Etikett: gubbar Sida 5 av 22

Hyland vs Weise 2-0.

den 2012-09-12

Den extremt minnesgode läsaren av denna blogg minns att Arne Weise i sina memoarer, inte utan bitterhet, berättar om hur Lennart Hyland motarbetade honom under deras gemensamma tid på SVT.

När Weise skulle göra lajprogrammet 21, vilket Hyland också ville leda trots att han gjorde Go’morron Sverige från Göteborg, blev Hyland putt över att SVT inte ville låta honom flyga specialchartrat plan mellan inspelningarna och stack därför in en elak tidningsartikel under dörren när Weise satt och badade på SVT. (Det är för mycket konstigheter i föregående mening för att ens börja kommentera dem.)

I sina senaste utgivna hågkomster, Våra 100 år med radio och tv, skrivna ihop med f.d. underhållningschef Lasse Boberg, återkommer Weise till hur Hyland motarbetade honom. Bitterheten har med andra ord inte gett med sig.

När Weise var barn- och ungdomschef på TV1 på sjuttiotalet utspelade sig – om man frågar Weise – följande:

Jag skulle presentera planerna inför gruppens ”programråd”, som bestod av bland andra Lennart Hyland och Åke Falck under ledning av Håkan Unsgaard. Jag hade suttit en hel natt med min redaktionssekreterare och skrivit ner hur vi tänkt oss nästa säsong.

När jag kom till sammanträdet satt Lennart Hyland där ensam.

”Får jag se, får jag se, vad du har för roligt på Barn och ungdom.”

Sedan tog han ett papper i taget och kastade ett öga på dem.

”Skit!”

Han bläddrade bland ytterligare ett par papper.

”Dynga!”

Sedan slängde han hela pappersbunten på golvet. Jag lämnade mötet. Håkan Unsgaard vågade inte bråka med Lennart, utan bad sin sekreterare att samla ihop alla papper och kalla in mig igen.

Ett orimligt långt inlägg om två gamla personpåhopp.

Av Kalle Lind

den 2012-09-11

i blogg

Jag läser i den nyutkomna boken om Blå Tåget om en av proggbandets/ visorkesterns/ konstnärskollektivets/ experimentgruppens egensinniga radiopjäser. När Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Tore Berger, Mats G Bengtsson, Urban Yman, Kjell Westling och de övriga lösa existenserna inte spelade in plattor så ägnade de sig åt allt annat inom fältet kultur och intellektualism.

1969 gjorde gruppen för experimentprogrammet Nattövning pjäsen Det var någonting i görningen på Heartbreak Hotel, Saltsjöbaden. Dramat kretsade kring det, inom vänstern, kontroversiella avtalet mellan LO och SAF på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1938: det var då socialdemokraterna sålde sin själ till Djävulen/Kapitalet för lite arbetsrätt och en gnutta anställningstrygghet.

Trummisen, låtskrivaren och historieskrivaren Leif Nylén minns hur inspelningarna tog fart:

De inleddes med att Tore och Torkel tog med sig en bandspelare till Saltsjöbaden, gick runt i gruset framför hotellet rytmiskt gnolande ”Saltsjöbaden, Saltsjöbaden” och kommenterade miljön.

Av detta kan vi utläsa att det var en pjäs med lösa strukturer. Gruppen verkar ha ansett manuskript vara borgerliga, och pjäsen gav antagligen samma förvirrade intryck som Nyléns referat:

[Förhandlingarna mellan LO och SAF] gestaltades främst som måltider med mycket sprit, skratt och bisarra anekdoter – huvudintrycket är att SAF supit LO under bordet. Till tonerna av Elvis Presleys ”Heartbreak Hotel” vaknar en bakfull och ångestfylld August Lindberg (LO-ordföranden) och minns trevande att det visst var något papper han skrev under. […]

Det hela slutar med en drömsk scen utanför Grand Hotel: Lindberg och [Gustaf] Söderlund [SAF-chefen] klär av sig nakna mitt i vintern, fast då blir det plötsligt sommar, de kysser varandra […] och styr ut på Baggensfjärden i en liten båt, Lindberg ror men Söderlund pekar ut kursen.

Nylén konkluderar ödmjukt att ingen direkt brydde sig om den där pjäsen ens när den sändes, men tillägger: ”Annars var det främst August Lindbergs änka som reagerade: vi hade framställt honom som berusad trots att han var absolutist.”

Och här kommer det intressanta: bara några år senare – 1971 – gjorde Fria Proteatern en tevekabaret med titeln Har du hört vad som hänt? Historien upprepade sig då på ett närmast parodiskt sätt: av Fria Pros – förutsätter jag – vilda rallarsvingar mot stat och kapital blev August Lindbergs påstådda fylla den stora snackisen.

