Etikett: gubbar Sida 4 av 22

En av dem som inte kom med i boken 52 festliga riksdagsledamöter var den gamle (1936-43) justitieministern Karl Gustaf Westman, av menigheten kallad K G, av nära och kära eventuellt kallad Kåggepågge. Av allt att döma en lätt osympatisk man, förutsatt att man tycker slentrianantisemitism och fanatisk censurering är osympatiskt. Varför texten inte kom med? Kanske för att den inte var tillräckligt rolig, men troligare för att jag redan skrivit femtiotvå texter.

Sällan har väl någon varit så glad för att få censurera som justitieminister K G Westman under andra världskriget. Han gnolade när han beslagtog en tidning, trallade när han slängde en skrivmaskin genom fönstret, fnissade muntert när han satte munkavle på det fria ordet. Inget verkar ha gett honom större tillfredsställelse än att få hindra andra människor att tycka saker i skrift.

Visst, det var världskrig och krigshot och mörka skyar på himlen, men Westman kunde i alla fall hålla sig på gott humör genom att täppa till truten på en reporter.

Helst gick han på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vars redaktör Torgny Segerstedt tillhörde nazismens öppnaste fiender i Sverige. K G Westman – som alltså var Sveriges högste juridiske chef – spekulerade i sin dagbok lite förutsättningslöst om varför Segerstedt så halsstarrigt ifrågasatte de tyska junkrarnas rätt att bete sig som de gjorde: ”Hans judiska älskarinna har undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl.”

16 september 1940 begärde Christian Günther – en märklig figur i den svenska politiska historien, partilös utrikesminister under kriget, vars främsta intressen verkar ha varit spel och dobbel, poesi och censur – allmän beredning. Detta med ”anledning av en tysk note, som förklarade GHT outhärdlig”.

Günther yrkade indragning. Westman tillhörde – tillsammans med bl.a. statsminister Per Albin Hansson (S) och folkhushållningsminister Herman Eriksson – det gäng som genast ”voro med om saken”. Försvarsminister Per Edvin Sköld (S) funderade lite innan han också kom på att det var en bra idé.

Finansministern Ernst Wigforss (S) och socialminister Gustav Möller (S) verkar ha varit de enda i regeringen som ens funderat över det där andra ledet i begreppet socialdemokrati. Nånstans kände de att det kanske fanns en gnutta ovärdighet i att tysta en liberal tidningsman i Sverige för att några tyska herrar inte gillade vad han skrev.

Så icke det övriga gänget regeringsgubbar, som ”omedelbart” begärde konselj, vilket innebar att de tågade upp till den uråldrige tyskvännen Gustav V och bad om formellt lov att dra in GHT:s upplaga. Kungen hade inga invändningar.

17 november 1940 noterar Westman i sin dagbok att han låtit beslagta en bok med titeln Hitler skjuts kl. 24. Detta för att det var ”en snuskbok utan spår av talang” och att man inte kunde ”tillåta en så osmaklig reklam som bokens titel”. Westman ”upplivade genom detta beslag TF 3:9 andra punkten”, en lagparagraf som egentligen var ur bruk eftersom den stred mot Tryckfrihetsförordningens övriga innehåll – ”men i nuvarande utrikespolitiska läge är den behövlig och nyttig”.

Ordet var ”nyttig”.

”Fördelen” med paragrafen, menade Westman, var att man kom ”förbi den oberäkneliga och i utrikespolitiska frågor omdömeslösa juryn”, som alltså kunde ha mage att tycka att lag och rätt var viktigare än att Westman fick beslagta vad han ville.

Annars hade kväsandet av det fria ordet en fascinerande poetisk inverkan på Westman. Ju mer munkavle han satte på andra, desto tydligare blev det centrallyriska inslaget i hans dagboksanteckningar:

14 mars 1941: Efter konseljen lade jag kvarstad på ”Nu” (anfall mot Tyskland) och ”Den svenska nationalsocialisten” (anfall mot Ryssland). Det blev alltså en blomsterbukett av blommor ur olika örtesängar.

19 juni 1941: I den ljusa sommarnatten voro parkerna fyllda av blomdoft från rönnarna, när jag gick hem från riksdagen. Lagändringarna för att införa censur och ”indragningsmakt” i händelserna av krig och krigsfara är nu beslutad av riksdagen. I flera månader har jag varit i skottlinjen för pressen, där var och en, som velat hylla sig själv som frihetshjälte bekvämast gjort det genom att uppträda för att rädda tryckfriheten.

Kanske är det lätt att sitta på tryggt avstånd från kafferansonering och överhängande krigshot och tycka att K G Westman var en tölp. Kanske var det politiskt nödvändigt – som Jan Myrdal säger om massakern på Himmelska fridens torg – att tysta all form av opposition. Kanske är det absolut bästa sättet att undvika en invasion av förtryckare att ställa sig vid gränsen och ropa över vattnet: ”Ni behöver inte komma! Jag har redan gjort jobbet åt er!”

Det är inte min uppgift att leda nån pöbel. Jag bara pekar ut var högafflarna och facklorna står.