Snabb recap: Dina harpors buller är skriven av en mycket mycket kristen man och utgiven år 1991. Mannen heter Thomas Arnroth och blev frälst på åttiotalet. Han håller Satan som ansvarig för mycket av det otäcka som sker inom musiken – och världen:
Satan kan inte få tusentals svenska barn att bli aktiva satanister, men han kan få tusentals av de att lära sig sånger om satanism utantill.
Han kan få hundratusentals svenskar att lära sig de grundläggade New Age-doktrinerna utantill genom en sång som John Lennons fredssång ”Imagine”.
Dessutom är dagens moderna musik intimt sammankopplad med klädmode och design.
Det sista gissar jag betyder att Satan har ett finger med också i tidens ”vida, slappa jeans och för stora tröjor”. Arnroth utvecklar inte just det resonemanget, eftersom det tydligen talar för sej själv.
Ett kapitel heter ”Sex & lusta” och handlar ganska mycket om Madonna:
En artist måste inte vara shaman eller avancerad ockultist för att kunna samarbeta med onda andar och sprida dem och deras läror. När en människa, som Madonna, medvetet spränger moraliska gränser som Gud lagt ner i oss människor som ett beskydd, så öppnas den människans sinne för djävulen.
Ett resonemang man som vanl… sekulär människa inte riktigt vill ta som den oomkullrunkeliga sanning det läggs fram som. Arnroth fortsätter med sina franka konstateranden:
Synd ”smittar” nämligen. Onda andar ”smittar”.
Hur tror du att en publik på 55.000 (för så många besökte Madonnas konsert i Göteborg 1990) reagerar när Madonna sätter igång och simulerar samlag, eller stönar sig igenom en masturbationsscen?
Många fylls av lusta; och därmed öppnar de också upp sina sinnen för demoner av lusta. Att de har kommit till konserten och står där och ”diggar” är detsamma som att ge klarsignal till onda andar.
Den som upplever Arnroth som en smula konservativ – han är alltså inte fyllda tretti när han sätter ”diggar” inom citattecken – och rentav tror att han kallar Madonna-publiken besatt av djävulen, kan dock ta det lugnt:
Jag säger inte att alla som går på en Madonna-konsert blir besatta. Men jag säger att risken för att öppna sitt sinne för onda andar är stor på hennes konserter.
Men det finns faktiskt ännu värre problem än skökan Madonnas spridande av onda andar. Trots att det står klart och tydligt på ett ställe i Bibeln att män inte ska ligga hos män som män ligger hos kvinnor, så finns det artister som gör just detta!
På 70-talet hade gruppen Village People flera jättehits på världens discon. Då var det få som visste att denna San Francisco-grupp var helgay. (Är det inte märkligt att samma San Francisco som såg hippierörelsens genombrott i USA också har USA:s ledande satanistkyrka och är en av världens stora gay-städer?)
Village People är inte ensamma: andra bisexuella som räknas upp är Queen, David Bowie, Mick Jagger, Marc Bolan, Elton John och ”landets ’hetaste’ musikalartist, Richard Carlsson”.
Värst i sin ogudaktiga androgynitet går nog ändå Boy George – som till och med höll ”på att få ett reklamkontrakt med ett världsledande märke inom kosmetika”.
Men – menar då Arnroth att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?
Menar jag att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?
Nejdå, det menar jag inte. Jag bara konstaterar att bibeln kallar homosexualitet för en styggelse.
Problemet är inte, som så ofta inom kristligheten, att folk bögar med varandra utan att de inte skäms för att de är så jävla äckliga när de bögar med varandra. Arnroth har inga andra synpunkter på bögeriet än att det är vederstyggligt och onaturligt och mot bibeln och att den där fördömda rockkulturen ger ”homosexualitet en godkännande-stämpel”:
Det är okej att vara gay, är budskapet. Alltså raka motsatsen mot bibelordet.
Arnroth lämnade sedermera högerkristenheten, blev spelfilmsrecensent och självbiografisk serietecknare och kan säkert se att jag inte vill honom något ont, bara det han en gång formulerade.
