Etikett: därför blev vi som vi blev

Proggiga barnböcker del 5: Max Svensson Lurifax.

den 2007-11-29

Ahh! Sven Wernström igen. Den här gången i sagoform.

Max Svensson Lurifax (1972) innehåller flera av sagans klassiska komponenter: ung föräldralös pojke ger sej in till stan för att söka lyckan. Tack vare sin fiffighet och finurlighet – och cynism – lyckas han hitta lyckan. Genom att exploatera de erfarenheter han gör blir han stans störste reklamare och alla kapitalisters gunstling.

Men han förlorar flickan. För flickans mamma blir fattig och flickans pappa blir arbetslös när priset höjs på varorna och varorna blir sämre på grund av Max listighet.

På väg in till stan träffar Max några barn som plockar blommor till sin mamma ”för att vi tycker om vår mamma”. Uppsökt av direktör Prylberg skapar Max Mors dag:

Överallt stod det:

PÅ SÖNDAG ÄR DET MORS DAG!
Alla som tycker om sin mor måste ge he henne en pryl i present!

Alla människor läste skyltarna. De kunde ju knappast låta bli, eftersom skyltarna fanns i varenda affär på varenda gata. De flesta förstod att det bara var skoj. Det kan ju inte finnas någon dag som heter Mors dag. Många förstod att det bara var direktörerna som försökte lura dem.

Men människorna kunde ju inte vara säkra på att deras mammor också förstod det. Mamma kanske skulle bli ledsen, om hon inte fick någon pryl i present. Andra mammor skulle kanske få presenter. Därför var det nog säkrast att köpa något.

Och folk köpte.

På samma vis utnyttjar Max andra iakttagelser han gör. En fattig gumma han möter lägger alltid en mandel i vattgröten så barnen ska tycka det är roligare att äta. Max tipsar direktör Flingberg att lägga en leksak i flingorna.

En liten flicka han möter kan inte låta bli att plocka smultron varje gång hon går till källan för att hämta vatten. Max tipsar direktör Matberg att ställa mjölk och bröd längst in i affären så att folk inte kan låta bli att stanna och handla.

Och så startar han sin lurifaxfirma, misstänkt likt ett reklamkontor, och köper en Jagga Super Sport.

Med avstamp i en klassisk sagovärld, förlagd till Förr-i-tiden, med gamla gummor och vattgröt och vattenkällor, förs vi in i den Stora Staden där Max skaffar fräcka moderna solglasögon och kränger tandkrämen Ajfanol.

Bilderna – av Helena Henschen, konstnär i den naivistiskt vänsterintellektuella genren – visar en värld med lika många moderna artefakter (främst cigaretter – boken är för fan från sjuttitalet!) som klassiska luffarattribut från Paradis-Oskars sorglösa dagar (fällkniv, vadmalsbyxor, knyte på en pinne).

Max Svensson Lurifax är en ovanligt underhållande odyssé över det kapitalistiska samhällets framväxt och drivkrafter.

Lite jobbigare blir det med den obligatoriska, nässkrivna, naivt imperativa slutklämmen. Den lämnar, som alltid, en fadd eftersmak i munnen och nån krampartad muskelförtvining i knytnäven.

Hoppsan! Vad hör jag? Tror du inte att den här sagan är sann? Jo det kan du lita på! Fråga mammor och pappor och tanter och farbröder så ska du få höra!
Fråga om inte allting blivit dyrare.
Fråga om inte luften är dålig av all rök från skorstenarna.
Fråga om inte allting bara blir sämre och sämre.
– Jodå! kommer de att säga.
De kanske inte vet varför det har blivit så här. Men det vet ju du. Så nu kan du berätta för dom.
Tänk vad förvånade de ska bli. Kanske blir de arga också. Det kan bli riktigt spännande. Då får vi se vad som händer.

Proggiga barnböcker del 4: Mannen på tåget.

Av Kalle Lind

den 2007-11-27

i blogg

Ibland vill man kunna lägga upp en hel bok på bloggen. Jag anar att mej närstående i så fall skulle häckla mej ytterligare för orddiarré.

Sven Wernström skrev en jävla massa ungdomsromaner, alltid med politiska förtecken och inom alla upptänkliga genrer.

Hans storhetstid var, inte oväntat, sjuttitalet. Jag hade gärna ägnat honom en uppsats här (vill f.ö. minnas att jag har ägnat honom en uppsats nån gång på högstadiet), men hans böcker innehåller så mycket att jag måste suga på karamellen och ta dem en och en.

Men lite basfakta: karln föddes 1925 och var alltså lastgammal Det Magiska Året 1968. Då hade han redan hunnit med en serie tendentiösa ungdomsromaner i latinamerikansk revolutionsmiljö. Han var, kan man säja, nån sorts Proggnestor. Han riktade mycket medvetet in sej på att fånga den läsande ungdomen för att bakvägen, smygande, ge dom politisk insikt och instinkt.

I ”De hemligas ö” använder han robinsonaden för att visa hur man bygger ett socialistiskt samhälle: ett gäng kollokids hamnar på en ö, där en ledargestalt bygger en diktatur som han rättmätigt blir störtad från.

I Resa på okänd planet gör han samma sak med sci-fi-romanen, i Max Svensson Lurifax sagan, i Trälarna-sviten den historiska spänningsromanen och i Den underbara resan ett modernt Nils Holgersson-motiv.

Han slänger lite (nota bene: lite) socker i botten av medicinen genom att, via klassiska populära genrer, lära ungdomen hur orättvis kapitalismen är, hur förljuget Sverige är och hur förljuget Sverige alltid har varit.

I Mordet på Lillan nöjer han sig till och med att låta titeln vara spännande. Först när man läst boken inser man att Mordet i titeln är lika med nerläggningen av en fri teatergrupp i Norrköping. Sällan har man känt sej mer blåst på kolan.

Mannen på tåget – ämnet för denna uppsats modell mini – är från 1971 och beskriver en svensk revolution. Kort och gott.

Det är en roman efter den kittlande tankeleken ”tänk om…”, men en roman som anstränger sej om att vara verklighetsförankrad och vars intention antagligen är att mana sina läsare till kamp. Det mesta utspelar sej under en fredag och lördag i ett Sverige som nog såg ut ungefär så.

En strejkande gruvarbetare från Norrland medverkar i ett lätt förklätt Hylands hörna och uppmanar alla tittare att ta makten över sina produktionsmedel.

Han får stöd av en spontandelegation på fyratusen man som ändå varit ute och slödemonstrerat mot Vietnam. Under natten börjar det pyra hos folket.

Revolutionen sprider sej som ett löpeld genom Sverige under natten 1971. Militären vill slå ner demonstranterna, men får givetvis mothugg från de politiskt medvetna värnpliktiga, beredda att upprepa det mytifierade som hände i Boden 1917: en grupp soldater sköt sin officerare istället för de upproriska arbetarna som ordern sa. För övrigt odödliggjort i ”Revolutionsoperan” i Tältprojektet (Sven Wollter hörs mest i kören):

Vi vägrar att sättas in mot arbetare
Det vore – det vore en alltför stor skam!
Vem vill väl skjuta på sina egna?
Då sköt vi hellre officern!

(Ja, texten är lite otymplig, men det kompenseras av att melodin är värre.)

Tillbaka till Mannen på tåget: Hyland själv lämnar studion i vredesmod, hans redaktion gör myteri, sångkören som på Hylands order sjungit mjäkiga borgerliga visor börjar nu glatt och utantill sjunga Joe Hill ”i Jacob Brantings kraftfulla översättning”.

Revolutionen har liksom legat latent hos hela befolkningen. Det krävs bara en förlösning, en vänlig man från Norrland som kan sin Lenin.

Evert Nyström – så heter den gruvstrejkande mannen på tåget – talar till svenska folket via Hylands kameror och förklarar att detta är Arbetarnas revolution – och på andra sidan står egentligen bara Kapitalet, finansfamiljerna som såsseregeringen tills nu kohandlat med. Paroller ekar: All makt åt folket! Vänd aldrig vapen mot era egna!

Från hyreshusens fönster och balkonger började röda dukar fladdra ut, först enstaka, sen många. Några ungdomar lyckades hissa FNL-flaggan utanför gamla rikdagshuset och röda flaggor på två av Vasabrons flaggstänger.

Ungdomar närmar sej utslagna gamla sågarbetare och pappersarbetare. En gammal alkis blir nykter. Broar byggs.

Men det blir ännu bättre! DN bryter sej loss från Bonniers och blir ”folkets tidning”!

Skolans elevråd blir ”arbetarråd” och tar makten från rektorn!

Och eleverna får lära sej allt om feodalsamhället!

Hyresgästerna säjer upp sin värdinna!

Folk åker gratis på tågen!

Fackföreningsordföranden gör självkritik och inser att han gått kapitalets ärenden!

Allt tillhör folket!

Och i mitten står den gruvstrejkande Evert Nyström och citerar Mao!

Mannen på tåget är en jävligt konstig bok att läsa 2007. Inget av det som, för åtminstone Sven Wernström, kunde te sej tänkbart 1971, har någon relevans idag. Det finns inget Hylands hörna, inga politiskt medvetna värnpliktiga, inga demonstrationståg på väg mot amerikanska ambassaden en fredagskväll och knappt några norrlänningar.

Mao visade sej vara en vettvilling bakom de tjusiga fraserna, typograferna på Svenskan är behändigt ersätta av datorer.

DN finns dock kvar. Liksom Bonniers.

Proggiga barnböcker del 3: Ville & Valle & Viktor. Den mystiske mannen slår till igen!

Av Kalle Lind

den 2007-11-21

i blogg

Ville & Valle & Viktor: Den Mystiske Mannen slår till igen är från 1972, och utgår förstås från teveserien med samma namn från samma år.

Regin stod Gunila Ambjörnsson för, manus skrev hon tillsammans med de tre huvudpersonerna: Jörgen Lantz (Ville, sedermera Björne), Anders Linder (Valle, sedermera Kapten Zoom) och Hans Wigren (Viktor, sedermera Helge i en halv säsong av Rederiet).

Ville och Valle är ambulerande showartister, Viktor är en levande docka. Själva premissen är alltså ganska fantasibejakande. Innehållet är av betydligt gråare art.

Temat för boken – vilket också glider förbi på skivorna – är den stora urbaniseringen i sjuttitalets början, när AMS i samråd med andra statliga/ socialdemokratiska kolosser tvingade folk från glesbygd till förort.

(När Ville kastas i vattnet på en skiva skriker han förstås ”Jag flyt´ int´”, en parafras på den då aktuella parollen ”Vi flytt´ int´”.)

Intrigen i korthet: en Mystisk Man vill massproducera Viktor-dockor för att ersätta arbetarna i hans fabrik (been there, done that). Ville, Valle & Viktor flyr därför till Norrland, där de möts av tomma byar och nerlagda busshållplatser. Inget är som Förr. Allt blev värre när Bolaget kom.

De stannar till vid den dystre bonden Sven Strid:

– Ja man klarar sig väl inte på ett sånt här litet jordbruk, kan jag tro, sa Ville världsvant.

– Nog har vi klarat oss, sa Sven Strid, och nog har folk slitit för att odla upp den här trakten. Men det är inte vi som bestämmer. Det är bolaget som äger både gården och skogen här. Vi ska bort nu, för bolaget vill plantera skog här.

Så småningom hamnar Ville och Valle utanför Sågverket. Genom ett öppet kontorsfönster ser de den Mystiske Mannen:

Den mystiske mannen log förnöjt. Affärerna artade sig bra. Snart skulle arbetsdagen vara slut, han kunde fara hem och koppla av i bastun. Förr hade han ofta fiskat på kvällarna, han tyckte om att fiska. Nu gick det inte längre. Utsläppen från sågverket hade tyvärr tagit död på fisken. Han måste avstå från sina fisketurer. Ett av de offer som hans yrke krävde. Men han gjorde det gärna. Det lönade sig faktiskt.

Ja, och tro det eller ej – men det slutar faktiskt med lite agitation så att de två-tre läsare som inte redan förstått exakt vad upphovsmännen tycker slutar sväva i tvivelsmål:

(Viktor:) Det måste vara människorna själva som bestämmer, om de vill ha små lantbruk eller stora, om de vill bo på landet eller i stan och hur stora städerna får vara, och hur det ska vara i fabrikerna. Det måste vara människorna själva som bestämmer över maskinerna så att de inte förstör utan är till nytta.

Å ena sidan: det är klart att man har en positiv uppskattande syn på barn när man skriver om så avancerade samhälleliga fenomen som utflyttningspolitik och jordbrukscentralisering och räknar med att glina hajar lingon.

Å andra sidan: det är klart att man har en väldigt skev syn på barn när man tror att de ska vara intresserade.

Proggiga barnböcker del 2: När Robert hade barnvakt.

Av Kalle Lind

den 2007-11-20

i blogg

När Robert hade barnvakt är från 1970 och beskriver i korthet hur en förbigången, lillgammal pojke i övre medelklassen blir uppmärksammad och får självförtroende genom att en A-lagare vid namn Kalmar stegar in i hans liv.

På baksidan skriver författaren Margareta Lööf Eriksson (dåförtiden gift med Jan Lööf) om bokens agenda: hon vill att den ska ”ge uppslag för samtal med ert barn om förståelse och kontakt mellan olika individer, barn som vuxna”.

I boken upprättas egentligen bara förståelse mellan pojken och alkoholisten. Övriga vuxen-barn-relationer ekar av tomhet och ointresse:

Mamma är hemma hela dagarna. Hon städar och lagar mat. Sen talar hon mycket i telefon.

Jag har ett eget rum med många leksaker i. Men jag har inte någon att leka med. Jag har bett mamma att leka med mej, men hon har aldrig tid.

Mamman tycker dessutom att grannpojkarna Kjell och Benny är ”för bråkiga” för Robert. Mot slutet straffar pappan sin pojke för att det dyra jakarandabordet använts i lek, genom att inte ge honom den polkagris han köpt i Södertälje (”små pojkar, som ställer till i finrummet medan mamma och pappa är borta, är inte värda några polkagrisar”).

Grannfrun, fröken Prytz, är en östermalmsnucka med hattskrålla, pampuscher och grand danois, som använder Roberts påstådda hundkärlek som förevändning för att lämna in sin hund till honom medan hon går ut på stan (underförstått för att köpa delikatesser på Arvid Nordquist och dricka te med en adlig väninna).

Det är alltså en kärlekslös, svartvit värld som skildras. Pappan säjer åt Kalmar att inte stå och hänga i porten. Robert är förbjuden access till lägenhetens stora rum.

Som tur är dyker då Kalmar upp. Han är schablonbilden av den snälle lodisen, komplett med nätbrynja, tredagarsstubb, lappad kavaj och en mellanöl (klass IIB) i fickan. Han bor på en ”parksoffa” ibland, i en kommunal sandlåda ibland och på polisstationen ibland (”där är det varmt och skönt”). Sina samlade tillhörigheter – en tandborste och ett utgånget körkort – förvarar han i en stubbe.

Kalmar sticker inte under stol med att han ”knycker” för sin överlevnad:

– Jag har knyckt så mycket i mitt liv att jag borde vara stormrik. Jag har rånat banker, gjort inbrott och slagit folk på käften. Jag tror jag har knyckt för en miljon kronor.

– EN MILJON! sa jag. Då måste du vara en stortjuv.

– Just det. Men idag tänkte jag bara knycka en öl om det finns nån, sa gubben och öppnade kylskåpsdörren.

Det är en ganska behjärtansvärd bok. Roberts, från pappan nedärvda, fördomar om A-lagare kommer på skam. Kalmar förlöser den lilla glasögonormen i de fjolliga röda strumporna, uppmuntrar honom att leka skeppsbrott med pappans skrivbord, får honom att ta kommandot över de stora killarna Kjell och Benny.

Vi känner igen det bortglömda barnet som får oväntad påhälsning från Astrid Lindgren (Bertil besöks av Nils Karlsson-Pyssling, Bo Vilhelm blir hämtad av en ande till Landet i Fjärran, Lillebror invaderas av Karlsson på taket) eller Terry Gilliams Time Bandits, där ett gäng småväxta dundrar in genom ett tidshål i pojken Kevins rum medan hans föräldrar apatiglor på teve.

Kalmar är på sitt sätt också en uppdatering av Paradis-Oskar eller målaren i Rännstensungar (en av Cornelis mer förglömliga insatser för det svenska kulturarvet).

Det som förlänar boken sin omisskännliga doft av välmenande sjuttitalsförnumstighet är främst den ensidiga klassanalysen. Rikt = dåligt. Fattigt = bra. Smutsigt = pålitligt. Telefon = självupptaget. Mellanöl = folkligt. Slips och glasögon = kapitalist.

Det är klart att Roberts mamma har pärlcollier och abstrakt konst på väggarna (fast lustigt nog handlar hon på Epa), det är klart att mamman kollar att hennes krukväxter och inte hennes barn mår bra, det är klart att Roberts pappa är upphängd på att jakarandabordet är dyrt.

Och lika självklart är det Kalmar som ser det utsatta barnet och får honom att överskrida gränser och ta kommandot över sin egen lek. Att han antagligen gör livet något snårigare för Robert genom att sno öl av hans pappa, problematiseras aldrig. Inte heller att han utnyttjar en femåring för att hämnas på klassföraktet han utsatts för av Roberts pappa.

