kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: gubbar Sida 7 av 22

Gamla hjältar hyllar varandra del 5: Hasse och Tage om Gösta.

Av

den 2011-08-18

i blogg

Det känns som att vanan att hålla långa tal och hyllningar på vers dött ut eller åtminstone – bokstavligt – sjunger på sista versen. Kanske är det tur. De flesta har inte riktigt samma koll på rim och meter som Tage Danielsson, vars klassiska skolning och pedagogisk-pedantiska karaktär höll nödrim och klumpig syntax på replängds avstånd.

1964 hyllade han sin tämligen nyblivna vän och kollega Gösta Ekman i ett tal till Gula Hunds ensemble. Den unge Gösta Ekman hade med den revyn fått sitt första smärre genombrott – och sina första smärre benbrott – som snubblare. På den tiden var ännu den gamle Gösta Ekman – avliden 1938 – ett mer välbekant namn för menigheten än hans sonson (eller ja, namnet är för all del detsamma, men ni fattar vad jag menar). Det är farfaderns bakgrund i Den Stora Teaaaatern som åsyftas i texten:

På farfars tid teaterkonsten svek man
när endast ordets makt i helgd man höll
– och farfar skulle känna sig som lekman
om han fick se moderna tiders Ekman
som tappade kalsongerna och slant och föll

Det hela blir förstås ännu finurligare med vetskapen att ”På farfars tid” var det stora antinostalgiska öppningsnumret i Gula Hund.

Några år senare hade Ekman, Danielsson och Hasse Alfredson kommit varandra ännu närmare och redan lagt en handfull lyckosamma samarbeten bakom sig. 1969 höll Hasse Alfredson ett ”tal till Göcke” på dennes trettioårsdag:

Av de sanna vännerna jag har
tillhör du de bästa, Gösta!
Man kan fråga och få svar
på det allra mesta, Gösta …
Du är stark, men dock en vek man, Ekman,
men din moral hör till de fasta, Gösta!

Jag vet att det är lätt infantilt att behandla celebriteter som nåt slags dockor i ett dockskåp, men jag gillar ändå tanken på att de där gubbarna som jag umgåtts så mycket med framför grammofoner och televisionsapparater också verkade tycka om varann. Det är lite fint och lite rörande. Det enda smolket i bägaren är väl – som med allt annat viktigt i världen – att jag själv inte kunde vara med.

Gamla hjältar hyllar varandra del 4: Hasse om Tage.

Av

den 2011-08-18

i blogg

Hasse Alfredson om Tage Danielsson nån gång 1984:

Kan någon annan göra vad som Tage kan,
och skapa till den milda grad, som Tage kan,
en känsla utav äventyr
och eskapad, som Tage kan?
Vem väver en så färgstark
fantasibrokad, som Tage kan?
Vem kan förvandla strävsamt slit
till promenad, som Tage kan,
och arbetsdagens bittra svett
till lemonad, som Tage kan?
Och vem kan göra mig så glad,
som Tage kan?

Jag gissar att den gode Danielsson tog emot hyllningen med blossande kinder och ett förläget ”äsch, inte då”. Den hållningen gör för min del inte att hyllningen blev mindre angelägen.

(Ur Hasse Alfredsons Blomstervers, 1996.)

Tauppe-5 i politisk inkorrekthet: plats 5.

Av

den 2011-07-14

i blogg

Min sjuåring och jag är inne i en häftig Taube-period, givetvis extra aktualiserad efter Sven-Bertils jubileumsshow på Grönan som vi såg två dagar i rad. Far och son Taubes status är i högsta grad berättigad, även om jag kanske tycker det är en större bedrift att skriva låtarna än att sjunga dem. Evert Taube var en påfallande mångsidig visdiktare, som inte bara med Calle Schewen och Sjösala vals skapade den svenska sommaren (med hjälp på traven av SMHI), utan gav oss sjömansballader, innerlig kärlekslyrik och en förförisk doft av Den Stora Världen utanför: Pampas, Panama, Nizza, Ligurien.

Som medelklassfar med politisk korrekta ambitioner kan man dock få vissa problem när man 2011 försöker förklara för en synnerligen vaken skolpojke vad di däringa visorna egentligen handlar om. Man sluddrar förbi de förbjudna orden, hoppar över centrala verser och berättar att förr i världen var gubbsjuka bara charmigt.

