var så klart trevligt, men den stora vinsten var att Hasse Alfredson läst nåt jag skrivit och – åtminstone enligt Maria Küchen – tyckt om det.

För den där kärleken till den där mustaschen satt i. Och sitter i. I tretti år har jag hållit honom som en hjälte. Även under min tonåriga rebelltid. Jag skrev för övrigt ett sextisexsidigt specialarbete om Hasseåtage året efter att den här bilden togs. Då hade jag redan biografin jag skrev som trettonåring att luta mig mot.

Jag var ganska gammal när jag insåg att detta inte var normalt. Insikten gjorde mej rädd: var kanske allting annat hos mej också onormalt, konstigt, avvikande? Borde jag rentav förstärka det? Borde jag bära lila jeans?

Det tog mej lång tid att landa i förståelsen att vi alla är avvikande. Jag har för övrigt inte landat än. Jag blir lika lättad varje gång jag springer på en likasinnad – vilket händer, tack vare det välsignade nätet – som kan intyga att de är precis lika udda som jag.

Ett hån mot vår Påve är en synd som Gud måtte straffa.

Av Kalle Lind

den 2010-04-26

i blogg

Ska ni bara köpa en bok i år ska ni naturligtvis köpa min bok ”Människor som gått till överdrift”. Ska ni tvunget slänga in en till så reservera er för min ”Proggiga barnböcker” som kommer i höst.

Men är ni riktigt i spenderartagen och bara sitter och tokträngtar efter lättsmält nysstidshistoria ur populärkulturellt kvasiantropolgiskt perspektiv rekommenderar jag varmt ”Nu har det banne mig gått för långt!” Mina fellow nerds Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe har flytt solljus och mänsklig närhet för att gräva i Radionämndens arkiv efter de fnoskigaste anmälningarna 1967-87.

Det har gett resultat. Radionämnden är en fascinerande instans. Folk har genom åren hyst stor tilltro till dess förmåga att påverka program, inte minst i efterhand, och avskeda misshagliga programmakare. Jag vet alldenstund program jag själv medverkat till både anmälts och fällts.

En privatperson kan anmäla ett radio- eller teveprogram på precis vilka spontana grunder som helst. Jag erinrar mej att Hej domstol! anmäldes för ett inslag med många svordomar (sketch om Stefan Jarl) och för att ha kränkt ”en stor död finansman” (vi kallade Stenbeck ”buksprängt gödsvin”). Observera nu: programmen anmäldes – de fälldes inte. Ytterst få anmälningar leder till fällningar. Och fällningar leder mest till en uppläxning av VD.

Min egen erfarenhet säjer att det oftast är tydligt att anmälaren råkat slå på radion mitt i ett inslag utan att riktigt orka sätta sej in i sammanhanget – däremot har krafter funnits till att leta upp Granskningsnämndens adress och formulera invändningar på hemmasnickrad kanslisvenska.

Jag har lite svårt att relatera till upprördheten. Alla radiomakare, tevemänniskor och humorister som jag har dryftat saken med, ser naturligtvis en anmälning som en fjäder i hatten (”Någon har lyssnat! Visserligen en dumskalle, men ändå!”).

I sin bok går trojkan pedagogiskt igenom vad som har upprört. Bevekelsegrunderna är oftast sprit, sex, svordomar och religion. Är det på nåt vis kopplat till ett barnprogram är tonen än mer indignerad. Och är Per Oscarsson inblandad så börjar det handla om samhällets förfall och rena dödshot (på riktigt).

Det kan handla om satir som missförstås. En centerpartist lever upp till det gamla ordspråket ”centerpartister är ett fnösktorrt släkte” genom att anmäla Lena Nymans monolog ”Stadslollan”, som på tvärtomspråk berättar den sorgliga moraliteten om en stadsflickas skymfliga flytt till landet. Mellan raderna förstår vi av monologen att det går väldigt bra för flickan i fråga. Centerpartisten känner dock inte till begrepp som ”ironi” och ”undertext”:

Att sända sådana programinslag är helt vilseledande mot den natur och kultur som landsbygden lever med. Och för de många människor som inte upplevt fritidsmiljön på landsbygden verkar inslaget helt avskräckande, och verkar till förfång för landsbygden och de människor som vill uppleva en avstressad miljö. Dessutom är det en allvarlig prickning av berörda människor att bli betitlad ”bondjävel!”

