Etikett: hasseåtage Sida 2 av 6

Hasseextra 8: en sjuttiotalsorgie!

den 2019-11-14

I Svenska Ords arkiv, som förvaras på Universitetsbiblioteket i Lund, finns manus, manusutkast, bilder, alldeles för få brev, ett udda exemplar av tidningen Lektyr, programblad och ett digert pressklippsarkiv, som Mona Haskel noggrant hanterade under några decennier. Där finns alltså inte bara Alfredson– utan även Danielsson-relaterade artiklar. Ett exempel på en sådan presenteras nedan.

År 1972 gjorde Tage sin första egna film: Mannen som slutade röka. Där ska Gösta Ekman sluta röka genom att leva efter Aristoteles princip att summan av våra laster är konstant. Alltså ska nikotinet ersättas med erotiken. Tage Danielsson må ha varit en troget gift gentleman, som tidigt skrev på feministiska teman i ”Bilder av vackra flickor kan sublimera driftslivet” (1966), ”Donna Juanita” (1969) och ”Hej, man!” (1975). Han var icke desto mindre en man av sin tid, det ekivoka sjuttiotalet.

I Mannen som slutade röka förekommer alltså en orgie, tillika på en bordell. Inspirerad av den sortens vällustiga tablåer som ofta förekommer hos katolskt präglade regissörer som Buñuel eller Fellini, städslade Tage ett gäng unga damer, ett gäng betydligt äldre herrar och ett gäng romerska togor.

Herrarna plockade han gärna från styrelserum och andra maktcentrum. De var ”rätt typer”, det vill säga hade mage. Kanske castade han sina direktörskompisar för att – bokstavligen – dra ner brallorna på dem och göra dem en smula löjliga. Oavsett vilket framstår de onekligen så när man ser filmen – och ännu mer när man läser Lars-Olof Löthwalls inspelningsreportage i Expressen, med rubriken ”Rapport från en orgie” och en helt slumpmässigt vald bild som råkar ha ett par bara liljekullar i fokus.

Löthwall var själv journalist, och ville nog skriva en självironisk rapport med undertexten att en korpulent gammal farbror som han (44 år gammal vid inspelningstillfället, jämnårig med mig just nu) så klart inte hade en chans mot de vackra nymfetter han fick agera mot. När man läser texten idag känns den något nedlåtande.

Redan av sin samtids kvinnosakskvinnor kritiserades Mannen som slutade röka för dess sätt att objektifiera – ett av sjuttiotalets populäraste ord i den feministiska debatten – kvinnan. Det låg onekligen något i de invändningarna, även om de förstås missade ironierna, referenserna, leken med klichéer och arketyper.

På det hela taget har Mannen som slutade röka hållit för tidens tand, särskilt om man klarar av den intellektuella tankeprocessen att placera verket i sin tid.

Löthwalls inspelningsreportage har ingen vidare fräschör när man läser det idag, men även det är fascinerande som tidsdokument.

Hasseextra 7: O’-vännen!

Av Kalle Lind

den 2019-11-13

i blogg

Lars-Olof Månsson från Sala hänvisade, på ingen grund alls, till sitt irländska påbrå och kallade sig därför Lasse O’Månsson. På sextiotalet var han hipp. För att inte säga en hipster. Hans jazz- och beatinspirerade humor, levererad med deadpan-uppsyn på scen och som ett entonigt mummel i radio och stundom teve, luktade storstad och ångest.

Mest känd är han av eftervärlden för att ha redigerat Svenska Mad de första femton åren. Hans skruvade ledare inspirerade Roffe Classon att göra något liknande i Galago. I sextiotalets begynnelse var han vad som inom branschen kallas en comedian’s comedian. Någon som den stora massan ställde sig oförstående till men de initierade dyrkade.

Foten tillhör Lasse O’.

Efter en av sina succéföreställningar skyndade sig Povel Ramel till radiostudion för att få sitta och prata nonsens med Lasse O’ och hans Blå tummen-kompis Bertil Petterson. Han anställdes av radions underhållningschef Tage Danielsson och var den förste att intervjua den improviserade Valfrid Lindeman.