I en ny serie inlägg här på bloggen – och den här gången lovar jag att avsluta vad jag påbörjat – kommer vi m.a.o. att lista de tveksammaste inslagen i Mäster Taubes produktion. Och då hoppar vi ändå över horlyriken i ”Flickan i Havanna”, som finns utförligt behandlad annorstädes.

Och på plats 5 hittar vi sålunda ”Invitation till Guatemala”, inte något av Taubes kändaste verk men ganska typiskt i sin uppbyggnad: ett samtal mellan karl och kvinna under dans (jfr ”Fritiof och Carmencita”, ”Rosa på bal”, ”Dans på Sunnanö”) där karln är före detta svensk sjöman som så småningom blivit selfmade man i varmt land (jfr John Löfgren i ”Himlajord”).

I ”Invitation till Guatemala” är det Fredrik ”Don Frederico” Leonardin som övertalar Hildur Larzon att flytta till hans rancho i Mellanamerika där han kan förläna henne en häst, kalkoner, grisar och många får. Hildur Larzon har dock ett problem – en son – men don Frederico är storsint och vägrar se problemet i att plocka upp fallfrukten. Tvärtom: ”Jag vill gå hem, raka av mig skägget, bli ung och nygift och fosterfar!”

Var hittar vi då det politiskt känsliga? Jo, redan i första versen och i  Fredrik Leonardins själva orsak att baxa fröken Larzon hela vägen över världshavet:

Jag har en ranco i Guatemala
om fröken Larsson vill flytta dit
Där har jag kaffe, miljoner bönor,
men ingen kvinna tillräckligt vit

Jag säger inte att det var fel av Don Frederico – eller Evert Taube – att resonera så när det begav sig. Jag säger bara att det nog inte hade passerat obemärkt om nån fått för sig att säga så högt 2011. Vilket väl i så fall är fullt rimligt.

Män tycker om män och väcker Kalle Linds nyfikenhet.

Av

den 2011-07-08

i blogg

Niklas Rådström har just kommit ut med Stig, en bok om Stig Claesson, för folket Slas, för vännerna Stig. Slas var en gång kompis med Pär Rådström, Niklas excentriske pappa, författare, radioman och man i ropet. Pär Rådström dog relativt ung 1963. Femton-tjugo år senare blev istället Stig och Niklas vänner, manifesterande sin vänskap i bastubad och fredagsluncher.

Om sin relation med Pär – och Niklas – Rådström skriver Slas i den bitterljuva romanen Om vänskap funnes (titeln hämtad från en lapp Pär en gång lämnade till Stig – ”Om vänskap funnes så vore vi vänner” – som representerar en livshållning vissa kallar klarsynt, andra pessimistisk). Tillsammans med Nils Claessons osminkade skildring av pappa Stig i boken Blåbärsmaskinen härom året belyser böckerna den mångfacetterade människan Stig Claesson från tre olika vinklar. Det är fascinerande, gripande, hjärtknipande.

Ingen – allra minst sonen – sticker under stol med att Stig Claesson kunde bete sig kräkaktigt. Niklas Rådström har ett vackert språk, metaforrikt utan att vara sökt, tämligen fritt från favoritord som man som läsare lätt stannar upp och retar sig på (jfr Sjöwall-Wahlöös ”trankilt” och ”lugubert”, Göran Häggs ”gouterade”). Minst tre gånger noterar jag dock att Rådström använder ordet ”arrogant” för att beskriva en av sina bästa vänner. Det fanns väl helt enkelt inget bättre.

Slas verkar ha haft en benägenhet att prata skit om kollegor samt be folk dra åt helvete. Inte alltid på goda grunder. Hans roman Brev från en hembygdsgård inleds med ett motto av Nobelpristagaren Pär Lagerkvist: ”Nej, dra ni åt helvete allihopa! Dra åt helvete!” Det representerade väl ett begripligt klassförakt – Stig Claesson glömde aldrig att han gått på Sofia folkskola och kunde aldrig riktigt förlika sig med dem som inte gjort det – men också en sorts machoideal som känns ofräscht 2010.