(Sedär! Uppdraget slutfört! Tre meningar och tre användanden av ordet ”landsbygden”!)

Det kan handla om knulla. En psykiater skriver 1965 om en Stig Dagerman-filmatisering att det visas ”ytterst naturalistiska samlagsscener, vilka torde överträffa många pornografiklubbars förmåga att blotta ett samlag”. Jag har inte sett filmen, men antar å andra sidan att psykiatern inte heller varit på nån pornografiklubb.

Det kan handla om religion. En kristen anmälare antyder att Lars Ekborg dött syndastraffet eftersom han medverkat i vitsprogrammet ”Partaj” där Mille Schmidt var hädiskt utklädd till präst (Ekborg dog under pågående säsong). En annan upprörs över en fräckis om påvens arbetslösa penis och yrkar på offentlig ursäkt: ”Ett hån mot vår Påve är en synd som Gud måtte straffa”.

Men det är förstås inte bara idioter som skriver utan också knäppskallar. Det mest tragikomiska brevet kommer från en murare som häftigt understryker att han minsann inte fått Nobels fredspris. Radionämndens byråkratiskt neutrala svarsbrev är en oavsiktlig skrattfest:

I skrivelse till Radionämnden synes Ni vilja göra gällande att Sveriges Radio i ett inte närmare angivet program felaktigt påstått att ni erhållit Nobels fredspris. Radionämnden har inte anledning antaga att något sådant förekommit i programverksamheten och avskriver därför ärendet från nämndens handledning.

Det är en illa rolig bok som inte minst snabbskissar det där Sverige som alldeles nyss omgav oss, som jag själv hade omkring mig upp på gymnasiet och som jag aldrig riktigt kommer att kunna förklara för mina barn. ”Jo förstår ni, på den tiden trodde vuxna människor att video var farligt. Och så fanns det folk som blev arga för att det var jazz på radio och teve samtidigt.”

Det enda jag inte begriper är hur man kan skriva en bok i ett sånt ämne utan att strö tarvligheter om brevskrivarna omkring sig. Det hade jag garanterat inte lyckats med själv.

I övrigt är det ett projekt jag gärna gripit mej an och jag tänker inte hyckla om min pura avund över att nån annan hann före.

Barnböcker och mödomshinnor.

Av Kalle Lind

den 2010-03-22

i blogg

Bloggens trogne läsare Nonsensakuten tipsar om en artikel om barnböcker som finns i senaste numret av Vi läser, specialutgåva av tidskriften Vi (jag läser tidskriften Vi betydligt mer sporadiskt nu sen den blivit lättillgänglig och läsvärd). Artikeln – refererad till i/kopierad av Aftonbladet – väcker frågan om barnboksförfattare anno 2010 tvingas censurera sej.

Viveka Lärn är putt, kanske med rätta, över att hon inte fått skriva att gubbar på ett italienskt café röker cigarett. Inger Brattström är putt, säkert med rätta, över att hon tvingats skriva att en sextonårig nazist dricker lättöl istället för öl.

Förläggare försvarar sej med att säja emot sej själva: a) man får visst skriva vad håken man vill i barnböcker, b) föräldrar reagerar mot innehållet och därför måste förlagen anpassa sej.

Min gissning är att det oftare är fråga om självcensur än censur. När vi skrev en julkalender 2008, där en läskig antitomtebrigad förekom, tänkte vi först placera gevär i händerna på skurkarna. Sen såg vi på varann, skrattade till och lät skurkarna istället hota med kittling.