Han ingick på ett självklart sätt i Svenska Ords två första revyensembler – Gröna Hund 1962 och Hålligång 1963 – och var vid samma tid ett av de skägg som underhållningschefen Åke Söderqvist samlade runt ett sammanträdesbord för att göra banbrytande tevesatir.

Hasseåtage blev gigantiska medan Lasse O’ fortsatte att mumla i sitt hörn. Efter succén med Svenska Mad skapade han även Svenska HJäLP, inspirerad av Harvey Kurtzmans satirtidning HeLP, men främst fylld med svenskt textmaterial. Både Hasse och Tage ställde förstås upp och skickade honom texter, ofta av en sort som var svartare, snuskigare, irrationellare – glosan för dagen var ”sjukare” – än de i deras egna böcker och föreställningar.

I ett nummer av HJäLP medverkar Hasse med några moderna uppdateringar av den sortens teckningar som Albert Engström fyllde sin tids skämttidningar – Söndagsnisse, Strix och i synnerhet Söndagsnisse-Strix – med. På Engströms tid kunde de se ut så här:

I Hasses sextiotal, och genom hans ritstift och skrivmaskin, såg de istället ut så här:

Det kan se ut som om Hasseåtages och Lasse O’:s vägar skiljs åt typ när sextio- övergår i sjuttiotal. Lasse O’ drog sig allmänt in i skuggorna för att skriva skruvad prosa och digga jazz på heltid medan Svenska Ord-snubbarna tog del av samhällsdebatten och fortsatte att göra film och revy och vara angelägna.

Riktigt så var det inte. Det hände att de fortsatte att hälsa på hos varandra. År 1974 gjorde Lasse O’ m.fl. teveprogrammet Bättre sänt än aldrig, där Hasse inledningsvis presenteras med buller och bång för att sedan aldrig mer dyka upp. Och samma år dyker följande vax upp i skivdiskarna:

LP:n med Hans Arnold-omslaget heter Lasse O’ avslöjar Mitzi Gaynor’s hemliga liv (spoiler: det gör han inte). Den gavs ut av Svenska Ljud, ett skivbolag som annars enbart gav ut skivor signerade Alfredson och Danielsson. En av bolagets direktörer skrev i ett pressmeddelande:

Hasseextra 6: illustratören Alfredson!

Av Kalle Lind

den 2019-11-12

i blogg

Jag gav den nyutkomna Hans Alfredson-biografin underrubriken ”En sån där farbror som ritar och berättar”. Det är ett citat från hans mor, som såg sin kreative men kanske inte så administrativt lagde telning och gissade att han nog skulle bli en sån där farbror som ritar och berättar när han väl blev stor. Hon fick rätt, åtminstone gällande att han blev en farbror som ritade och berättade, oklart dock om han någonsin blev stor.

Just ritandet kändes angeläget att lyfta fram. Hans Alfredsons bildsinne kan inte nog understrykas eller överskattas som en komponent i Svenska Ord-universumet. Det gäller dels alla illustrationer han gjorde till sina böcker och skivomslag, dels alla kostymer, dekorer och scenbilder han gjorde till egna – och stundom andras – scenföreställningar (han gjorde alla djurdräkter till Tages och Lars Johan Werles djuropera Animalen, till exempel).

Det gäller förstås också hans filmer, fyllda med anslående tablåer: Stellan Skarsgård följd av tre änglar med gyllene pistolbälten (Den enfaldige mördaren), Gösta Ekmans huvud uppstickande ur en tjärn (Ägget är löst), Alfredson själv som den godmodige Kolavippen med svarta sorgstenar på flakmoppen (Jim och piraterna Blom).

Och så de där scenografiska och bildmässiga detaljerna som kryddar alla Svenska Ord-produktioner: tåget som avgår på tvären i Picassos äventyr, den kissande jätten eller den gummibandsdrivna cykeln i Äppelkriget, den exakta avbilden av scenrummet som är målat på ridån i Fröken Fleggmans mustasch, som gör att ridån går upp och blottar … ett likadant scenrum.

Jag ville tryffera boken med hans illustrationer. Det fanns inte hur mycket plats som helst. Här kommer några illustrationer som inte kom med:

Från studenttidningen Lundagård, som han redigerade vårterminen 1956.