I sin föreställning framställde även Fria Pro undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet som resultatet av ett hejdundrande supkalas, där August Lindberg först skriver på notan istället för avtalet. Dåvarande nöjeschef för den kontroversiella nystartade röda TV2, Lasse Boberg, berättar:

Det var en mycket rolig sketch, men den var vid just den här tiden mycket olämplig. TV2:s politiska fiender såg sin chans. Det kom ett verkligt generalanfall. Det bar sig nämligen inte bättre än att denne August Lindberg var en på sin tid mycket känd nykterist vilket inte jag kände till. Jag var ansvarig utgivare och hade godkänt sketchen, som i varje fall jag tyckte var ganska rolig.

Men det kom en hel drös av radionämndsanmälningar från Lindbergs efterlevande familj, diverse politiker, nykterhetsrörelsen och jag vet inte vad. Det blev stora möten och presskonferenser. Alla kom med kraftiga protester och det slutade med att vi blev fällda i Radionämnden.

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

En intressant pendang: i sin detaljerade genomgång av svensk radio- och teveunderhållning, Den goda underhållningen (1997), skriver docent Olle Sjögren:

När jag ser om denna scen tjugofem år senare, kan jag spola tillbaka flera gånger med en videobandspelare. Jag ser de övriga aktörerna dricka sprit och spela berusade medan ”Lindberg” bara röker cigarr och talar utan sluddergrimaser. Han ”råkar” dock blanda ihop notan och det avtal som ska skrivas under! Det förefaller mig rimligast att ”tolka” detta grovkorniga farsinslag som överdriven iver under allmänt fyllekaos. Men debatten begravde bilderna under upprörda tal om flagranta övertramp.

Frågor att diskutera:

1) Handlade inte påfallande många pjäser i etermedia skiftet sextio-sjuttiotal om 1938 års Saltsjöbadsavtal?

2) Är det inte märkligt att Lasse Boberg så snabbt går från ”mycket rolig sketch” till ”i varje fall jag tyckte var ganska rolig”?

3) Verkar inte Olle Sjögren ha världens bästa jobb?

Övriga källor: Våra 100 år med radio och teve (Lasse Boberg/ Arne Weise, 2011), Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999).

Malmöteve vi minns del 2: Skånska mord.

Av Kalle Lind

den 2012-09-05

i blogg

Fem långfilmslånga filmer gjordes 1986. Initiativtagare var SVT Malmös ena husregissör Jan Hemmel (den andre hette Rune Formare), som också regisserade tillsammans med Richard Hobert. Manusförfattare var Max Lundgren som skrev i princip alla Malmöteves dramaserier. Den som man främst la märke till var Ernst-Hugo Järegård.

Ernst-Hugo spelade huvudrollen i tre av filmerna – och att spela huvudrollen betydde för Ernst-Hugo att suga åt sig all lyskraft. När Ernst-Hugo var i bild – och det såg han till att vara – så märkte man inte av några andra skådespelare. De kunde lägga högvis av pengar på tidstrogen scenografi och kostym – det absolut enda som märktes var en bankdirektörson från Ystad med en alldeles enastående utstrålning.

Dessbättre verkar de inte ha lagt så mycket tid och kraft på nåt annat än just Ernst-Hugo. Att till exempel hitta några skådespelare i Malmötrakten som behärskade skånska verkar ha varit fullkomligt omöjligt.

Ernst-Hugo gjorde alltså tre olika roller och alla tre påminde väldigt väldigt mycket om Ernst-Hugo Järegård. Detta gjorde förstås ingenting eftersom ingen frisk människa kan få för mycket Ernst-Hugo Järegård. Att Ingmar Bergman fick för mycket av Ernst-Hugo och aldrig anlitade honom är ytterligare ett symptom på Bergmans galenskap.

Serien byggde alltså på autentiska mordfall som skett runt om på olika platser i Skåne. Jan Hemmel gav för övrigt ut en bok i ämnet 2010 där han tar upp ännu fler gamla märkliga mordfall i Skånetrakten.

Hurvamorden kretsar kring Tore Hedin, som var vikarierande polisman i – förvirrande nog – Tjörnarp på fyrtiotalet. En man med utmärkt gott rykte på bygden som på nätterna mördade folk för pengar samt sin fästmö samt sina föräldrar och på dagarna var med och utredde de mord han själv begått. Som Tore Hedin får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett sakligt sätt: slutscenen där Hedin noggrant redogör för exakt vid vilka klockslag han har tagit folk av daga är en uppvisning i pur känslokyla.

Esarparn hette Nils Andersson och var mjölnare i just Esarp utanför Dalby utanför Lund. Han hade ihop det med pigan och dömdes för att ha dränkt sin fru. Sedermera fick han resning efter att ha suttit femton år på Långholmen och snickrat fågelholkar. Som Nils Andersson får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett pilskt vis: ingen kunde gå upp i så ynklig kåtfalsett som han.

Och så har vi den otäckaste av dem alla: Veberödsmannen Martin Svensson – kvarnägare som utan att darra på slokhattsbrättet brände upp sina konkurrenters kvarnar – samt konkurrenterna. Till slut tog han även sin hushållerska Emma av daga, varpå hans synnerligen förtryckte son Emil tog mod till sig och berättade för polisen. Som Martin Svensson får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett otäckt vis: scenen där han frankt hänger ut sin grabb som ”byidiot” skär i bröstet på de som är föräldrar och/eller barn.