Tage Danielsson – den stora humanisten – lät bovar bära pistol i sin julkalender ”Herkules Jonssons storverk”. Året var 1969.

Den stora stötestenen verkar vara svordomar. Föräldrar vill inte läsa fan anamma och jävlar i min lilla låda högt för telningarna. En sida av mej kan naturligtvis förstå dem.

Men samtidigt: det handlar gissningsvis om en sorts oro för att konfrontera barn med en verklighet, som de vid närmare eftertanke givetvis utsätts för dagligen.

Jag tror att barnböcker absolut måste ge plats för all sorts elände, för att förklara och ge ungarna en chans att bearbeta. Jag gissar att ett barn måste fostras i en osedvanligt frikyrklig miljö för att inte snubbla över svärord ändå.

Moralisten i mej kan ändå inte låta bli att viska: ”Men barnen måste väl i alla fall få saker förklarat för sej? Man kan väl inte bara nämna alkohol utan att berätta vad det är och varför man dricker det? Man kan väl inte bara låta figurerna svära utan att påpeka att den sortens språkbruk bör sparas till extrema sammanhang?”

Man vill inte vara präktig och man vill heller inte kasta ut ungarna i ett sammanhang de inte begriper. I Rapports morgonsoffa diskuterades saken. Progamledaren läste mycket inlevelsefullt en passage ur Lennart Hellsings Sjörövarbok, där ”kapten Punkt tog det lugnt och tog hand om nåt ungt” (bör ses! – 5,07 in i klippet). Sånt passerade 1965 – men naturligtvis inte obemärkt. Varenda artikel som skrivits om Hellsing tar upp vilka rabalder han faktiskt väckt under sitt författarliv.

Jag tror inte jag hade skrivit om nån pirats kuttrasju med ett lammkött 2010, men det handlar förhoppningsvis inte om rädsla för sexualia. Det handlar mer om en genusdiskussion, där man inte vill medverka till att objektifiera kvinnan, hur mycket storyn än refererar till en populärkulturell klichévärld som ungarna ändå inte har hunnit sätta sej in i.

I slutändan handlar det om att författare trots allt vill hitta en publik.

Jan Lööf ändrade två bilder i Örnis bilar efter påtryckningar från föräldrar/förlag: en där en nakenbrud hänger på en vägg hos en bilmek och en med en brandman med läskigt Klaus Kinski-utseende. Lööf har försvarat sig med att bilderna inte har nån betydelse för storyn och att upprördheten har ställt sig i vägen för den allt annat än provokativa lilla berättelsen.

Man måste få skrika hur högt man vill. Man måste dock fejsa att många människor slutar lyssna när man når ett visst decibelantal.

1973 spelade Hasseåtage Glaset i örat på Berns. Hasse Alfredson gjorde entré efter andra akten med den ironiskt (?) manschauvinistiska kupletten ”Efter kaffet”. De första föreställningarna sjöng han:

Efter kaffet vill man gärna ha små kvinnor
Det är lika gott som cointreau
Särskilt om de sparat sina mödomshinnor
Då blir det kalas, så hoppa på!

Trots den maffiga orkestermusiken kunde han höra hur halva publiken tappade sina gafflar vid ”mödomshinnor” och började sorla istället för att lyssna vidare. Han ändrade texten – ”villiga och mulliga och bra små kvinnor” – eftersom han trots allt var angelägen om att publiken skulle lyssna till det han sjöng.

Man kan kalla det moralistiskt betingad censur. Man kan också kalla det att gå med små steg. Stöter man publiken ifrån sej så har man ingen publik att stöta sej med. Sen kan jag sitta här och önska hur mycket jag vill att föräldrar skulle ha viktigare saker att bry sej om än att några gubbar röker cigarett i en bisats.

Och samtidigt vill jag – som så ofta i livet – citera Karl Gerhard. När någon påpekade att hans långa intrikata kupletter med finurliga hänvisningar till antiken kanske gick över publikens huven, svarade han kallt: ”De ska fostras!”