Skiss till Varför är det så ont om Q?, klassisk barnbok, från början skriven som Dramatenpjäs.

Också ur Lundagård.

Även denna ur Lundagård. Skämtet något oklart.

Hasseextra 5: intervju med Rådström!

Av Kalle Lind

den 2019-11-11

i blogg

Med den sinnessjukes monomana envishet fortfar jag mitt rotande bland de tusentals mobilbilder jag tog på de tiotusentals dokument jag sprang på under researcharbetet med den här biografin. Nedan finner vi ett lätt rörande stycke, låt vara perifer, svensk kulturhistoria.

Den tolvårige intervjuaren Niklas är son till skriftställaren, radiomannen och femtiotalsförfattaren Pär. Pär skrev tonvis med texter fram till sin 38-årsdag, då han lämnade jordelivet. Han hängde med Slas och Beppe och Lasse Forssell, for som en skottspole världen runt, uppbar till och från lön från Radiotjänst och var aktivt bidragande till att en jovialisk lundensare med erfarenhet från spex och studenttidningar fick anställning på Radiotjänst 1956.

Lundensaren hette Hans Folke Alfredson och kom till Stockholm för att stanna. Pär Rådström hann han inte samarbeta särskilt mycket med, men han förekommer i en filmad Svenska Ord-sketch: ”Toots and Poots”. Monica Zetterlund hade gjort Hasseåtage uppmärksamma på att Rådström och den belgiske jazzfantomen Toots Thielemans, som vistades i Sverige i sextiotalets början och lirade med Svenska Ord i revyn Hålligång (1963), var påfallande lika. Alltså ifördes de halmhatt och ukulele och fästes på film.

Niklas hann nog inte se särskilt mycket av sin far, men blev med tiden själv författare och dramatiker och allmän kulturell mångsysslare. Han var regiassistent på Hasse Alfredsons största stund som filmregissör, Den enfaldige mördaren (1982), staterar som sig själv i en sekvens från ett förlagsmöte i 1985 års Falsk som vatten (där för övrigt Tage Danielsson gör sitt sista uppdykande i en långfilm), och bildade några år senare den litterära herrklubben Åtta glas ihop med samme Alfredson. Där ingick också Slas, Stig Claesson, fordom hans pappas bästa kompis, med tiden istället hans egen.

Om vänskapen med far och son Rådström har Slas skrivit i en av sina bästa romaner: Om vänskap funnes (1981). Även Niklas har kärleksfullt beskrivit sin relation med pappas bästis i boken Stig. (2011).

Alldeles uppenbart hade redan den unge Niklas ett behov av att förstå var han kom ifrån och var hans för tidigt avlidne far hade sitt hem. Med Kamratpostens hjälp fick han redan som tolvåring en inblick i den värld som varit Pärs. Det är, som sagt, lite rörande.

Hasseextra 4: Sveriges roligaste karl!

Av Kalle Lind

den 2019-11-09

i blogg

1965 utlyser Aftonbladet läsaromröstningen Sveriges roligaste karl. Och nej, ”karl” var inte könsneutralt. Och nej, det utlystes ingen parallell tävling om Sveriges roligaste fruntimmer. Humor ansågs troligen vara en manlig angelägenhet. Detta kan man bli heligt vredgad över och rasa besinningslöst över så här femtiofem år senare, eller så kan man låta bli.

De fem man hade att välja på var skådespelaren och revystjärnan Stig Järrel, revykungen och musikparodikern Povel Ramel, novellisten Fritiof Nilsson Piraten, samt de båda direktörerna för det relativt färska Aktiebolaget Svenska Ord. Valet var delikat.

Flest röster fick den ena Svenska Ord-direktören, föremålet för den här biografin. 1965 var året efter Svenska Ords megarevysuccé Gula Hund och dito megafilmsuccé Svenska Bilder, två år efter megarevysuccén Hålligång och tre år efter magerevygenombrottet Gröna Hund. På radio snurrade dagliga Lindemän och veckoliga bullentiner från Mosebacke Monarki, teve visade så mycket Hasse och Tage som tablån räckte till, i skivbutikerna fanns ep- och lp-skivor med samlade revynummer. I pajpen fanns Att angöra en brygga och Blommig falukorv. Ingen blev direkt förvånad när Hasse Alfredson vann.