Det gjordes alltså sammanlagt fem filmer i serien Skånska mord, men de två sista – Bessingemordet och Yngsjömordet – saknar en ganska viktig komponent. Även om det är spännande mordhistorier om incest och religiös fanatism så finns det ju inte en mordhistoria i världen som är mer spännande än Ernst-Hugo Järegård. Det är filmer som lider av fantomsmärtor: det är konsekvent något som saknas.

Malmöteve vi minns del 1: 24 karat.

Av Kalle Lind

den 2012-09-04

i blogg

Jag drar åter ihop till mitt bröd och smör på P4 Radio Malmöhus (premiär med ny programledare torsdag om en vecka), där jag också under våren agerade sidekick som en sorts lokalvariant av Anders Timell. Där ägnade jag mycken kraft åt att kuppa in mina specialintressen – gubbar i Nöjessverige – i kanalens folkliga profil. När jag nu på nytt har tillgång till mitt SR-login så passar jag på att lägga ut några av mina inslag i textform.

24 karat hette ett guldglittrande fredagsfestprogram med en smokingslafsig Harald Treutiger som ciceron. I början av nittiotalet kom det stundom upp i över fem miljoner tittare. Det var alltså fler i Sverige som tittade på 24 karat då än somtittade på Fotbolls-EM i somras. När jag lägger några minuter i lokalradion på att prata 24 karat så talar jag alltså för fler människor än de som under en månads tid pratade fotboll i ALLA kanaler under HELA kvällarna.

Vad var då 24 karat? Harald Treutiger presenterade själv upplägget i säsongen 1994 med en märklig syntax:

Titta. Ett kilo svenskt guld. Åttiotusen pix. Ungefär, mycket välkomna till 24 karat. Igen. Tre lag som vanligt ska tävla om chansen att vinna det här kilot guld. De gör det i lag med artister som Meta Roos. Cayenne. Och Tommy Nilsson. Och så har vi Husmusgänget också i år. Och Dolda kameran. Så klart.

24 karat var alltså vad man kan kalla ett allt-möjligt-program eller pyttipanneprogram: det var lite tävling, lite kändisar – till exempel Cayenne och Meta Roos – lite dolda kameran och lite andra upptåg.

De tre lagen bestående av, som man säger i Stockholms medievärld, vanliga människor, alltså människor utan Cayennes och Meta Roos stjärnstatus, presenterades sen för olika frågeställningar som de skulle gissa ja eller nej på. Den som gissade flest rätt vann ett kilo guld.

Två inslag som lämnat särskilt avtryck i mitt rymliga minne:

1) När redaktionen en gång bjöd in en dansk bartender i studion som fick testa fyra svenska och fyra danska öl. Sen skulle lagen (eventuellt bestående av Cayenne eller Meta Roos) gissa om han kunde pricka dem. Alla lagen trodde att bartendern kunde pricka minst sex av åtta öl.

Han prickade två. Alltså något färre än min treåring rent statistiskt skulle pricka.

2) När Harald Treutigers sidekick, en man som hette Jerker och som jag aldrig har sett i nåt teveprogram efter 24 karat,* gick ut på stan och bjöd på julskinka. Han hade dock satt upp en skylt där det stod – och nu ber jag om ursäkt, men jag citerar bara – ”grisröv”. Och så fick man i ett klipp se en fin dam närma sig Jerker och julskinkan: hon tittade på skinkan, tittade på skylten – och så frös de filmen.

Därefter skulle gängen i studion (ibland innehållande Cayenne och Meta Roos) förstås gissa om hon skulle ta en bit eller ej … Nu blev det här en lite meningslös historia eftersom jag inte minns vad som hände sen, men det ger kanske ändå en fingervisning om vad slags program 24 karat var.

Och till yttermera visso var det ett succéprogram. Harald Treutiger, som innan dess varit reporter på Sydnytt, blev Guld-Harald med svenska folket. Därefter fick han leda en stor dyr satsning som SVT köpt in från England, där ett gäng människor skulle gå och irritera varann på en öde ö.

Programmet hette Expedition: Robinson och var från början en skandal, varför Guld-Harald blev Idiot-Harald med svenska pressen.

Sen blev programmet en succé och samma press utnämnde honom till Succé-Harald.

Och idag har han istället blivit Vemdå?-Harald.

Så kan det vara i tevebranschen: det går upp och det går ner och det går hit och det går dit och det finns ingen logik och rättvisa.

Men vi ska minnas att när han var som störst så var Treutiger så himla stor att han fick spela in en julsingel med Leif ”Loket” Olsson.

24 karat var kanske inget viktigt program, inget nyskapande program, inget program som någon grät om de missade – men det var trots allt ett program som samlade mer än halva svenska folket under ett halvt decennium. Och det, gott folk, tycker jag kan vara skäl nog att resonera om det en stund. Vare sig vi vill det eller inte så är det en del av vår historia. Ungefär som killarna från Löberöd som la krokben för oss i högstadiekorridoren.