Lika självklart är det att boken betraktades som så kulturellt viktig att den faktiskt nyutgavs av det folkrörelse- och TCO-ägda förlaget En bok för alla 1982.

Proggiga barnböcker del 1: Lotta och daghemmet.

Av Kalle Lind

den 2007-11-19

i blogg

Lotta i Hallonby är en serie om fyra böcker som skildrar en flicka (så klart) i en förort (så klart) med ensamstående mamma (så klart).

”Lotta och daghemmet” är den andra, jämngammal med mej, utgiven 1975. Den prickar in så många proggpoäng att jag har svårt att se att nån annan bok kan tävla:

1) Lottas mamma kör buss (typ 1000 p.p.).

2) Lottas högsta dröm i livet är den om en daghemsplats (600 p.p.).

3) Lotta fördriver sina dagar med att hänga på ett stort, grått och ödsligt köpcentrum (800 p.p.).

4) Lotta blir nekad att köpa mat med motiveringen att hon inte har några pengar (600 p.p.).

5) Lotta bor på sjunde våningen i ett hus med nerklottrad hiss. Bland graffitin kan uttydas: ”Morsan är dum”, ”Ta dig i brasan”, ”Marx”, ”Kuk”, ”Fitta” och ”Farsan super” (300 p.p.).

6) Lotta är kompis med den snälle vaktmästaren Sven, som upplyser Lotta och mamman om att det – till skillnad från vad kommunalrådet Eklund hävdar (1 miljon p.p.) – visst finns lämpliga daghemslokaler i området (40 p.p.).

7) Kommunalrådet Eklund vill inte bygga daghem eftersom han ska bygga en ny motorväg (12 miljoner p.p.).

(På Eklunds sista replik svarar Lottas mamma spotskt ”men det kan vi, herr Eklund!”)

8) Lottas mamma kallar till stormöte för att diskutera behovet av daghemsplatser (100 miljoner p.p.).

9) Lotta har en kompis som heter Albin, är pensionär och bor på ”pensionärshem”(500 p.p.). Han hjälper Lotta att skriva demonstrationsplakat (180 000 p.p.).

10) Lotta, hennes mamma och grannskapet uppvaktar kommunalrådet Eklund med ett demonstrationståg. På Lottas mammas plakat står: ”Stoppa överinskrivningen på daghemmen” (1 miljard p.p.).

11) Lottas mamma lämnar över en skrift undertecknad ”Aktionsgruppen för fler daghem” (250 000 p.p).

12) Boken avslutas med att Lotta riktar sej direkt till den unga läsaren med ett antal viktiga frågor (så många p.p. att det inte är lönt att räkna):

Det sista är väl att betrakta som en direkt anstiftan, om än betydligt subtilare än nåt annat i boken.

Jag tycker nog man kan upplysa barn om världens tillstånd.

Jag tycker inte att barn ska växa upp i tron att de bor i nån jävla Bullerbyn med glada blinda gubbar, ständigt skuttande killingar och människor som sjunger när de hässjar hö.

Jag kan t.o.m. sträcka mej till att man gott kan uppmana barn att strida för sin rätt och formulera sin kritik.

Men hur tänkte författarna när de gjorde en bok som är så deprimerande? Boken innehåller egentligen tre glädjeämnen: Lottas mamma är glad för att hon har fått ett jobb, Lottas kompis Anders är glad för att han får gå på dagis och göra en ladugård av gamla kartonger, Lotta blir glad när beslutet omsider klubbas att bygga om färgaffären till daghem.

I övrigt är det en bok i nåt slags futtighetens tecken. Daghemsbristen var så klart ett monumentalt problem i sjuttitalets Sverige, och jag kan till nöds gå med på att det kanske var värt att skildra i bokform, men hela Lotta-världen är så grådaskigt diskbänksdeppig:

Lotta skrapar handflatan lite när hon åker sparkcykel.

Vaktmästaren har tänderna på tork.

Färgaffären har revor i rappningen.

Pratbubblorna innehåller oöverskådliga ordmassor.

Stormarknaden ser ut som en Roy Andersson-tablå.

Visst, den verklighet som avtecknas var nog ingen fest i Kapernaum (jag har svårt att se nåt tråkigare framför mig än kombinationen förort och sjuttiotal). Men är det nåt vi stackars barn som tvingades läsa den här boken skulle straffas för?