Etikett: därför blev vi som vi blev Sida 5 av 7

Proggiga barnböcker del 25: Sagan om Bolaget.

den 2008-09-16

Det här är barnversionen av ett av parallellspåren i Lars Molins Tre kärlekar, den som behandlar hur storbolagen med statens goda minne köpte upp småbrukarnas skog.

”Sagan om Bolaget” är en av tre sagor i en samlingsvolym från 1970. Den är skriven av en Mats Arvidsson (eventuellt samme man som idag jobbar på P1:s Kulturnytt, eventuellt samme man som förvaltar den klassiska svenska orgelbyggartraditionen).

För att göra en kort historia kort: sagan handlar om hur en by formerar sej runt ett träd.

Sen uppstår några sekunder av dramatik då Bolaget säjer ”Joho visst det” respektive ”JO”, medan folket replikerar ”Nehej då inte alls det” respektive ”Ni pratar så mycket ni”.

Och så gör författare Arvidsson en subtil men säkert djupt känd hommage till Kurt Vonneguts legendariska lakonism ”so it goes”. Där Vonnegut ger uttryck för sin paradoxalt misantropiska humanism, ger dock Arvidsson mest uttryck för en ganska förenklad verklighetsuppfattning.

Och så är sagan slut.

Och man kan naturligtvis inte kritisera barnböcker för att vara naiva. Men ändå gnager en irritation mej. Det är proggarens bordeline-uppfattning om verkligheten, idén att Folket är gott och Bolaget ont, där man borde inse att Folket också består av idioter, lågpannade, hönshjärnor och Siewert Öholm.

Och att Bolaget också består av Folk. Och att Folket på golvet och i byn många gånger drömmer om att få tillhöra Folket på Bolaget. Och att Bolaget inte sällan tror sej handla gott när det handlar.

Man kan tycka vad man vill om det, men jag är övertygad om att ganska många representanter för Folket gärna hade sålt ut alla sina träd för en grynvälling till Bolaget.

Proggiga barnböcker del 24: Barbapapas skola.

Av Kalle Lind

den 2008-08-13

i blogg

Böckerna om familjen Barbapapa påminner om Bamse i den oheliga alliansen mellan Fantasi (talande djur och sagoskogar; mjuka väsen som kan förvandla sej) och Diskbänksrealism (Krösus Sork driver en textilfabrik; jorden håller på att dö av miljögifter) kombinerade på ett inte alldeles gnisselfritt sätt.

Från begynnelsen franska (”Barbe à papa” är spunnet socker) gjorde familjen Barbapapa sitt intåg i Sverige på (ja, vad fan trodde ni) sjuttitalet. Jag minns serietidningen väl, andra minns säkert Börje Ahlstedts falska falsett i teveseriens ledmotiv. Min grabb har kommit över en vhs-version där jordens otäckaste musikalartist sjunger med sjukligt mycket vibrato:

Barbapapa, Barbamama – goooda och snää-ää-äälla
Barbafamiljen med alla sju barn – åker runt och har det braa-aa

Själva bilderböckerna, som var originalprodukten, utmärks just av de tvära kasten mellan bisarrerier och torftighet. Barbapapas skola hade aldrig kommit i nytryck om det inte vore för de roliga runda figurerna. Här utnyttjar inte Anette Tison och Talus Taylor karaktärernas lekfulla möjligheter ett förbannat dugg.

För att understryka min tes och trötta ut er lika mycket som mej själv återges härmed boken in extenso. Håll till godo och kom inte och påstå att den som surfar in här inte får text för pengarna (P.p. står för proggpoäng.):

Den här morgonen ska tvillingarna gå till skolan för första gången. Barbapapa och hans familj följer dom dit.

Men läraren verkar ha problem med undervisningen. Eleverna är lite väl bråkiga.
Barnen tänker inte på annat än att bråka och slåss, och inget kan man göra!
Några lyssnar dock på musik av Barbalala och Barbastark. (50 p.p.)

Här följer ett uppslag som visar hur föräldrarna i byn drar barnen i öronen, samtidigt som tankebubblor visar hur de vill slå barnen med en hästpiska, sätta dem i ett hårt fängelse eller låta dem straffarbeta med hackor, bojade till fötterna. (1 miljard p.p.)

För att skapa lugn krävs hårda tag. Men Barbapapa tänker på ett annat vis. (100 p.p.) Alla barn är olika (150 p.p.), en del tycker om fåglar, en del föredrar musik eller att rita. (2000 p.p.)

Och för dom som tycker om bilar blir teknik roligt att lära sig. Det blir en lek. (3000 p.p.)

Föräldrarna är inte helt övertygade att Barbapapas idé är rätt, men de vill gärna ge honom en chans och alla barnen åker iväg till sin nya skola.

För de som tycker om dans och musik, finns Barbafins och Barbalalas musikskola.

Vilka instrument som spelas? Blockföljt, harpa och bjällror. (2 miljarder p.p.) Och visst ser rörelserna misstänkt antroposofiska ut? (1 miljard flumpoäng).

Barbaflink undervisar i teknik och elektricitet. (1000 konstig-översättnings-poäng).

I Barbasköns skola får barnen måla på väggarna. (6 triljoner p.p.)

Att dreja är svårt! Man ska inte håna nybörjare, de är ofta känsliga! (12 triljoner p.p.)

Men titta, nu slåss de igen… Barbamama blir ledsen… Men Barbastark är nöjd! Han tycker att eleverna är mycket duktiga i rugby! (1 ziljon p.p.)

Skoldagen avslutas med att alla intresserar sej för skrivning. (1000 p.p.)

