Etikett: cornelis Sida 1 av 4

Trille och Cees.

den 2017-01-08

På de där lagom uppmuntrande de-som-dog-2016-listorna som poppade upp vid årsskiftet noterades Trille. Henne pratade vi alldeles för lite om 2016. Kanske överskuggas hennes livsverk av Bowie, Prince, Cohen och George Michael – men det kan ändå vara värt att nämna.

I likhet med de flesta danska stjärnor kunde hon röra sig fullkomligt anonymt på gatorna i Sverige. I Danmark var hon välbekant åtminstone på 1970-talet, i synnerhet efter att hon 1970 framträdde på bästa tevesändningstid med sången ”Ham Gud”, även känd som ”Øjet”. Den handlar om kristen sexualmoral. Ni som förstår danska förstår kanske också varför den ansågs stötande:

Jeg går hjem med ham jeg kender
og jeg glemmer mors instrukser
Det er ham der siger: kys mig!
Det er mig der siger: sluk så!
men når jeg knapper op
og lægger maven mod hans bukser
så lurer der et øje i det høje:
ham gud
Han er eddermame svær at få smidt ud
Han fik aldrig
selv sat ild på sin cigar
for han ordned’ jo
Maria pr. vikar.

Framförandet ledde till moralpanik i det påstått frigjorda Danmark. Justitieministern Knud Thestrup från Det Konservative Folkeparti hittade en gammal blasfemiparagraf i sin lagbok och beslöt att väcka åtal mot sången. Som svarande stod hela Danmarks Radio. Radiobolaget och sången friades, men moralens väktare ansåg förstås att botten var nådd och att domedagen aldrig varit närmare.

Trille verkade i ungefär samma folkmusikgenre som Joan Baez eller Joni Mitchell där eller Turid här. Hon översatte en del av materialet från den svenska Sånger om kvinnor-lp:n och hade åtminstone en minor hit med ”Hej søster!”. Hon kom därför att förknippas med de danska rödstrumporna, som hon säkert sympatiserade med men inte riktigt tillhörde.

När jag börjar gräva i Trilles öde trillar jag plötsligt över något som höjer pulsen och får armhåren att resa sig: det visar sig att hon spelat in en singel med Cornelis! Jag råkar vara ganska intresserad av Cornelis göranden och låtanden. Jag har döpt en son efter honom, hållit tal på hans minnesdag, tvingat familjen till IJmuiden på pilgrimsresa, skrivit en bok om honom och letat upp hans gamla adresser i Köpenhamn och Vismarlöv. Jag har för fasen köpt hans cd på holländska! Men jag har aldrig vetat att han spelade in Taube-låtarna ”Rosa på bal” och ”Tango i Nizza” ihop med en danska.

”Tango i Nizza” råkar vara en av mina favorittaubar, i synnerhet i Jakob Hellmans version på EMI-spektaklet Taube! (som kom i kölvattnet av succén med Cornelis-spektaklet Den flygande holländaren). ”Rosa på bal” tycker jag kanske bättre om i sin parodiversion, ”Ramel på bal”, som Povel skrev men Taube vägrade sjunga in.

Det spelar nu inte så stor roll vad jag eventuellt tycker – det som får cylindrarna att tända här är att man kan viga en osunt stor del av sitt liv åt en gubbe och fortfarande springa på nya fascinerande fakta. Mig ovetande spelade alltså en holländare och en danska in en tyskättlings sång om en svensk och en argentinska som möts på Rivieran.

Singeln verkar ha spelats in i Danmark 1973 eller 1974, under en även med Cornelis-mått mätt stökig period av hans liv. Det är inte säkert att han själv kom ihåg den efteråt. Men versionerna är helt okej och finns i det nya digitala tidevarvet mer tillgängliga än någonsin.

Balladen om den flygande holländaren (SVT, 1986).

Av Kalle Lind

den 2015-08-20

i blogg

Jag har sett ett teveprogram som jag konstigt nog aldrig sett förut. Eller rättare sagt: jag inser när jag ser det att jag såg det när det gick. Då var jag elva år gammal. Jag känner igen somliga sekvenser. En del har återanvänts i sentida dokumentärer, andra har jag veterligt aldrig sett sen dess.