* Det där är förstås en överdrift. Jag har ett tydligt minne av att han var med i Treutiger-uppföljaren Rena rama sanningen, det enskilda program som väckt störst ramaskri inom illusionistvärlden. Jerker och Treutiger hade för avsikt att avslöja diverse trollkarlstricks, men chockades av att en viktig del av trollkarlsidentiteten är just att inte avslöja tricks. Som jag minns det fick de inga trollkarlar att ställa upp, vilket förtog något av programmets spänning.

Agraffer?

Av Kalle Lind

den 2012-08-29

i blogg

För några veckor sen fick jag för mig att verkligen gå till botten med vad som hände i Kejneaffären. Trots att de första händelserna som leder fram till rättsrötan utspelar sig redan 1936, när en anlagd brand på Krukmakargatan tar livet av ”statsrådet Quensels unga skyddsling”, så har ännu inte allt i denna skandal kommit upp till ytan.

Jag lade sålunda Kennedy, Palme, Estonia, 9/11 och Quick åt sidan för att ta tag i den röra som inkluderar predikanter, ”en homosexuell liga”, förgiftade apelsiner, planterade mordvapen, Vilhelm Moberg och Metamorfosgruppen.

Det gick i stöpet redan efter några timmar.

Kejneaffären är så invecklad att jag inte ens riktigt fattar vad det var som påstods ha hänt. Pastor Karl-Erik Kejne (namnet var taget) påstod sig vara förföljd av en homosexuell liga – redan där tappar han nästan mig – som bland annat inkluderade statsrådet Nils Quensel, men också polischefer, Kejnes predikantkollegor, Stockholms biskop och fångvårdsdirektörer. Vilhelm Moberg blev omedelbart övertygad om att Kejne hade rätt.

Sen kontrar plötsligt stadsfiskal Otto Meijer med att Kejne själv var ”homofil” och i sin bostad ”övat homosexuell otukt” med en sjöman. Denne sjöman påstod sig ha glömt en monogrammerad kniv hemma hos Kejne, och raskt la sig några stadsfiskaler i bakhåll för att ta Kejne på bar gärning när sjömannen skulle återfå kniven. Det hittades dock ingen kniv. Tilltaget fick knappast Kejnes – eller Mobergs – paranoia att lägga sig.

Och Kejne fick också regeringen att tillsätta en utredning, Kejnekommissionen, som skulle gå till botten med det påstådda homosexuella nätverket på Östermalm. Kommissionen lämnar sitt betänkande 28 juni 1951. Dessa 323 trycksidor är grundkursen i Kejneaffären. Man bör sen fortsätta med Kejnes egna skrift Om dessa tiga … och gå vidare med hans lierade, professor Björn Collinders Rättsskandalen – PM till Sveriges folk. Och sen skrev Vilhelm Moberg minst två böcker i ärendet. Och då har vi bara dragit igenom det material som är på Kejnes sida.

Ytterst handlar väl hela affären om bögnoja. Homosexualiteten avkriminaliserades 1944 men levde alltjämt sitt liv i skuggorna. Unga manliga prostituerade – såna som Jan Myrdal fortfarande kallar ”stjärtgossar” – kom i kontakt med samhällspotentater som trängtade efter kärlek men var livrädda att avslöjas och skandaliseras. De utgjorde på så vis utmärkta offer för utpressning och mörkläggning. Deras motståndare fick gärna för sig att det var själva kärleken till män som gjorde dessa män moraliskt förkastliga.

Tillsammans med den parallella Haijbyaffären – där den mångbottnade figuren Kurt Haijby påstod sig ha en relation med Gustaf V, vilket gjorde att han först fick mutpengar och sen sattes på dårhus – legitimerade Kejneaffären homofobi och sköt fram homokampen ytterligare några decennier.

Hursomhelst: jag orkade alltså inte tränga så djupt in i skandalen som jag hade önskat. Jag strandade vid Birgitta Stenbergs roman Apelsinmannen (1983), ett välskrivet men udda dokument. Å ena sidan en roman – Stenberg redogör för samtal mellan Moberg och Herbert Tingsten som hon rimligen inte avlyssnat – å andra sidan dokumentär så till vida att de flesta figurerna bär autentiska namn.

Stenberg själv hängde på femtiotalet i kretsen kring Metamorfosgruppen, ett löst sammansatt kollektiv av poeter, narkomaner och marginalexistenser med den självförbrännande poeten Paul Andersson i centrum. Hennes liv kom under en tid att snudda vid de människor som Kejne anklagade för det ena och det andra. Det är oavbrutet fascinerande läsning, men jag får ofta läsa samma sida två gånger för att förstå alla implicita antydningar.