Men ska man ha en publik att fostra måste man väl rimligen ha en publik över huvud taget.

P.S. En intressant detalj i diskussionen är att tidskriften Vi läser citerar den 90-åriga barnboksförfattaren Inger Brattström: ”Nu tycker jag att redaktörerna rättar och bockar i manuskripten som om det vore en skolkria de fått i händerna”.

Jag kan gå med på att ”skolkria” inte är ett hett ord 2010, och att användandet av det kanske borde få Inger Brattström att fundera på om hon verkligen är lämpad att skriva just ungdomsböcker.

Men samtidigt undrar jag hur Aftonbladets Helena Utter (avlägsen släkting till bröderna Bäver) tänkte när hon felciterade: ”Nu tycker jag att redaktörerna rättar och bockar i manuskripten som om det vore skolkrita de fått i händerna”. Läste hon själv den menigen efter att hon kopierat den?

En hatkampanj som aldrig blir inaktuell.

Av Kalle Lind

den 2009-09-16

i blogg

1973 startar Hasse Alfredson en ”privat hatkampanj” mot SJ i Dagens Nyheter. I åtta krönikor förklarar han pedagogiskt varför SJ är ett vanskött företag med otrevlig personal, erbarmlig service, skyhöga priser och människofientlig policy.

Han berättar om hur det är billigare att åka via Danmark om man ska mellan Malmö och Helsingborg (inklusive smörrebröd!), om hur ett SJ-biträde misstänker hela familjen Alfredson (fem pers) för att ha suttit och tjyvåkt på muggen när han vill ha pengar för en outnyttjad biljett och listar vilka som tjänar på SJ:s icke-service (åkarna, bussbolagen, Volvo, Michelin, Skanska, ”gipskorsettskulptörerna och protesfabrikanterna”).

Mycket som Hasseåtage skrev på sjuttiotalet har blivit inaktuellt: knappt Ola Ullsten minns Ola Ullsten och alla är numera överens om att radioaktiv strålning inte är det minsta farlig om det inte är i öststaterna.

De åtta SJ-krönikorna är däremot lika kusligt angelägna idag som för 36 år sen. Visserligen har alla exempel bytts ut, men SJ hittar metodiskt på nya skäl att hata dem, förakta dem och ta bilen istället.

Då hette generaldirektören Lars Peterson. Nu heter styrelseordföranden Ulf Adelsohn. Honom fick samme Alfredson en gång i uppdrag att beskriva med tre ord: ”Håret växer inåt”.

Jag känner mej aldrig så stofil som när jag gnäller på dessa rälsens desperados. Visserligen aktar jag mej för att säja ”det var bättre förr” – det var det ju inte 1973 åtminstone – men jag sällar mej ju andligen till farbröderna i Motormännen.

(Dessbättre sällar jag mig också till festliga pajsare som Alfredson och Kristoffer Appelquist.)

Men det går inte att komma ifrån. Jag har aldrig haft med SJ att göra utan att känna mig själsligen straffknullad. På femte försöket lyckas deras satans biljettbeställningsfunktion fungera – då har jag hamnat på plats 38 i telefonkön två gånger och bägge gångerna blivit bortkopplad – och allt för att få äran att sitta och skaka och idissla norra Europas torraste baguetter köpta för tyska tjugotalspriser.

En gång skrev jag en SJ-dikt för radion. Jag minns bara en strof:

Jag behöver ingen partner när jag idkar S&M
Jag slår bara 0771- 757575

Vi måste göra nåt åt det här. Vi måste bygga ett nytt samhälle. Vi måste visa varje beslutsfattare på SJ-kolossen vilken tunnel hans räls bör föras in i. Vi måste slå sönder varje slentrianmässig attityd från tiden när staten hade monopol på allt och medborgarna skulle vara tacksamma för att det gick några tåg över huvud taget. Vi måste kräva att bli behandlade som människor.

Ner med SJ:s nuvarande organisation! (Hasse Alfredson, 1973).

Den enda revysketch som lär ha förändrat världen.