Tage fick kommentera valet av vinnare – han som ”i sina bästa stunder” kan vara ”tämligen smålustig” – i samma tidning.

Det är en rolig text. Idag skulle vi nog använda ordet ”roast”. Den är förstås kärleksfull, men också infam. De Radiotjänstincidenter som nämns är hämtade från verkligheten och innebar nog åtminstone smärre trauman för hans vapenbroder: den där biffen råkade han eventuellt sno från den omvittnat koleriske Allan Schulman redan sin första dag på Radiotjänst, vilket fick honom att seriöst fundera på om han hamnat rätt i tillvaron; buset mot radiokuratorn Lis Asklund gjorde att Asklund undvek honom i korridorerna lång tid efteråt.

Jag hade gärna citerat den här texten rakt av i Hassebiografin, men tro mig – där finns gott om citat som där är.

Hasseextra 2: ännu ett i raden av Balderson-avslöjanden!

Av Kalle Lind

den 2019-11-07

i blogg

Ingen bryr sig väl längre, men på sjuttiotalet var pseudonymen Bo Balderson en bästsäljare. Varje år kom en ny bokfars om ett socialdemokratiskt statsråd med många miljoner på banken, typ sexton barn och ett jättehus på en skärgårdsö. Det hette att det var elakt, initierat och avslöjande. Det var det inte alls. Det var tämligen tjatiga mordlustspel skrivet av någon som prenumererade på en borgerlig dagstidning.

Men eftersom pseudonymen nu var hemlig så retade det igång spekulationslustan hos folket. Min kompis Trampe har två olika skrifter där arkeologiprofessor Bo Gräslund leder i bevis att Sven Delblanc är Bo Balderson (ett av argumenten är att ”blanc” betyder vit, ljus, och att Balder är ljusets gud). För inte särskilt många år sedan hävdade en man att han med tusen procent säkerhet visste att det var Olle Adolphson som, när han inte skrev, turnerade, sjöng, målade och arrangerade körverk i eget namn, satt på kammaren och skrev bästsäljare under pseudonym.

De flesta spekulationerna rör tämligen kända namn. Det ligger i människans natur. Precis som man vill att det ska vara bröderna Wiehe eller Risken finns-duon – det vill säga redan offentliga personer – som är Philemon Arthur & the Dung, vill man inte att det ska vara en okänd nobody från Ingenmansland som är Bo Balderson.

Själv tror jag på AB-journalisten Jörgen Bloms avslöjande från 1980, där han pekar ut en adjunkt (berättaren i Baldersons böcker är just adjunkt) som året efter den första storsäljande Balderson-romanen förmerade sin inkomst påtagligt och sedermera skrev sig på Irland, där skattesatserna för just författare är särskilt förmånliga. Björn Sjöberg heter han – fortfarande. Det har nämligen alltid sagts att Balderson ska avslöjas när den fysiske författaren är död. Sjöberg är född 1932 och kan leva länge än. Risken finns att intresset för Balderson hunnit svalna till ett mindre än minimum till hans frånfälle.

Hursomhelst: bland hundratals bisarra och betydligt färre trovärdiga spekulationer – någon sa Ebbe Carlsson (21 år när första Balderson-boken kom), någon annan sa Baldersons förläggare Åke Runnquist – dök Alfredson och Danielsson upp påfallande sent. Först 1985 presenterades teorin att någon eller båda i Svenska Ord-duon skulle vara Balderson.

Det var ingen särskilt bra teori. Varför de tokproduktiva vänstersossarna Hasseåtage skulle sitta på den fritid de inte hade och skriva humor långt under deras nivå, baserad på ett sosseförakt de inte hyste, står fortfarande skrivet i stjärnorna.

Därför nämns inte detta avslöjande i den Hasse Alfredson-biografi som jag har skrivit och du bör köpa.

Hasse Alfredson : En sån där farbror som ritar och berättar

Hasseextra 1: porrkuppen mot Gunnar Wiklund!