Niklas Rådström är ingen lustigkurre. Det roligaste jag vet att han har bidragit till är manuset till Bröderna Mozart, som jag absolut inte minns som nån skrattfest. Därmed inte sagt att han inte har humor. Han återger vällustigt hur Stig Claesson sträckt fram näven till Lars Gyllensten – Svenska akademiens ständigt skitnödige sekreterare – och sagt ”Tjenare Lasse, jobbar du kvar?” Enligt Rådström skrattar han högt varje gång han kommer att tänka på tillfället.

Den här sortens böcker triggar igång nåt hos mig. Varje gång Rådström medvetet mörkar och anonymiserar måste jag veta vem han egentligen syftar på. Håren reser sig på mina armar när jag läser dunkla formuleringar av typen:

Ingen kan väl påstå att Stig var det största föredömet bland gudfäder, men han var i alla fall bättre än min egen, en namnkunnig filmrecensent vid en av Stockholms största dagstidningar vars enda bedrift i relation till mig bestod i att han var den ende kritiker som skrev ner en film kring en operauppsättning som jag bidragit med manus till.

Jag gissar att Rådström vill att jag ska bli nyfiken. Hursomhelst går jag i fällan, reser mig från sängen, väcker eventuellt några sovande barn på vägen, rusar ut ur sovrummet och in på kontoret. Där griper jag ”Svensk filmografi 1980-1989” och bläddrar fram till anteckningarna om just Bröderna Mozart. För jag är ju inte dummare än att jag genast begriper vilken film Rådström syftar på, där får han ju vara diffusare om han inte vill hänga ut någon.

Under rubriken ”Pressreaktion” finner jag idel lovord. Det stora undantaget heter – och här blir ju inte den som kan sina gamla filmkritiker förvånad – Jurgen Schildt. Han var Aftonbladets ökände filmskribent och tog sin uppgift som kritiker på största allvar. Om Bröderna Mozart skrev han bland annat:

”Bröderna Mozart” är en förmodat skojig sak som gör mig tämligen gravallvarlig. Den är trasig istället för hopmonterad, nojsig istället för spirituell, osorterad istället för lättviktig. Det bekymmersamma i själva företaget är att klyftan mellan föresatserna och resultatet är cirka 2 kilometer.

Oaktat att jag nog ger Schildt rätt i värdeomdömet, så är det naturligtvis en hård dom mot en gudsons svett och tårar. Det bekräftar för mig hur märklig kulturvärlden i många stycken är, revirpissandet, armbågsslipandet, behovet av att hata den man älskar.

Men på samma sätt påminner Niklas Rådströms Stig mig om varför jag kedjekonsumerat kultur i olika former under de sista trettio åren: för att den inte bara roar och underhåller, inte bara retar kalenderbitaren i mig, utan också för att den gödslar min nyfikenhet på – och faktiskt kärlek till – den irrationella arten Homo sapiens.

En motsägelsefull man.

Av

den 2011-05-12

i blogg

Det är djupt tragiskt att jag, just som bloggen flyttar och allt borde få en nytändning, sitter överlupad med annat arbete. Men som med allt arbete har jag i alla fall vunnit några oanade insikter (när jag jobbade på häktet upptäckte jag till min förvåning att jag visste hur man tar polisgrepp, när jag jobbade i storkök insåg jag att jag inte vill laga mat). Eftersom det arbete jag just nu utför tvingade – ”tvingade” ska nog stå inom citattecken – mig att göra lite research på Jokkmokks-Jokke, så har jag just gjort insikten att Jokkmokks-Jokke var en motsägelsefull man.

Det finns väl redan en motsägelse i att han kallades Jokkmokks-Jokke när han hette Bengt Johansson och var från Djupbäck (som för all del ligger i Jokkmokks kommun). Men ännu mer komplex framstår karln när man bläddrar i hans memoarer, som är en orgie i klassiskt svenskt armod, dessutom tjälfruset:

Det enda invånarna i dessa kåkar var rika på var ungar.

Mor var värd ett bättre öde. Far med förresten. Undergivet böjde de sig inför fattigdomsoket. Strävade utan nämnvärda förhoppningar om att tillvaron skulle bli bättre varken för dem själva eller deras barn.

Det hade blivit fem skolår vilka trots lång skolväg och bristfällig undervisning gett mig så mycket att jag åtminstone kunde läsa, skriva och räkna.