Följande stycke – som inte har direkt med Kejne att göra – fick jag rentav läsa fyra gånger. Och ändå begrep jag inte alls vad det är som händer. Paul Andersson, som har klart manipulativa drag, har dragit med sig Birgitta Stenberg hem. Han vet att hon är motvilligt förälskad i honom men tvingar henne ändå att sitta på en stol och titta på när han ligger med en Solveig. Solveig för in Pauls lem i sig och Paul pressar sig in. Då sker följande:

I nästa ögonblick stod jag handfallen på golvet med armarna utsträckta mot dem. Paul hade gett ifrån sig ett vrål, ett långt ihållande tjut av smärta. Han satt på hälarna och såg skräckslagen ut. Solveig tittade först förvirrat på honom, sedan skrattade hon till med bet sig i läppen.

– Visst fan, agrafferna …

Paul tittade på blodet i sin handflata.

– Du är ju inte riktigt klok.

– Jag är hemskt ledsen, Palle. Det var ju för djävligt det här …

– Skyll på agrafferna. Jag tror du skrek ändå, sa jag.

Innan vi gick därifrån fick de mig att lova att inget säga men vi hade inte varit nere på Ettan i mer än ett par minuter förrän Palle drog historien så att varenda en utom Solveig vrålade av skratt.

Jag riktar mig nu alltså direkt till er läsare med två frågor:

1) Vad fan är det som sker? Vad är agraffer och varför får de Paul Anderssons handflator att blöda? Jag anar att svaret kommer att göra mig illa till mods, men min nyfikenhet är ändå större.

2) Vem hade egentligen rätt i Kejneaffären? Svara med tjugofem ord eller mindre.

Semester i gubbens tecken 4: Cornelis.

Av Kalle Lind

den 2012-08-09

i blogg

Jag tvingade med mig familjen till IJmuiden, en rätt ful kuststad några mil väster om Amsterdam, kloss intill Nordsjön. Där bodde Cornelis Vreeswijk mellan 1937 och 1949, bortsett från tiden då han låg på nunnekloster i tron att han hade tbc och skaffade sin första rondör. Där formades han så smått till människa fram till den dag då fan for i fader Jacob som sålde sitt åkeri och tog familjen till Ekerö, enligt legenden främst för att han förälskat sig i snö.

Via min holländske kollega i Cornelisnörderi, Rutger Vahl, hade jag fått adressen till barndomshemmet. Jag ställde upp mig med min först- och sistfödde – den mellanfödde trynade i bilen – och satte min fiancèe att sköta kameran. Och nog kände jag vibbarna. Närmast kosmiska. Jag kände energi pulsera genom marken, fick en förnimmelse av Cornelis närvaro, var för ett ögonblick ett med en av mina husgudar.

Det var här han bodde. Jag har tagit mig till den plats där han tog sina första steg och danades till människa. En pilgrimsresa. Jag poserar framför helgedomen. Här svävar hans ande och jag står i direktkontakt med den.

Fylld av en närmast religiös berusning ledde jag familjen åter till bilen för att se vilka fler Cornelisrelaterade platser vännen Rutger märkt ut oss. Jag upptäckte då att vi stått vid Zeeweg 285. Rutger har klart och tydligt skrivit Zeeweg 275 i sitt brev. Jag harklar mig, pekar på pappret utan kommentarer och så travar hela följet tillbaka till Zeeweg och den rätta adressen.

Den här gången känner jag inga kosmiska vibbar.

Och vilka som bor eller har bott på Zeeweg 285 har jag ingen aning om. Men antagligen tyckte vederbörande att det var märkligt att en svensk farbror stod och röt åt sina barn att vara glada inför kameran ute på deras trottoar.

Semester i gubbens tecken 3: H.-K. Rönblom.

Av Kalle Lind

den 2012-08-08

i blogg

Mannen med det makalöst osexiga namnet Hans Krister Rönblom räknades en gång till ”de fyra stora” svenska krimiförfattarna. De tre andra giganterna var Stieg Trenter, Vic Suneson och Maria Lang. Idag är ingen av dem direkt brännhet, trots Den Svenska Deckarens segertåg runt Tyskland. H.-K. Rönblom – det var så han oftast hette på bokomslagen – är eventuellt svalast.

De fyra stora skrev alla i en brittisk tradition: skarpsinniga amatörer trillar över mord i idylliska svenska småstäder och pusslar – ännu 1955 hette det puzzlar – ihop scenariot. H.-K. Rönbloms hjälte är historieadjunkten Paul Kennet. Till sin hjälp har han sin syster/hushållerska samt sina tre pipor Sadrak, Mesak och Abednego. Dåtidens läsare, fostrade med söndagsskola och husförhör, kunde härleda referensen till Daniels polare i lejongropen.

Längst nere låg den stadsdel som var uppförd av sten och lämpad att visas för bättre besökande. En stadsbrand hade i behaglig tid röjt plats för den. Nu låg den där, rutig och gedigen, med rådhus och posthus, banker och hotell, och en kung stod staty i en plantering och var mycket omtyckt av fåglarna.

Jag befriades från min Rönblomoskuld under sommarens soliga dagar/sekunder. Det var, till skillnad från när jag förlorat andra oskulder, en angenäm upplevelse för alla parter. Sällan har jag känt mig så sällsamt urmodig.