Av Kalle Lind

den 2019-11-06

i blogg

Vi fortsätter som om inget hänt. Fast någonting har faktiskt hänt sedan En man med ett skägg sist släppte ifrån sig ett blogginlägg. Bland annat har jag skrivit en biografi över Hans Folke Alfredson. Den bör du förstås införskaffa, pronto, helst förstås från din lokala bok- och pappershökare, men annars här.

Jag satt i några månader och bläddrade i tjocka luntor med utkast till Lådan-revyn, programblad till den danska versionen av Fröken Fleggmans mustasch och kasserade pjäsmanus. Att få ihop 650 sidor biografi har handlat mer om att ta bort än att lägga till.

Somligt av det upphittade har så kuriotiska kvaliteter att jag inte vill undanhålla de stackare som lyckas leta sig hit. Till exempel den här artikeln:

Vi pratar alltså om en klassisk porrkupp av ett sådant slag som bara svenska kvällstidningar känner till. Någon har tagit upp på band när sammetsbarytonen Gunnar Wiklund och sandpapperstenoren Hasse Alfredson, var för sig och vid skilda tillfällen, sjungit en snuskis. Och sedan gett ut på bootleg.

Faktum är att jag borde ha petat in den här detaljen i min framställning. Visan som Hasse sjungit under soundcheck, troligen för att liva upp Tage och/eller sig själv och/eller teknikern och/eller någon som råkade passera på väg till wc, är den bekanta ”Sillsaltarvisan”. Den är faktiskt central i berättelsen om Hasse Alfredson.

Vi som kan vår Folklår – fulviseplattan som Bengt Sändh och Finn Zetterholm gjorde 1977 – har hört dess första vers: ”Förr så jobba vi / på sillasalteri / och vad finge vi för detta? / Jo, sketna kalsönger / löppebitna lår / och inte ett strå på fetta”.

Enligt många legender brukade Hasse Alfredson i uppsluppet tillstånd, kanske i samband med en premiär, hoppa upp på ett bord och sjunga ”alla fjorton” verserna i Sillsaltarvisan. Det är den sortens detaljer som triggar en. Jag hörde sålunda av mig till bland annat Visarkivet och Finn Zetterholm i jakten på de tretton jag aldrig hört. Det fanns förstås inga. Till slut fick jag tag på den resterande första – och veterligt enda – versen, den som Hasse lärde ut till unga studenter att tradera och föra vidare genom decennierna:

Å när som vi kom till Snefittebruk

Så stod där en sme’ å hamra på sin kuk

å fråga om vi skulle gänga.

Å gänga gjorde vi så sängahalmen brann

å lågorna slog upp mot fittefan i blann’

Å kuken den stod mot Ulricehamn

Å fittan mot Falu gruva!

Det är kanske inte Pär Lagerkvist, och absolut inte Bo Setterlind, men det är ett stycke poesi ur folkdjupen som alldeles uppenbart fascinerade herr Alfredson. Sången och melodin, dock aldrig texten, dyker upp lite här och var, som en sorts Hitchcock-markör, i pjäser och böcker. Själv har jag lagt den som biografins motto, jämte Hasse Alfredsons favoritvers ur Bibeln. Jag tyckte de två citaten säger något om hans spännvidd.

Så givetvis borde jag ha fått med att den faktiskt också finns inspelad. På ett superrart och otroligt oauktoriserat privatpiratinspelat band, spritt på porrens svarta börs. Blev den, som artikeln hävdar, ”en porrtopp” så borde det rimligen finnas några ex kvar på någon hylla någonstans. Hittar man den så får man också veta vilken skabrös visa Gunnar Wiklund drog för att roa orkestern.

Kort kommentar till det viktiga i Heimersons kolumn.

Av Kalle Lind

den 2017-11-27

i blogg

Vi var många idag som blev lite glada när vi konstaterade att Staffan Heimerson faktiskt är i livet. Sen blev vi ledsna för att han tydligen trillat in i dimmorna. Andra blev arga när de valde att ta den gamle murvelns osorterade tankar om de Stalinutrensningar och häxprocesser som dagens stackars våldtäktsmän tydligen utsätts för på allvar.