Jag slet fruktansvärt för att hugga tjugofem timmerstockar om dagen, vilket var nödvändigt om jag skulle komma upp i till en dagspenning som det gick att leva på. Arbetet var naturligtvis alldeles för tungt för en tolvåring.

Hur ofta hände det inte att jag grät mig till sömns på kvällarna därför att det värkte i hela kroppen på mig av det alldeles för tunga arbetet.

Så vad heter då denna skildring av elände, elände och elände? ”Helvetet på jorden”? ”Man kan lika gärna dö”? ”Totalt jävla mörker”? Inte då. Då känner ni inte Jokkmokks-Jokke.

En gubbkantad påskhelg 2: Robert Gustafsson.

Av

den 2011-04-26

i blogg

Påsken för Kalle Lind innebär påskskägg. Medan barnen har slagit varandra och lekt med tapetknivar har jag förkovrat mig i det verkligt viktiga: män som inte förändrat historien ett dugg. Detta är den andra rapporten från en påsk i gubbens tecken.

Jag impulsköpte Robert Gustafsson relativt färska memoarer Från vaggan till deadline på Götes i Brösarp och började läsa med garden uppe. Gustafsson har nuförtiden ingen vidare credd i de humorkretsar där jag stundom rör mig. Han har sålt ut. Han har hostat en gång för mycket. Han har sagt konstiga saker om mäns humorgener i diverse intervjuer. Han har förhandlat sig till lite för kaxigt höga Parlamentetarvoden. Etcetera.

Och det var väl ett tag sen man skrattade åt Gustafssons manér. Det som en gång faktiskt kändes Nytt och Nu har blivit det etablerade, som gjort för unga kaxiga att opponera sig mot.

Men man ska komma ihåg ett par saker – och de ganska välskrivna memoarerna påminner mig om dem. Robert Gustafsson har egentligen aldrig varit hipp. Han var en osedvanligt decicerad skådespelare med rötterna i västgötsk revy som råkade teama upp med Stockholms mest välfriserade hipsters. De gav honom rollnamn som Thurston Moore och Peter Tosh och John Peel. Han gjorde gubbar i sann gammal Martin Ljung-anda. Gustafsson vet antagligen inte heller idag vem John Peel var. Däremot kan han sin Martin Ljung.

Man kan anklaga Robert Gustafsson för en herrans massa saker. Jag får konstant ont i magen över hur ett vansinnigt arbetstempo måste ha gått ut över familjeliv och kan inte låta bli att fundera över hur diskussionerna egentligen låtit hemma vid köksbordet. Det är naturligtvis inget jag har det minsta med att göra, men när han själv berättar om hur han stod i direktsänd sketchteve från Berns nån halvtimme efter att hans första son fötts så har han trots allt väckt frågan i mig.

Hans kall och tävlingsinstinkt fascinerar, oaktat vad jag tycker om det. Uppenbarligen var det så viktigt för honom att dra fyllevitsar med Sune Mangs på Berns att han tog en hetstaxi från KK. Hade han varit statsminister eller president eller Mellanösternmedlare hade vi kanske inte reagerat över att kallet fått gå före livet. Nu handlade det om att hosta.

Jag hade förhoppningsvis gjort andra prioriteringar. Men drivkraften gör lik förbannat intryck.

Vad som framför allt får mig att emellanåt känna ”just det, han är ju faktiskt en av oss” är Gustafssons uppenbara kärlek till humorn, till den teve han växte upp med, till de rundnätta män i fluga som skojade i barndomens ruta, till lösskäggen och dialekterna. Gustafsson må ha utvecklats till en slipad businessman, men han bryr sig om varan, produkten – Sten-Åke-vitsarna, Gösta Ekman-snubblet, Carl-Gustaf-tajmingen, Roffe Bengtsson-fyllan, Stig Järrel-temperamentet och -tempot.

Gång på gång återkommer Gustafsson i memoarerna till hur han erövrat sin ungdoms drömvärld och hookat upp med idolerna, hur han själv tog kontakt med det ännu ohippa Allsång på Skansen för att han närde en kärlek till knätofsarna och barndomens tryggsega alla-ska-med.

Han hyllar folkhemmets sjuttiotal då alla idrottshallar var nya och kommunerna öste pengar och lokaler över alla som ville förkovra sig i en hobby.