Av Kalle Lind

den 2009-07-27

i blogg

Det fanns som bekant en tid då folk trodde sej kunna använda kulturen till att förändra. Det är inte särskilt längesen; pappa kan antagligen berätta om han inte just då var upptagen med att gapskratta åt ett obeskrivligt cannabisskämt.

För min generation låter det som en saga. Folk klev alltså upp på tiljorna, utrustade med gitarr och en bunte nödrim – och trodde sej kunna PÅVERKA sin publik, REFORMERA samhället, göra SKILLNAD. Naivt. Pretentiöst. Självupptaget.

Det är lätt att hånflina några decennier efteråt, när de rödaste av de röda sitter med tunntarmen full av Stenbecks silverpengar och till och med Sven Wollter låter lite svag i stämman. Jag är den förste att kasta stenen. Bevismaterialen ligger i drivor omkring oss: det blev ingen revolution trots att Fria Pro-teatern sjöng det, kvinnoförtrycket fortgår fast att Björn Afzelius satte ner foten redan 1976.

Men samtidigt ska man förstå att nämnda grupper levde i en tid då det faktiskt fanns ett påtagligt bevis på att det gick att förändra samhället från scen. Redan 1963 bevisade Hasseåtage att propagandapamfletter kan vara både festliga och göra faktisk inverkan.

Numret ”Telefonnumret” i Berns-revyn Hålligång handlar om varför det tvungetvis skulle ta två månader att få en telefon installerad i sitt hem, vilket var rutinerna 1963. (Jag tillhör själv inte de ivrigaste påhejarna när all offentlig egendom säljs ut, men till och med Telenor framstår ju som ett under av service mind jämte dåtidens Televerket.)

Hasse Alfredson och Lasse O´Månsson raljerar långt och länge om varför det tar två månader när själva inkopplingen sker på två minuter (”det där är överdrivet, det tar säkert tre minuter om man ska göra det ordentligt”).

De lägger fram teorin att en alla telefonnummer är slut och att man därför får kalla in (dåvarande generaldirektör) Sterkys Mordänglar som helt sonika får ta livet av en abonnent.

De spekulerar i om Televerkets anställda helt enkelt inte kan läsa (”J-O säjer JO, H-A-N säjer HAN, S-O-N säjer SON, säjer JOSSEHANANON”).

De funderar på om det faktiskt är så att varje mellanchef i verket måste godkänna varje abonnent (”Kanske kungen själv också, det är ju ett kungligt verk menar jag”).

Det är ganska roligt. Och det var med stor sannolikhet mycket roligt då. Det hör man på publikskratten.

Men mer fascinerande än själva sketchen är dess följdverkan: en tid senare annonserade Televerket att de skulle lägga om sina rutiner. Två månaders väntan skulle nu decimeras till en vecka (”EN VECKA!” skriker svensken anno 2009 som blir furiös när det inte är full täckning längst ut på Bottenhavet).

Hasseåtage tackade för Televerkets hastigt påvisade ödmjukhet genom att låta sin nästa film Att angöra en brygga, som ju handlar om en handfull människor som blir strandsatta på en ö längst ut i skärgården, avslutas med texten:

Detta hade inte hänt om de haft telefon. Gynna Televerket.

Vilket skulle kunna göra Att angöra en brygga till en av världens längsta reklamfilmer.

Televerket tackade i sin tur för uppmärksamheten genom att GD Håkan Sterky själv kom upp till skrivarstugan i Vitabergsparken och överräckte en antik telefon till direktionen för AB Svenska Ord.

Med allt detta i färskt minne, är det med andra ord inte så konstigt om man under decennierna därpå trodde att kulturen faktiskt kunde förändra världen. Kan man rucka på ett statligt verk så måste man väl för jösse namn kunna rucka hela samhällsstrukturen.

Jag klandrar ingen för att de försökte. Men jag tänker inte heller låta mej klandras för att jag låter bli att försöka.

Cornelis, Brel och Tommy Körberg.