Har ni missat Heimersons krönika i dagens (171127) Aftonbladet så kan ni vara fortsatt nöjda med era liv.

Det som gjorde att jag över huvud taget bestämde mig för att kommentera saken var att Heimerson hade den goda smaken att referera till Mosebacke Monarki:

Passagen är troligen obegriplig för något yngre läsare, och Heimerson hjälper dem inte riktigt när han använder yrkestiteln ”själsläkare”.

Men det hela handlar alltså om en sång, ”Madrassen”, som framfördes av det stående husbandet Helmer Bryd’s Eminent Five Quartet (som ofta var en sextett) i teveserien Mosebacke Monarki (1968).

Hasseåtage skrev texterna, deras ständige kapellmästare och pianist Gunnar Svensson var Helmer Bryd och bandet utgjordes i övrigt av jazzgubbar med anställning på Sveriges Radio. I Mosebacke-seriens studentikosa anda hade de namn som Victor ”Vitan” Sector, Ove ”Gulan” Sector och ”Öset” Luhring.

Heimerson minns rätt när han erinrar sig att Jan ”Moltas” Erikson, psykiater men också gammal Uppsalaspexare, ibland sjöng med bandet (dock minns Heimerson fel när han stavar Erikson med två s). Som boxaren och sångaren Melvyn ”Bobo” Slacke framförde Moltas dängor som ”Norge” (”Norge, Norge, det är ett ruttet land/norrmän, norrmän, ett jävla rövarband!”).

Det var dock inte Moltas som framförde just ”Madrassen”. Det gjorde Folke Erbo, i det civila chef för radiounderhållningens grammofonsektion. Som mosebask kallades han ömsom Lothar Jönsson, ömsom Lothar B. Jönsson. Det senare antagligen för att inte förväxlas med alla andra Lothar Jönssons därute.

Okej – vad har då dessa sedan länge döda herrar med dagens #metoo-kampanj att göra, menar Heimerson? Jo, de framförde alltså visan ”Madrassen”. I den berättar sångjaget att han investerat en hiskelig summa alldeles i onödan: han hade inte behövt införskaffa en dyrbar orkidé (Heimerson minns alltså fel när han skriver om en blombukett), en chokladask, en flaska Veuve Clicquout och en liten korg med rysk kaviar, camembert och gåsleverpastej. När han äntrar hennes lägenhet ligger hon redan naken på en madrass i tamburen och väntar. Slutsats: ”Att bjuda generöst/det är ju meningslöst!”

Humorn emanerar ur sångjagets krassa verklighetssyn: han hade kunnat ligga med henne och ändå få behålla sina trehundrafemtiotvå och sextiofem kronor (Heimerson minns för övrigt summan fel). En extra dimension ges väl också av att det är just den till åren komne Folke Erbo som framträder som playboy.

Varför Heimerson, av alla femtio år gamla sångtexter som inte passerar dagens genusdurkslag utan att lämna klumpar, väljer att nämna just ”Madrassen” är dunkelt. Sist jag kollade någon existerande radiokanals spellista så låg inte ”Madrassen” där. Freddie Wadling sjöng visserligen in den på sin coverplatta En skiva till kaffet (1999), veterligt utan laga påföljd. Inget tyder på att någon 2017 har sjungit den sången, eller någon sång med liknande tema, och ställts inför domstol.

Att Heimerson understryker att det också 1968 gick att sjunga en sådan sång ”utan åtalshot” är således att jämföra med Pippi Långstrumps flaskpost: ”Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna ö”.

Men spill ingen vrede på Heimerson. Gläds istället åt att han fortfarande kan minnas sin ungdoms häxbrännerier. Och framför allt åt att han lyckades göra Helmer Bryd’s Eminent Five Quartet en liten liten smula aktuella.

Jag är här nu, mor! Underrubrik: Gamla hjältar hyllar varandra – Tage om Hasse.

Av Kalle Lind

den 2017-11-23

i blogg

Stugan bakom farbrorn var i tjugofyra års tid kontor för AB Svenska Ord. I arbetsrummet satt direktörerna Alfredson och Danielsson, i vedboden satt sekreterare Mona Haskel. I mitten fanns köket och arkivet förvarades på krypvinden. Innan Svenska Ord flyttade in bodde Hasse där med hustru Gunilla, efter Tages död har det varit kontor för AB Skrivstugan. Det här har jag vetat större delen av mitt liv, utan att jag någonsin satt min fot där.

