Etikett: gubbar Sida 2 av 22

Ian Wachtmeister slog igenom med buller och bång som gäst hos Hagge 1989. Han gjorde en monolog som Karl IX, imiterade Erlander, var frispråkig (= han pratade skit om riksdagsmän) och jämfördes av Hagge Geigert rentav med ”John Clejs”.

Publiken uppskattade uppenbarligen bekantskapen:

Två år senare fick han utdelning för sin charmiga personlighet: 6,7 procent av Sveriges röstberättigade röstade in honom och en tivolidirektör från Skaraschlätta i Sveriges styrande församling. De fortsatte alltjämt visa hur härligt festliga de var. Har man drygt åtta minuter över och är utrustad med stort tålamod kan man ta del av deras Grevinnan & betjänten-pastisch här.

Greven och industrimagnaten lyckades uppenbarligen prata till fölket, vilket han faktiskt benämner ”verklighetens folk” i Hagge-intervjun. Tjugo år senare försökte Göran Hägglund göra uttrycket till sitt.

Vid Hagge-intervjun hade Wachtmeister redan gett ut sin första satirbok: Ankdammen. Den skulle i rask takt följas av Elefanterna, Krokodilerna och Grodorna. Sen tog djurliknelserna slut.

Böckerna är mer eller mindre illustrerade av samma tecknare, Margareta Bergner Samuelsson, som jag gissar är ett barn.

Det är ganska röriga böcker, låt oss neutralt kalla dem ”associativa”. De består av en salig samling texter, en del allegoriska (den blå krokodilen, den röda krokodilen, krokodilen med blåklintsögonen och den vita krokodilen Alf), en del debatterande (ett kapitel heter ”Westerberg – ett kapitel för sig”). Den mest sanningsenliga genrebeteckningen vore nog ”hopkrafs från skrivbordslådan”, men låt oss för enkelhetens skull kalla det ”satir”.

Satiren riktar sig främst mot maktfullkomliga riksdagsmän i allmänhet och kommunistkramande sossar i synnerhet. På baksidan till Elefanterna (1990) berättas om hur svenska socialister (=Ingvar Carlsson) slår runt med ”Ceaucesco och Fidel Castro”. Korrläsaren har varit ungefär lika entusiastisk inför sitt uppdrag som författaren.

Ett särskilt festligt kapitel heter ”Den främre Orienten” och beskriver en orientalisk basar med mörkhyade muslimer som säljer knark och säger ”micket pillig”, och som visar sig vara Sergels torg.

Ebbe Carlsson-affären – hyfsat aktuell vid tiden för böckernas utgivning – avhandlas med esprit (om du frågar Wachtmeister) och sprit (om du frågar mig). Wachtmeister delger oss några lagom inspirerade satirvisor. ”KU-visan” är på melodi ”Memory” och kritiserar de ministrar som frågades ut i Konstitutionsutskottet angående sin inblandning i Ebbe-affären. Den drog säkert ner stora skratt både på Ny Demokratis partipartyn och på Riddarhusets gästabud:

Minne
Jag har tappat mitt minne
Är jag svensk eller finne?
Kommer inte ihåg

Inne
Är jag ut eller inne?
Jag har hål i mitt minne
Men är fena på båg

Men besinne:
Man skriver på de brev man får
sa ministern och fällde en tår

Det är inga särskilt roliga böcker om man vill kunna skratta åt samma saker som Ian Wachtmeister. Vill man däremot skratta åt Ian Wachtmeister så duger de. De känns dock bara halvkul när man inser att karln på ännu äldre dar har blivit a) konsult åt Jimmie Åkesson, b) politisk kommentator i SVT och c) twittrare.

Högerhumor vi (=sjuttiotalister) minns 6: Wille Crafoord.

Av Kalle Lind

den 2014-08-12

i blogg

Wille Crafoord är, enligt Aftonbladet från tredje juli i år, en känd moderat. Nu ska vi kanske inte ta just det påståendet som en sanning: samma journalist listar också den kända folkpartisten Birgit Friggebo som känd moderat.

Men förmodligen kan fler människor ange vilket parti Wille Crafoord röstade på senast än nämna namnet på hans senaste hit. Han har blivit Moderatartisten. Vid valet 2010 var han, enligt artiklarna, den ende artist som vågade skriva en vallåt åt det sittande regeringspartiet. Mange Schmidt och Sofia Talvik ställde med tvekan upp på att sjunga med. Sen dess har vi inte pratat lika mycket om Mange Schmidt och Sofia Talvik som vi gjorde innan.

Wille Crafoord är Den Moderata Underhållaren. Detta genom tre insatser:

1) han underhöll vid Reinfeldts Almedalstal 2006,

2) han framförde sin gamla låt ”Man har väl rätt att ändra sig?” på valvakan samma år,

3) han gjorde alltså vallåten ”Flyter” 2010. Och den framstår mest som en sorts hyllning till Den Gyllene Medelvägen:

Glöm vad vi tillhör
Bedöm vad vi tillför
och skrota ruttna inrutade vanor och anor
Fundera mer i dina egna banor utan fanor
Det finns förtjänster
både till höger och vänster
men i kitteln i mitten
hittar man hitten med titeln