Av Kalle Lind

den 2009-06-11

i blogg

Jag medverkar numera regelbundet i Cornelissällskapets Cornelisblad Cornelisbladet. Det nya numret kommer närsomhelst att trilla ner med ett brak på hallgolven hemma hos medlemmarna. För andra som till äventyrs är intresserade av nåt ganska smalt, för att inte säja nördigt, trivialt och bagatellartat, finns texten här.

I del 2 i Cornelis Vreeswijks samlade skrifter, Enskilda sånger, sammanställda av Jan-Erik Vold 2000, finns texten ”Jag tog ett järn med Pär och Fredrik Åkare”. Vold har inga specifika kommentarer om texten, annat än att den troligtvis skulle inkorporeras i det havererade Polaren Pärs pamfletter-projektet och gissningsvis är skriven i slutet av sjutti- eller början av åttitalet.

Första versen och refrängen:

Jag tog ett järn med Pär
Och Fredrik Åkare
På nåt snuskigt hak i Gamla Stan
Då blev det ju så där,
Ni vet, medborgare,
Att man blev full och levde fan
Fast Pär blev litterär, som Dante,
Och Fredrik Casanova lik.
Och jag, den superarrogante,
Jag var mig själv inför publik.
Och vid midnattsti´n
när överklassen for
Hem från krogen, hände det ibland
Att tre fulla svin
Stod och skrek och svor
Och levde fan

Borgarsvin! Stenålders punk!
Borgarsvin! Stinker som en skunk!
Borgarsvin! Gå hem och ta en …!

Med största sannolikhet är texten en tolkning av Jacques Brels ”Les Bourgeois” (1961). Både metern och innehållet rimmar väl med Brels svartsynta historia om hur sångens jag och vännerna Jojo och Pierre går från unga idealister till gamla advokater, från värmen hos den tjocka Adrienne de Montalant till finkrogen Trois Fasans – samma bar som de som unga stått och skanderat slagord utanför.

I originalet är det utelämnade ordet enligt min fransktalande väninna ”con” (dum i huvet/fitta).

Ett av skälen till att Cornelis aldrig spelade in, eller ens färdigställde (originalet har tre verser så låt oss gissa att CV lämnade verket ofullbordat) texten, kan vara att Hasseåtage hann före. 1976 lät de Tommy Körberg sjunga ”Vid Molins fontän” i en genial adaption:

Blodet varmt och rött
Vinet varmt och sött
Tre gymnasister vid Molins fontän
Det var Lundin och jag
Och Harald Blom var med
Under Kungsträdgårdens lövträn
Lundin citerade Clarté
Och Blom han körde med sin Lenin
Men jag fick ingen bra idé
Så jag, jag tog mej en klunk rödvin
Framåt klockan tolv
Så kom noblessen ut
I frack och lack från Operakällaren
Vi var där med ett språng
Och öppnade vår trut
I denna sång:

Bourgesien! De feta svin!
Kaviar och champagne! Fina vita dukar!
Vi ska pinka i erat vin
Och hänga upp er i era .

Inte oväntat är Brel och Cornelis något mer svartsynta än Svenska Ord-duon. Brels historia börjar med att de tre kumpanerna visar arslet och skränar till borgerskapet och slutar med att de själva utsätts för samma sak utan att ha lärt sej särskilt mycket på kuppen. Cornelis något kortare version har samma amoraliska sens moral:

Men vid midnattstid
när vi väntar på vår bil
har vi polisen om hjälp måst be
för att få gå i frid
Ungdom utan stil
gapar ut oss, se!

Hasseåtage lägger verserna i en annan ordning. Där blir rebellerna till rikemän redan i andra versen (”Lundin tog vin med sträv bouquet/ och Blom han körde med sitt Rhenvin”) för att i tredje versen ha livet och framgångarna bakom sej (”Lundin han känner sej passé/ och Blom är förtidspensionerad”) – men åter redo att stämma in i demonstrationskörerna.