Föräldrarna kommer till skolan på besök och de gratulerar Barbapapa.
Barbapapa är glad när den gamla magistern kommer tillbaka och hjälper honom.
Barbabarnen gör geometriska figurer i lekparken. (500 konstighets-poäng).
Alla har hjälpt till med den stora skolfesten. (2000 p.p.) Det kommer att finnas musik och dans. (3000 p.p.) Man kan köpa saker som barnen har tillverkat (5000 p.p.) samt frukter (100000 p.p.) och blommor (200000 p.p.) som de själva har odlat. (20 ziljoner p.p. x 2)

Hej då och ha ett skönt sommarlov! (1000 töntighetspoäng)

Barbapaporna kan alltså göra precis vad som helst med sina kroppar, dessutom färdas lite som de känner för på jorden och i rymden. De väljer dock att använda alla sina superkrafter till att bygga nån jävla waldorfskola.

Man får säja att det är ett sorgligt underutnyttjande av sina resurser.

Bamse och revolutionen.

Av Kalle Lind

den 2008-07-17

i blogg

Det är givetvis ingen ny spaning, men vid genombläddrandet av gamla Bamse blir jag på nytt påmind om Rune Andréassons uttalade politiska agenda. När Bildt gav Clinton en Bamse-slips knorrades det i MUF-leden. Med all rätt. Näst John Blund är det svårt att föreställa sej en barnfigur mer genomsyrad av vänsterretorik.

Hur tänkte Bildt den gången? Som alla andra som någonsin gett bort en slips: han kommer ändå aldrig att använda den?

Andréasson blev i sin ungdom erbjuden jobb hos Disney. Han valde istället att bygga upp Disneys direkta antites: den självcentrerade Kalle Anka fick en altruistisk motsvarighet i Bamse, den gode kapitalisten Joakim blev den hämningslöse skurken Krösus Sork, ohämmad merchandize blev några försiktiga Bamse-huvud på tandkräm.

(På den punkten har hans arvtagare svängt, men fortfarande finns inga Bamse-tabletter eller Bamse-soft airguns på marknaden.)

När Allers och liknande uppdragsgivare hade haft någon synpunkt för mycket på kolonialismkritiken i Andréassons barnserie Lille Rikard och hans katt, valde han att skaffa total kontroll över situationen och ge ut sin egen tidning med bara sina egna serier.

Redan från början lade han den politiska ribban. Ett tidigt äventyr heter ”Den stora ek-striden”. Kopplingarna till almstriden i Kungsan, protesterna från Norrland under den stora utlokaliseringsprocessen eller tidens vilda strejkande, var ännu mer uppenbar då än nu:

Nästan från början har Bamse stått med ett ben lika stadigt i retorik och diskbänksrealism som det som är rotat i en tradition av fabeldjur, sagor och pojkboksfantasterier. Under åttitalet blir Bamse familjeförsörjare och när han inte slåss mot sjörövare och drakar brottas han och Brummelisa med liknande problem som vanligt folk.

Även i Bamse-världen råder arbetslöshet och arbetsvillkor dikterade av kapitalister och svaga fackförbund. Det mest frapperande med nutida ögon är att inte Krösus hotar att flytta sin fabrik till Baltikum:

Rune Andréassons pedagogiska sida är välkänd. Hans kamp mot vidskepelse, horoskop, new age och bonnfångeri var patosfylld – och emellanåt så stark att ALL form av underhållning fick stryka på foten::

Som många andra män på sjuttiotalet som smittats av tidens revolutionära yra glömde han länge bort Det Andra Könet. De första åren är Bamse, Skalman och Lille Skutt ensamma på äventyren. Den enda kvinnan är en farmor som mycket traditionsenligt kokar honung och lagar pannkakor.

När Brummelisa kommer in i bilden – och efter att hon och Bamse kramats länge den där natten – blir hon hemmafru (inte särskilt representativt ens på åttiotalet).

Som den moralist han var, gjorde Andréasson dock nån form av avbön och försökte kompensera sig där han tidigare varit undlåtande. Det ska han moraliskt och mänskligt sett ha all credit för. Konstnärligt blir det fortfarande inte särskilt svängigt.

Det mest beundransvärda i sammanhanget är att han faktiskt lyckades. Bamse är en legend och en barnfavorit – fortfarande, vill jag påstå – på sina egna villkor. Inga bidrag från politiskt färgade statsstipendiefonder, inga allmosor.

Visst rekommenderas den blåluvade av progressiva dagisfröknar och bibliotekarier som ett politiskt korrekt alternativ till dom imperialistiska Disney-tidningarna, men samtidigt – föräldrarna köpte och ungarna gillade.

På så vis lyckades Rune och Bamse bli representanter för exakt den nyliberala syn på kulturen de själva bekämpat och MUF-pöbeln hyllat.

Jag vet inte vilken sens moralen är. Kanske att budskapet om allas lika värde är kommersiellt gångbart? Jag tror att det är ett positivt faktum.

Proggiga barnböcker del 23: Hela långa dagen.

Av Kalle Lind

den 2008-06-11

i blogg

Sjuttiotalet var inte bara tråkigt på det politiskt testuggande marxmässande rödgardistuniformkonforma viset. Det var också tråkigt på det socialrealistiska viset.

Hela långa dagen (1973) visar vad som händer när olika fyrkantiga föreställningsvärldar nöts mot varann. Dvs när först en såssepolitruk bestämmer att folk helst vill bo i stora mögelkuber av pissgul tegel eller avgasgrå betong, när sedan arkitekter utan yrkesheder ritar husen och när sen en tant bestämmer sej för att skriva en bok om hur det är att bo där. Trist+trist+trist=triss i tristess.

Det här är pre-Ebba Grön och pre-Noice. Det är uttråkade tonårsgäng som terrar Kärringen i tunnelbanan, kolkar whisky hemma hos klassens enda radhusbarn, smetar tipskupongstrycksvärta på varann och driver runt på stan och snattar.

Jag vet inget om författaren Gun Jacobsson, men när jag tittar på henne på baksidesbilden ser jag att hon verkligen vet vad hon pratar om när hon beskriver en håglös tonårstillvaro:

Och när jag sen dyker ner i några meningar på måfå så kan jag konstatera att detta är skrivet av en människa med örat tätt mot asfalten och tummen direkt mot ungdomens pulsåder:

– Vilket hålligång vi hade, va inte undra på att Risslans farsa höll på att få dåndimpen.

– Äh håll käften, kärringdjävul, svarar Pingo och flinar fräckt.

– Men o´kay då, kryp ner här, men jag varnar dej för att sparkas, för då sparkar jag iväg dej dit pepparn växer.

Detta är ingen dålig bok. Den skildrar ömsint förhållandet mellan trettonårige Pingo och hans fyraårige lillebror Tobben, som i likhet med alla andra barn på sjuttitalet har en ensamstående alkoholiserad mamma. Den manar också till förståelse och innehåller ett par väl gestaltade scener när Pingo fastnar i en hiss med Kärringen från t-banan utan gänget.

Men det är tonen jag reagerar på. Jag får som läsare absolut inte lov att dra några egna slutsatser. Redan baksidestexten upplyser oss pedagogiskt:

Egentligen är Pingo välanpassad till den miljö han växer upp i. [—]

Det är inget fel på Pingo, det är den miljö han växer upp i det är fel på. Där finns ingen plats för Pingo och hans jämnåriga, ingenting konstruktivt de kan företa sig, och för att ändå ge tillvaron lite spänning och innehåll busar de. I de flesta vuxnas ögon är de ligister, men Pingo är en känslig fantasifull grabb, skapad av sin miljö i sovstaden.

Tack för det, Gun! Och varför ska jag nu läsa boken? Och by the way: tyckte du och förlaget verkligen att detta var en insäljande baksidestext, perfekt anpassad för den tänkta trettonåriga målgruppen? Jag är trettitre och ganska härdad men somnade trots det några gånger under läsningen.

En annan sak som fascinerar – liksom när man läser Sjöwall-Wahlöö – är hur omhändertagande det samhälle som beskrivs och kritiseras ändå var. Pingo och hans gäng har trots allt tillgång till både fritidsgård och kvällsöppet bibliotek med engagerad bibliotekarie. Det har ju inte dom kids som bebor samma sovstäder – som står där dom står utan nämnvärd upprustning – idag.

Jag tror Gun Jacobsson ville väl. Hennes solidaritet med dem hon beskriver är total och det ska hon ha all kredd för. Att hon sen skrev en bok snarare för progressiva bibliotekarier än för just tonåringar får vi väl se som mindre lyckat.

Proggiga barnböcker del 22: Kamrat Jesus

Av Kalle Lind

den 2008-06-03

i blogg

Sven Wernström var under sjuttiotalet en aktiv ungdomsförfattare. Han gav sej fanken på att ge kidsen en alternativ historieskrivning, en alternativ spänningslitteratur och ö.h.t. en alternativ syn på underhållning. Ur ett tydligt socialistiskt perspektiv skrev han om trälar i dåtid och nutid, skolpolitik, arbetsmiljöfrågor och annat svängigt.

I Kamrat Jesus (1971) skriver han en avsiktsdeklaration (som också är en väldigt lång mening):

Eftersom många andra har tagit sig före att avfatta berättelser om snickaren Jesus och hans märkliga väg från ett lugnt liv i Nasaret till en skymflig dödsdom i Jerusalem, så har också jag, sedan jag tämligen grundligt efterforskat allt, beslutat skriva därom, så att våra barn kan inse hur tillförlitliga de stycken är, i vilka ingen undgår att bli undervisad.

Wernströms Jesushistoria följer i stora stycken Den Heliga Skriftis. Varje detalj hålls dock upp i ljuset så att strålarna kan falla in från ett annat håll.

Jesus är (så klart) revolutionsledare. Eller rättare sagt: från början är han snickare i skuggan av en galopperande arbetslöshet. Men övertalad av sin bror Jakob, som var ”tillsammans med olika gäng som slogs på riktigt mot romerska soldater”, bestämmer han sej för att uppsöka gerillan runt Johannes Döpare för att krossa det imperialistiska romerska väldet.

Eftersom han har en retorisk gåva – och en marxistisk samhällsanalys – tyr sej landets kringvandrande upprorsmakare långsamt kring honom:

”Vi vill kämpa för att landet ska bli fritt från romarna. Vi vill kämpa för rättvisa åt alla som är fattiga, alla som har sorger och bekymmer, alla som är hungriga och förtryckta, alla som är förföljda av romarna och de rika.”

Jesus och hans kamrater hade ett kommunistiskt sätt att leva. Där fanns inga fattiga och inga rika. Alla hade lika mycket.

Han är också ytterst mänsklig. Tydligast märks det i stycket där han försöker predika i Nasaret och blir utskrattad och inte vill erkänna att det gått dåligt inför resten av upprorsmakarna.

Eller i passagen där han och Petrus ”kissade i kors som goda kamrater”.

Johannes Döpare är en revolutionär. Han står och agiterar vid Jordanfloden och kallar Herodes för ”en gammal bock” och hojtar upproriskt ”ingen stoppar folkets flodvåg” (dvs. han förekommer Mao med nästan tvåtusen år) innan han dödas av de romerska ockupanterna.

Maria Magdalena är Jesu flickvän. Hon hänger glatt på när en revolutionsarmé börjar formas runt snickaren. Ibland lägger sej hon och Jesus och ”kramar om varandra” enligt en påtagligt modern sexualmoral.

Petrus och Andreas är Jesu språkrör. De får i uppdrag att gå på eget håll och samla massorna. Samtidigt är det hos dem vi hittar de småborgerliga tendenser som förgiftar varje god revolution:

”Vi var de första som lämnade allt och följde dej. Vad ska vi få för det?”

Jahve är en perifer företeelse, en gud bland andra ”andar och gudar och troll och spöken”, dock osynlig eftersom Israels folk varit nomader och därför aldrig kunnat släpa med sej några avbilder. ”Jesus trodde också att det fanns en osynlig gud, för det hade han fått lära sig av sin mamma”. Han är dock inte så naiv att han sätter sin tilltro till nåt så abstrakt.

Judas är revolutionsgruppens kassör. Och som alla vet gör kontakten med pengar människan girig:

Och när han väl hade börjat tänka på pengar, kunde han inte sluta. Pengar! Mycket pengar! Runda härliga silverpengar! Man kunde köpa vad som helst för dem. Han kunde bli rik!

Ergo förråder han Jesus. Översteprästen Kaifas släpar den stolte revolutionsledaren – påfallande lik en viss Ernesto Guevara – till Cesarea där historien slutar i ovisshet:

Där blev det krångligt. Romarna talade latin, Pilatus talade grekiska. Folk i allmänhet förstod inte så svåra språk.

Därför vet man inte riktigt vad som hände, när Jesus träffade Pilatus.

Bibeln är ett hopkok av överdrifter, uppförstoringar och hjältesagor:

På den tiden fanns det många magiker och trollkarlar som hade varit i Indien och lärt sig en massa tricks. De påstod att de kunde bota sjuka och gå på vattnet och göra alla möjliga trollkonster.

Och då fick inte Jesus vara sämre. I alla Jesus-klubbar började man berätta likadana historier om Jesus Chrestos.

Den kristna historien är ”ganska sorglig”:

Kristendomen blev Roms enda religion. Berättelserna om Jesus samlades i en bok tillsammans med Israels historia och några andra skrifter. Alltihop kallades för bibeln.

Där fanns en präst som ansåg sig vara efterföljare till Petrus. Han blev överstepräst och kallades påve.

Kristendomen blev mäktig och spred sig över världen. Alla som inte trodde på sagorna om Jesus och den osynlige guden blev straffade.

Men såna otäcka saker ska vi inte berätta här – de får du säkert höra talas om i skolan, när du börjar läsa religion och historia.

Proggiga barnböcker del 21: smått och gott från Verdandi.

Av Kalle Lind

den 2008-04-16

i blogg

Bokförlaget Verdandi är en fullkomlig skatt för den som vill ha välmenande litteratur som undervisar istället för underhåller och där varje ord är skrivet på näsan. Trots att förlaget bara gav ut tjugo barnböcker är det rena guldgruvan.

Vi har gått igenom en handfull titlar tidigare och här kommer så ännu en skvätt för komplettisterna:

Givetvis tog förlaget upp Den Etniska Frågan. Ni som jag minns säkert Bamse-serien om Kalle Svartskalle, igelkotten med svarta piggar på huvet.

För den som eventuellt tyckte den var för subtil och svårbegriplig (den svarta igelkotten skulle alltså föreställa en invandrare) kontrade Verdandi med Filip blir utlänning. I huvudrollen femåringen Filip (känd från Filip frågar).

Förståelse över ras- och nationsgränser var en behjärtansvärd issue från gänget på Verdandiförlaget. Bland övriga titlar under samma tak hittar vi – så klart – också En by i Sydamerika, Josefine, 5, Zimbabwe, Afrika, Hej sa Yang Mei, Ihsans barn” och Zozan – en kurdisk flicka.

Alternativ historieskrivning stod också på sjuttitalets agenda.

Lena Andersson och Christina Björk – den dynamiska duo som skapat barnen Linus och Linnéa, upphängda på matlagning, krasseodling och fransk impressionism – gav sej på den amerikanska historien ur urinvånarnas perspektiv.

Det mest påfallande med Luddes indianbok är författarens förtjusning i kursiveringar:

”Man kan inte äga mark, men man får använda marken för att kunna leva”.

”Vi är inte okunniga, sa Pappa. Men vi kan andra saker än ni. Vi tycker ni är okunniga när ni skjuter för många bufflar”.

”Med att integreras menar du alltså att vi ska anpassa oss efter er, inte tvärtom.”

”Men vad som är viktigt det är att indianerna själva nu har förstått att det inte är nån idé att vänta på dom vitas alla utredningar”.

”Men egentligen kan inte sagan sluta nu.”

”Men idag kan jag inte berätta mera om indianerna, sa Lena.”

”Men vad vi vet, det är att Röda Molnet är stolt över att vara indian, och att han kommer att kämpa tillsammans med dom andra indianerna (och kanske några vita också) för att få det bättre i framtiden för sitt folk”.

”- Men ända tills det blir rättvisa för oss, kommer vi indianer att ha amerikanska flaggan upp och ned, säger Röda Molnet. Det är ett sätt att visa att vi protesterar”.

Det är en bok som är skriven som Stefan Jarl pratar: med ständig emfas på varje viktig sak.