Han beskriver den kittlande känslan i magen över att tidigt i karriären få göra dockteve med Jan Lööf och få träffa den mytiske mannen bakom Felix och Tårtan-vinjetten (Gustafsson gör rösten till Skrot-Nisses son Kalle, han som ”inte var bäst i skolan precis” enligt pappan).

Och han avslutar hela boken med att lyfta fram en detalj som jag inte kände till och som han själv uppenbarligen känner lite extra för. Som nyvorden medarbetare i Björnes magasin hängde han på producenten till nån internationell inköpsmässa, där han i ett litet runkbås föll handlöst för en leranimerad film med djur som pratade nonsensspråk. Associationerna löper vilt – öststatsfilmerna som utgjorde halva SVT:s barnblock när det begav sig, det pratliknande mumlet i Farbrorn som inte vill bli stor och Snobben – när han beskriver sin hastigt uppflammade kärlek till det han såg på den lilla skärmen.

Han kastar av sig hörlurarna och springer efter producenten för Björnes magasin: ”Hon var fullt upptagen med annat, men likt ett litet barn släpade jag henne till runkbåset. Det var som när man försökte tvinga mamma att köpa något särskilt fantastiskt man sett i leksaksbutiken.”

Filmfiguren han hittat hette Pingu och var en schweizisk produktion. Bara i vår dvd-hylla står tre filmer. Min tvååring och min sjuåring tittar tillsammans och jag sitter bredvid och skrockar.

Det är en annan Gustafsson än den beräknande vinnarskallen som avslutar sina hågkomster:

Det är mitt livsverk.

Så när det är dags för mig att få plats i historieböckerna hoppas jag verkligen inte att de glömmer av detta bidrag till den svenska kulturhistorien. Utan mig hade det dröjt åratal innan serien tagits in till Sverige. Det hade förstås hänt till slut – det blev en världssuccé. Men det hade inte gått lika snabbt.

På min gravsten får det gärna stå följande ord:

”Det var han som tog in ’Pingu’ till Sverige.”

När jag läser det påminns jag om den gränslösa respekt jag en gång hyste för han som folkifierade Lokkos och Schyfferts coolrätta Reeves & Mortimer-plagiat. Som genom att sätta modsperuk på revyfigurerna var med och gjorde humorn hipp, så att vi gamla Povel Ramel-fans på nytt var med i matchen. Och som visste var en punchline bäst ska sitta.

En gubbkantad påskhelg 1: Sten Broman.

Av

den 2011-04-25

i blogg

Det har varit en lång bloggsemester. Böcker har skrivits och påbörjats och fortsatts, filmer har klippts och barn har fostrats. Påsken har äntligen gett mig respit. Medan mina äldsta har fyllt sina pojkmagar med E-medel har jag förkovrat mig i diverse gubbologi. Rapporter följer. Detta är del 1.

Påskdagen hade SVT den goda smaken att visa en nygjord Sten Broman-dokumentär. Broman är så klart en man som länge fascinerat mig, en farbror som – likt Lady Gaga – la ner fruktansvärt mycket tid och energi på att väcka uppmärksamhet. Broman var för all del tonsättare och programledare, men mer än något annat var han professionell excentriker.

Tidigt i livet verkar han ha lagt upp planer för hur man, konsekvent och metodiskt, ser till att alltid lämna en myt efter sig när man reser sig från krogstolen. Han såg till att skaffa sig en åsikt i varje tänkbart ämne – dragspel (mot), punktlighet (för), uttal av ord (”dirigera” uttalas med hårt g) – och ventilerade dem så häftigt att en generation svenskar fortfarande associerar till Sten Broman när de hör ett dragspel.

Han ritade sitt eget kostymmönster – högt skuren väst, liten slipsknut och inga fickor (eftersom fickor som bekant innehåller näsdukar och näsdukar är snaskiga) – och sydde genom livet upp flera tusen kostymer, alltid i de bjärtaste mönstren och färgerna. I dokumentären var det en fröjd att se Broman i hans sista Kontrapunkt, nästan åttio år gammal, så skröplig att han inte kunde forcera en trappa, i en karmosinröd kostym som lär ha synts även om propparna gått.