Igår gjorde jag det. Satte min fot där. Jag fick träda in i det allra heligaste. Jag fick känna på affischerna, bläddra i korrespondenspärmarna, hålla i statyetterna. Det mesta är skickat för arkivering på Universitetsbiblioteket i Lund, men fortfarande finns tillräckligt mycket kvar för att ge en bild av kreativitet och mys.

Jag öppnade pärmar på måfå och hittade brev om de amerikanska visningsrättigheterna för Karl Bertil Jonsson och förfrågningar om huruvida limericken om Gränna kan få användas i en lärobok i svenska.

Jag har, egentligen utan min egen inblandning, gått in i ett Hasseåtage-skov. Jag lägger just sista handen på en P4-dokumentär om de båda, och för ändamålet var jag förstås tvungen att ta mig hem till Mona Haskel respektive Carl-Uno Sjöblom.

Mona Haskels lilla lägenhet var för övrigt något av ett Hasseåtage-museum med hallväggar draperade av gamla revyaffischer och toalettkaklet prytt med originalbilder från I huvet på en gammal gubbe. Jag fick en omedelbar känsla av att hon trivdes hos sina forna arbetsköpare.

Apropå I huvet på en gammal gubbe så intervjuade jag också Per Åhlin på biografen Panora i Malmö i söndags. Utan att jag själv har vågat ställa frågan har jag fått access till mina drömmars ursprung. Jag skriver inte det här för att göra någon annan imponerad, utan för att jag själv ska ha bevis på att jag inte bara drömt.

Varför var jag då inbjuden till skrivstugan? Av ungefär samma skäl som jag hälsade på hos Mona och Carl-Uno. Det ska också göras en tevedokumentär. Teamet bakom den tyckte väl att det kunde passa med ett levande bevis på att Hasseåtage faktiskt betytt något för någon. Det har de för mig.

Jag hade inte varit diversearbetare i kulturbranschen om det inte vore för att jag som mycket liten förstod att man tydligen kunde leva på att bära peruk och dra fräckisar och rimma ”Erlandsson, vad vill du åstadkomma/med att hit till mig i Båstad komma?” Det var Hasseåtage som gav mig den insikten.

Vuxenvärlden verkade skrämmande tråkig. Livet i skrivstugan, där Tage satt böjd över skrivmaskinen medan Hasse vankade runt och rökte och spånade, verkade lockande rolig.

Eftersom jag hela tiden ombeds att svara på olika frågor om Hasseåtage – och jag gör det gärna – funderar jag också ovanligt mycket på dem. Om jag en genomsnittsdag i mitt liv har tänkt på Hasseåtage en kvart om dagen, så har de senaste veckorna höjt snittet.

En sak som har slagit mig på senare tid som ännu en viktig byggsten i Hasseåtage-legenden är kompisskapet. Det är ingen originell insikt från min sida – varenda artikel som skrivits om dem har tagit upp hur lika och ändå olika de var och hur ett plus ett blev tre – men jag har inte tidigare reflekterat över hur central den detaljen är.

Hasse Alfredsons gravtal till Tage inleddes med ”Åh, vad jag har haft roligt med dig, Tage!” och slutade med ”Adjö Tage, min allra bäste vän!” Alla vi som sjukskrivit oss från skolan för att se direktsändningen visste att det fanns täckning för orden.

I det utgallrade materialet i ett kvarlämnat hängmappssystem på krypvinden i skrivstugan hittar jag en dikt som jag aldrig har sett förr. Den finns säkert återgiven i Wermelin-Schöiers eller Klas Gustafsons utmärkta biografier, men jag kan inte erinra mig att jag har läst den. Tage skrev den ”med kärlek” till Hasse 1982:

Hans Alfredson, allgubbe, polyhistor!
Du som är bäst i allt, jämväl som vän!
Lindeman läggs i ständigt nya kistor
– och oupphörligt står han upp igen
i ny gestalt, som ond, som god, som galning,
sangvinisk, dyster, manisk, depressiv
En tankekvarn i oupphörlig malning
Fräck visa sjungs med föga övertalning
Ditt inre liv är rikt. Det är ett jävla liv!