Höstvind och djupa vatten är en typiskt titulerad Rönblomroman, placerad i nykterhetsmiljö i en fiktiv norrländsk småstad. Både nykterhetslogen och småstaden skildras med milt ironiskt överseende av någon som uppenbarligen sett dess insidor och baksidor.

Kulturen i Sundhamn satt i rektorsgårdens stora salong och drack te. Paul kände att han hade överhetens blickar riktade på sig. Han satt rätt upp och ner på en stol bredvid drätselkamrern, en gammal bitvarg som spelade cello i musiksällskapet och påstods ha läst en bok av James Joyce.

Mordet är fullkomligt oblodigt, doftlöst och helt renons på detaljer om hur mycket hjärnsubstans som vällt ut, den girighet och den passion som gjort människor till brottslingar är aldrig mer än antydd. Samhället – det stora Samhället, som Sjöwall-Wahlöö förde in i Beckböckerna och som sen varit huvudföremål för svenska kriminalförfattares intresse – finns inte.

Det är endast och allena mikrokosmos och de små människornas förhastade snedsteg som skapat mördaren. När denne fått sitt straff är oron borta och lugnet lägrar sig på nytt. I fasadens sprickor sipprar för all del tidens syn på etnicitet och kön fram, men jag har svårt att avgöra om författaren kritiserar eller bara noterar.

”En opålitlig typ – det skulle inte förvåna mig det minsta om jag fick höra att han hade tattarblod i sig.”

Jag kan inte säga att det är orealistiskt – tvärtom gissar jag att Rönblom stått framför varje gisten träkåk han beskriver – men kanske är ordet jag söker ”naivt”. Vilket är paradoxalt, eftersom Rönblom samtidigt framstår som en genomskådare.

Ossian Viklund tyckte illa om uppträden kvinnor emellan. Enligt hans mera gammaldags begrepp borde kvinnan utmärka sig för ett fromt och fogligt väsende i förening med sinne för matlagning.

Något mer otidsenligt än Rönbloms stillsamma tungan-i-kindenprosa och sardoniska iakttagelser om småstadsmentalitet torde inte finnas 2012. Ändå anar jag, utan att ha läst dem, att det är så här Läckberg och Vikeka Sten bygger sina böcker: amatörer, för all del backade av poliser i bekantskapskretsen, löser korsordsmord i idyller och lika mycket plats ägnas åt annat – hos Rönblom åt litterära anspelningar och Hjalmar Gullberg-citat, hos Läckberg åt maträtter och mäklarprosa – som åt mordet och dess bevekelsegrunder.

Varför inbillar jag mig trots detta att jag hellre läser några Rönblomvolymer till än ger mig i kast med Läckberg? Därför att jag förutsätter att Läckberg inte använder ord som ”oförtövat” och ”eljes”, att hennes mördare aldrig ser ”bekyttad ut” och inga rökmoln från hennes karaktärers cigarrcigaretter är ”större än tillförne”.

Och, givetvis, för att Läckberg med all säkerhet inte lägger in en fotnot med sidhänvisningar till varje ledtråd som strötts ut genom berättelsens gång.

Att läsa Läckberg skulle få mig att känna mig som en gubbe i ledet. Att läsa Rönblom får mig att känna mig som en gubbe i öronlappsfåtölj.

(Synnerligen läsvärd vidarefördjupning i två av de fyra stora finns här.)

Semester i gubbens tecken 2: Hergé.

Av Kalle Lind

den 2012-08-07

i blogg

Tillbringar man två veckor i Belgien och plötsligt känner att man inte behöver veta mer om första världskriget just nu så återstår Hergémuseet. Hergé – som själv var en storsamlare av modern konst och hyste ett enormt intresse för design – har fått ett museum närmast att likna vid en helgedom, en plats för tillbedjan, kontemplation och underkastelse.

Den som förknippar serier med barn och ungdom – typ alla fyrtiotalister jag nånsin träffat – har kommit fel. Här finns ingen rita-din-egen-Kalkyl-sektion där man kan slänga in barnen, ingen hitta-på-din-egen-Haddock-svordom eller lär-dig-snubbla-som-Dupondtarna. Restaurangen hade visserligen en barnmeny, men jävlar ingen barnstol. Envisas barn med att dyka upp så får de sitta på samma obekväma designerstolar som vuxna.

När vår treåring gick runt och gällt konstaterade att ”där är också Tintin!” skickade en tant fram den stackars tjugotvååriga museivakten att på franska med enstaka engelska ord förklara att en tant blivit störd i sin ambition att kontemplera över Hergés artistiska betydelse.

När vår åttaåring just lagt fram tolv euro för en Tintinstatyett och upptäckte att det fanns en annan, billigare, var det fullkomligt uteslutet att han skulle få tillbaka mellanskillnaden. Men, berättade shoppersonalen storsint, det var helt okej att han köpte flera grejer så att han kom upp i samma pris.

Huset är skapat för människor som blivit så gamla att de förstår vilket geni Hergé var och att de inser vilket ovärderligt bidrag till världslitteraturen Det sönderslagna örat är. Ett stort rum är tillägnat tibetanerna, vars tacksamhet över att Hergé skickade Tintin till Tibet tydligen inte känner några gränser. Ett jättelikt foto av Dalai Lama läsande sagda album tronar som en påminnelse över Hergés inflytande.

Dessvärre finns ingen bild av Nelson Mandela när han läser Tintin i Kongo.

Jag raljerar här. Det gör jag för att jag anser förakt för barn vara förakt för människor. Det gör jag inte för att belgarna tillmäter Hergé den betydelse de gör. Det gör de förstås rätt i.

Hergés seriositet och maniska detaljomsorg gör att en matinéäventyrsserie med slapstickinslag och karikerade bifigurer faktiskt är ett odiskutabelt mästerverk. Börjar det brinna härhemma så kommer jag att gripa efter ”Det hemliga vapnet” innan jag hoppar ner i brandseglet (vilket naturligtvis är helt irrationellt eftersom det enkelt går att fixa ett annat ex).

Samtidigt har jag ingen förståelse för den närmast sakrala vördnaden. Visst – Hergé lyckades skapa ett enastående persongalleri, en linje som förenade tydlighet med detaljskärpa, ett gäng äventyr som lyckas vara både underhållande och engagerande, och visst – han såg till att varje kinesiskt tecken på Shanghais gator verkligen betyder nåt och att de felaktiga brittiska brandmansuniformerna i ”Den svarta ön” tecknades om för att överensstämma med verkligheten.

Det hindrar ju inte att han OCKSÅ var ett katolskt barn av sin tid, med trettiotalets kolonialistiska värderingar (”Tintin i Kongo”) och den konservatives tro att någon kungamakt är rättfärdig (”Kung Ottokars spira”), att han nog gjorde en och annan eftergift mot brunskjortorna för att få arbeta ostört under andra världskriget, att tjugotre album innehåller sammanlagt tre namngivna kvinnor varav en är gapig primadonna (Bianca Castafiore), en ful ragata (fru Alcazar) och en förskrämd kammarjungfru (Irma) och att flirtarna med levitation i ”Tintin i Tibet” och ufon i ”Plan 714 till Sydney” är lite mer new age än vad som är hälsosamt.

Det hindrar inte heller att ”Månen tur och retur” är mer intressant för den som är intresserad av rymdbränsle än den som är intresserad av underhållning.

Det är klart att man kan sätta människor på piedestal. Men sen måste man påminna sig om att de faktiskt är människor.

Semester i gubbens tecken 1: Al Jaffee.

Av Kalle Lind

den 2012-08-06

i blogg

Som de flesta svenska män födda mellan 1950 och 1980 läste jag Svenska Mad i prepuberteten. Där grundlade många av oss vår humor – några av de tråkigaste människor jag träffat har hävdat att de har ”Mad-humor”. Tidningen lärde oss att det var roligt när Cosby-spinoffen ”Dotter på vift” blev ”Dofter på vitt” och att det sa ”PATWANG FWEEE” när Tarzan som bäbis slungades iväg av en trädgren. Vi lärde oss att Don Martin var rolig, Dave Berg var tråkig, Sergio Aragones lite mer produktiv än vad som var bra för honom och Antonio Prohias väldigt bra på att variera upplägget svart-spion-vill-döda-vit-spion-men-blir-dödad-själv.

En som hela tiden fanns där och vars genialitet nu uppenbarats för mig i sin helhet var Al Jaffee. Den auktoriserade biografin Al Jaffee’s MAD Life, illustrerad av Al Jaffee själv, läste jag i ett lånat hus i Belgien. Den regel som annars gäller för memoarer och biografier – hoppa gärna över de första kapitlen eftersom de bara består av osorterade barndomsminnen (en regel som gjorde att jag vid första genomläsningen av Arne Weises memoarer missade historien om hur han slet sönder sin kuksträng) – gäller inte här.

Normalt läser man ju en biografi om en kulturpersonlighet för att man är intresserad av den kultur vederbörande skapat. Barndomshågkomsterna med påföljande obligatoriska runkminnen (om det är skrivet av en man) brukar man kunna leva utan.

Med Al Jaffee var det tvärtom. Väldigt lite av boken handlar egentligen om det jag trodde mig vara intresserad av – den miljö och de förutsättningar som skapade den extremt inflytelserika humorblaskan Mad – och betydligt mer om en bisarr barn- och ungdom, präglad av en mor som satte religionen framför sina barn, bröder som blev döva och galna, ständiga hopp mellan det urbana New York och det medeltida Litauen samt Förintelsen.

Allt sammantaget skapade en man fullkomligt utan illusioner.

Inblicken i Jaffees märkliga uppväxt, där han och hans tre bröder alltså ständigt kastades mellan de mest extrema miljöer, kastar nytt ljus över hans arbeten för Mad. Hans ”avsnoppande svar på dumma frågor” kan med ens läsas som det utsatta barnets slutliga ripost på en vuxenvärld som aldrig frågade vad han ville.

Hans snillrika, tekniskt avancerade bilder av uppfinningar och i synnerhet hans ”fold-ins”, invikningsbilagor, blir intressantare i ljuset av en barndom där Al och hans bror fick sysselsätta sig med avancerade sopbyggen i brist på annan stimuli.

Invikningsbilagan är Al Jaffees mest originella bidrag till humorvärlden. Det krävs ingen vidare kunskap i varken teckning eller ordbygge eller humorskapande för att inse hur intrikat – för de flesta av oss omöjlig – uppgiften är som Jaffee har gett sig: en bild – och en text – ska transformeras till nåt helt annat när man trycker ihop den, utan att jag från början ska kunna ana vilken ny bild som ska skapas efter ihoptryckningen, och slutresultatet ska tillika vara skrattretande.

(Fler här.)

”Al Jaffee’s MAD Life” är en synnerligen rörande bok om en överlevare som ger nytt liv till de gamla klyschorna om humor som tillflyktsort och säkerhetsventil och försvarsstrategi. Särskilt rörd blir jag av tevesatirikern Stephen Colberts hyllning till Al Jaffee på dennes åttioårsdag: på en jättetårta stod ”Al, you have repeatedly shown artistry & care of great credit to your field” och när mellanstycket tagits bort återstod bara ”Al, you’re old”.

För mig, som får nåt som liknar ståpäls varje gång humorister och skämtare blir tagna på allvar, vilket de naturligtvis bara blir genom att man skämtar med dem, finns nog bara ett ord för att beskriva det: vackert.

Sov du lilla videounge.

Av Kalle Lind

den 2012-05-23

i blogg

Gösta Linderholm heter en man som jag genom åren tjyvnypit utan att han riktigt gjort sig förtjänt av det. Det var den där Provencelådan som han och hans fru satte ihop – den med lite poesi och sång och litografi och en påse lavendel för sextonhundra pix – och som jag såg på nån utställning för tjugo år sen, som retade igång mig. Sen läste jag en intervju med Lena Linderholm där hon gjorde en stor sak av att inga tavlor hängde rakt i deras hem och sen dess har jag inte kunnat låta bli att retas.

Gösta och Lena Linderholm har för mig representerat en sorts självgod fyrtitalism: linnekostymer och rödvin, Jordsmak och Livskraft, njuuuutningar och uppleeevelser. Jag inser förstås att det inte är min sak att ha nån åsikt om hur mysigt Gösta och Lena ska ha det. Framför allt inser jag att det inte finns nån ondska i att regelbundet springa runt och sniffa på lavendel.

Men med detta sagt så har jag på kort tid, från olika håll, presenterats för ett lite bortglömt Linderholmalster: Videobarn. Jag vet inte exakt när det är ifrån, men ligger rimligen på nån av hans åttiotalsplattor (som, läser jag mig till, förstås heter ”Med handen på din höft”, ”Lyckans minut” och ”Hjärta mot hjärta”).

Det är en konstig visa.

Till gälla men luftiga orgeltoner kontrasterar Gösta det liv en liten pojk borde få leva – med drakflygning och glittrande dagg – med det han dessvärre lever – med kungfusparkar och actionkassetter:

Känn doft av blom, under en viol
finns Afrikas djungel som jäser
Res ut i världen, långt härifrån
på din tiger som snor sig och fräser

Ditt äventyr, din verklighet
finns alldeles strax runt hörnet
Inte i videons actionkassett
där kung fu sparkar hjärnan ur barnet

Och inte där, lille pojk,
där död och våld löser din förmåga
Där man föraktar och förringar
livets brinnande låga

Och blodet där ur Eriks mun
är rött, äkta vara
Nu finns ingen avstängningsknapp
Förlåt Erik! Hör du mig? Svara!

Associationen går förstås till ett av Björn Afzelius mesta pekoral: ”Sådan herre …” Där ställer han upp det oskyldiga troskyldiga Då – ”Det var vi som gick och boxades / Det var vi som stod och joxade / med trasorna på skolgården och dyrkade Nacka Skoglund” – med ett dekadent Nu: ”Nu exploderar man på en sekund / Nu kör man stövelklacken rakt i mun / Man slår ihjäl varann och kopierar det man sett på teve”.

Avsikten är säkert uppriktig. Både Gösta och Björn hatade säkert våldet (i Björns fall i alla fall det kapitalistiska). Men nog finns det något lätt farbroderligt att som gammal man berätta för små pojkar att de inte ska se på video utan istället leka djungel? Och nog finns det också nåt dystopiskt över det hela? Inte fasen kan det ha varit så himla mycket mindre våldsamt när Björn Afzelius stod och boxades? Och inte tusan leder tittandet på actionkassetter oundvikligen till att Eriks mun börjar blöda?

Jag känner mig gammal när jag kommer på att jag faktiskt har en relation till Gösta Linderholm. Jag känner mig å andra sidan ung när jag tar del av hans visdomsord.

(Särskilt tipstack till Roger Gunnarsson.)