Lika mycket som han uppskattade uppmärksamhet uppskattade han mat. Och i Sten Bromans värld stannade aldrig ett intresse vid ett intresse. Helst skulle en förening instiktas – observera att Broman vägrade att befatta sig med ordet ”instifta”. Följaktligen instiktade han Gastronomiska akademien, där Tore Wretman och Povel Ramel och Piraten och ett annat gäng krogvana gubbar träffades och, ja, åt. Ett ätande som blev mer än ett mättande av hunger eftersom måltiderna protokollerades och offentliggjordes.

Legendariska är Bromans sextio- och sjuttioårskalas på Grand Hotel i Lund, där han bjöd på whiskyspetsad pyttipanna ur badkar och konjaksspetsad ärtsoppa ur tunna. Eller om det nu var tvärtom. När jag skriver legendariska är det ingen överdrift, låt vara att det väl mest är i Lund som legenderna traderas. Där hade Broman sitt hem under större delen av livet, och där vårdar man fortfarande ömt minnet av sin konstige gubbe.

Inte ens i Lund har väl folk nån större koll på hur Broman egentligen försörjde sig, men det där med ärtsoppan i tunnan kan man troligen läsa om på nån plakett inne på Grand Hotel (där det förstås finns ett Sten Broman-rum).

Dokumentären – gjord av samma gäng som gett oss den lysande Lasse Holmqvist-dokumentären och den skimrande Ernst-Hugo-dokumentären från häromåren – verkade dock vilja ta fasta på människan bakom legenderna. I synnerhet yrkesmänniskan. Vad folk i allmänhet – som främst kände till honom som kunnig och entusiasmerande ledare för frågesport om klassisk musik – inte kände till (och inte reflekterade över) var att Broman nånstans i botten faktiskt var en mycket produktiv kompositör.

Det fanns ett skäl att folk inte engagerade sig så mycket i Bromans musik. Konstmusik är överlag inte särskilt sexig. Faktiskt inte ens när man, som Broman, experimenterade lite med rullbandspelare.

Det som egentligen fascinerade mig mest i dokumentären – förutom hans långa och oväntade förhållande med strippan Gunilla af Halmstad, men det känner ju alla vi som sträckläst hennes memoarer redan till – var historien om Carlhåkan Larséns recension.

Så här: för att finansiera sina kostymer skrev Broman under fyrtiofem års tid musikkritik i Sydsvenska dagbladet. Han blev naturligtvis en sällsynt läst anmälare av kammarmusik och operor, eftersom man i Malmö-Lund-regionen som sagt älskade allt som rörde Broman utom just hans kompositioner.

Nån gång i slutet av sextiotalet avlöstes Broman i Sydsvenska dagbladet av en Carlhåkan Larsén, som än idag är Sydsvenskans stående recensent av sån musik som innehåller cello. Denne Larsén förstod förstås att han aldrig skulle kunna bli en lika uppmärksammad kritiker och antog nog att han aldrig skulle få nåt rum på Grand uppkallat efter sig. Vad då göra om man vill skaka av sig ett arv och hävda sin rätt?

Man måste naturligtvis döda pappa. Grundkurs 1A i amatörpsykologi.

Vid nåt av Lunds alla jävla jubileer uruppfördes ett mäktigt körverk, signerat Broman, i Domkyrkan. Det hette, och här blir väl ingen förvånad, ”Musica catedralis”. I Lund kan man höra parkbänksalkisar be varann om en mun Diamant på klingande latin.

Larsén hade antagligen rubriken till sin recension färdig långt innan han slog sig ner i Domkyrkan: ”Musica catastrophalis”.

Det tyckte jag var roligt. Dels förstås för den övertydliga psykologin, dels för att fadersmord inom den akademiska högkulturen naturligtvis sker med esprit och på latin.

Inget gör mig så road som när människor beter sig som om de var med i en alldeles osedvanligt fördomsfull sketch.

Rätta lösningen.

Av

den 2011-03-26

i blogg


I förra veckan blev jag alltså trebarnsfar. Som den moderne man jag är initierade jag en namndiskussion via de sociala medierna. 87 kommentarer har influtit och nåt som såg ut som vatten har siktats i min ögonvrå. Stort och äkta tack för ert engagemang. Många av förslagen var fantastiska. Gits! Gus! Knas! Peps! Pugh! Loffe! Brasse! Fingal! Och Rulle Lövgren hade jag inte funderat på på säkert ett halvår – tack för påminnelsen!