Man kan förstås hitta diverse liberala tankekorn i Crafoords äldre produktion – ”Gränser” från Just D-plattan Rock’n’roll (1993) propagerar för upplösning av såväl mentala som geografiska och juridiska gränser – men också låtar som ”Hållihop” (kollektivism) och ”Relalalaxa” (anti-arbetslinje). Så sent som 2003 reste han med sin tillfälliga rappartner, punknestor Johan Johansson, på vänsterpartiets valturné med det lagom hyllade projektet Griniga Gamla Gubbar:

Vad är det jag försöker komma fram till? Jo – följande: det finns faktiskt ganska lite i Wille Crafoords trudelutter som signalerar högertrafik. Visst har han adligt påbrå och svårstavat efternamn, men det hade han ju redan när han rappade om bos och brudar och gummihattar. Hans låtar är i det närmaste tomma på rut och rot och arbetsskatteavdrag. Och jag är inte helt säker på att han får med sig alla golfgubbar i Vellinge och alla skattesmitare i Djursholm med vallåtsrader som:

Bygg en moské, baby
Bygg gärna tre, baby
Låt ingen annan jävel krossa din idé, baby

Så för att vara känd som moderat artist så odlar WC ett artisteri med påfallande få moderata inslag. Å andra sidan är det svårt att se att han odlar så mycket artisteri alls nuförtiden.

Högerhumor vi (=en del av oss) minns 2: Helt Apropå.

Av Kalle Lind

den 2014-08-04

i blogg

Det är vanskligt att tillskriva satiriker politisk tillhörighet; satir berättar hellre vad avsändaren tycker illa om än tycker om och ”comedy first” är en regel som praktiseras av komiker längs hela den politiska skalan. Inte minst gällde regeln för Helt Apropå-gänget, som gisslade veckans nyheter oaktat partifärg.

Men utan att man övertolkar så syns en tydlig liberal, icke-sossig tendens genom de åtta årens (1985–1992) sketchproduktion. Fritte Friberg i gruppens kärna sa själv i 2010 års klippkavalkad Helt Apropå 25 år att skrivarteamet ”präglades av en viss mängd liberalism”.

Det sena åttiotal som gruppen rörde sig i och kommenterade präglades av ett upptinande kallt krig, sosseregeringar som såg sin ikoniske partiledare mördas och som bearbetade traumat med skandaler och affärer, ett försiktigt uppluckrande av de statliga monopolen (inte minst gällande media), en miljörörelse på frammarsch (Miljöpartiet kallas ”de gröna khmererna”), yuppieera och börsyra.

Helt Apropå kommenterar det mesta, men helst ger de sig på det betongrövade Myndighetssverige:

* SJ är en återkommande slagpåse. Ett SJ-utspel om att öka likviditeten genom att ”minska kostnaderna, öka inkomsterna och öka effektiviteten” kommenteras: ”Att ingen har kommit på det tidigare!”

En julskiva med ”SJ:s bankör” har ”råkat ut för en liten försening och beräknas komma fram till påsk”.

I en låt kommenteras det statliga tågbolagets usla förvaltning med en retorik som verkar djupt känd och mer påminner om patosproggens än gisslargycklarnas:

Gör man service till skämt
och höjer femton procent
kan boggievagnen få stå
och mer än femtusen gå

Inte minst vittnar personangreppen på SJ:s generaldirektör Stig Larsson om en djupt känd irritation mot en pamp som slagit sig fram genom Byråkratisverige:

Ja, han är direktör
och värd en miljon
Mera än konduktörn
han är sin egen station

* Televerket visar i en reklamfilm upp sin mobiltelefon – en telefonkiosk på släp – med slagordet ”Televerket – vi försöker hänga med”.

* Systembolaget är ett kärt och återkommande ämne. Justitieminister Laila Freivalds (Lotta Thorell) berättar om den klåfingriga svenska alkoholpolitiken som förbjuder reklambolagen att visa inbjudande kondens på avbildade ölflaskor. ”Vackra droppar” är förbjudna enligt ”Freivalds”, ”men om dropparna är gjorda av mönja eller spyor så går det bra”.

* Inte minst nafsar Helt Apropå glatt i den hand som föder dem: monopolbolaget SVT. I en parodi på tevepejlingsfilmerna som kittade ihop SVT-tablåerna dåförtiden berättar Kryddan Peterson: ”Jag har inte betalat tevelicens på tio år. På så sätt har jag fått ihop till den här fräcka teven. Den fungerar skitbra utan licens.”

Sam Nilsson – legendarisk vd för SVT – påstås ha gått över till TV3. Han berättar, i Fritte Fribergs gestaltning, att han tagit med sig reklamkontot för Röster i radio/TV till uppstickarkanalen. Röster i radio/TV var en kommersiell veckotidning med tablåinfo som gavs ut av SR-koncernen och ogenerat pluggades mellan programblocken i SVT – ett av flera exempel på hur ”statstelevisionen” såg all reklam för de egna produkterna som samhällsinformation som därmed inte föll under reklamreglerna.

Mest känt har Helt Apropå blivit för sina politikerkarikatyrer, främst statsminister Ingvar Carlsson i form av en sko och miljöminister Birgitta Dahl i form av Kryddan Peterson.

Att det företrädesvis var sossar som stod i skottlinjen förklaras förstås delvis av att det faktiskt var de som styrde landet, men jag tror inte att man övertolkar om man läser in en tydlig skepsis gentemot en maktfullkomlig sosseelit i Helt Apropås parodinummer.

LO-bossen Stig Malm (Fritte Friberg) sjunger till Chers ”If I could turn back time” om de gamla goda tiderna när sossepartiet åt ur fackets hand:

Nu minns jag knappast hur det var förut
när LO styrde SAP:s beslut
När Arne Geijer blev tillfrågad först
och Gunnar Nilsson var större än störst […]

Visst var det bättre för
när facket var massivt
och en ljudande Malm kunde dundra
kollektivt?

(Texten är förstås ännu roligare/begripligare om man kan lite fackföreningshistoria.)

Och i interiörerna från regeringssammanträdet sitter utrikesminister Sten Andersson och pratar om sin kompis ”Yassir” – ”ja, Arafat alltså” – medan ex-justitieminister Anna-Greta Leijon säger ”jag ska vara ärlig” och möts av hånskratt runt bordet. När sen den nytillträdda Laila Freivalds frågar om regeringen nånsin diskuterar kompetens möts hon av ett än mer bullrande hånskratt.

Det är så klart fråga om en allmän maktkritik, ett konsekvent ifrågasättande av all slags överhet. En halvtimmesdos ”nästan hyperaktuella sketcher” levererades varje söndag och alla lustifikationer han förstås inte hällas genom det ideologiska durkslaget. Ärligt talat hann mycket nog inte ens igenom det komiska durkslaget.

Men jag tror inte att någon, inte heller i skrivarkollektivet bakom programmet, skulle säga emot mig om jag hävdar att grundackordet var liberalt subversivt.

Sedermera fortsatte gängets klarast lysande stjärna, Stellan Sundahl, att gissla den politiska makten i panelprogrammet Snacka om nyheter. Där satt han i mitten mellan den norrländskt röde Ronny Eriksson och den stock(holms)konservative Stefan Grudin (vilket osökt pekar framåt mot kommande inslag i den här serien). Ingen skulle väl påstå att Sundahl därigenom positionerade sig som mittenpolitisk, allra minst folkpartist.

Men helt slumpmässigt var det nog inte heller.

Godisarna.

Av Kalle Lind

den 2014-07-02

i blogg

När nu de fem lite lätt patinerade gentlemännen i Monty Python går mot sin lysande karriärs lysande final med tio utsålda jätteshower (”1 down, 5 to go” som den briljant galgkomiska underrubriken lyder), är det värt att fundera på The Goodies öde.

The Goodies var Bill Oddie, Graeme Garden och Tim Brooke-Taylor. De var polare med John Cleese, Graham Chapman och Eric Idle från Cambridge. De hade skrivit sketcher ihop med Michael Palin och Terry Jones för radio- och teveshower i BBC.

Tim Brooke-Taylor var, tillsammans med Cleese, Chapman och Marty Feldman, författare och skådespelare i At last the 1948 show, sketchserien som i mångt och mycket förebådade Monty Python’s Flying Circus.

Den mäkta citerade sketchen ”The Four Yorkshiremen”/”The Four Welshmen” – där fyra framgångsrika pösmagar skryter med vem som hade fattigast barndom – var från början ett verk av Cleese/Chapman/Feldman/Brooke-Taylor.

Så fem medlemmar ur den så kallade Oxbridge-maffian bildade Monty Python (och plockade med sig den amerikanske animatören Terry Gilliam). Tre andra medlemmar bildade The Goodies. Båda grupperingarna blev till relativt slumpmässigt. Oddie, Garden och Brooke-Taylor hade lika gärna kunnat vara pythoniter.

The Goodies hette ett antal teveserier som gick i BBC under sjuttiotalet. Humorn bygger på slapstick, absurdism, hejdlösa associationer, dumheter och nonsens. De psykedeliska färgerna får en att associera till Beatles Magical Mystery Tour, den naivistiska musiken till Neil Innes och hans Bonzo Dog Doo-Dah Band (Innes uppträdde ofta med Monty Python live och är en av flera som fått epitetet ”den sjunde pythoniten”), slapstickexperimenten i stopmotion och fastmotion påminner inte så lite om vad Lasse Åberg och Ardy Strüwer gjorde i svensk teve vid samma tid.

Inte minst förebådar The Goodies lika mycket som Monty Python åttiotalsserien The Young Ones (av något SVT-geni döpt till Hemma värst). Den lösa sitcom-ramen och de genomgående figurerna, de talande djuren och möblerna, associationsklippen och Helan & Halvan-våldet är detsamma i The Young Ones som i The Goodies.

Och lika mycket som Python har The Goodies förstås sina rötter i The Goon show, radioserien med Peter Sellers och Spike Milligan som vände upp och ner på det brittiska femtiotalet på samma sätt som Povel och KnäppUpp gjorde här.

När det begav sig så ställdes The Goodies ofta mot Monty Python på engelska skolgårdar och fikarum. Somliga föredrog The Goodies något striktare berättarstruktur och det faktum att man fick lära känna de tre huvudpersonerna Bill, Tim och Graeme, andra höll fram Pythons ännu mer associativa medvetandeflöde. Av somliga skylldes The Goodies för barnprogram (i ett avsnitt av serien dyker till exempel John Cleese upp och ropar ”Kid’s programme!” efter goodiesarna), av andra skylldes Python för att vara för intellektuellt.

The Goodies belönades med silverros i Montreaux (i första avsnittet av den därpå följande serien målade Graeme Garden den med guldfärg).

I kapitlet ”The Goodies” i översiktsvolymen av brittisk universitetshumor, From Fringe to Flying Circus, säger någon av goodiesarna att Monty Pythons toppar visserligen var högre än The Goodies, men å andra sidan var delas dalar betydligt lägre. Jag tror att det är ett riktigt omdöme.

När Monty Python är som bäst förtjänar de som sin plats som det mest inflytelserika humorprogrammet i Västeuropa någonsin. När de är som sämst vill man slå dem i huvudet med en gummikyckling och en tegelsten.

Idag såg jag The Goodies för första gången. Det lär ha gått på svensk teve nån gång på sjuttiotalet, då under namnet Godisarna (troligen döpt av samma snille som kom på Hemma värst). Jag har aldrig sett det, däremot stött på det mer än ofta när jag läst Python-historia. Givetvis finns det på Youtube.

Omdöme? Tja, det är som Monty Python utan vare sig toppar eller dalar. Skådespeleriet är habilt, säg på Terry Jones-nivå. Sketcherna blir aldrig irriterande tjatiga eller för sökt absurdistiska, men heller aldrig geniala. Neuroserna och aggressiviteten som ligger som ett mörkt grundackord genom hela Flying Circus-serien är hos The Goodies en struttig durslinga.

I den här sketchen förekommer en skotte som fightas med en säckpipa. På sjuttiotalet fick det en femtioårig man i King’s Lynn att skratta sig till döds framför tjockteven. Det är kanske svårt att förstå idag. Och även att avsnittet i fråga har gett namn åt ett album med The White Stripes, ett av de mest omhuldade skrammelbanden för sisådär femton år sen. Plattan heter Icky Thump efter kampsporten Ecky Thump (stavningen anpassad till amerikanskt uttal).

Men ännu svårare att förstå är att Monty Python’s Flying Circus alltid framställs som en isolerad ö, ett unikt fenomen utan jämförelser, början till all tokenskap och ensam bekämpare av tillvarons ordningsmän och tråkmånsar. The Goodies fanns där hela tiden, alldeles vid sidan om dem, lika knäppa och lika marinerade i brittiskt nonsens.

Det känns som om 2014 är året då vi borde börja prata om dem på nytt.

Mitt Stockholm.

Av Kalle Lind

den 2014-06-23

i blogg

Jag hade en stund över i Stockholm och valde att Twitterrapportera från mitt Stockholm, dvs. en stad jag känner betydligt mer genom populärkulturen än via egen empiri. Jag hann inte så långt innan jag fick bättre saker för mig. Den Stockholmsbevandrade ser att området vi rör oss över täcker tre-fyra kvarter.

Platsen där Kenta och Stoffe sjunger ”Små knegarna, små knegarna”.

Platsen där Joppe Pihlgrens svarta lågskor lät 1980.

Alm räddad av Johannes Brost.

Plats där staden hyllar en av sina stora söner. Vi minns väl alla gitarrerna på ”Turistflamenco”?

Torgny Lindgrens favoritaffär (gissar jag).

Staty som Cornelis kuriöst nog lyckades se från Nybroviken.

Plats där en naken Lundell hällde rödvinssås över sig under De Vilda Åren.

Plats där Ian Wachtmeister skickade upp en nödraket för att rädda M/S Svea 1994 (alla detaljer här).

Plats där Peter Stormare legat med tresiffrigt.

Plats känd från Kjell Sundvalls Sista kontraktet (och nej, jag såg inte den i verkligheten eftersom den inte var där, utan jag fotade den i Situation Stockholm).

Ja, det var det. Nästa gång jag är i Stockholm ska jag avverka ytterligare tre-fyra kvarter.

En gubbe jag nog faktiskt aldrig har behandlat här tidigare.

Av Kalle Lind

den 2014-06-15

i blogg

Ibland har jag fått för mig att jag ska försöka närma mig Olof Buckard. Ni som varit med ett tag känner till honom: satiriker, sedermera predikant, den förste som stod som ”estradör” i telefonkatalogen. Han imiterade Sten Broman och Nils-Erik Baehrendtz men kallade sig helst ”impersonator” eller ”personifierare”. På senare år har han kanske varit mest känd för sina tvångssyndrom som han berättat öppenhjärtigt om i intervjuer.

På åttiotalet dök han upp i allehanda underhållningssammanhang. Som barn fascinerades jag en smula av honom: en skämtare som aldrig nånsin var rolig.

Jag har en lp med honom. Det är en upptagning från en kabaret han gjorde 1984: Vinteretik för spretiga röster (finns naturligtvis på Spotify). Underrubriken är: ”Narrerier, parodier, poesier”. Numren heter sån som ”Om andantet och vetgirigheten”, ”Hommage á Sten Broman”, ”Om girigheten” och ”Preludier till evigheten”. Spontant står jag fast vid min åsikt från barndomen: för att vara underhållare är han inte särskilt underhållande.

Jag lyssnar på första numret: ”Här är ert liv”. Buckard gör hyggliga imitationer av Lasse Holmqvist, Thorbjörn Fälldin, Jan-Erik Wickström, Jörn Donner, Sven Stolpe, PG Gyllenhammar och Olof Palme (jag ska ärligt säga att jag egentligen bara vet hur några av de där gubbarna låter via Bosse Parneviks imitationer, men dem är Buckards imitationer i alla fall hyggligt lika).

Numret är TJUGOEN MINUTER OCH TRETTIOFYRA SEKUNDER långt. Publiken skrattar gott när Fälldin inte blir färdig med sina meningar och när utbildningsminister Wickström slänger fram ett karakteristiskt ”Nä!” De skrattar inte lika gott när förlaget Askild & Kärnekull kallas ”Oskuld och stjärnekult”, kanske för att de inte kände till det förlaget så väl. Eller när PG vill byta namn på Volvo till Volvimus. Latinskämt var på utdöende redan på åttiotalet.

På baksidan av lp:n har Buckard skrivit en liten essä med rubriken ”Gycklaren som gisslare”, där han citerar den polske filosofen Leszek Kolakowski. Han skriver bland annat att ”satirens uppgift anser jag vara att ta parti för den förtrampade och förtryckta människan”.

Det är förstås vackert. Och kanske sant. Men inte är det särskilt festligt. Olof Buckard var inte den sortens underhållare som kom hem till barn på deras födelsedagar och drog vitsar. Kom han hem till nåt barn citerade han nog snarare polska filosofer.

Jag inbillar mig att Buckard var rätt stor när det begav sig. I Jan Guillous intervjubok Artister (1979) möter han ”tolv av våra mest folkkära artister”. Bredvid Povel, Hasseåtage, Birgitta Andersson och Jarl Kulle hittar vi Buckard. Han redogör för sin syn på underhållning:

Det värsta jag vet är en amerikansk maxim som lyder ungefär: ”Den bästa show jag vet är en den show där jag inte kommer ihåg ett enda ord bara att jag hade jävligt roligt”. En sån underhållning har berett stora kryphål för lögnen. Det är en humor som smiter. En underhållning som applåderas av alla är inte opinionsväckande på något genomgripande sätt. Sen må hela nationen skratta på sig.

Det är inte direkt Bosse Parnevik som pratar. Eller Mårten Andersson. Eller Eva Rydberg (som Buckard samarbetade med i dubbandet av den första Lucky Luke-filmen – den kanske mest udda punkten i Buckards cv).

Jag ser nu att karln, åttioett år gammal, är aktuell med en ”kulturkväll” på Boulevardteatern i höst. Bland gästerna hittar vi Ingvar Carlsson, Anna Odell och Göran Lambertz. Så det blir nog kul. Buckard har skrivit en ganska lång programförklaring. Jag hoppas ni ursäktar om jag bara citerar valda stycken:

Kan vi hitta en gemensam människosyn? Kommer vi nånsin att bli överens om vad den rimliga poängen med att vara människa är?

Är de i praktiken rådande existentiella grundvärderingarna egentligen fullkomligt vanvettiga?

Hur långt ska den politiska kartan behöva fjärma sig från medborgares samveten?

Vad är friskt, vad är sjukt när det gäller uppfattningar om så kallade psykiska funktionshinder, vad beträffar gudsbilder och kulthandlingar?

Vad innebär det att vara livsduglig?

Hur ser kopplingen mellan kreativitet av format och psykiska funktionshinder ut?

Det finns en galenskapens förförelse som medför en maktgalenskap som inte ges diagnosstämpel. Detta trots att det samhälleliga konsekvenserna är ohyggligt mycket mera fatala än summan av allsköns psykiska trauman. Är det evidensbaserade diagnosmönstret inom psykiatrin rena skämtet? Behandlar vi inte fel människor? Är det rent av de så kallade förtroendevalda och maktens koryféer som borde beläggas med spännbälten?

Hur kan konsten och litteraturen medverka vid politiska vägval? Måste Gud och Bach vara med i Säkerhetsrådet? Bland annat samtal i Dag Hammarskjölds anda.

Jag är förstås glad att Sverige har plats för en sån som Olof Buckard. Att det nånstans bland de lenrimmade publikfriarna har funnits en poet och ifrågasättare. Det gör mig varm i hjärtat att någon alls skrattar åt den där långa Här är ditt liv-pastischen. Att det någon gång har funnits någon som masat sig till en kabaret med den ärkepretentiösa titeln Vinteretik för spretiga röster.

Men jag kommer inte ifrån känslan av att humor ändå mår bättre av humor än av allvar.

Vill ni för övrigt veta allt om Buckards eget liv så berättar han för Lasse Holmqvist här.

Nu skriver jag om gubbar igen!

Av Kalle Lind

den 2014-05-09

i blogg

Häromkvällen skulle jag gå och lägga mig i tid, men så upptäckte jag att min kabelleverantör hade ett filmutbud och i det hittade jag en film som heter Spies & Glistrup (2013, den engelska titeln är ännu bättre).

Jag gjorde en överslagsräkning: ”Om jag går och lägger mig nu så får jag fem timmars sömn, om jag ser den här så får jag tre timmar – men visst måste jag sova bättre om jag först ser en film om Danmarks kanske två största excentriker?”

Så då såg jag den här filmen. ”Excentriker”, ska jag understryka, är ett lite finare ord för ”knäppgök”. Filmen jag såg är en biopic om två gubbar som satte ganska mycket prägel på Danmark under sextio-sjuttiotalen: Simon Spies och Mogens Glistrup.

De kanske håller på att förblekna ur folkminnet. Det är i så fall på gott och ont.

Simon Spies var en man som blev miljardär genom att sälja Spanien- och Mallorcaresor till danska folket. Hans affärsidé var att sälja en dröm: drömmen om det perfekta livet. För att understryka att han verkligen visste hur det perfekta livet såg ut så omgav han sig alltid med smuke damer och hade offentlig gruppeknald och drack till och med mer än vad som räknas som hälsosamt i Danmark.

Han odlade också långt hår och jätteskägg och blev genom den här lite ovanliga framtoningen – åtminstone för en företagsledare – en av Danmarks mest omskrivna personer alla kategorier.

Även i Sverige satte han sina spår: han byggde Villa Fjolle på Torö utanför Nynäshamn, en orgie i modernistisk arkitektur med cirkelformad och höj- och sänkbar säng som dessutom snurrade. I den väntade ständigt någon av hans morgonbolledamer. Legenden förtäljer att han varje dag lät flyga in ett exemplar av Berlingske tidende med privatplan.

På åttiotalet blev han sjuk och då gifte han sig med en kvinna som var ganska exakt fyrtio år yngre än han. Hon hette Janni och han gifte sig med henne eftersom han inte hade barn och inte ville att staten skulle ärva honom. Och även om han testamenterade några hundra tusen till sin hund Archibald så vore det förstås komplett vansinnigt att ge bort alla miljoner till en hund.

Åtminstone påstår den här filmen att Spies gifte sig med Janni för att blåsa staten. Den påstår också att Simon Spies fick rådet att gifta sig med en ung kvinna av Mogens Glistrup. Glistrup var nämligen Spies ekonomisk-juridiska rådgivare.

Mogens Glistrup hade en fiende som han slogs mot varje dag och hela tiden: staten. Han var totalt emot att betala nån form av skatt. Det var ideologi för Glistrup. Inte en spänn skulle staten få av det han tjänade.

Därför konstruerade han olika intrikata företagsstrukturer där man kunde låta olika företag äta upp pengar av varann och på så sätt undkomma skatt. Det här var inte helt lagligt. Glistrup hamnade i fängelse ibland.

När han inte satt på kåken hade han fyra barn och en fru som alltid stod vid hans sida. När hans kompis Simon Spies låg med tio unge piger i rad så satt Glistrup bredvid och konstruerade ett bulvanföretag och sen åkte han hem till sin fru.

Sen startade han ett parti också. Det är väl det han är mest känd för idag. Från början var hans främsta idé med partiet att avveckla staten. Försvaret skulle han lägga ner helt och ersätta med en telefonsvarare som skulle säga ”Vi ger oss” på ryska.

Partiet hette Fremskridtspartiet och hamnade omedelbart i folketinget, där de var kvar till 1999. Då fanns det andra partier som drivit Glistrups idéer vidare, särskilt de starkt invandringsfientliga och islamhatiska och inskränkta idéer han alltmer kom att betona.

Filmen Spies & Glistrup är en mäkta underhållande historia som antyder att också rejält osympatiska människor kan ha ett själsliv. Är man inte intresserad av att komplicera sin egen syn på verkligheten så finns där också några festliga scener, bland annat en där Simon Spies tämjer en gorilla med sin erektion och en näve pistagenötter.

Men man ska komma ihåg att det var en spelfilm jag såg. Verkligheten lär ha varit betydligt knäppare än så.

Tacka vet jag mjölk och mackor.

Av Kalle Lind

den 2014-03-24

i blogg

I minnets dyiga slam hittar jag allt utom det väsentliga. 1986 sände SVT fredagsunderhållningen Stjärnklart. Det spelades in inför publik på Kronprinsen, skrytvåningshuset som dåförtiden också innehöll en showrestaurang. Östen Warnerbring skulle vara programledare och hann spela in två program innan han drabbades av nåt. Gösta Linderholm fick ta över. Hans stående uttryck ”Taket lyfter!” när … ja, när han tyckte att taket lyfte … har sen dess ingått i min vokabulär.

I ett hörn av programmet satt Hasse ”Kvinnaböske” Andersson och blandade mjölkdrinkar. Han brukade ha en gäst. På rak arm minns jag bara skådespelaren Kenneth Milldoff, som kom direkt ifrån att ha spelat i musikalsuccén La Cage aux Folles på dåvarande Malmö stadsteater. Jag minns att han var klädd i drag, uppe i varv (troligen smittad av föreställningens huvudfigur Jan Malmsjö) samt drog en snuskis med slutrepliken ”Du måste komma från Norrlaaaaand!”

Milldoff fick provsmaka en av Hasse Kvinnaböskes mjölkdrinkar. Det var säkert exakt vad han behövde.

Hasse Kvinnaböskes lilla program i programmet avslutades alltid med att han sjöng nån av sina skämtlåtar. För den som inte kan Kvinnaböskes tidiga karriär: på sina fem-sex första plattor avslutade han alltid med ett ”Outro” som kunde vara lite fräckt och lite fyndigt, inte alltid båda.

Från himlen faller regn, från träden faller löv
men hur jag än försöker, så rimmar löv på [PIIIIP]

Och sen avslutades plattan med Hasses uttonade fniss.

Dessa outron sjöng alltså Kvinnaböske i det här programmet. En gång sjöng han också visan ”Tacka vet jag mjölk och mackor”, singeln han vid tillfället var aktuell med. Den var kanske inte lika komisk, men glad och munter och närmast hedonistisk i budskapet:

När jag var påg då åt man för att man var hungrig
Morsan lagade till den och den smakade bra
Nån pommes frites fanns det inte, nej, potatisen var riktig
En gång i veckan åt man fisk för så skulle det va

Nu ska man äta fibrer, margarin har ersatt smöret
och köttet ska va lite torrt och lite magert, ej för mörat
Kaffet ska man dricka utan grädde och socker
och så vatten till maten annars blir man lätt för tjocker

Nej, tacka vet jag mjölk och mackor
Det går inte av för hackor
Brunsås ska det va till söndagssteken
Jag vill ha fett på min kotlett
I kaffet en liden gräddeskvätt
och en extra klick med smör i kagesmeten

Ja, det är sånt som sätter sprätt på livet
Jag är rund om magen, det är givet
Så jag får ut och kuta runt i skogen
Men töserna gillar runda pågar
Det är vi som visar att vi vågar
För breda pågar är nu tiden mogen

Och här finns väl inte så mycket att anmärka på. Hasse ”Kvinnaböske” fick ohämmad exponering i en av landets två tillåtna tevekanaler, vilket folket i stugorna säkert var tacksamma för. Man skulle kanske kunna ha synpunkter på att han vid tillfället var sponsrad av Skånemejerier, som också gav ut singeln ”Tacka vet jag mjölk och mackor”. Skånemejerier var nog inte heller missbelåtna med att det pratades mjölkdrinkar i flera primetime-minuter varje fredagskväll.

Aschbergs gamla synder.

Av Kalle Lind

den 2014-03-21

i blogg

Innan han blev storrökande hatälskad programledare för Diskutabelt i TV3, efter att han varit maoistiska Oktoberförlagets chef, var Robert Aschberg reporter på tidningen Expressen. På sin fritid skrev han brev under pseudonymen Otto Ruben Svensson, hovleverantör av damnylon.

Han ordnade en adress; en polare hade en friggebod med egen brevlåda. Han ordnade ett lagom tacky brevhuvud.

Aschberg gick på alla sätt in i rollen som den frispråkige, burduse, gåpåige gamängen Otto Ruben Svensson. Otto Ruben fick en historia, den trogna hustrun Lillemor, några anställda tjejer som kan rycka in på allehanda arbetsuppgifter, skattehatarjargong och en stor fäbless för John Pohlman.

Sen skrev han alltså brev och satte sig att vänta på svaren. Resultatet blev ett par böcker i början av 1980-talet som bitvis är stor underhållning än idag.

Vi pratar alltså om nån sorts politisk Eric Ericson, en Kalle Sändare – eller ännu hellre ett Pippirull – i brevform. Greppet har förstås också tagit sig in i den digitala eran: mina vänner Nanna Johansson och Johannes Finnlaugsson sprider förvirring på amerikanska nätdejtingsajter.

Otto Ruben skriver till Moderaternas Ulf Adelsohn och berättar att ”jag omsätter sådär en halv miljon och lite vid sidan” och kräver broder Ulfs ord på att u-hjälpen ska läggas ner med Moderaterna vid makten.

Han skickar en tusenlapp till landshövdingen i Halland för att snabba på sökandet efter en lämplig villatomt.

Han skriver till Statens invandrarverk:

Humorn kommer ibland som ett brev på posten. Invandrarverket vidarebefordrar brevet till Länsarbetsnämnden, där en man svarar:

Då jag har ett antal rumänier aktuella hos mig, ser jag med intresse fram emot att från Er erhålla ytterligare information om verksamheten och vilka arbetsuppgifter som kan bli aktuella.

Otto Ruben svarar omedelbart: han vill ha tre unga kvinnor (”de ska vara attraktiva, om ni förstår vad jag menar”) och tre unga män (”atletiskt byggda, ha snygga tänder och vara beredda att jobba dygnet runt tillsammans med kvinnorna”). Brevet besvaras ej.

Musikalstjärnan Ulla Sallert var vid tiden känd för en viss new age-vurman. Hon får i brev veta att Otto Ruben kommer att lansera ”Ulla Sallert-byxan” – ”zonterapibyxor, ett modernt medicinskt hjälpmedel som påverkar känsliga punkter i underlivet” – med en stilig bild av Sallert i screentryck.

Per Ragnar hade tagit över Go’morron Sverige efter Hyland. Han får ”en festlig grej som Du kan dra i rutan: Gomorronfisen frisk som brisen”. Ragnar svarar:

Och så är det där med den skojfriske väderpresentatören Pohlman. Otto Ruben skriver och ber om en signatur på en väderbok och skickar med ett par vitsar som Pohlman kan dra i teve:

Turken till svensken: Vad det er som loktar?
Svensken: Det är dy.
Turken: Er det jak?!!

Svensken till turken: Ditt kräk!
Turken: Jak inte krek! Jag tyrk!

Otto Ruben avslutar:

Det blir en fröjd för oss att ställa på 27-tummaren så vi kan höja blicken till något trivsamt när TV:s samhällsredaktion visar soptippar i Peru och andra sömnpiller.

Han får svar från Pohlman:

Tack också för vitsarna. Jag fick ett gott skratt och skall försöka klämma in dem vid något passande tillfälle. Men man får väl Radionämnden på sig förstås!

Pohlman-korrespondensen växlar upp när Otto Ruben sen skickar en faktura på 108:- till SVT:s ekonomienhet. När det sen framkommer att Tomas Bolme dragit en av vitsarna i ett Jan Guillou-program får Sveriges Radios ledning veta att om de ”inte snabbt kan hjälpa mig ser jag mig nödgad att överlämna affärens hela dokumentation till kvällspressen”.

Per Ahlmark får en hundralapp för att analysera Otto Rubens frus dikter ”Till Otto” och ”Min man Otto”. Hovmarskalken får veta att Otto Ruben sen länge kallar sig hovleverantör och nu vill bli det också i praktiken. Carl Jan Granqvist får frågan om han kan fixa ”professionell escort” när sällskapet Vägens vargar kommer till Grythyttan för samkväm.

Det är ömsom en fröjd, ömsom en plåga att läsa. Den frejdiga respektlösheten mot samhällets samtliga instanser måste ha varit en ventil i ett hårt reglerat Sverige. Otto Ruben Svensson är en osäkrad revolver, ett vandrande orosmoln. Byråkrater och handläggare måste febrilt ha kliat sig i huvudet när de efter otaliga slagningar inte hittat några personuppgifter om den gränslöse brevskrivaren.

Medan Aschberg fortfarande var Expressenreporter valde han att ge ut breven under pseudonym: ”Det var lite känsligt, om man säger så. En del chefer där gillade inte Otto Ruben Svensson”.

Under Stenbecks vingar var det dock inga problem att ge ut en best of-samling med Aschbergs välbekanta panna på omslaget.

”Jaså, ni är redan här?” eller Grammisgalan 1971.

Av Kalle Lind

den 2014-03-20

i blogg

Jag har kollat igenom Grammisgalan på Berns från 1971. Det kan ni också göra. Det är en hyfsat fascinerande upplevelse om man håller pekaren redo på forward-symbolen.

Blandade iakttagelser:

* Lasse Holmqvist är programledare. Han är också prisutdelare. I någon mån även tacktalare, eftersom ingen som får pris förväntas tacka för det. Cornelis säger visserligen tack (och till och med ”han kan få den här!”) till Björn J:son-Lindh, som han gjort sin prisade Poem, ballader & lite blues-platta ihop med, men det har han tydligen särskilt bett om att få göra.

* Lasse Holmqvist trycker väldigt hårt på att det är grammofonprodukten som får pris. Inte artisten. Inte låtarna. Utan [a:lbumet], som det heter på holmqvistska.

* Juryn består av representanter för musikbranschen, dags- och veckopress samt musiklärarna.

* Gruppen Contact (vinnare av ”årets populärgruppsproduktion”) framträder live. Inte en enda gång under numret ser man sångaren Ted Ström. Bildproducenten hade väl inte tänkt på det.

* Lasse Holmqvist är något fixerad vid vikt. Han introducerar Cornelis som ”en till åtminstone mellanvikt förvandlad Cornelis Vreeswijk”. Och när han nämner gruppen Fläsket brinner får han förstås kommentera sin egen kroppshydda: ”Ja, det är rätt varmt här …”

* Det är lite si och så med förberedelserna. Lasse Holmqvist räddar det nästan med improvisationer. Contact får stå och rådda om på scen: ”Det tar en liten stund det här för det var en dansör som ramlade in i slagverken”. Lill Lindfors sjunger ”en melodi som heter Toda – tror jag”, Lill rättar och säger att den heter ”Till Gammeldansens vänner”, Holmqvist försvarar sig: ”Jag kan väl inte hjälpa om det står nåt annat på min lapp här!”

Vid ett annat tillfälle utbrister Holmqvist: ”Det ändrades nyss, de sa att vi inte ska ha det, sen skulle vi ha det och nu ska vi inte ha det!” När han presenterar Arne Domnérus trio blir det med orden: ”Jaså, ni är redan här?” När Bernt Staf kommer in för ett framträdande frågar Holmqvist: ”Ska du ha stol och sånt?”

* Lasse Holmqvist presenterar Lena Andersson som ”en härligt sjungande skoletös ifrån Halmstad” och jazzsångerskan Doris med ”vi ska få kvinnlig fägring igen”.

* Sven Jerring vinner pris i klassen ”årets dokumentärproduktion” (plattan SR Records) och Eric Sahlström & Gösta Sandström ”årets produktion av folkmusik” (plattan Spelmanslåtar från Uppland). Alla framträder förstås på scen, Jerring med en intervju som tar en stund. Inga mindre publika priser har delats ut innan sändningen börjar.

* Lasse Holmqvist frågar Cornelis, som just flyttat till skånska Vismarlöv: ”Har du lärt dig nån skånska?” Cornelis svarar: ”Nej, men jag har lärt mig en del annat”. Han får omotiverat mycket skratt på det.

* Robban Brobergs The Pling & Plong show är nominerad både som ”årets barnproduktion” och ”årets populärproduktion med manlig artist”. Den vinner barnklassen.

* Tittar man noga kan man se att Cornelis sitter vid samma bord som Carl-Uno Sjöblom.

* Halva publiken är flintskallig. 75 procent bär polisonger.

* Året därpå, 1972, gavs priser till proggplattor som Sånger om kvinnor, Här kommer Ville, Valle & Viktor samt Philemon Arthur & the Dung. Därefter såg proggrörelsen till att galan lades ner fram till 1987.

* Ingenting var bättre förr, men få plattor har mer förtjänat en utmärkelse än Cornelis Poem, ballader & lite blues. (Kanske inte en iakttagelse, utan mer ett faktum.)

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: gubbar Sida 2 av 22

Högerhumor vi minns (lite för bra) 8: Ian Wachtmeister.

Högerhumor vi (=sjuttiotalister) minns 6: Wille Crafoord.

Högerhumor vi (=en del av oss) minns 2: Helt Apropå.

Godisarna.

Mitt Stockholm.

En gubbe jag nog faktiskt aldrig har behandlat här tidigare.

Nu skriver jag om gubbar igen!

Tacka vet jag mjölk och mackor.

Aschbergs gamla synder.

”Jaså, ni är redan här?” eller Grammisgalan 1971.