Som Cornelis-vän kan man fascineras av hur självklart han gjorde andras verk till sina. Lika smidigt som Kris Kristoffersons Bobby McGee blir Bosse Lidén, tar gamla bekanta som Pär och Fredrik plats vid Brels stambord och ber vrångt Pierre och Jojo att gå sin väg. Där sitter de sen bredvid Ferlins Klarabohemer och Brassens clocharder.

Originalet bleknar bort och Cornelis egen värld inkorporeras i Brels. Adrienne de Montalant blir ett snuskigt hak i Gamla Stan, Trois Fasans ”nån nobel krog” i samma stadsdel. Paris – eller Bruxelles – blir Stockholm. Sverige blir Europa. Historien blir allmänmänsklig.

Skratta Picasso!

Av Kalle Lind

den 2009-04-09

i blogg

En av de bästa svenska filmer som gjorts är förstås Picassos äventyr. Även med internationella mått mätt är det en ovanligt storslagen orgie i komiska, scenografiska och historiska infall, ”en ovanligt talangfull lokalrevy i Arboga” enligt AB:s framlidne dönicke Jurgen Schildt men en veritabel terrygilliamsk hyllning till fantasin, konsten och människan enligt nyktrare bedömare.

För första och endaste gången försökte succéduon Hasseåtage medvetet nå en internationell publik – bland annat därför är alla repliker på gibbrish eller onomatopoetiska – med skiftande resultat. Det blev en jättesuccé i Ungern, där den fortfarande visas årligen på särskilda festivaler, men –

i Frankrike begrep man sig inte alls på deras humor, utan blev förbannade över att de var så respektlösa mot den Store Mästaren och Konstnären. (Göran Tonström, Hasse & Tage och deras Svenska Ord).

Det är ett fascinerande faktum att Pierre och Colette och gänget blev så ilskna över att någon lekte med Picasso-myten – särskilt som få människor på jorden verkar ha varit större rövhål i det privata än Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno Maria de los Remedios Cipriano Santìsima Trinidad Ruiz y Picasso.

När Picasso äntligen dog 1973 vägrade hans exfru Jacqueline att låta deras gemensamma barn besöka begravningen. Sonsonen Pablito tog lite teatraliskt livet av sig med gift på begravningsdagen. Sonen Paulo blandmissbrukade ihjäl sig. Exälskarinnan Marie-Thérèse hängde sig. Och Jacqueline själv sköt sig i huvudet.

Det kan möjligen skyllas på att Picasso gärna hängde med neurotiker. I någon mån måste man nog också skylla på Picasso, som metodiskt bröt ner alla människor omkring sig, och i synnerhet dem han också låg med.

Han hämnades på sin målande exfru – som gjort misstaget att gifta sig med en annan efter att Picasso varit otrogen mot henne – genom att skrämma konsthandlarna från henne.

Han gifte sig med sin älskarinna bakom ryggen på sina barns mor för att undanhålla dem från arvet.

Han föraktade sin älskarinna – med den något halta motiveringen ”jag hatar sjuka kvinnor” – sedan hon blivit sjuk av att ha fött hans barn.

Han straffade den enda kvinna han verkligen älskade genom att bränna henne på kinden med cigaretter. Hennes brott? Att inte älska honom.

Men visst, mellan varven gjorde han några sjyssta bilder. Och på kuppen blir man alltså oantastlig i Jeans och Antionettes ögon.

Vad var det grodlårsmaffian blev så upprörd över? Att Hasseåtage satte kortbyxor på Geniet och antydde att han med tiden blev en tavelindustri? Att Gösta Ekman framställer en bräcklig man som Chaplin-snubblar sej genom en värld han inte begriper? Blir tyskarna sura för att man påstår att Hitler var nazist?

”1000 kärleksfulla lögner” är en av filmens underrubriker. Efter att ha läst några rader i Picassos biografi är det mest upprörande faktiskt att någon använt ordet ”käreksfull” i samma sammanhang som Picasso.