Emil i Lönneberga blir emellanåt uppmärksammad för de rituella bestraffningar som är en byggsten i berättelserna: inlåsningen med tillhörande skamprocedur, jagandet, skriken, öronnypningarna. Hela Sveriges Astrid lyckades på något vis göra en – säkert förmildrad – verklighetsskildring någorlunda uthärdlig genom att ge Emil en kniv och ett gäng vedträn så att förnedringen i snickerboakorrigeringarna kan vändas i hans triumf.
Så har inte alla skildrare av barnaga resonerat. I USA lär spanking fortfarande vara comme il faut även bland människor som inte är erkänt perverterade. Det populäraste korrektionsredskapet har under det gångna seklet varit den tunga hårborsten.
I tecknade serier har detta sen genesis varit ett återkommande motiv. Och seriepionjärer som Richard F Outcalt – mannen bakom The Yellow Kid från 1896, som brukar föräras epitetet ”den första serien” – såg inget skäl att mildra sina skildringar.
Hans andra stora serieframgång, Buster Brown, har ofta den fysiska bestraffningen som sin punchline. Buster Brown är en buspojke i societetsmiljö, vars livsbejakande upptåg och spratt oftast slutar med en ohygglig omgång från föräldrarna.
Buster Brown är en serie med realistiska anspråk. Säkert såg verkligheten ut just så för pageklippta överklasspojkar i nittonhundratalets begynnelse. Och enligt kännaren Horst Schröder (en man med ett skägg) tog Outcalt ofta avstånd från grymheterna (En serie om serier, 1981). Icke desto mindre utgör stjärtborstandet själva slutpoängen på alla Buster Brown-sidor jag läst.
Och då ska vi inte prata om Knoll & Tott/Pigge och Gnidde – ”The Katzenjammer Kids”/ ”The Captain and the kids” – där kapten Bölja och fru Katzenjammer hantverkskunnigt lyckas lägga båda buspojkarna över samma knä och spanka dem med samma handflata. Sen 1897 – serien lär fortfarande nyproduceras och är lätt världens äldsta – har det blivit en del hudblåsor.
Här är för all del tonen en annan; skaparen Rudolph Dirks gjorde en serie i samma grova karikerade skrikiga överdrivna fattigimmigrantton som präglade stumfilmsslapstick och de Broadway-vaudeviller som fostrade Marx Brothers. Pigge och Gnidde spränger gärna kapten Bölja i luften eller skickar honom många hundra sjömil ut till havs. Det kan kanske göra att straffen känns någorlunda proportionerliga.
Så är det dock inte i en handfull humorserier som såg sitt ljus under 1930-talet och som har det gemensamt att dom skildrar unga, prepubertala flickor som mer än ofta pryglas av sina föräldrar – till publikens tänkta skrattsalvor.
Mest etablerad i Sverige är Lisa – Nancy – i Lisa & Sluggo. Jag tror att merparten av hårborstskämten var bortredigerade när serien gick i Blondie och 91:an under min barndom, men de var uppenbarligen legio i den amerikanska dagspressversionen.
Tant Fritzi har – liksom biskop Vergerus i Fanny & Alexander – valt en handfast uppfostran åt sitt fosterbarn. Lisa får visserligen sista ordet många av gångerna, men hon finner sig lydigt i att – liksom Hans Scheikes kvinnor – bli upprumpad.
Och Ernie Bushmiller blev med tiden en mycket driven tecknare av flicktrosor.
Spankandet är en ingrediens, en detalj bland många, en icke-ifrågasatt del av vardagen för Lisa. En källa till humor, ett tema att variera på samma självklara vis som Bushmiller varierade Lisas godissug eller Sluggos fattigdom (något som också betraktades som skrattretande på den gamla goda tiden).
Och Lisa var inte ensam. Genren busflickor-som-otäckt-ofta-pryglas-av-sina-närstående växte sig bara större under de närmsta decennierna. En suspekt lirare på nätet – inte alls lika suspekt som killen som hittat fram till honom! – har omsorgsfullt klippt ut de serierutor med småflickor balanserande över föräldraknän han kommit över.
Flest exempel har han hittat i ”Little Iodine”, som han med illa dold vällust kallar ”quite possibly the most-spanked little girl in the Sunday comics of the 1950’s” (veterligt aldrig på svenska).
Här är inslaget av sadism påtagligt. Mannen som med ett diaboliskt leende avbildar en förnedrad Iodine på tavelduken är flickans pappa. Redskapen har utökats; hårborsten har kompletterats med linjaler och spön och vad som helst som kan ge blåröda märken och valkar. Och fortfarande var detta avsett som humor.
Läsaren förväntades skratta åt Iodines tårar på samma sätt som vi skrattar åt Basil Fawltys huvudbandage.
Jag är inte alldeles säker på att vi gör det ett halvsekel senare.