Min favorit bland alla Verdandi-titlar är dock den som mest osar av sjuttiotalets socialrealism (tänk Janne Halldoff och Lära för livet): När polisen kom …

Min absoluta favorit bland alla Verdandi-titlar är dock den som allra allra mest osar av sjuttiotalets socialrealism (tänk heroindöde Stoffe): Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse.

Jag blir inte lessen när jag dessutom ser att den är skriven av Kerstin Thorvall.

Proggiga barnböcker del 20: Mordet på Lillan.

Av Kalle Lind

den 2008-04-15

i blogg

Nöjesmassakern – som till alla sjuttiotalisters skräckblandade förtjusning nu släpps på dvd – gjorde en sketch som höjde sig över Werner&Werners matvitsar och Rulles trollvitsar och Jon Skolmens fylleimproviserade trumsolon: Sven Melanders utskällning av en dagisflicka som vill ha en cykel istället för fred i världen.

Det var sublim humor. I den korta sketchen glänser det av genialitet bak Melanders glojärn.

När 3/4-delar av Nöjesmassakern (Jon Skolmen var märkligt nog upptagen) försökte upprepa succén i serien Tack för kaffet gjorde man samma sketch en gång till, men vände på steken så att flickan nu önskar sig fred och frihet medan Melanders reporter vill visa upp henne självisk och girig.

Det var naturligtvis inte en lika rolig sketch, särskilt inte som man anar slutpoängen några minuter innan den kommer. Men i en replik glänser det till – när den lilla flickan oväntat säger att hon, efter fred och fin miljö önskar sej ”mer pengar till de fria teatergrupperna”.

Det är ett exempel på hur accentuerad frågan om de fria teatergrupperna har varit. (Det är också ett exempel på ogenerad upprepning och fantasilöshet, men det hör inte hit.)

Fria teatergrupper uppstod, i den form vi tänker på dem, vid sextitalets mitt. Suzanne Osten gjorde skolteater med Fickteatern, Björn Granath gjorde Dario Fo med Narren-gruppen, Musikteatergruppen Oktober gjorde Sven Klangs kvintett (sedermera också som film), Nationalteatern gjorde pjäser om ungdomsbrottslingar på Gbg:s fritidsgårdar, Fria Pro-teatern gjorde pjäser om tryckeriarbetarna på DN och järnarbetarna i Norrbotten, Michael Segerström gjorde satir med sin bror Tomas – och ibland ihop med Hoola Bandoola – i Tidningsteatern, Lasse Strömstedt for till Gotland för att spela pjäser om kolonialism med Paxteatern.

”Fria teatergrupper” var således lika med vänsterpolitiska teatergrupper. De ville spela om och för arbetare, ungdomar, trashankar, you name it. Stundom lyckades de också. Det var dock svårt att få ekonomi i det, varför kulturbidrag blev att önska.

När såna inte anslogs – ofta säkert av politiska skäl, ibland lika säkert av ekonomiska eller konstnärliga – blev de fria teatergrupperna arga. Eftersom de hade tillgång till en hel del mediala kanaler – och inte minst vänsterrörelsernas egna tidningar – lyckades de göra sin fråga till samhällets fråga.

Och inget fel däri. Ett samhälle måste ha råd med kultur, inte minst ifrågasättande motkultur. Att sen varje enskild kulturarbetare naturligtvis tycker att just hennes pjäs om stenlunga och skurgumsknän tolkade ur en marxist-leninistisk synvinkel bör få extra mycket understöd gör ju frågan något mer komplicerad.

Men hur viktig frågan om fria teatergrupper nånsin har varit, så räcker den tammefan inte som underlag för en ungdomsbok. Inte ens om man försöker peta in en mordmisstanke i intrigen.

Tommy och Barbro går på högstadiet och ska skriva ett specialarbete om stadens alternativa teatergrupp Lillan. De inser då att det drivs en kampanj mot gruppen; stadens tygfabriksägare och deras egen moderata svensklärarinna har skrivit hätska insändare i stans borgerliga dagblad.

Mordet i titeln syftar alltså på nedläggningen av teatergruppen. Författaren – jepp, det är Sven Wernström igen – mer än antyder att gruppen krossats av politiska skäl; de har spelat Brecht och tänker nu göra en belysande pjäs om den förestående nedläggningen av tygfabriken.

Barbro och Tommy ger sig ut på mopeder att undersöka saken, och färden tar dem mellan trivsamma storfamiljer och inspicienter som säljer Vietnam-Bulletinen. De stöter på Demokratisk Allians, en autentisk högerrörelse som verkade för Vietnamkriget och tydligen var klädda i dyra kostymer, och de inser att De Borgerliga har makten över medierna och dagordningen.

På vägen dit hinner de också vara med och ytterst brådmoget ifrågasätta den moderata svensklärarinnan som just lärt dem orden ”dupera” och ”eufemism”:

– Det betyder förskönande omskrivning. Om man till exempel säjer fyllig istället för fet. Då är det en eufemism.

– Och om man säjer friställd istället för arbetslös? sa Benka.

– Ja, det kan hända. Vi kan ju prata en stund om eufemismer, om ni tycker det är roligt. Man kan till exempel säja gå bort istället för att dö. Kan ni hitta på fler exempel?

– Jo, sa Benka. Om dom rika har makten och man kallar det en demokrati, då är det väl en eufemism?

– Nu ska vi inte prata politik, sa fröken Molin.

– Eller om man säjer moderat istället för höger?

– Ingen politik! sa fröken Molin lite mera bestämt.[—]

– Men fröken är ju moderat va? sa Benka.[—]

– Nej vet du vad! sa hon. Min politiska inställning är verkligen min privatsak.[—]

– Är det fult med politik? sa [Barbro]. Är det nåt man ska skämmas för?

– Nej, men det är vars och ens privatsak … som sagt.

– Inte när man är lärare, sa Benka. Då borde det väl inte vara nån privatsak. Det angår väl oss vad vi får i oss här i plugget. Annars kan man ju riskera att bli alldeles duperad ju.

Mordet på Lillan får alldeles obegränsat med proggpoäng. Bortsett från att ämnet i sig inte är alldeles vansinnigt sexigt, så är boken så präktigt självgod och rättänkande att man läser ömsom gapande, ömsom leende.

Sanningar levereras på träfat, färdigtuggade och orubbliga. Världen ter sig så sagolikt enkel: om man bara får bort stans tre-fyra moderater så kan arbetarna få den Brecht-spelande fria teatergrupp de önskar sig över allt annat. Och på kuppen får de behålla sina jobb.

Jag önskar att terrängen kunde rätta sig efter kartan. Men jag betvivlar det.

Proggiga barnböcker del 19: knullskola för koltbyxåldern.

Av Kalle Lind

den 2008-04-13

i blogg

Karin Levander och Gunilla Kvarnström gjorde Filip frågar 1972 (del 11 i Verdandis barnboksserie). Grethe Fagerström och Gunilla Hansson gjorde Per, Ida & Minimum 1977.

Båda böckerna handlar om att göra barn och båda böckerna fanns på mitt rödfärgade daghem, där jag i sjuttitalets slut uppfostrades av chilenska flyktingar, föreståndare utan behå och en och annan halvrehabiliterad narkoman. ”Filip frågar” läste jag själv, och kom sen hem och ställde följdfrågor till mor om ”kóndom” och ”péssar” – något hon tjugosju år senare fortfarande retar mej för.

Vid en omläsning några decennier senare slås man framför allt av frispåkigheten i böckerna. Kvinnorna bakom böckerna ville verkligen riva ner alla slöjor och mystifierande rökridåer. Det här är så långt från storkar och Guds vilja man kan komma.

Per och Ida, liksom Filip, ska få ett småsyskon. Detta föranleder diverse rättframma frågor och även somliga explicita svar:

Det är chosefritt och pang på rödbetan och jag gillar det. Det är visserligen beskäftigt och präktigt och förnumstigt, men sipphet och prydhet har aldrig fört mänskligheten framåt. Knulla blev på sextiotalet en revolutionär handling, och så länge man inte kastade sexualiteten på ungarna mot deras vilja, utan bara gav svar på deras självklara frågor, så lär ingen ha traumatiserats.

Men det är klart att ett åttiotal med aids, ett nittiotal med pedofilnoja och ett nollnolltal där den självklara sexualiteten gärna gjorts pornografisk har lagt ett slags obehagligt filter mellan mig och boken. På samma vis som jag ofrivilligt skruvar på mig över de lyckliga nakna barnen i Madicken och Ronja, gör jag diverse obehagliga kopplingar i huvudet när jag läser om Filips frågor.

Det får dock inte vara författarnas fel, utan samhällets. Det är klart att barn måste få vara nakna utan att jag ska känna pedofilivibbar. Det är klart att barn måste få fråga föräldrarna om knulleriets hemligheter utan att jag ska tänka i termer av incest.

Jag kan dock inte komma ifrån att samlagssekvensen i Filip frågar associerar till sån där urgammal japansk erotisk konst som alltid finns med i för honom/för henne-medelklassporrantologier:

Jag kan inte heller komma ifrån att Filips pappa ser ut som Morgan Pålsson. Men det kanske varken gör till eller från.

Filip frågar och Per, Ida & Minimum har på ett plan överlevt tiden. Frågorna är ungefär lika aktuella nu som dom har varit sen N´Tonga satt i grottan och såg sin cromagnon-pappa betäcka sin cromagnon-mamma.

Att det är sjuttiotal går dock inte att ta miste på. Både Filip, Per och Ida kallar sina föräldrar vid förnamn. ”Per, Ida & Minimum” innehåller en utförlig diskussionsdel och många uppmaningar att låta samtalet fortsätta hemma. Och här och var tränger sej samtidens verklighet in:

Här finns också inslag av samma slags välmenande mentalitet som gör att alla domare i amerikanska filmer är svarta kvinnor, dvs ett grepp som snarare tjänar som goda exempel än som redogörande av verklighet. Själv har jag under tiotalet rundor på diverse MVC inte stött på en enda manlig barnskötare:

Jag vill också hävda att förlossningarna är skildrade ur en typisk sjuttiotalsvinkel. Alltså rent grafiskt. När min generation pappor skulle föreviga sina barns ankomst riggade de alltid upp kameran så att man fick full insyn. Efter att barnen var ute ställde dom sig att noggrant få in skärpan på efterbörden. Sen gick de antagligen till sjukhusets rökrum.

Under förlösandet av min egen son hade jag fullt upp med att stå vid min fiancés huvudgärd och få fingrarna sönderklämda. Inte fan hade jag tid eller möjlighet att stå och föreviga bakom barnmorskan.

Jag skriver inte detta för att säga att jag är en fin kille och att min pappageneration var mer intresserade av kamerateknik. Även om jag tror det är precis så det förhåller sig.

Hursomhelst – min tes är att sjuttiotalsgenomsnittsmänniskans föreställning av en förlossning ser ut precis så här:

Böckerna tar förstås också upp allt omkringliggande. I Filip frågar får vi lära oss att penisen kan kallas ”pillesnoppen, pitten, kuken” och att skötet kallas ”vagina, fitta, hål och många andra namn”. Givetvis får vi se pessar och spiral – fenomen som verkade dö ut samtidigt med rökning inomhus – och lära oss att man också kan adopteras, ha skilda föräldrar eller föräldrar av samma kön.

Och så klart uppmanas barnen att bearbeta alla sina nya intryck i lek:

Jag är ärligt glad att jag växte upp med de här volymerna. Jag har kallsvettats nog i erotiska sammanhang ändå. Jag är glad att jag åtminstone har haft den teoretiska kunskapen med mig ner mellan lakanen.

Proggiga barnböcker del 17: Lasses farfar är död.

Av Kalle Lind

den 2008-04-10

i blogg

I en serie böcker om dagisbarnet Lasse – Lasses pappa är dum, Lasse är en tjuv, Lasse i lekparken – försökte Anna Carin Eurelius och Monika Lind behandla en del av de vardagsfrågor våra glin funderar på.

Jag läste dem på dagis och vill minnas att man då inte var jättetänd på att läsa om nån som levde exakt samma liv som man själv, utan hellre ville höra om knasigheter och män med tehuvor och propellrar.

Men Lasses farfar är död (1972) är inte alls så tråkig som jag föreställde mej, vilket får mej att undra om de senaste veckornas umgänge med maoistiska slagord i pixiboksformat bara gjort mej luttrad.

Med lagom naivistiska teckningar försöker författarna öka barnens förståelse för döden, och mer indirekt deras respekt för livet. Lasses farfar är död och pappa förklarar rättframt:

En människa kan inte leva hur länge som helst. Hon blir utsliten till sist och då slutar hon att fungera. Precis som det var med din cykel, du vet.

Och så får Lasse lära sig att vi en dag förmultnar och blir jord som ger näring åt växter och nya människor. Det gör inte ont att bli jord och man slipper vara ensam och rädd när man förmultnas.

På slutsidan ser Lasse en blåsippa och säjer tyst för sej själv: ”Hej då farfar”. Det är ganska rörande och tar både barn och död på allvar.

Det lustiga är att, av alla barnböcker från samma tid, där barn uppmuntrades till uppror och strejk, fick lära sej demonstrera, ifrågasätta skolan, sova under Marx-affischer, läsa Hans Scherfig och spika fast pengar i bankerna, så var det här den bok som fick sin tydligaste reaktion från högerhåll. Kristen-högerhåll vill säja.

Stanley Sjöberg – pastor i Centrumkyrkan, abortmotståndare, proisraelit, homofob och diversepysslare i helbrägdagörelsesektorn – reagerade så häftigt att han för församlingens tionde lät ge ut Lenas farfar är i himlen.

På baksidan skriver en barnläkare (frikyrkliga älskar att hänvisa till vetenskapsmän, för att understryka att deras tro är sanningar, vilket på nåt vis ändrar förutsättningarna för hela begreppet tro):

I en nyligen utkommen barnbok (Lasses farfar är död) framställs den skrämmande stämning inför döden, som råder i ett hem med en ateistisk syn på människan.

Den lilla flickan Lena i pastor Stanleys värld får minsann en liknelse som vida överträffar den trasiga cykeln:

-Jo, att dö är ungefär som att flytta från ett gammalt hus som skall rivas. Så får man flytta till ett nytt hus som är bättre. [—] Guds änglar har hämtat farfar till himlen.

Lenas pappa ger dottern grundläggande fakta om evigheten:

Alla måste vi dö en gång. Och om vi tror på Jesus kommer vi också till himlen. [—]

I himlen bor alla Guds barn. Där får vi träffa Josef och Daniel, Sakeus och alla dom andra som du har hört om i söndagsskolan. Allt är vackert i himlen. Ingen kan bli sjuk där. Alla är glada. Där finns inga krig och där sker inga olyckor.

Och så tackar familjen tillsammans Gud för att farfar har fått dö:

Tack för att han visade oss hur man ber till Dig.
Hjälp farmor när hon blivit ensam.
Tack för att farfar är hemma hos Dig just nu.

Lyckligt rosenkindad, lätt Lolita-aktig, går Lena ut och hoppar hopprep, antagligen suktande efter att få dela en flaska nardusolja med den gamle publikanen Sakeus. Då möter hon Lasse! Lasse är lessen, för i hans familj har farfar inte blivit en ängel utan bara jord. Stanleys Lasse är svårt traumatiserad av den sorg hans familj visat, men Lena kan gudbevars trösta:

Min pappa har läst i bibeln att när man dör kommer man till himlen. Om man tror på Jesus, förstås.

I slutet får Lena besöka farmor, som på ett fromt kristet vis gråter samtidigt som hon ”log så vackert”. På begravningen är allt vackert och Lena konstaterar lugnt när hon ser kistan att det som tur är bara är farfars kropp som ligger där. För sjunde gången i boken konstateras: ”Farfar är i himlen”.

Jag tycker barn ska indoktrineras. På allvar. Jag tycker att föräldrar som inte lär sina barn vad de tycker är rätt och fel är ansvarslösa. Jag har lärt min fyraåring sånt jag tycker är viktigt: skillnaden mellan Cornelis och Beppe, att de röda böckerna i hyllan heter Myggans Nöjeslexikon, att tjejer visst kan vara coola.

Min mor i sin tur var noga med att understryka att hon minsann inte tänkte ge mej några presenter om jag konfirmerade mig.

Det är alltså inte frimicklar-Stanleys ambition att föra över sin tro på kidsen jag opponerar mej mot – utan tron som sådan. Jag tycker den är skamlig. Och är Olle Lannsjö, som på baksidan skriver ”boken rekommenderas varmt!”, fortfarande barnläkare ska han åtminstone inte få ta tempen på min grabb.

En hållning som säjer att jordelivet är ett trasigt hus och himmelriket en lyxvilla, är en hållning som säjer att ett människoliv är oviktigt och att det finns en mening med varje svältande barn, varje aidssjuk afrikan, varje strålskadad ukrainer och varje skjuten abortläkare.

Det finns det inte. Livet är människans eget att rå över. Som tänkande varelser måste vi förändra orättvisor och inte skylla dem på en lynnig gudsgestalt. Det tänker jag tuta i mina barn.

P.S. Tack till Ördög för diverse tips. Och för undvikande av missförstånd: jag syftar inte på demonen Ördög, eftersom jag inte tror på demoner, utan på en mystisk nätsignatur.

Proggiga barnböcker del 16: När barnen tog makten.

Av Kalle Lind

den 2008-04-07

i blogg

Jag är lessen. Ni som med tungorna vid naveln sitter och suktar efter fler inlägg om gamla sportjournalister och revyrävar får ge er till tåls. Jag sitter med högar med osminkad revolutionspropaganda för blöjbarn framför mej, och jag kan inte slita mej. Man öppnar pärmarna och en omisskännlig doft av timotejshampo, hemmaodlad haschisch och tron på att allt är möjligt slår emot en.

Gunnar Ohrlander alias Doktor Gormander – en man med ett skägg – och hans dåvarande fru Helena Henschen har nämnts under Proggiga barnböcker-rubriken tidigare, då med boken När barnen gick i strejk.

1969 skrev och ritade de en bok om hur en skara barn på daghemmet Kanonen tar makten över leksakerna (läs produktionsmedlen), omvänder fröknarna och bygger ett nytt revolutionärt minisamhälle. Baksidan sammanfattar effektivt handling och ideologi:

Jag är övertygad om att Gunnar Ohrlander trodde på vartenda ord han skrev. Boken skälver av förändringsiver. Barnen och Ohrlander korsbefruktar varann med naivitet och politisk retorik.

”När barnen tog makten” är en revolutionsromantikers för tidiga utlösning. Kapitelrubrikerna ger en fingervisning om innehållet:

Grötgerillan slår till
Upproret
Krigsrådet
Första anfallet
Andra anfallet
Tredje anfallet
Fjärde anfallet
Femte anfallet
Kungen flyr till Schweiz
Den stora segern

I korthet: barnen är trötta på meningslösa sagor och tråkiga leksaker. De bildar en snubbelpatrull och en vaktpatrull, binder de elaka fröknarna och besprutar dem med ketchup och filmjölk. De tar kommandot över matbeställningarna och begär in glass, hallonbåtar och nötkola av grossisten.

Och så bestämmer de att låta fröknarna leva som barn för att förstå hur barn har det. Därav denna vällustiga badscen; genom tvagning och tvångslek ska fröknarna rent fysiskt sätta sej in i barnens situation.

– Vi vill inte ha morötter, sa fröknarna. Vi vill ha kaffe och bullar och wienerbröd. Och sen vill vi röka en cigarett.

– Fy, sa barnen. Kaffe är inte bra för magen. Bullar och wienerbröd är farligt för tänderna. Ni som är fröknar borde väl ha hört talas om alla tandtroll som borrar hål i tänderna om man äter för mycket wienerbröd. Och det här med cigaretter vill vi inte höra talas om.

Ohrlanders föreställning om vad barn egentligen tycker är festligt kontrasterar starkt mot vad jag upplevt (som barn och som förälder). Idén är att barn egentligen hatar Rödluvan och egentligen vill höra mer om utmärglade barn i u-länder:

– Vi vill inte höra sagor, sa fröknarna. Vi vill läsa dagstidningen.

– Det vill vi också egentligen, sa barnen. Vi har alltid bett er att lära oss läsa. Men ni säger bara att vi måste leka med leksakerna och lyssna på en massa dumma sagor.

Man kan kalla det hela en idealiserad, för att inte säja romantiserad bild av barn. Och av uppror.

Det här är en bok som aldrig hade skrivits 2008. Och hade den skrivits, hade den inte getts ut. Och hade den getts ut, hade den inte lästs.

Det är en bok skriven i den yrvakna adrenalinskjutsen efter kårhusockupationer och parisuppror och demonstrationsglädjetåg, innan tokvänstern blev riktigt vänstertokig och slog sönder sej själv i fragment, när alla var rörande överens om att Vietnamkriget var vansinnigt och att det är rätt att göra uppror, innan folk började bråka om hur man gjorde rätt uppror.

Det är ärligt talat ganska uppfriskande att läsa. Men mest så klart skrattretande.

Gunnar Ohrlander har jag alltid upplevt som en intelligent karl. Hur kunde kan gå i såna här uppenbara revolutionskåta fällor? Hur kunde han köpa den urgamla vänsterföreställningen att allt rikt är ont och alla smutsiga trashankar goda? För givetvis dyker en lodis upp på barnens sida, och givetvis är han den ende vuxne som går att lita på.

Svaret är antagligen: för att alla, varenda jävel, i Ohrlanders omedelbara närhet var precis lika övertygade om att det var möjligt. Det var bara en tidsfråga. Revolutionen knackade på dörren.

Och i samma tid som Beatles gjorde världshittar med barnlåtar om gula undervattningsbåtar och valrossar, när den lekande människan – homo ludens – var ett slags tidens påtända ideal, ankom det förstås på barnen att ta det första steget i det stora språnget.

Det är naturligtvis att ha väldigt höga tankar om barn. Men kanske också att lägga väldigt tunga bördor på dem.