Min mor och min sambo brukar håna mig för att jag är så lättrörd. Därför skrev jag ner det här när ingen annan var närvarande.

Cabaret Canalhumorn eller Vad fan som h-lst eller När Povel & Hasse fick larva sig bäst de ville.

Av Kalle Lind

den 2017-06-05

i blogg

1969 klövs den enda tevekanalen i två och det skulle förstås uppmärksammas lite extra. Därför delades också Hasseåtage och så fogades Hasse-delen ihop med Povel Ramel, känd som artist utan parhäst men som ena direktörshalvan i AB KnäppUpp. Den andra delen, den som skötte det tråkiga, hette Felix Alvo. Därför påstods Cabaret Canalhumorn vara påhittat av Tage Alfredson & Felix Ramel.

Men denna fyrtiominuterskavalkad av sketcher, kupletter, filmklipp och infall är alltså skriven och framförd av den tillfälliga duon Hasseåpovel och regisserad av den gamle ringräven Hasse Ekman, som samarbetat med Povel i några av hans mest lyckade projekt (musikalen Funny Boy, parodifilmen Ratataa) och vars son samarbetat med Hasseåtage i deras flesta lyckade projekt.

Det hela sändes som ett av den nya kanalen TV1:s absolut första projekt 29 november 1969. Dagen efter började julkalendern Herkules Jonssons storverk, skriven, regisserad och huvudrollad av Tage Danielsson. Ingen kan säga annat än att herrarna ifråga hade ett visst inflytande över svenska medier.

Cabaret Canalhumorn må vara några mästares verk men är på inget vis ett mästerverk. Hur mycket Alfredson och Ramel än respekterade varandra var de inte helt samspelta. Hasses vildsinthet blommar aldrig riktigt i interaktion med Povel, som skrämdes av improvisationer och inte var mycket till skådespelare. Påhitten är något osorterade och även om scenografin känns både modern och modernistisk blir den också märkligt kal och öde i shownumren.

Men även om det inte alltid är så roligt så är det roligt att se. Det är lätt att föreställa sig en eller möjligen två dagars skrattiga spånmöten, där ett antal nyckelord fnissats fram – ”journalfilmsparodier”, ”showfilmsparodier”, ”hopklippta låtsasintervjuer med partiledare” – och sen så har det lite grann fått bli som det vill.

Skämtet är att filmen är skjuten i ankelhöjd och att fotografen inte når upp att se det som händer.

This little finger is a finger
And this is a little finger too
And this little pojke is a singer
who peaks his little finger at you

Som så ofta när man ser femtio år gamla grejer så häpnas man ibland över hur subversiva vissa inslag ändå är. I ett inslag, som visserligen bara kan ses som en typisk vända-uppåner-på-begreppen-sketch, är Hasse Alfredson militär som tågar in på en civil direktörs kontor och förhör sig om hur trevligt och uppbyggligt det verkar vara i den civila världen, där man kan gå i otakt och i övrigt göra som man vill ”till lufts, till lands och till sängs”. I sextiotalets slut förväntades man fortfarande ha en viss respekt för officerare och fanan. Det verkar varken Alfredson eller Ramel riktigt ha.

”Tycker du om att ha ihjäl folk så tänk på att det finns även civila mördare!”

”Vi behöver folk inom det civila – vi behöver dig!”

Cabaret Canalhumorn är en sorts teve som inte finns längre: fyrtio minuter där man tillåter sig att göra vad man vill. Format schmormat, koncept schoncept. Här blandas det ena med det andra utan annan tanke än att det ska vara hyfsat roligt. Eller i alla fall underhållande. Eller i alla fall förbryllande. Eller i alla fall något.

Kom som du e’
– men i silverlamé!

FOTNOT för den som sitter och funderar på vem Olof Rydbeck var och varför han eventuellt skulle vara slut som artist – han var vid tillfället högste chef för svensk television och avgick året efteråt för att ägna sig åt FN-diplomati.