Etikett: fyrtitalister Sida 1 av 2

Sov du lilla videounge.

den 2012-05-23

Gösta Linderholm heter en man som jag genom åren tjyvnypit utan att han riktigt gjort sig förtjänt av det. Det var den där Provencelådan som han och hans fru satte ihop – den med lite poesi och sång och litografi och en påse lavendel för sextonhundra pix – och som jag såg på nån utställning för tjugo år sen, som retade igång mig. Sen läste jag en intervju med Lena Linderholm där hon gjorde en stor sak av att inga tavlor hängde rakt i deras hem och sen dess har jag inte kunnat låta bli att retas.

Gösta och Lena Linderholm har för mig representerat en sorts självgod fyrtitalism: linnekostymer och rödvin, Jordsmak och Livskraft, njuuuutningar och uppleeevelser. Jag inser förstås att det inte är min sak att ha nån åsikt om hur mysigt Gösta och Lena ska ha det. Framför allt inser jag att det inte finns nån ondska i att regelbundet springa runt och sniffa på lavendel.

Men med detta sagt så har jag på kort tid, från olika håll, presenterats för ett lite bortglömt Linderholmalster: Videobarn. Jag vet inte exakt när det är ifrån, men ligger rimligen på nån av hans åttiotalsplattor (som, läser jag mig till, förstås heter ”Med handen på din höft”, ”Lyckans minut” och ”Hjärta mot hjärta”).

Det är en konstig visa.

Till gälla men luftiga orgeltoner kontrasterar Gösta det liv en liten pojk borde få leva – med drakflygning och glittrande dagg – med det han dessvärre lever – med kungfusparkar och actionkassetter:

Känn doft av blom, under en viol
finns Afrikas djungel som jäser
Res ut i världen, långt härifrån
på din tiger som snor sig och fräser

Ditt äventyr, din verklighet
finns alldeles strax runt hörnet
Inte i videons actionkassett
där kung fu sparkar hjärnan ur barnet

Och inte där, lille pojk,
där död och våld löser din förmåga
Där man föraktar och förringar
livets brinnande låga

Och blodet där ur Eriks mun
är rött, äkta vara
Nu finns ingen avstängningsknapp
Förlåt Erik! Hör du mig? Svara!

Associationen går förstås till ett av Björn Afzelius mesta pekoral: ”Sådan herre …” Där ställer han upp det oskyldiga troskyldiga Då – ”Det var vi som gick och boxades / Det var vi som stod och joxade / med trasorna på skolgården och dyrkade Nacka Skoglund” – med ett dekadent Nu: ”Nu exploderar man på en sekund / Nu kör man stövelklacken rakt i mun / Man slår ihjäl varann och kopierar det man sett på teve”.

Avsikten är säkert uppriktig. Både Gösta och Björn hatade säkert våldet (i Björns fall i alla fall det kapitalistiska). Men nog finns det något lätt farbroderligt att som gammal man berätta för små pojkar att de inte ska se på video utan istället leka djungel? Och nog finns det också nåt dystopiskt över det hela? Inte fasen kan det ha varit så himla mycket mindre våldsamt när Björn Afzelius stod och boxades? Och inte tusan leder tittandet på actionkassetter oundvikligen till att Eriks mun börjar blöda?

Jag känner mig gammal när jag kommer på att jag faktiskt har en relation till Gösta Linderholm. Jag känner mig å andra sidan ung när jag tar del av hans visdomsord.

(Särskilt tipstack till Roger Gunnarsson.)

Jan-och-Skytteklubben.

Av Kalle Lind

den 2012-01-29

i blogg

För länge sen var Göran Skytte en arrogant, stöddig och självupptagen journalist med radikala förtecken. Sen la han radikalismen på hyllan och slutade vara journalist.

Som skribent var han mångordig och tryfferade sina texter med långa utvikningar om sin egen ångest eller sin egen bokhylla och inte alltid gick det att se vad dessa utvikningar hade med ämnet för texten att göra. Ibland kunde man ha överseende med det, eftersom utvikningarna gärna var intressantare än huvudämnet.

I ETC 2/1982 skriver Skytte om sitt handlande med aktier, fortfarande med kritisk och självironisk blick, under rubriken ”ETC Fifflarskola”. Några år senare hade han, delvis för sina uppdragsgivares pengar, spekulerat ihop en så god portfölj att den kritiska blicken helt försvunnit från aktieskildringarna.

Skyttes skildring av hur han säljer av aktier dagen efter inköpet för att kunna dra av förlusten, för att sen omedelbart köpa tillbaka samma aktier, är naturligtvis intressant. Ännu intressantare är den långa, och för handlingen relativt ovidkommande, redogörelsen för hur han super ihop med tre gamla maoister (ja, Skytte skriver om sig själv i tredje person):

Det blev en fest i kräftans vänkrets där de inbjudna killarna mätte kuk. Guillou och Skytte och Myrdal och Gormander. Det började med att Guillou ger Skytte i uppdrag att hämta kräftor på Östermalmshallen. Sex kilo svenska kräftor à 195: – kronor [sic!] kilot. Guillou antyder därmed att han har en lång och tjock kuk.

Skytte tar sig till Östermalmshallen och ställer sig i kön bakom en person han känner från näringslivet, koncernchefen Bengt Haak på Skånska Cementgjuteriet. Skytte förstår nu att det föreligger risk att han måste lägga upp 1.200 kronor på disken för att lösa ut Guillous kräftor. Skytte inser också att han troligen inte kommer att få tillbaka dessa pengar, när det väl blir fest och snaps och prat så passar det sig inte att kräva var och en på betalning.

Skytte beslutar sig dock för att hålla god min, han bestämmer sig för att lägga upp 1.200 och sedan inte andas mer om saken. Skytte visar därmed inför sig själv att också han har en stor kuk. Därtill räknar han med att även Guillou kommer att uppmärksamma detta förhållande.

Skyttes plan spricker emellertid omedelbart. När han fått kräftorna och börjar rota efter American Express-kortet så säger den där Stockholms-knodden bakom disken som för övrigt ser ut som en bög i likhet med alla andra Stockholms-knoddar att kräftorna går på redaktör Guillous konto. Skytte inser då att Guillou har en kuk som är mycket längre och tjockare än han någonsin kunnat föreställa sig.

Så samlas då alla till fest i den djupa Upplandsskogen. Självklart har vi inte några hattar och mångubbar, men vi har Myrdal och han är en fullkomligt magnifik uppenbarelse, han talar oavbrutet och han talar så högt att ingen annan kan höras, man känner sig som på ett torgmöte, han talar om Afghanistan (med sakkunnig betoning på andra stavelsen) och han talar om Aksel Larsen i Danmark och Deladier i Frankrike, han skall tillbringa hösten i Kina och vintern i Cannes, han näpser bokförlag och han dinerar med Buster von Platen och han har en oerhört lång och oerhört fet kuk som han oavbrutet lägger upp för allmänt beskådande på bordet mitt bland kräftorna. Vi andra sitter förstummade.

Och så är det då Gormander. Jag fattar omedelbart sympati för honom. Han verkar vara en alldeles vanlig kille, fast ovanligt begåvad. På något sätt söt och rar. Han sitter där vid min högra sida och han pillar och han sörplar och så vänder han upp sin spetsiga näsa och säger med alldeles oskuldsfulla ögon att det här är ovanligt goda kräftor och att Guillou måste lagt ner mycket jobb på att koka om dem.

Det blir då pinsamt tyst vid bordet. Alla förstår att denne stackars Gormander tror att det handlar om turkiska kräftor. För 27 kronor kilot. Sådana som man plockar upp ur ett frysfack på Konsum och tvingas koka om för att festen inte skall bli skandal. Naturligtvis är det ingen som med en min låtsas om att man fäster minsta lilla vikt vid hans uttalande. Det är som om ingen ens hört det. Man låter det passera. Men alla vet dock hur det ligger till. Han har en mycket liten snopp. En sådan där liten vit vattensnopp.

Ur Skyttegraven.

Av Kalle Lind

den 2011-08-09

i blogg

Jesus är tillbaka

Gud har gjort comeback

Fetare rubriker

än barnamord och crack

Kändisarna köar

för att vittna om sin tro

och alla vill de ha nåt

Ingen kan få nog

Redan på halvrimmen kan man ana att det är Mikael Wiehe. ”Hem igen” heter låten och ligger insprängd bland udda spår med blandade artister på en ny cd till förmån för tidningen Aluma, i sin tur till förmån för Malmös hemlösa.

Det är en fascinerande låt. Fascinerande för mig, vars nyfikenhet på medelålders män aldrig sinar. Den handlar nämligen, med största sannolikhet, om Göran Skytte.

Skjutjärnsjournalisten

som alla nästan glömt

berusade sig på framgång

levde i en dröm

Lögnen blev till sanning

Sanning blev till lögn

Nu lobbar han för Jesus

och har nästan blivit berömd

Det är hårda ord, tydliga ord, oförsonliga ord. Tungrots-r:en river mer än vanligt och låter som knaster på en vinylskiva. Mikael Wiehe är arg. På Skytte – hycklaren, skrymtaren, farisén.

Det är han nu inte ensam om. Göran Skytte har länge varit varit ett stående skämt bland oss lite vänsteranstrukna. Senast i söndags fick han statuera som exempel på Vit Kristen Man Som Gillar Pengar i Ann-Charlott Altstadts satirkrönika i Aftonbladet. Skytte är kappvändaren och fingervätaren, proggflöjtisten som blev aktieprofet som blev frälst efter att ha druckit för mycket som började skriva ”wow och halleluja” utan ironi i högerkristna Dagen.

Revolutionären

har ångrat och tänkt om

”Det är rätt att göra avbön”

är numer hans paroll

Mycket har förändrats

sen då för längesen

men makten när han ser den

den känner han igen

Det sensationella är förstås att just Mikael Wiehe sjunger det här just nu. Wiehe och Skytte är barndomsvänner. De växte upp några kvarter från varandra i västra Malmö, lärde sig spela jazz och vara självgoda tillsammans, odlade mustasch tillsammans, drack rödvin tillsammans och pratade – förutsätter jag – om Livet, Döden och Kvinnan tillsammans. Som vuxna män for de regelbundet till Italien tillsammans, där de – förutsätter jag – drack ännu mera rödvin, pratade lite mer om Kvinnan än om Döden och ibland gick bakom knuten och mätte mustasch.

Det var längesen Skytte hoppade av vänstern och Wiehe stannade kvar. Wiehe har haft många tillfällen att göra upp med Skyttes hundraåttiogradersvändningar: när han blev aktieförblindad på åttiotalet, när han blev Svenskans högraste skribent på nittiotalet. Det har han inte gjort. Tvärtom verkar de länge ha hållit ihop trots den ideologiska avgrunden.

Aktiespekulanten

har inga pengar kvar

Kvartalskapitalismen

var visst ingenting att ha

Nu har han skådat ljuset

och sin barnatro

”Se till mig som liten är

och ge mig en miljon”

I Håkan Lahgers bok Proggen (1999) berättar Wiehe att Skytte en gång var hans politiska (läs: socialistiska) mentor – och att samme man trettio år senare också fick Wiehe att sluta kalla sig kommunist. Detta trots att de redan då ställt sig på varsin barrikad. Wiehe säger till intervjuare Lahger att han inte vill prata om Skytte: ”[Wiehe] slår ifrån sig och säger att de känt varandra sedan de var tolv år och deras vänskap går inte att rubba.”

När Hoola Bandoola återförenats lite då och då under senaste femton åren har Skytte flera gånger hoppat in med sin tvärflöjt. Hans bror Håkan Skytte är rentav medlem i bandet, som under sommaren 2011 gjort ännu en handfull comebackspelningar.

Nånstans har en vänskap, som enligt Skytte i förordet till Wiehes 30 sånger började 1958 vid en korvkiosk i Slottsstaden, stått pall för orkanerna. Tills nu. Något har fått till och med Mikael Wiehe att tröttna på Göran Skytte. En droppe fick uppenbarligen rödvinsbägaren respektive den heliga graalen att rinna över.

Jag har förstås ingen aning om vad det är som hänt. Jag gissar att det definitiva brottet uppstod när Skytte rakade av sin mustasch, men det är bara en kvalificerad gissning. Inte har jag rätt att få veta heller. Jag kan bara konstatera att det uppenbarligen fanns en gräns också för Mikael Wiehes tålamod.

Ordningen är återställd

Falskt är skiljt från sant

Agnar ifrån vete,

getter ifrån lamm

Syndaren ska sona

Förbrytaren ha sitt straff

Men den som går med Jesus

får härlighet och makt

Varning! Ett internt, navelskådande och rentav gnälligt inlägg!

Av Kalle Lind

den 2010-11-04

i blogg

För några dagar sen skrev jag ett inlägg om David Nessles köpvärda serievolym ”Den maskerade proggarens stora röda”. För inte så många dagar sen kommenterade David Nessle mitt omdöme på sin blogg. Han beskriver vad han kallar ”Den idealiska läsaren”:

Jag föreställer mig en person som lägger märke till allt, förstår alla referenser och händelsevis råkar ha en humor som är nära besläktad med min egen.

Jag blir alltid lika glad när jag upptäcker att de här läsarna inte bara är något slags sjukligt inbillningsfoster – frammanat av nattvak och deadlinefrustration – utan faktiskt finns i sinnevärlden.

En hållning jag helt kan dela. Sen jag startade den här bloggen har jag kommit i kontakt med fler likasinnade än under hela mitt liv dessförinnan. Och jag har dessutom sluppit konfronteras med deras eventuella dåiga andedräkter eller irriterande tics.

Vad värre är: det finns också Den Icke-Idealiska Läsaren. I fallet med min bok Proggiga barnböcker har jag föreställt mej denne som en 68-veteran i total avsaknad av självdistans, som tolkar varje försiktigt ifrågasättande av något som helst revolutionsivrigt utfall från det kulturvänstriga sjuttitalet som personlig kritik och som inte på något vis kan omfatta tanken att man faktiskt kan kyssa och slå ihjäl med samma varma själ.

Jag har nu fått ett (tämligen udda) namn på denna läsare: Tin Carleson. Han/hon är lektör på Bibliotekstjänst, BTJ, och har som sådan ett visst inflytande över vad bibliotekschefer runt om i landet köper in. Han/hon inleder med att förklara vad Proggiga barnböcker inte är:

Proggiga barnböcker är inte en litteraturvetenskaplig genomgång, utan ett mycket personligt tyckande kring ett urval böcker.

Man kan passa på att tillägga att Proggiga barnböcker inte heller är en karta över Maldiverna. Underrubriken ”Därför blev vi som vi blev” luktar ju inte direkt akademisk objektiv redovisning så Tins beskrivning kan sorteras i mappen ”irrelevant”.

Böckerna beskrivs genomgående med ett språk som mycket tydligt visar författarens ståndpunkt.

Här anar man att Tin varit nöjdare om författarens ståndpunkt mer överensstämt med Tins egen. För sakta går det upp för den vakne läsaren att dessa inledande, överflödiga men till synes sakliga, påståenden är negativa.

På sitt sätt är det en mycket tidstypisk bok idag, där man kan göra sig lustig över åsikten att alla människor är lika värda.

Här blir jag bedrövad. Nånting säjer mig att Tin, trots titeln ”lektör”, inte är riktigt läskunnig. Det är naturligtvis också det här inte helt okontroversiella påståendet från Tins håll som gör att jag nu skriver det här inlägget.

För vad menar Tin? Jag bläddrar i Proggiga barnböcker för att hitta den där passagen där jag behånar demokratin och altruismen. Jag hittar en herrans massa slängar mot tråkiga skildringar av förorter och u-länder, rosenkindat överentusiastiska revolutionsdrömmar och beskäftigt predikande av hemmasnickrade sanningar. Jag hittar också spaltdecimeter efter spaltdecimeter där jag försöker förstå och förklara varför dåtidens författare skrev vad de skrev, vilka strömmar som påverkade och vilka drömmar som hägrade.

Och hur tidstypiskt just idag är för övrigt förakt mot likavärdet? En klassisk bok i genren, Min kamp, gavs ut 1925-26. Mussolini och Giovanni Gentile kom med Fascismens doktrin 1929. Och så sent som 1967 kom Maos lilla röda på svenska, med klassiska demokratiföraktande teser av typen:

En revolution är inte som en tebjudning … en revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.

Tin avslutar sin recension:

Vill man läsa en bok som handlar om barnlitteraturens utveckling rekommenderas istället Lena Kårelands Möte med barnboken (aktualiserad uppl. 2001) eller Lena Kjesén Edmans Barn- och ungdomsböcker genom tiderna (2002).

Och vill man läsa en bok om brottsutredningar i ett regnigt Maardam rekommenderas istället Kommissarien och tystnaden (1997) eller Fallet G (2003).

Jag sitter förstås här och är putt, det ska erkännas. Inte så mycket för att någon ogillar det jag skrivit, som för att denne någon ogillar det på så lösa grunder. Tin har uppenbarligen aldrig konfronterats med begreppet ”ironi” och har Tin gjort det så har Tin ryggmärgsreflexivt tolkat det som ett uttryck för ogillande, period. Min erfarenhet säjer nåt annat. Ironi kan vara ett verktyg för att redovisa sitt eget tvivel. Och tvivel är tydligen nåt fasansfullt för den som själv vet vad som är rätt.

Men den stora frågan som hänger som en döende albatross över Tins text är så klart: om Tin har så svårt för personligt tyckande, varför skriver då Tin recensioner?

400 meter Hägg.

Av Kalle Lind

den 2010-04-14

i blogg

Göran ”nämen? Har jag inte hörts i etermedia på en hel vecka?” Hägg intervjuades i gårdagens Studio Ett om sin nya bok Utveckla monarkin. Tankarna han framför i den låter inte alldeles vansinniga. Själv lägger han ut texten på Adlibris:

Kanske finns det andra lösningar än den jag kommer fram till. Men saken borde i alla fall diskuteras i de här termerna hellre än det omöjliga valet mellan dagens parodiska Hänt i veckan-monarki och den trista, formlösa talmansrepubliken.

Som någon hade klottrat på väggen på kårhustoaletten på 60-talet: ”Det är inte monarkin vi är emot, det är kungen personligen!” På Gustav VI Adolfs tid ansågs det otroligt komiskt att tänka sig.

I dag är det en i högsta grad rimlig ståndpunkt.

Häggs läspande rätt in i trumhinnan fick mig för övrigt att tänka på hans bok Välfärdsåren, som är ett synnerligen läsvärt stycke nutidshistoria. Särskilt förstås om man är intresserad av femtiotalets Vällingby, skolpolitikens sjuttiotal och den statliga förvaltningens åttiotal.

Riktigt ordentligt läsvärd är det om man gillar överanvändning av ordet ”gouterad”. Jag får det till att Hägg skriver det tre gånger, vilket är tre gånger fler än i de flesta andra böcker som skrivits.

Och extremt fruktansvärt läsvärd är den om man gillar att läsa en litteraturdocents smygskryt. Hägg för in sig själv – svensk fyrtiotalist och därmed en av millenniets vinnare – i historien, vilket inte i sig är anmärkningsvärt. Men. Han missar inte ett tillfälle att förklara hur lekande lätt – med vänsterhanden, i förbifarten, medan han sitter på muggen, älskar med en vacker kvinna eller följer med i kulturen, samhällsdebatten och arkitekturen – han avverkar sina studier.

Först är ”universitetskurserna […] föga tids- och arbetskrävande” och något senare är ”studierna […] fortfarande genant lätta”. ”På senhösten skrev jag ihop min trebetygsuppsats i litteraturhistora utan att känna att det nämnvärt inkräktade på min behagliga tillvaro i övrigt”, och året därpå ”läste jag engelska. Lättast dittills: två betyg (dvs 40 poäng) [dvs 60 poäng nuförtiden, bloggarens anm.] på en termin om man behärskade språket någorlunda, och då hann jag ändå parallellt att läsa in ’proppkursen’ i latin. På nyåret 1969 hade jag plötsligt därmed en filosofie magisterexamen.”

Och Häggs fabulösa framgångar fortsätter även sen han lämnat skolbänken och fått nån konstig tjänst på Arbetsmarknadsutbildningen AMU:

Parallellt med min AMU-tjänst lyckades jag fullborda min litteraturvetenskapliga doktorsavhandling. Lite absurd var situationen i och med att jag kände mig tvungen att dölja min statliga tjänst för litteraturvetarseminariet och forskarstudierna för min arbetsgivare – ingendera sidan skulle ha velat erkänna att sysslan var så föga betungande att den kunde utföras vid sidan om en annan heltidssyssla.

Så fick han sagt det. Jag minns inte riktigt när jag ställde frågan.

Om begreppen ”viktigt” och ”på tiden”.

Av Kalle Lind

den 2010-01-07

i blogg

Jag fick en bok i julklapp. Rättelse: jag fick jättemånga böcker i julklapp. Folk gillar att köpa julklappar till mig eftersom de vet att jag blir hysteriskt glad över muggiga femkronorsböcker från tredjeklassloppisar.

Nåväl – det är alltså en specifik bok jag hängt upp mej på här. Den heter Mitt Bullen och är skriven av Kristina ”Gagga” Kamnert. För er som inte genast skriker ”åååh! Just det! Gamla fina Bullen!” eller ”ååh! Just det! Gamla fina Gagga!”: Bullen är en krog i Malmö, Gagga är en skådis som hängde mycket på den krogen när hon var ung.

Boken handlar alltså om fyrtiotalister som en gång suttit och supit på ett kreativt sätt (varav vissa nu sitter och super på ett mer tragiskt sätt). Krogen det hela handlar om finns kvar, den heter officiellt Två krögare och en gång när en vän till mig var där hade Sällskapet Ölhäfvarna årsmöte. Det innefattade bland annat besök av strippor.

På sjuttitalet var det naturligtvis annorlunda. Då smeds det planer på teatersällskap och ockupationer, då spelade Per Eggers ständigt på krogens gitarr, då spelade Jacques Werup vansinnesjazz på klarinetten, då åt Mikael Wiehe ensam på eftermiddagen och behövde inte betala för att de var så glada att ha en gäst, då planerade Eva Remaeus och Michael Segerström för ockupationen av Victoria-teatern (= Malmöproggens svar på Gärdetfestivalen – Den Stora Symbolhändelsen).

Det var säkert trevligt. Det är bitvis ganska intressant att läsa om också, åtminstone om man som jag samlar på fakta av typen ”en gång bodde Ola Ström, Johannes Brost och Göran Skyttes bror i ett kollektiv utanför Ystad”.

Men intressant är en sak, viktigt är nåt annat. Kristina Kamnert skriver som om detta är Viktigt. Inte bara viktigt för henne, inte bara viktigt för Per Eggers, utan Viktigt. Hon intervjuar Göran Skyttes bror (han heter Håkan och var Hoola Bandoolas ljudtekniker) och han understryker att det är ”på tiden” att nån skriver just den här boken.

Är det det? Är det på tiden? Är det viktigt att folk berättar för oss att Claire Wikholm bodde i kollektiv på Lugnet på sjuttiotalet? Är det inte bara … självklart?

”Viktigt” är naturligtvis ett relativt begrepp. Medelålders män avfärdar gärna en viss typ av diskussioner – ofta såna som inte handlar om medelålders män – som oviktiga.

Viktigt är subjektivt. Trummisen i Hardcore Superstar sa en gång i Fråga Olle att det var ”viktigt” med ansiktssprut i porrullar. Det håller jag inte nödvändigtvis med om. Jag tycker för min del att det är viktigare att vi utrotar fattigdomen.

Och att fler människor blir upplysta om Yngve Gamlins storhet, förstås.

Det är åter igen fyrtiotalisternas historia som berättas. Det vi gjorde då var Unikt och hade aldrig gjorts innan och de som kommer efter oss är lite sämre eftersom de inte gör samma sak, och gör de samma sak så är de bara lata epigoner.

Jag beställde för några veckor sen en gammal SVT-debatt om fyrtitalisterna. Programmet hette Ärligt talat och gick 1984. Det var f.ö. där Expressen-journalisten Maria Hörnfeldt myntade begreppet ”jätteproppen Orvar”.

Debatten var bedrövlig på sitt sätt, men belysande på annat. Vilka debatterade? Jo, bland annat en man som heter Jan Guillou och en annan man som heter Göran Skytte. Och tro det eller ej, men bägge menade på att fyrtitalisterna var bäst, detta (bl.a.) eftersom de var i 35-45-årsåldern och därmed lagom erfarna och lagom vitala.

Lustigt nog tycker Jan Guillou och Göran Skytte fortfarande att de är bäst, trots att vitaliteten rimligen sjunkit i takt med rödvinet respektive frälsningen.

(Det fanns andra skäl att fyrtiotalisterna var bäst, menade Jan Guillou. Bland annat för att så många fyrtiotalister drogs till journalistyrket. Hade Guillou varit född på trettio- eller femtiotalet hade han, enligt sej själv, fått hanka sig fram som ”juridikprofessor eller FN-ambassadör”.)

Ja, jag tycker att det är intressant att krogen Bullen instiftade ett stipendium till de högsta kredittagarna. Jag tycker det är ännu mer intressant att pristagarna blev Per Eggers och Rolf Lassgård. Men det är ju jag. För mig är ju allt oviktigt viktigt.

Jan Guillous konstiga kompisar.

Av Kalle Lind

den 2009-12-16

i blogg

De flesta av Jan Guillous gamla vänner har ju med tiden blivit hans ovänner. IB-medavslöjaren Peter Bratt är så tillplattad av Guillous memoarsarkasmer att han nu ska utöka sina egna memoarer med ett kapitel om hur det egentligen gick till. I Jans memoarbok omnämns också Rekordmagazinet-mednarcissisten Göran Skytte två gånger som Jans ”före detta vän”.

Och det verkar även som om jaktsnusandet med GW Persson upphört. I Videokväll hos Luuk härom året berättade vår nasalaste kriminolog att han och Jan slutat hänga. Han gick aldrig in på några orsaker, men det verkade åtminstone inte ha nåt direkt samband med att Jan blev arg på Leif när Leif nynnade det gamla ädelpekoralet ”En sliten grimma” när de red runt och jagade jak i Kaukasus. Jan föredrar ju Mozart, så en viss schism verkar i alla fall ha uppstått.

Men att Peter, Göran och Leif har varit Jans vänner är logiskt, lika logiskt som att de inte längre är det.

Intressantare är att titta på Jans lite mer oväntade buddies.

I memoarboken kallar Jan t.ex. rojalisten och historieförfalskaren Herman Lindqvist sin vän. Det är ju lite udda. Gissningsvis delar de vurmandet för franska viner och gamla riddarideal, men jag gissar att de låter bli att diskutera t.ex. Palestina-frågan.
Som liten kom Jan till Saltsjöbaden med sin mamma och brutale styvfar. Där hittade han en figur som han kallat ”sin förste nära vän”. Han skulle så småningom leda popprogram i teve och göra ståuppkomik i den s.k. ”torra” skolan. Han hette Jonas Hallberg. Så sent som 2000 hörde han av sej till Jan för att denne skulle medverka i en ”mystisk debatt”.
Men Jans allra mest oväntade kompis ur det förflutna presenteras i en fascinerande artikel i senaste numret av Filter. En gång läste de juridik ihop, därefter valde de båda lite olika banor. Somliga skulle säja att deras vägval påminde besvärande mycket om varandra, Jan skulle kanske inte hålla med. Kursaren hette hursomhelst Manne af Klintberg och skulle bli känd som clownen Manne.

Socker, grädde, nötter och mandelflarn.

Av Kalle Lind

den 2009-09-17

i blogg

Jan Lööf har utkommit med bilderboken Pelle och Frasse och det känns som om en cirkel har slutits. 1973 spelade Lööf Janos i teveserien Tårtan. Då bar han peruk och löständer och kallade sej Åke Zickus för att slippa bli förknippad med serien (Krister Broberg som Frasse hette Allan Fröding och Mats G. Bengtsson Bengt Padda).

Men serien tog fäste – inte bara hos de barn som var den avsedda målgruppen. Kanske till och med minst av allt hos barnen. Vuxna däremot gillade den. Inte alla vuxna. Bara såna vuxna som kunde ta till sej en serie utan tydliga skämt, tydliga budskap eller tydlig handling men med bisarra kopplingar till tråkiga konstprogram och gamla superhjältefilmer. Egentligen var det nog inte så många alls som gillade den – men de som gillade den dyrkade den.

Så småningom verkar också Jan Lööf ha tagit serien till sej (Mats G. Bengtsson lär däremot aldrig ha känt sej bekväm med att identifieras som Hilding och såg ytterst ogärna om serien).

I bilderboken Skrot-Nisse från 1976 ritar Lööf för första gången in de tre bagarbröderna:

Teveserien ”skrevs” som bekant av Carl Johan De Geer (och hans partner in crime Håkan Alexandersson). De Geer har jag f.ö. skrivit sjukt mycket text om här och här.

Alexandersson-De Geer kände Lööf m.fl. från Konstfack. 1977 ritar Lööf in sin vän som rymdvarelse i den bisarra serieföljetongen Ville (där som bekant även kungen och Palme dyker upp som sig själva):

1991 samarbetar Lööf och De Geer för första gången om ett bokprojekt. De Geer skrev och Lööf ritade Örnis bilar om De Geers son Ernst och hans drömmar om omnipotens. Givetvis syns de tre bagarbröderna komma gående nerför Hornsgatspuckeln – där f.ö. också det riktiga bageriet som förekom i serien låg.

Och nu nedkommer Lööf alltså med en bok där hans egen figur Pelle – som tidigare mött riddare, djungler och ånglok – trillar in i den svartvita teveserien och möter den degälskande Frasse. I slutet av boken – OBS! Spoilervarning! – sadlar Frasse om till korvgubbe och kallar sej Farbror Fläskkorv.

Farbror Fläskkorv är också vad Krister Broberg, som alltså en gång spelade Frasse, kallar sig när han gör musikpedagogiska föreställningar för barn. I verkligheten alltså.

Allt hör ihop och allt är förvirrat.

Det som gör mig glad och rörd när jag funderar kring saken, är dessa äldre mäns uppenbara vänskap och kärlek till varandra. De Geer är 71. Lööf 69. Broberg 68. De har hängt i decennier och spridit sina abstrakta fantasibejakande bildberusade musikaliska budskap till den som varit intresserad. De har spisat jazz och försjunkit i sin barndom och påmint varann om den där knäppa teveserien om bagare och apor de gjorde för snart fyrtio år sen – men också varit ständigt produktiva, nyfikna, i rörelse.

Egentligen borde man sucka och gäspa. Män födda på fyrtitalet som gillar män födda på fyrtitalet – been there, heard that, bought the T-shirt (bokstavligen). Men det finns nåt i De Geers och Lööfs försiktigt tassande tonfall, resonerandet och betoningen på deras misslyckanden hellre än framgångar som inspirerar.

Jag har läst De Geers memoarer och med tanke på hans uppväxt vill jag inte vara Carl Johan De Geer. Men Jan Lööf verkar vara ett sjysst alternativ till Kalle Lind. Om jag nu haft chansen att välja.

(Teamet från Tårtan avbildat av Lööf. De Geer är mannen i apdräkt.)

Rapport från en semester: Svenska hjärtan.

Av Kalle Lind

den 2009-07-20

i blogg

Har spenderat en betydande del av min semester med att plöja igenom Svenska hjärtan (varmed åsyftas Carin Mannheimers radhusmelodram och inte den här ännu folkligare varianten).

Märkligt nog såg jag inte serien när den gick. På pappret är den ytterst kallelindsk: svensk tristess, monotoni, passiv aggressivitet och Sten Ljunggren som älskare.

Jag har alltid haft en svaghet för det osexiga. En gång gick jag och ett par manliga kamrater på stan och glodde på folk. När vi kom hem visade det sej att de hade glott på flickrövar och jag på en skäggig gubbe i en lustig beppemössa.

Jag skriver inte det för att visa att jag är en fin kille. Snarare för att understryka att jag är en tråkig kille.

Således borde jag gilla Svenska hjärtan. Det gjorde jag inte. Jag har inte blivit så irriterad på nåt jag sett sen jag låg hemma och svor högt för mej själv åt Såsom i himmelen (”För helvete Michael! Knäpp skjortan! Du är i Norrland!”).

Jag blir irriterad därför att detta inte är en lågbudgetserie eller ett förstlingsverk eller ett AMS-projekt. Det är en serie med monopol-teves budgetar, skriven och regisserad av en kvinna med tonvis av erfarenhet. Och ändå vägrar hon att en enda gång sätta kameran så att de två talande huvena inramas av nånting annat än en beige kulissvägg.

På sin tid kritiserades serien för att se ner på de människor den skildrade. Det har jag svårt att se. Däremot är det uppenbart att regissör Carin Mannheimer ser ner på företeelser som spänning och dramatik.

Svenska hjärtan vill skildra gråhet och upprepning. Det gör den genom att sätta ett grått filter på kameralinsen och låta folk säja allting till förbannelse. OM nåt till äventyrs händer, måste den som är med om det samtidigt berätta att det händer. När Solveig Ternström tömmer askkoppar säger hon samtidigt: ”Här står man och tömmer askkoppar”.

Jag har sällan tagit del av ett mer ineffektivt berättande. Det är som om Carin Mannheimer inte tror att vi förstår att Börje och Hellen ska köpa ny tvättmaskin om de inte i TRE SCENER pratar om att de ska göra det (för övrigt ”en avokadogrön”, ett ord som mantralikt upprepas som om det innehåller en symbolisk laddning det absolut inte gör).

Jag minns ett möte mellan Mannheimer och Ulf Malmros i ett märkligt Arne Weise/Cissi Elwin-lett teve-om-teveprogram. Mannheimer behandlade den ”unge” kollegan såsom fyrtiotalister ur övre medelklassen plägar behandla dem som inte har ett personligt förhållande till Det Legendariska 1968.

Malmros ville ogärna prata om tv-teater. Han föredrog begreppet film. Han hade liksom snappat det där som figurer som Méliès, Chaplin, Griffith, Victor Sjöström och Eisenstein kom på under nittonhundratalets början: att det blir festligare om inte bara läpparna utan också kameran rör på sig.

Mannheimer ansåg att tv-teater var ett bättre begrepp, underförstått för att teater är finare än film och att det är alltid är tjusigare att låta folk prata väldigt länge än låta bilar sprängas. Jag vill minnas att det slutade med att Malmros satt moltyst med armarna i kors medan Mannheimer fortsatte att berömma sin egen produktion.

Andy Warhols Empire är typ tolv timmar lång. En stillastående kamera följer på avstånd tolv timmar av Empire State Buildings liv. Folk som sett den vittnar om hur en liten inzoomning i timme åtta framstår som en elektrisk dolkstöt av dramatik.

Likadant fungerar den berömda gräsklipparscenen i Svenska hjärtans avsnitt sex, en sekvens jag hörde talas om långt innan jag såg serien. Där skälver det plötsligt till. Torsten har blivit bedragen och hans arroganta jag har inga andra ventiler till sitt känsloliv än att köra gräsklipparen över vardagsrumsmattan. En händelse! Ett känsloutbrott! Jag vaknar till ur dvalan.

Det är en storartad scen. Men det är en helvetes lång och pratig väg dit.

Att två miljoner människor tydligen satt bänkade för en åttatimmarsserie med en – jag upprepar: EN – dramatisk scen säger kanske en del om att det görs ganska få serier som faktiskt handlar om såna som sitter och tittar på teve en måndag.

Men framför allt säger det väldigt mycket om tidens totala brist på alternativ underhållning.

Proggblogg.

Av Kalle Lind

den 2009-03-16

i blogg

1996 återförenades Hoola Bandoola Band för en sommar och Malmö-TV gjorde en dokumentär. Dokumentären finns nu på dvd under namnet ”Progg på väg”. Jag såg den när den gick – liksom jag såg två Hoola-konserter – och märker när jag ser om den att jag minns det mesta som sägs i den. Ingen självgodhet gör större intryck än fyrtiotalistens.

Noteringar värda att göra:

1) det är uppenbarligen väldigt viktigt att man alltid säjer hela bandnamnet: ”Hoola Bandoola Band”. Inte Hoola Bandoola, inte Hoola – Hoola Bandoola Band. Dessutom med tonvikt på det andra o-paret: ”Hoola Bandoola Band”. Alltid.

2) det är uppenbarligen väldigt viktigt när man pratar att man låter allt ljud gå ut genom näsan. Samtliga Hoola Bandoola (Band!)-medlemmar var malmöiter av den gammaldags nasala skolan, där man tydligen inte lämnade hemmet utan att trycka upp en tampong i varje näsborre.

3) tjugo år efter att bandet lades ner erkänner även Mikael Wiehe vad de andra nog märkte lite tidigare: Mikael Wiehe var en ganska dominant bandledare (tillfällige medlemmen Bernt Andersson säger att Wiehe är rektor och Björn Afzelius studierektor – Afzelius rättar och kallar sej själv ”politisk kommissarie”).

Afzelius berättar också att han gjorde femtio försök att skriva egna låtar innan han begärde audiens hos Den Store Wiehe för att spela upp sitt förstlingsverk ”Bläckfisken” (som givetvis handlade om de multinationella oljebolagen). Wiehe tittade på sin vän och kollega och gav honom sin välsignelse: ”Björn – du har gjort en komplett låt”. Afzelius blottar ödmjukhet när han bekänner: ”Det var som att vinna på Lotto.”

En komisk kuriositet i sammanhanget är att ”Bläckfisken” ändå aldrig hamnade på någon Hoola*-platta. Den fick Afzelius snällt lägga på sin första solo-lp.

4) redan 1996 hade bandet lite problem att hantera att de inte längre var unga och virila. För Wiehe – som ju föddes med mustasch och Lennon-brillor – var det kanske inget problem, men gitarristen Peter Clemmedson beklagar sig över att en recensent gjort sej lustig över medlemmarnas åldrar: ”Det är omänsklet!” (översättning för uppsvenskar: ”omänskligt”).

Det finns så klart en liten humor i att den generation som formulerade sentenser som ”lita inte på någon över trettio” en dag skulle märka att nya generationer inte gärna kunde lita på en generation som formulerat så enfaldiga sentenser.

5) Björn Afzelius pratar i dokumentären nästan uteslutande om sin rökning. Han får inte röka bland de andra i bussen utan måste sitta framme hos chauffören och minns nostalgiskt den tid när alla kedjerökte och alla barn var astmatiska.

Tre år senare dog han i lungcancer.

6) Hoola Bandoola** hade sin egen Bez – det vill säga en fast anställd dansare à la knarkkollektivet Happy Mondays – i Håkan Skytte. Allting tyder på att Håkan Skytte är en skön farbror i osedvanligt skrynklig linnekostym och ovårdat skägg, som verkade trivas utmärkt med att gå fram och tillbaka över scenen och slå på olika pinnar. Man kan så klart fundera på vad karln gjorde under de tjugo åren 1976-96 då Wiehe inte behövde en skäggig karl som slog på pinnar – och vad han gjort under tiden därefter.

Men så länge han inte åkt land och rike runt för att propagera för sin nyfunna högerkristenhet, i likhet med brodern Göran, ska man väl inte ha några synpunkter.

* Bandoola Band!
** Band for God´s sake!!!