Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: gamla hjältar hyllar varann

Semester i gubbens tecken 1: Al Jaffee.

al-jaffee

Som de flesta svenska män födda mellan 1950 och 1980 läste jag Svenska Mad i prepuberteten. Där grundlade många av oss vår humor – några av de tråkigaste människor jag träffat har hävdat att de har ”Mad-humor”. Tidningen lärde oss att det var roligt när Cosby-spinoffen ”Dotter på vift” blev ”Dofter på vitt” och att det sa ”PATWANG FWEEE” när Tarzan som bäbis slungades iväg av en trädgren. Vi lärde oss att Don Martin var rolig, Dave Berg var tråkig, Sergio Aragones lite mer produktiv än vad som var bra för honom och Antonio Prohias väldigt bra på att variera upplägget svart-spion-vill-döda-vit-spion-men-blir-dödad-själv.

En som hela tiden fanns där och vars genialitet nu uppenbarats för mig i sin helhet var Al Jaffee. Den auktoriserade biografin Al Jaffee’s MAD Life, illustrerad av Al Jaffee själv, läste jag i ett lånat hus i Belgien. Den regel som annars gäller för memoarer och biografier – hoppa gärna över de första kapitlen eftersom de bara består av osorterade barndomsminnen (en regel som gjorde att jag vid första genomläsningen av Arne Weises memoarer missade historien om hur han slet sönder sin kuksträng) – gäller inte här.

Normalt läser man ju en biografi om en kulturpersonlighet för att man är intresserad av den kultur vederbörande skapat. Barndomshågkomsterna med påföljande obligatoriska runkminnen (om det är skrivet av en man) brukar man kunna leva utan.

Med Al Jaffee var det tvärtom. Väldigt lite av boken handlar egentligen om det jag trodde mig vara intresserad av – den miljö och de förutsättningar som skapade den extremt inflytelserika humorblaskan Mad – och betydligt mer om en bisarr barn- och ungdom, präglad av en mor som satte religionen framför sina barn, bröder som blev döva och galna, ständiga hopp mellan det urbana New York och det medeltida Litauen samt Förintelsen.

Allt sammantaget skapade en man fullkomligt utan illusioner.

Inblicken i Jaffees märkliga uppväxt, där han och hans tre bröder alltså ständigt kastades mellan de mest extrema miljöer, kastar nytt ljus över hans arbeten för Mad. Hans ”avsnoppande svar på dumma frågor” kan med ens läsas som det utsatta barnets slutliga ripost på en vuxenvärld som aldrig frågade vad han ville.
al-jaffee-foldin
Hans snillrika, tekniskt avancerade bilder av uppfinningar och i synnerhet hans ”fold-ins”, invikningsbilagor, blir intressantare i ljuset av en barndom där Al och hans bror fick sysselsätta sig med avancerade sopbyggen i brist på annan stimuli.

Invikningsbilagan är Al Jaffees mest originella bidrag till humorvärlden. Det krävs ingen vidare kunskap i varken teckning eller ordbygge eller humorskapande för att inse hur intrikat – för de flesta av oss omöjlig – uppgiften är som Jaffee har gett sig: en bild – och en text – ska transformeras till nåt helt annat när man trycker ihop den, utan att jag från början ska kunna ana vilken ny bild som ska skapas efter ihoptryckningen, och slutresultatet ska tillika vara skrattretande.

(Fler här.)

”Al Jaffee’s MAD Life” är en synnerligen rörande bok om en överlevare som ger nytt liv till de gamla klyschorna om humor som tillflyktsort och säkerhetsventil och försvarsstrategi. Särskilt rörd blir jag av tevesatirikern Stephen Colberts hyllning till Al Jaffee på dennes åttioårsdag: på en jättetårta stod ”Al, you have repeatedly shown artistry & care of great credit to your field” och när mellanstycket tagits bort återstod bara ”Al, you’re old”.

För mig, som får nåt som liknar ståpäls varje gång humorister och skämtare blir tagna på allvar, vilket de naturligtvis bara blir genom att man skämtar med dem, finns nog bara ett ord för att beskriva det: vackert.

Gamla hjältar hyllar varandra del 5: Hasse och Tage om Gösta.

Det känns som att vanan att hålla långa tal och hyllningar på vers dött ut eller åtminstone – bokstavligt – sjunger på sista versen. Kanske är det tur. De flesta har inte riktigt samma koll på rim och meter som Tage Danielsson, vars klassiska skolning och pedagogisk-pedantiska karaktär höll nödrim och klumpig syntax på replängds avstånd.

1964 hyllade han sin tämligen nyblivna vän och kollega Gösta Ekman i ett tal till Gula Hunds ensemble. Den unge Gösta Ekman hade med den revyn fått sitt första smärre genombrott – och sina första smärre benbrott – som snubblare. På den tiden var ännu den gamle Gösta Ekman – avliden 1938 – ett mer välbekant namn för menigheten än hans sonson (eller ja, namnet är för all del detsamma, men ni fattar vad jag menar). Det är farfaderns bakgrund i Den Stora Teaaaatern som åsyftas i texten:

På farfars tid teaterkonsten svek man
när endast ordets makt i helgd man höll
– och farfar skulle känna sig som lekman
om han fick se moderna tiders Ekman
som tappade kalsongerna och slant och föll

Det hela blir förstås ännu finurligare med vetskapen att ”På farfars tid” var det stora antinostalgiska öppningsnumret i Gula Hund.

Några år senare hade Ekman, Danielsson och Hasse Alfredson kommit varandra ännu närmare och redan lagt en handfull lyckosamma samarbeten bakom sig. 1969 höll Hasse Alfredson ett ”tal till Göcke” på dennes trettioårsdag:

Av de sanna vännerna jag har
tillhör du de bästa, Gösta!
Man kan fråga och få svar
på det allra mesta, Gösta …
Du är stark, men dock en vek man, Ekman,
men din moral hör till de fasta, Gösta!

Jag vet att det är lätt infantilt att behandla celebriteter som nåt slags dockor i ett dockskåp, men jag gillar ändå tanken på att de där gubbarna som jag umgåtts så mycket med framför grammofoner och televisionsapparater också verkade tycka om varann. Det är lite fint och lite rörande. Det enda smolket i bägaren är väl – som med allt annat viktigt i världen – att jag själv inte kunde vara med.

Gamla hjältar hyllar varandra del 4: Hasse om Tage.

Hasse Alfredson om Tage Danielsson nån gång 1984:

Kan någon annan göra vad som Tage kan,
och skapa till den milda grad, som Tage kan,
en känsla utav äventyr
och eskapad, som Tage kan?
Vem väver en så färgstark
fantasibrokad, som Tage kan?
Vem kan förvandla strävsamt slit
till promenad, som Tage kan,
och arbetsdagens bittra svett
till lemonad, som Tage kan?
Och vem kan göra mig så glad,
som Tage kan?

Jag gissar att den gode Danielsson tog emot hyllningen med blossande kinder och ett förläget ”äsch, inte då”. Den hållningen gör för min del inte att hyllningen blev mindre angelägen.

(Ur Hasse Alfredsons Blomstervers, 1996.)

Gamla hjältar hyllar varandra del 3: Beppe om Hasseåtage.


På cd:n som medföljer den jättelika Hasseåtagecoffetablesvenskaordbok som Stefan Wermelin och Staffan Schöier satte ihop efter sitt radioprogram ”The Svenska Ord Story”, och som jag fick tre ex av i julklapp 2005, finns ett i alla bemärkelser rart litet spår: ”HasseåTage”. Text: Beppe Wolgers. Framfört av Lissi Alandh, Monica Nielsen, Sonya Hedenbratt och Monica Zetterlund. För femtio år sen hetare än hetast.

Inspelningen är från 1964 så troligen är numret hämtat från kabarén Farfars barnbarn, som Beppe skrev för de fyra 1963. Mindre troligt är det hämtat från kabarén Farfars gladbarn som Beppe skrev för de fyra först 1965.

Det är hursomhelst ett lysande stycke text. Sällan tycker jag att Beppe Wolgers originella, men i efterhand ofta något manierade, naivism kommit mer till sin rätt. För att beskriva två människors säreget vanliga originalitet använder han högst konkreta bilder – hundar, grodor, svanar och sniglar – som han oväntat ställer bredvid varann.

Sången inleds med att Monica Z undrar vad Hasseåtage ”gör just nu” och själv besvarar frågan: ”De sitter väl i sin lilla röda stuga på Söder. Och leker.” Redan 1963 – ett och ett halvt år efter att Svenska Ord bildats, ett år efter att deras första revy Gröna Hund haft premiär – är både ”Hasseåtage” och den röda skrivstugan i Vitabergsparken uppenbarligen väletablerade begrepp för publiken.

Och Hasse har en liten hund som bor i Hasses hatt
Han lärde hunden vissla och odla en rabatt
Han lärde hunden fnittra skånskt, för skoj gör mänskan trygg
Runt hela världen Hasse red på hundens gula rygg

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Och Tage har en groda han, som brukar dansa stepp
Och båda har de plommonstop och väst och silverkäpp
Var kväll de går på music hall och äter i Soho
men bäst av allt de tycker om att segla i en sko

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Och Hasse har en dunig svan som föddes i en hägg
Den kläckte på ett ostronskal en snigel ur ett ägg
Och snigeln blev en matglad kock, som dukar glada bord,
men vill du höra mer så får du ringa Svenska Ord

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Gamla hjältar hyllar varandra del 2: Hasse A om hela Sveriges Astrid.

1987 fyllde Astrid Lindgren åtti bast, vilket televiserades. Och ja, hyllningen innefattade barnkörer. Och ja, de sjöng Idas sommarvisa. Och ja, producenten hade raggat upp gamla Saltkråkan-skådisar. Och nej, han som spelade Karlsson var inte med.

Intressantare var Hasse Alfredsons tal. För mej som tolvåring knöts två viktiga spår i min kulturella bildning ihop. Jag kunde lägga en sorts pussel av de intryck och avtryck och uttryck jag samlat på mej genom ett liv vid teve och grammofon. Än idag tycker jag det är ett exempel på hur hyllningstexter bör skrivas: mer humor än överord.

Kärleksbrev på födelsedagen till tant Astrid
från barnet inom mej

Käraste tant Astrid! Nu måste jag få tacka
för alla dom figurer som du lärt mej älska så!
Det måste va nåt vajsing med din almanacka
för 80 år! – det är nånting andra hittat på
Det känner alla människor ju inuti sej själva
att aldrig du kan fylla mer än tio eller elva!
Men det är inte viktigt vad man fyller, tycker ja.
Det viktigaste är ändå att man har fölseda!
Vi hissar dej i taket sen en femti-nitti gånger
och skänker dej en håningsburk med trasiga ballonger
Och dom som nu vill hylla dej är såna som du känner,
för det är allihopa dina gamla kära vänner:
Pomperi-ruskstrump och vi på Knorrkråkan,
Nangijala Rumpdotter och Mästermadicken Dvärgkvist,
Bullerdetektiven Herr Nilsson på Pricken,
Pipphane Rövarhjärta och bröderna Tjorvlejon på taket,
Emil, min Emil och lilla Ida i Karlssonstången,
Saltnissarna, Långskorpan
och alla vi vildbarn i en totalt värdelös sammetask!
Samt lille Hans Folke Alfredson-Pyssling

Gamla hjältar hyllar varandra del 1: Tage D om Lena N.


Kanske blev man inte överraskad. Sorgligt är det ändå. Hon gjorde inte bara Stadslollan, på min topp-tio över Hasseåtages bästa revynummer, hon gjorde också Lovis, på min topp-fem över Astrid Lindgrens bästa filmfigurer.

18 december 1982 hade Fröken Fleggmans mustasch sin slutföreställning. Av och med Tage-Lena Ekfredsson med Gunnar Svensson på piano. Idag är bara två av fem i livet, och bara en av fem verkar trivas där. På festen efteråt firade Tage Danielsson ännu en triumf i en av sina bästa genrer – hyllningsversen – när han vände sig till föreställningens östrogenalibi:

När Lena Nyman ler med hela kroppen
då strålar världen i förklarad glans
En rosenknopp med dynamit i knoppen
En kokhet klokhet, galenskap med sans
Hon laddar hela sig till våldsam spänning
Sen sprakar detta ljuva batteri
av skratt, gråt, vrede, jubel, självförbränning
Att allt detta får plats i en så liten klänning!
Att i så späd gestalt ryms ett så stort geni!

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén