Etikett: ekmän

Den gamle och den halvgamle.

den 2010-04-08

Kanal 9 har gömt undan ett program på ojämn tid onsdagkvällar. Det heter Dom kallar oss roliga och är inte gjort med några högt ställda ambitioner men med kärlek till ämnet och de intervjuade.

Klara Zimmergren och Henrik Schyffert ”programleder” ”tillsammans”. Det vill säja att de var för sej har träffat ett gäng skämtare under några timmar och sen sytt ihop det med gemensam påa och ett fejkat mobilsamtal till varann på slutet. Det är uppenbart gjort på folks lediga stunder. Det gör mej inte ett dyft. Ledig tid kan vara kvalitetstid.

Bägge programledarna har för övrigt nosat rejält på ämnet tidigare. Schyffert gjorde det väldigt mycket mer djuplodande ”Dokument: humor” för SVT, tematiskt sammanhållet, snyggt formgivet och initierat. Zimmergren gjorde P3 Apelsin, ett humorprogram om humor där Schyffert för övrigt var gäst. Och minns jag inte fel, var bägge gäster i Robin Paulssons En trekant med Robins i P4. Ett program som diskuterade humor.

Åter igen: det gör mig ingenting. Jag har själv ägnat de senaste trettio åren åt ämnet i fråga. Jag känner mig långt ifrån färdig.

Mötet mellan Schyffert och Gösta Ekman var en sån där stund en humor- och gubbnörd som jag kommer att bära med mej som ett laminerat ögonblick i bakfickan. Det kändes rentav historiskt. När Schyffert och Killinggänget kom var det med en attityd som sa ”vi är år 0”. Hur mycket Robban Gustafsson än stod med fötterna i revymyllan och hur klassisk en figur som Percy Nilegård var, så var Schyffert chefsideologen och Lokko och Lill-Luuk hans politiska kommissarier. Allt som var innan och inte var anglosaxiskt var onödigt och förnekat.

När så Ekman bjuder in Schyffert på jordens minst mysiga mysrum på Dramatiska institutet och frustrerat sitter ner medan Schyffert ska ta emot hans slapstickinstruktioner, så händer något. Schyffert säjer, utan ironi, att han ser Ekman som en svensk komiks Yoda. Ekman har ingen aning om vem Yoda är. Schyffert förklarar ödmjukt och uppriktigt att Ekman är som en klok gubbe som kan allt och har lärt sej alla knep och skaffat sej alla verktyg och vars visdom man kan hämta näring ur. Ekman blir nog rörd på riktigt, men låtsas börja gråta och torkar glasögonen med en näsduk. Schyffert säjer ”du kan inte låta bli att skämta va?” och försöker hålla tillbaka skrattet.

Jag kan ta till överord här, men för mej var det ett sublimt teveögonblick. Det visade att humor inte tvungetvis är en generationsfråga. Detaljerna och referenserna byts ut. Men kokar man ner det till essensen, så är humor en attityd till livet, en överlevnadsstrategi, ett sätt att förhålla sej till världen och ångesten. Ett sätt att bygga broar och inte murar.

Gösta Ekman har varit viktig för mig i hela mitt liv. Schyffert var extremt betydelsefull när jag var sjutton och humor plötsligt blev hippt. För mig har det känts som om de levt på olika planeter – där den ena uppenbarligen är Dagobah – och att det bara är i mitt huvud de planeterna blivit ett solsystem.

Bilden av dem i varsin skinnmöbel i en spricka i väggen på en dyr institution, där den gamle nestorn skämtade maniskt och den unge spolingen var ärligt tacksam, lade pusselbitarna på plats.

Älgkebab!

Av Kalle Lind

den 2009-03-04

i blogg

Det här är bilder från en broschyr. Broschyren har plockats på Malmöfestivalen, där de festliga kobojsarna på bilderna brukar stå och kränga älgkebab – av allt att döma en typisk westernrätt – till massorna.

På första sidan får vi veta att gänget kan bjuda på både äventyr och läger, samt att det är alldeles oproportionerligt roligt att peka på en måltavla med en pinne.

Senare får vi veta – av en man med taget namn – att det är hit man ska ta sej om man vill sätta guldkant på tillvaron.

Vi får också lära oss kopplingen mellan begreppet ”underhållning” och fem byfånar i maskeradkläder (jfr After Shave och Anders Eriksson).

Vissa bilder är främst förbryllande. Vad händer egentligen med Sydsvenskan-huset i glappet mellan ”före” och ”efter”? River kobojsarna det? Och hur snabbt hinner de egentligen plantera skog?

Andra bilder talar för sej själv. Åtminstone i kombination med bildtexterna:

Sammanfattningsvis: vi får veta en hel del vi inte visste att man kunde veta i den där broschyren.

Vad vi däremot inte får lära oss, om vi inte plockar fram farfars gamla lupp och zoomar in det finstilta längst ner, är att ”KCS Vildmarkscenter drivs av församlingen Kristet Center Syd, en samfundsoberoende församling som är verksam i region syd”.

Kristet Center Syd startade 1989 genom en sammanslagning av två församlingar med lika knäppa namn: Sions församling och Glädjehuset. Välsignat av den store Ulf Ekman, som kom och hälsade på och passade på att profetera lite. Församlingen tog över den gamla dansrotundan Vägasked utanför Höör och valde att bygga bönelokaler i lite fräsig High Caparall-stil.

Idag har KCS Vildmarkscenter bytt namn till Lone Star, vilket ger ännu färre kopplingar till psykotisk högerkristenhet. Stället drivs förstås fortfarande av samma församling – som bytt namn till Kingdom Centre Church – men det får man leta länge på hemsidan för att hitta uppgifter om. Däremot får man veta att både Simrishamns kommun och Lasse Stefanz haft trevligt på kobojsarfesterna.

På Kingdom Centres hemsida får vi dock veta att sheriffen här ovan också kallar sej ”pastor Chris”. Samt att församlingens uttalade syfte är att utvidga Guds konungarike på jorden.

Och på hemsidan Liv i frihet får vi veta, genom ett par avhoppade församlingsmedlemmar, att pastorn – som jag gissar är pastor Chris – bl.a. arbetat med så fräscha grepp som ”demonisering” och ”tagande av andlig hustru”.

Och plötsigt smakar inte älgkebaben lika spännande.

Skällsordstöntar.

Av Kalle Lind

den 2009-02-04

i blogg

Det är nånting med svenskan och skällsord som inte riktigt gifter sig. Fredrik Lindström resonerar om det i Jordens smartaste ord, hur man i Sverige ofta bara plockar ett fonetiskt närliggande begrepp och kastar på den man vill förolämpa (”plugghäst” var från början en möbel, ”popsnöre” en accessoar). Alternativt bara lägger ett adjektiv på ett egennamn: tråkmåns, snåljåp (Jåp=Jakob).

Sofia Albertsson har gett ut en bok på jag-vill-vara-farlig-förlaget Vertigo. Den innehåller excerpt från konversationer hon haft med olika kåta män på diverse communities. Det finns uppenbarligen en och annan lirare därute med haltande kvinnosyn som tar sig rätten att fråga fullkomligt okända – digitala – kvinnor om de vill bli slickade i slidan.

Syftet är förstås gott. Jag är helt för tanken att hänga ut dem som kliver över andras integritetsgränser. Som man sår får man skörda. Jag led inte ett dugg med de lågbegåvade parodier på homo sapiens som beställde ut bevismaterialet från den stora barnporrsrättegången i början av nittiotalet – och som sen fick se sitt passfoto, hemadress och sina obehagliga brev i dåvarande papperstidningen Flashback.

Vad jag hakar upp mig på är Albertssons titel: Sexpuckona anfaller! Hur jag än vrider och vänder på det, är ”pucko” ett töntigt okvädesord, möjligen gångbart på mellanstadiet. Hade jag själv blivit kallad sexpucko, hade jag mer känt mig som en Aftonbladet-konstruktion än blivit ångerfull.

Tanken går – som så ofta när man pratar om sex och puckon – till Jan Guillou. Guillou hör till de författare och debattörer som är väldigt förtjusta i sina egna formuleringar, och därför återanvänder dem i varje upptänkligt sammanhang. Jag vet inte hur många gånger jag sett honom le åt sig själv när han säjer att stureplansbratsen ”kammar sej med fläskkotletter”.

Och framför allt undrar jag om han har skrivit en text under de sista två decennierna utan att använda ordet ”räknenisse”. ”Räknenisse” är uppenbarligen den lägst stående varelsen i den guillouska hierarkin, och sanningen att säja är det nog inte mina bästa vänner heller. Men fortfarande känns det inte särskilt dräpande att kalla nån ”räknenisse”.

1991 gjorde Dag Finn från Sha-Boom en satirisk singel om Ulf Ekman. Ja, det är ungefär lika konstigt som det låter: den norsk-svenske pudelrockaren gjorde nåt slags Magnus Uggla-låt med feta gitarriff och stomprefräng om svensk högerkristenhet. Dessutom lät han Micke ”Svullo” Dubois rappa i den.

Vilka giftigheter säjer då dessa båda samhällssatiriker om demonpredikanten? Hur tar de heder och ära av Uppsalas meste mörkerman?

Jo, de kallar honom – ”brillorm”.

Svullos rappade parti in extenso:

Hej där kommer du ihåg mej
Du piskar mej Du piskar mej så jävla hårt Aj
Du piskar mej, du piskar mej så jävla hårt, piska piska
Äh, lägg av nu din jävla brillorm. Aj! Aj!

Man föreställer sig att de satt och brainstormade och gnuggade sina grå i jakten på den mest mördande formuleringen. Efter att ha rejectat ”svartrock” och ”prälle” noterade de på ett foto att Ulf Ekman bar glasögon. ”Där har vi det”, sa antagligen Dag till Micke. ”Vi kallar honom glasögonorm! Det brukade alltid knäcka lille Olaf när jag gick i småskolan!”

Och så funderade de ett varv till och kom på att det finns ju ett ännu fräckare ord för glasögon – brillor. Utan att tänka på att ”glasögonorm” till skillnad från ”brillorm” faktiskt betyder nåt.

Man föreställer sej att pastor Ulf inte blev särskilt lessen.

Cabaré Öppen kanal.

Av Kalle Lind

den 2008-12-22

i blogg

Min vän Bengt Strömbro (som för övrigt sa nånting elakt om någon häromdagen som jag har lovat att inte citera) har skickat mig en platta med samtliga tretton avsnitt av Cabaré Öppen kanal. Med facit i hand skulle det nog räcka med tre avsnitt. Det är så mycket jag har orkat lyssna igenom och jag har inte skrattat en enda gång.

För er som inte har plåtkoll på vad Sveriges Radio sände 1976-77: Cabaré Öppen kanal var ett så kallat satirprogram som sjösattes strax efter borgarnas maktövertagande 1976. Det tog upp ämnen i tiden – det vanligast förekommande ordet är ”Bohman” – och bar den något pretentiösa underrubriken ”listiga lögner och sataniska sanningar”.

Det var ett tämligen välrenommerat gäng som svarade för satiren: vid pennorna satt Anders Ehnmark, Lars Ardelius, Rolf Börjlind, Carl Z, Maria Meschke, Lars-Ragnar Forssberg och (sedermera VD:n) Lisa Söderberg, vid mikrofonerna stod Gösta Ekman, Lena Söderblom, Sten Ljunggren och Lis Nilheim, vid gitarrerna satt Finn Zetterholm , Ted Ström och Mikael Wiehe med sin Kabaréorkester (på dragspel och flöjt: Göran Skytte).

Det var på den tiden Sveriges Radio hade resurser. Det är klart att man hade råd att avlöna tio-femton pers för en halvtimmes tasksparkar i veckan.

Även om gänget som skrev ihop det hela var (eller kom att bli) etablerade, så var de etablerade som författare, journalister och debattörer. Det finns ingenting som säjer att författare, journalister och debattörer kan skriva komik. Cabaré Öppen kanal motbevisar inte heller den tesen.

Det är fyrtitalisternas definition på satir: namndroppande av många (borgerliga) politiker och inslag som får hålla på rysligt länge. Så länge det är elakt (mot borgerliga riksdagsmän) så är det per definition bra.

Humorn är det lite si och så med. Det enda jag över huvud taget kunde ringa in som ett skämt är att Kissinger (Gösta Ekman) säjer ”njurens lunga” istället för ”hjärtans gärna”. Och att göra sej lustig över att en tysk-amerikansk jude pratar dålig svenska känns spontant som att sparka rakt in i ett dörrhål.

Mer än något annat känns Cabaré Öppen kanal som ett tonsatt och dramatiserat debattprogram med bara ena parten representerad. Man åkallar Marx från de döda för att kommentera dagens Sverige, man gör ett långsökt (och toklångt) upplägg på att Olof Johansson anlitat sniglar för att kärnkraftsutbyggnaden ska ske långsamt.

Och mitt i alltihop sjungs det texter av typen:

För nu talar landets herrar om usel konjunktur
och alla krav på högre lön som kom de från vilda djur
Vem ska betala notan när de rika dukar till kris?
Ja vem ska betala notan när de rika har satt sitt pris?

Eller av typen:

Men nog verkar väl Bohman ädel
när han vill släppa fångarna loss
men det är för att han saknar medel
för att budgeten ska gå i lås

Säkert fullt korrekta politiska analyser. Som komik värdelöst. Det är en halvtimmes välformulerat insändargnäll som bara spelar de borgerliga public service-hatarna i händerna. För varför skulle just Anders Ehnmark få fritt spelrum för sitt osorterade tyckande om han inte ens orkade förklä det till underhållning?

”Satir” betyder för övrigt fortfarande – hos de fyrtitalister som har vetorätt – ”elakheter om riksdagspolitiker”. Det tjockskämt om Peter Harrysson som döms ut som ett barnsligt personpåhopp, betraktas som synnerligen välfunnet om det handlar om Göran Persson. Ju tråkigare ett humorprogram är, desto mer ses det som Opinionsbildande och Viktigt.

I min bok är det nåt som inte stämmer. En satiriker som inte är rolig är en debattör. Och sådana har så klart också ett existensberättigande, men ibland måste man kalla en spade för en spade och radiosatir för tråkigt kverulerande.

Att släppa Tage.

Av Kalle Lind

den 2008-10-30

i blogg

Monica Z upprepade det gärna: hon hade helgonförklarat Tage Danielsson. Hon ångrade inget mer i livet än att hon en gång nobbat ett dansförslag från honom (inte ens att hon inte gick till doktorn när hon skadade ryggen i tonåren så att hon blev invalidiserad i förtid).

Hon var inte ensam. Hela det offentliga Sverige över fyrtiofem är rörande överens: visst var han både ett geni och en godhetens apostel. Storyn om arbetargrabben som blev klassens ljus, radions underhållningschef och symbolen för den goda svenska underhållningen är märkvärdigt fri från knastar och kvisthål. Han hade för det mesta rätt.

Nog framstod han emellanåt som naiv i sitt argumenterade för småskalighet och mot teknokrati, men det är en typ av åsikter som provocerar politruker och nyliberaler för att de vet att han egentligen hade rätt. Det är bara det att om vi skulle erkänna att konsumism och kärnkraft och tillväxt och flygresor inte är nödvändigt för vår överlevnad och att fred är bättre än krig och att vi lever över våra tillgångar så skulle vi tvinga in oss själva i en existentiell kris och omyndigförklara våra egna handlingar.

Till och med i kvinnofrågan var Tage Danielsson klarsynt, och detta i ett sextio-sjuttiotal då man kunde vara hur politiskt radikal som helst i övrigt men ändå gilla idén om kvinnan som hemmafru och playboybunny. Det var till och med comme il faut, á la mode och bohemian chic.

Hasse och Tage behöll eventuellt kakan medan dom åt den, när dom 1966 lät Fatima Ekman som bunny sjunga:

Var är demokratin?
Vad är jag för dessa svin?
Mer än en kåt kanin
som gör det som herrar
– med komplex och känsliga spärrar –
inte kan men vill det som herrar vill

Men tendensen gick inte att ta miste på i ”Donna Juanita” (1969), den låt/symfonisats jag skulle ta med mig till en öde ö, ett feministiskt anthem, en obeveklig uppgörelse med den attityd som kallar kåta karlar beundransvärda och kåta kvinnor madrasser:

Donna Juanita,
syster till Don Juan,
var en señorita
som var lika pilsk som han

Parallellt med sin broder erövraren går Juanita ut i världen och ligger med en katolsk präst (som ”glömmer hopp och tro, ty störst av allt är kärleken”), kardinaler, lotsar, landsfiskaler, hertigen av Neapel, hertigens vaktkonstapel, lorder och spanska grander, Sven Jerrings barnradiofigur Efraim Alexander und so weiter:

Don Juan är hjälten
har man alltid sagt
Donna Juanita
däremot är värd förakt

Han är kärleksdrömmen som är drömd
berömd av var poet
Hon en galen kvinna som är glömd
fördömd till ensamhet

Hon sitter i sitt fönster
Hennes blick är död och tom
En dam ska tas! Får aldrig ta!
Så lyder världens grymma dom

Med detta i åtanke är det intressant att den gode Danielsson faktiskt gjorde åtminstone ett klavertramp, sett från modernt perspektiv. Jag tänker då inte på Gösta Ekmans glada bordellbesök i Mannen som slutade röka eller ens danserskans tejpade bröstvårtor i Glaset i örat, som i sina tidssammanhang nog ska läsas som sexualradikala (men visst, vi fick aldrig se Martin Ljungs tejpade bröstvårtor i samma tablå).

Jag tänker på ”Sagan om den rättvisa Gudrun” i den med rätta klassiska Sagor för barn över 18 år (1964). Det är ett mäkta reaktionärt stycke text. Den gör sig, från Goliats perspektiv, lustig över Davids kamp för likaberättigande. Gudruns kamp för rättvisa beskrivs, med den patenterade danielssonska försåtligheten, som en tramsig kamp:

Hon skulle köpa middagsmat och laga den, hon skulle sy i knappar i sin mans kavaj, hon skulle koka kaffet medan han såg på TV, allt detta skulle hon göra, fast att hon hade ett lika ansträngande arbete som hans. Och det kan man ju hålla med om att det verkar orättvist. Att hennes make för sin del satte i proppar, tvättade bilen och köpte ut på systemet tänkte hon inte så mycket på. […]

Nå, i sinom tid stod Gudrun och Albin hos borgmästaren och sa sitt ”ja” på samma gång, för Gudrun hade bestämt att det var orättvist att en av dem skulle få säga ”ja” före den andra. Albin hade en likadan blombukett i handen som Gudrun. […]

Nå, tack vare Albins stora snällhet och beskedlighet klarades det mesta upp utan gnissel, och det lilla barnet växte och började tala. Det visade sig vara ett klokt och rättvist barn, för det första ord det sade var ”mappa”, och det andra var ”pamma”.

En dag sa Albin:

”Nog vore det skojigt för det här lilla barnet att få ett litet syskon alltid.”

”Ja titta inte på mej”, svarade Gudrun, ”nu är det allt din tur!”

Då orkade inte Albin längre, och för övrigt visste han inte hur detta skulle gå till.

Detta skulle kunna vara Tage Danielssons plump i ett annars prickfritt politiskt korrekt protokoll. I en löjligt stor produktion under trettio år i offentligheten är det svårt att finna nåt annat som sticker ut som konservativt med nutida ögon (minns att mitt perspektiv är det vänsterliberala – jag gissar att mina nyliberala vänner tycker att han var en verklighetsfrånvänd fjant på det hela taget).

Och då känns retoriken i ”Sagan om rättvisa Gudrun” fortfarande igen hos en stor del av vår manliga befolkning, som möjligen kommit dit att de ser att det är orättvist att kvinnan drar det tyngsta lasset, men som fortfarande tycker att det kompenseras av att de själva drar ett något mindre lass.

De ekmanska sickorna.

Av Kalle Lind

den 2008-01-13

i blogg

En av Sveriges flitigaste, mest framgångsrika och mest begåvade regissörer hette Hasse Ekman. Han blev med tiden också en av Sveriges mest underskattade och bortglömda regissörer.

Han hade lite grann oturen att vara samtida med en förstoppad prästson med kindvårta och basker, och där Ekman trots allt kände av producenters och publiks krav blev Bergman alltmer övertygad om sitt eget geni och allt mer kompromisslös i sitt filmskapande. Vilket innebar att Bergman gick från klarhet till klarhet, medan Ekman blandade ess och lankor.

Men Hasse Ekman hade en eklekticism helt i klass med Kubrick eller Widerberg, en förmåga att hoppa mellan genrer och ta sej an alla med samma flyhänta seriositet. Hans komedier var smarta, hippa och referensspäckade (Med dej i mina armar med Edvin Adolphson, Ratataa med Povel Ramel), och även när det kretsade kring män i kvinnokläder (Fram för lilla Märta med Stig Järrel), så var det förankrat i sin samtid istället för det 1800-tals-operett-Tyrolen eller det gamla statarsverige där alla hade underbett som svensk buskteater annars verkar utspelas i.

Och även om Hasse Ekman var mest etablerad som komediregissör, så är t.ex. hans melodram Flicka och hyacinter (1950) ett av dom mest revolutionerande draman som presenterats för en svensk publik – både konstnärligt (pusselbitsberättande) och innehållsligt (homosexualitet). Jag såg den för första gången ikväll och inser att dåtidens publik måste ha blivit chockad, dvs. de 60 % som faktiskt begrep vad filmen handlade om (enligt samtida undersökningar förstod 40 % av biopubliken inte själva twisten i filmen).

Inte bara tar filmen – om än alltså mycket kyskt – upp nåt så tabuiserat som lesbianism, dessutom är den påfallande ocensurerad vad gäller alkoholism, otrohet och andra förr så förbjuda ämnen.

Men efter att ha varit maniskt produktiv och ständigt ha utmanat sej själv, och mot sin och hans vilja kastats in i en tävling mot den magonde prästsonen, var det som att Hasse Ekman medvetet lämnade in sin pensionsanmälan när han 1956 (41 år gammal!) valde att ägna sina sista sju år av filmande åt en årlig Sickan Carlsson-film i genren glittrande-sprittande-glädjestråle-sprider-förtjusning-vart-hon-än-går.

Sickan var så att säja sin tids Carolina Klüft, nåt oförargligt som finns till för att alla ska kunna tycka om, nåt som så envist går in för att inte stöta att det naturligtvis blir stötande. Filmer som Fröken Chic och Sjunde himlen är söta bagateller, men blottar föga av den regissörskapacitet Hasse Ekman visat under nästan två decenniers oavbrutet filmande.

I en annan tid, på en annan plats: Svensk Filmindustri, slutet av sjuttitalet. SF har konstaterat att dom tretton filmerna om det anakronistiska Olsenbanden gått sjukt bra i hemlandet Danmark, och även med framgång transkriberats för den norska marknaden.

Någon på SF-kontoret verkar antagligen förbryllad: hade Gud och rättvisa existerat, skulle naturligtvis inte Olsenbanden bli en succé. Det är ju helt knäppt. Det är ju tre gubbar som rymt från nåt slags punschdoftande trettital och tagit med sej överspelet och det saggiga tempot. Det ska ju inte funka! Men om det funkar, är det ju dumt att inte vara den som får vinsten.

Gösta Ekman – en av landets mest respekterade skådisar, känd från sitt samarbete med Hasseåtage men också från att ha spelat Brecht på Stockholms stadsteater, Strindberg i teve och Slas på bio – engageras att vara med och utveckla den svenska varianten.

Ekman accepterade efter lång tids övervägande. Det här var ju folkkomedi utan kulturella och politiska alibin, det gick inte – som hos Hasseåtage – att skylla på att det fanns nålstick och budskap bland skämten, det här var redan tänkt att vara första delen i en serieproduktion och Ekman kände själv att han inställde sej för tjänstgöring vid löpande bandet.

Av begripliga skäl gick hans tankar till hans pappa, Hasse Ekman. Och därför kallas Charles-Ingvar Jönsson Sickan.