Till Petter B som ansåg mig vara en dålig förhandlare: jag håller inte med. Jag har för håken fått igenom två skäggiga tjockisar från anno dazumal! Det är knappast nåt min nästanhustru själv hade tagit initiativet till.

Nu har juryn hursomhelst kommit tillbaka från överläggningarna och jag sitter här med kuvertet i handen. Jag kan redan nu hinta att ingen träffade rätt, vilket också beror på att reglerna ändrades lite efterhand. Med längst i diskussionerna var Tage, men det stoppades eftersom risken befanns vara för stor att folk skulle tro att han var döpt efter den värmländske författaren Aurell.

Det namn vi nu kungör för världen är – trumvirvel: Julius Fritiof Månsson.

Julius efter Groucho Marx. Fritiof efter en sjöman och en pirat.

Tyck vad ni vill, men vi är nöjda.

Avdelningen Typ Självinsikt.

Av

den 2011-03-20

i blogg

Vilhelm Mobergs glaspick.

Av

den 2011-03-03

i blogg

Har tillbringat en lång dag med dålig lufttillförsel i en av mina oaser: Universitetsbibliotekets mikrofilmsarkiv, beläget i en kulvert, draperat med hyllor med lådor med underliga bokstavskombinationer, befolkat av närsynta män. Jag gör research inför den kommande kioskvältaren ”Människor som har haft fel”.

I jakten på sånt som en gång hänt och som alldeles för få har pratat om sen dess – idag stod Sverker Olofssons strid med TV-shop och Ian Wachtmeisters Det nya partiet överst på listan – tvingas man ibland bläddra igenom Expressen månadsvis.

Det är en fröjd. Faktiskt. Saker man minns och saker man försökt glömma och saker man helt har missat rullar förbi ens rödsprängda.

En månad under 1994 är nydemokraten John Bouvin – han som menade att u-hjälpen hindrade lejon från att äta afrikanska barn – en av Expressens huvudpersoner, dessutom jämte sex-sju andra nydemokrater som alla blev politiska vildar och bildade egna partier. Någon som minns Europapartiet? Någon som minns Gunilla Austrup-Persson som i augusti 94 faktiskt var Ny demokratis lagliga partiordförande? Någon som minns intervjuprogrammet ”Wachtmeister & Werner”? Titelfigurerna själva lär ha haft grumliga minnen av det redan medan det pågick.

24 augusti 1998 handlar en hel sida i Expressen om en kuk av glas. Den skänktes tydligen till Vilhelm Moberg i sjuttioårspresent. Kanske tänkt som den nostalgiska kick jag gissar att erektioner är för 70-åriga män. 25 centimeter hög, avsedd att dricka brännvin ur. Tillverkades i okänt antal exemplar av Glasblåsmästarnas mästare, som tydligen heter Bengt Heintze. På Kosta glasbruk, men egentligen utanför det ordinarie sortimentet. Har tilldelats ”samhällets höjdare, kända företagsledare, skådespelare och författare som besökt Glasriket”. I största hemlighet. Och, troligen, under ett särskilt manligt fnittrande.

Moberg fick sin i egenskap av Supersmålänning. Han tackade Heintze i personligt brev och lovade att den alltid skulle pryda hans skrivbord. I artikeln får vi dock veta att den inte alls pryder det skrivbord som står i Mobergs skrivarstuga. Ulf Beijbom, chef för Utvandrarnas hus, kan dock lugna: ”Moberg hade flera skrivbord.”

Exakt var Glaspicken står – för står gör den – visste dock inte Beijbom. Och ingen annan heller. Det är liksom det som är vinkeln på artikeln. Att Mobergs brännvinsdildo eventuellt var borta 1998. Inte det största nyhetsvärdet måhända – Moberg firade sin sjuttioårsdag trettio år tidigare och dog 1973 – men vad fan, det är en massa sidor som ska fyllas med text varje dag och man kan ju inte räkna med att nåt viktigt sker dagligen.

Jag är så klart den siste att gnälla över nyhetsprioriteringen här. Jag aktualiserar ju härmed Expressens aktualisering 1998 av nåt som inte ens var särskilt aktuellt när det kanske skedde.

Sida 7 av 22

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén