Som nåt slags kulturintresserad kulturarbetarwannabe har jag genom åren ofta tagit del av vänners och vänners bekantas och vänners bekantas önskade sängpartners alster.
Jag har gått på folkhögskola och – i strid mot min ideologi – stått och lyssnat på timslånga fusionfunktrumsolon och hört nittonåriga medelklassempatikers dikter om livet som smutsig tjackhora.
Det har ganska sällan varit bra. Betydligt oftare olidligt. Dealen har varit att dom sen fått stå och känna sej lika förfrämligade när jag prövat mej fram bland putslustigheterna.
Med Richard Schickes grejer var det annorlunda. Jag träffade honom första gången i Valles lilla etta på Simrishamnsgatan. Jag och Valle hade just börjat umgås efter att inte ha sett varann på fyra år. Efter ett tag förstod jag att Richard faktiskt bodde hos Valle. Det tog ytterligare några besök innan jag fattade att de till och med delade dubbelsäng.
De var inget kärlekspar. Not that there’s anything wrong with that. Bara kompisar. Såna där kompisar som skruvar upp varsin rosa sänglampa och som ogenerat går runt nakna. Alltså bra kompisar. Goda vänner med betoning på goda. Som delar varandras ångest och sårighet.
Richard spelade i ett band. Bandet hette av nån anledning Björns vänner. De gjorde sin debut på KB – Malmös största och då enda rockklubb – som förband till David and the Citizens. Det kan ha spelat in att Conny och David från Citizens också ingick i Björns vänner.
Det var … bra. Det var för jävla bra. Richard stod med gitarren lite för högt upp på magen och sjöng en jättelång sång med osorterade bilder från ett liv: ”När jag var ung såg jag åkrar och himmel…”, ”Jag visade platsen där dom sköt min pappa…”, ”Vi satt vid en å, sög på grässtrån och log mot varann…”, ”Hon hade en kjol som var tunn, röd och liten/ och väckte en längtan hos mej att ta av den/ men hon sa vi kan vänta med sånt för vi älskar varann…”
Och så plötsligt, mitt i de poetiska, drömska, suggestiva bilderna från ett liv som fått tidens förlåtande skimmer över sej, bröt sej en refräng in med en stenhård prosaisk text:
Och så en morgon när jag vaknade hade hon sett nåt slags ljus.
Hon sa till mig: ”Du är precis som de andra, du.
Du ser på mig och du ler och ser ner på mig,
men nu förstår jag: du är bara rädd
för att jag ska veta hur du är, förstå vad du tänker,
stackars lilla du!
Att du bara är en ytlig mansgris.
Ska jag suga av dig nu?
Dra åt helvete! Du, dörren är där.”
Och så fortsatte sången ösa bilder, ögonblick, fragment från nåt som var alldeles nyss men är obönhörligt över, över oss. Sångens jag ger sej iväg på nån finna-sej-själv-tripp, spelar höghus i en dockteater, dricker vin på en trappa, bor med vänner, vaknar en morgon av att papporna kommer för att hämta sina barn tillbaka till grottekvarnen, bestämmer sej för att sluta leva i romantiska föreställningar, skaffar ett jobb som sandskyfflare, kommer efter nio månader i en kvävande livmoder ut precis lika oviss som innan, ringer sin mor för att få en förklaring, hör mammans nya älskare leka hundvalp i bakgrunden, letar efter sej själv i en databas utan att hitta sej, ropar ut sin förtvivlan till sångens ni, undrar om nån annan vet nåt – och slutar sen i den stilla reflektionen att ”visst var det där lite viktigt nån gång” (eller rättare: ”viktet nån gång”- malmöitiska).
Det är fullkomligt storartad poesi om du frågar mej. Jag stod på KB och tänkte att där står en man i pottfrisyr som har bänt upp sin bröstkorg och slitit ut sitt hjärta och nu håller upp det i ljuset för allas beskådan. Eller rättare: det tänkte jag inte alls, jag hade nog tagit en stänkare, men det var i alla fall vad som skedde.
Inte för att det nödvändigtvis var självbiografiskt. Utan för att tonen, hjälplösheten, uppriktigheten vittnade om en textförfattare och sångare som brottades med de mest banala frågor utan att skydda sej med slängig ironi eller bli gymnasialt pekoralistisk. Som menade allvar utan att vara Allvarlig.
Och eftersom jag var gräsänkling på ett halvår så hängde jag en stor del av min lediga tid i den där ungkarslyan med de bägge rosa sänglamporna. Och på så sätt fick jag regelbundet ta del av Schickards produktivitet. Jag såg det som en ynnest. Jag ser det som en ynnest.
För andra gången i mitt liv – den första var när jag såg Johan Glans i åttonde klass göra en julshow och bl.a. slå ett stämjärn mot ett bord och sjunga ”aaahhh” – kände jag att jag befann mej i en Begåvnings omedelbara närhet. Det kan låta orättvist mot andra, men deras begåvning har på ett helt annat sätt kommit smygande på mej. Schickards begåvning kom med schvung.
Dessutom levererad med klädsam ödmjukhet.
Richard var garanterat den förste mänska jag ringt upp mitt i natten för att förklara att han är ett geni. Det är också den ende jag inte skulle ha skämts för efteråt. Han skämdes betydligt mer.
Björns vänner var under några år ett litet fenomen i Malmö (eller för att inte lura någon: runt några kvarter på Möllevången). Jag vet att jag låter som Ulf Lundell i följande beskrivning, men det skiter jag för ett ögonblick i: vi var en skara människor som ännu inte hade barn och fasta arbeten, som frekventerade ett gäng krogar, som försökte hitta en riktning i karriär och skapande, som försökte hjälpa varann, som oftast antagligen bara var dåliga föredömen för varann.
Vi träffade ofta på varann på Björns vänner-konserter.
Det där är inget originellt. Tusentals trettinåntings bara i kvarteren där jag bor kan ge er motsvarande skildringar, där bara namnet på bandet behöver bytas ut. Men nu råkar det här vara min historia.
Jag är ingen musikfanatiker, jag tycker mest det stör när jag försöker höra vad andra – förlåt, vem lurar jag? – jag säjer. Björns vänner är ett av de band jag lyssnat mest aktivt på. Det har jag inte bara gjort för att de råkat finnas till hands. Det gjorde jag också för att Schicke (och emellanåt Pelle Holmgren) skrev jävla bra låtar.
Den schickska begåvningen ligger i att poetisera vardagen utan att mystifiera den. Den lyrik jag kan ta till mej ljussätter istället för att fördunkla. Det kan handla om att hitta de optimala orden för vad alla tänker:
Nä, vem fan vill bli löneslav?
Nä, vem fan vill ha dussingrav?
Du frågar mej: ”När blir livet av”?
Det kan handla om att fånga de där sekunderna av livet som faktiskt är värda att fångas:
En fågel ser på mej från fönsterblecket
Jag drömde just om fågelsång och väcktes
En fot sticker fram från under täcket
Kanske var det där som sömnen läckte
ut?
Och så kan han ju när som helst peta in det där imperativet, den där
kommentaren till samhället utanför som varit med och gjort honom till den han är. Och som jag, med barndomsrötterna i nån slaskig sörja av Kåldolmar & kalsipper och chilenska flyktingar, alltid faller som en hundrakilosfura för.
”Stoppa porren” beskriver två unga människors förälskelser med vackra konkreta bilder: ”Fia fick tjugo spänn av Anders/ för att kyssa Malin/ och alla barnen tjöt”, ”Anders, med mod och rena kläder, han knacka på hos Fia”, ”Hon sminkade hans ögon, dom kivades på lek”.
Och så plötsligt: ”Så trängde Anders in i alla hennes kåta hål”. Och Fia ”tyckte nog det smärtade, men sa ingenting”. Och så mynnar det ut i en konkret uppmaning till Jan Stenbeck: ”Stoppa porren”.
Vad vet du, Jan Stenbeck, om min sexualitet?
Svar: antagligen ingenting eftersom han är död. Hade han varit i livet hade det räckt med att lyssna på en annan Schicke-låt för att få ett hum:
Jag tycker om att känna, om att känna, om att känna
– känna på mej själv när ingen annan är hemma
Det krävs ett mod för att blotta sin rädsla och sin otillräcklighet. Det krävs mod för att peka på nåt och säja att det där ni håller på med där borta tycker jag är fel. Risken är överhängande att man blir patetisk.
Om ordet ”patetisk” skriver den gamle Fria Pro-författaren Carsten Palmaer i sin Liten ordlista för nusvenskar:
högstämd, högtidlig, (djupt) gripande, känslostark, känslorik, lidelsefull (Svensk synonymordbok). Det mest nedsättande man kan använda om en annan människa.
Jag tror att Richards texter är patetiska i ordets allra vackraste bemärkelser.
För en vecka sen träffade vi honom i London (där han går en femårskurs i att andas med en bok på huvet) och frågade honom om han fortfarande skriver. Han svarade att han a) skriver sånger om att vara barn, och b) skriver sånger om att vilja ligga med nån men inte riktigt våga fråga.
Sagt med den blandning av gränslös uppriktighet och självironi som antagligen utmärker också de nya låtar han skrivit.
En vuxen karl ska inte återupptäcka sin barndom, känna tvekan inför kärlek och framför allt inte erkänna det. Inte ens en om han är i popbranschen, där annars toleransen för patetik är större än inom t.ex. byggarskrået.
En vuxen karl ska naturligtvis inte heller sova under en rosa sänglampa, bredvid en annan vuxen karl under en rosa sänglampa.
En vuxen karl lägger en blöt filt på sitt känsloliv, biter ihop och ser döden i brunögat.
Den dag jag själv blir vuxen och karl ska jag spela Schickepojkens samtliga låtar i den hi-fi-anläggning jag antagligen kommer att ha lagt löjligt mycket pengar på men aldrig lärt mej funktionerna på.
Förhoppningsvis kommer jag då att känna att allting är mycket bättre nu. Antagligen kommer jag att känna att vissa saker får man aldrig tillbaka och med stor sannolikhet kommer jag då att känna att jag slutgiltigt förvandlats till Lundell.
Men har jag tur kommer jag inte att känna nostalgi eller bitterhet över en dröm som försvann. Utan istället fyllas av samma välbehag som låtarna hittills gett mej.