Det handlar om Cornelis. Det gör det ofta i min värld. SVT-producenten Agneta Brunius, vän och periodvis ledsagare åt herr trubaduren, verkar ha varit väl så besatt som jag. Nån gång i mitten av åttiotalet bestämde hon sig för att göra ett porträtt av diktaren Cornelis, poeten, skalden. Något sådant hade dittills aldrig gjorts.

Det är svårt att tänka sig idag, när de flesta väl känner CV mer som en bluesman och melankoliker, men under större delen av sin karriär var han för svenska folket främst en spexare. Kolonibrevet och Agdahönan förföljde honom. Ambitiösa projekt, Feliciasviter, vykort, hommager, narrgnistor och transkriptioner låg i skugga. Hans texter fanns inte samlade, hans ynka diktsamlingar hade knappast nått menigheten. Hade någon då sagt att han trettio år senare skulle ha namngett en park och varit en av nittiotalets bäst säljande artister så hade denne någon mötts av hån.

Detta vill Brunius ändra på redan medan han var i livet. Hon hade dock fått vissa indikationer på att det var bråttom. I en liten bok som kom härom året – Cornelis: en liten bok om vänskap – skildrar hon hur hon fick fara till Köpenhamn och återuppliva honom några gånger. Således lyckades hon, som fast anställd nöjesproducent, få SVT:s byråkratikvarnar att speeda upp malningshastigheten så att hon kunde fånga poeten på bild medan han ännu gick upprätt.

Man bör nog ha den vetskapen med sig om man ska se filmen. 12 december 1986 – mindre än ett år innan han dog – hade sluggern aldrig presenterats på det viset. Här sitter han med Per Gunnar Evander – uppburen författare, teveproducent för brödfödan, tillika gift med Brunius – och pratar Artur Lundkvist och Strindberg.

Svenska folket fick veta att han publicerat dikter i DN och BLM innan han debuterat som frispråkig gitarrknäppare, för att ge extra tyngd åt den avmagrade poeten citerades några uppskattande ord från redaktören och litteraturkännaren Olof Lagercrantz. Dessutom dök Thåström upp och intygade sin vördnad, vilket i dåläget bör ha varit som att dubbas till greve av coolness.

Som film är den påfallande orytmisk, bitvis märkligt redigerad och stundom förbryllande. Det framgår inte riktigt vad som är nyinspelat för filmen och vad som är gamla klipp. Brunius har djärvt låtit bildsätta några CV-insjungningar av Bellmanepistlar med primitiva animationer – det är de sekvenserna jag minns från min barndom – men de gifter sig inte riktigt med arkivmaterialet. Man undrar ibland var man befinner sig och varför.

Det som retar mitt intresse mest är den bit som tydligen tagits bort av hänsyn till berörda. Det ligger strax efter att CV pratat om sin Taubeplatta med det famösa nakenomslaget. Vem kan rimligen ha reagerat på CV:s efterhandskommentarer till det? [EDIT: det bortplockade materialet visar tydligen glada nakna barn, betydligt mer kontroversiellt på senare år än när filmen gjordes.]

Men även om det inte är något riktigt helgjutet filmkonstverk så är det förstås en kulturgärning. Det var på håret att Cornelis hann få någon upprättelse alls medan han var i livet; under samma tid som filmen gjordes gick hans impressario Silas Bäckström runt till svenska skivbolag och ville göra en CV-platta och fick njet överallt. Att han i en och en halv timme fick prata om sitt konstnärskap utan att den där snuskhönan nämndes gladde honom med största säkerhet.

Några månader efter att porträttet sänts fyllde han femtio och fick helsidor i DN och AB och rubriker som talade om ”Skandinaviens store vispoet”.

Några månader efter det var han död.

Några månader efter det var han en kassako.

Just vad vi väntade på: en ny bok om Cornelis!

Av Kalle Lind

den 2014-10-10

i blogg

Jag räknar till två biografier, varav en tillförlitlig; två vänböcker, båda lagom tillförlitliga; en doktorsavhandling; två böcker med kortessäer med utgångspunkt i hans sångtexter, varav en signerad mig själv; en bok med samlade Ordfront-artiklar; en matig cd-box-booklet samt förstås hans samlade texter i några olika utgåvor. Cornelis-hyllan i mitt bibliotek är satt på ständig jäsning.

Nu har Agneta Brunius sällat sig till oss som vill komplettera bilden av vår störste sångpoet (Taube och Gösta Linderholm får ursäkta). Brunius var en gång SVT-producent, gift med författaren Per Gunnar Evander och tillika bildkonstnär:

Det är en kort bok, en serie personliga minnesanteckningar, med tonvikt på det vreeswijkska åttiotalet. Den period som dokumenterades minst medan den pågick, eftersom han ägnade stora delar åt det åt att supa bort det på bakgatekrogar i Kristianshavn.

Min bekant Silas Bäckström, Cornelis tillochfrånimpressario, har länge närt en idé om att låta skriva en bok om Cornelis 600 sista dagar: en svindlande resa från botten tillbaka till toppen, från att vara en föredetting till att vara en före detta föredetting, från att vara uträknad till att resa sig på nio – till att matchen abrupt tog slut. Det här är kanske så nära den boken vi kommer.

Brunius historia med CV börjar redan med ett Brecht-program i början av sjuttiotalet. Cornelis var kontrakterad, men försvann i Köpenhamn, på hemväg från den beryktade resan till Kanarieöarna med vännen och tevestjärnan Ulf Thorén. Enligt Bengt Sändh i hans minnesbok slutade samma resa med att CV och Thorén fick åka ambulans hem från Arlanda. Versionerna går som synes inte ihop och förmodligen spelar det inte nån roll. I Tom Alandhs dokumentär Cornelis kommenterar Ulf Thoréns änka Lill resan lakoniskt: ”De var inte så solbrända när de kom hem”. Det kan nog alla berörda vara överens om.

Brunius gjorde sen ett par teveprogram, dels en upptagning av krogshowen ”Cornelis & Tre damer på Bacchi Wapen” (1978), dels ett ambitiöst porträtt där diktaren Cornelis lyfte fram på bekostnad av koloni- och hönsbesjungaren (1986). I arbetet med den senare tvingade Brunius bland annat Cornelis på en resa till skånska Sandhammaren för att kunna fånga en lång obruten strandpromenad: ”Min idé var att de fyra elementen skulle inrama programmet. Jorden, luften, vattnet – och så elden, som är poeten själv”.

Programmet hade positiva effekter för CV. En ny publik nådde honom: ”Gamla änkenåder stoppar mej på gatan och tackar mej för den fina poesin!”

Arbetet med Cornelis gick ut över Brunius privatliv. Det verkar ha varit så med Cornelis under de där åren: ville man jobba med honom så fick man också vara beredd att ordna en bostad eller återuppliva honom från en diabeteschock, hämta honom, hitta honom, mata honom. Det verkar ha varit värt besväret och där finns den fascinerande paradoxen: folk borde vara bittra men är tacksamma. Ja, det var ett veritabelt helvete men jag vill inte ha det ogjort.

Cornelis Vreeswijk var missbrukare och som alla såna opålitlig, stökig och påfrestande. Till skillnad från de flesta missbrukare var han också en storartad artist och, vid nyktra tillfällen och enligt de som stod honom nära, en ovanligt varm och tilldragande personlighet.

Agneta Brunius Cornelis – en liten bok om vänskap är sympatisk i sin anspråkslöshet. Den säger kanske inget om sin huvudperson som vi inte redan visste, annat än att ge ytterligare doft och stank åt olika passager i hans levnadssaga. Mest fascinerad blir jag egentligen av berättelserna om Brunius eget arbete: hon var fast anställd SVT-producent och fick ägna sin tid åt konstnärligt arbete utan att behöva snegla på vare sig tittarsiffror eller inköpta format. Det låter som en saga men var tydligen en självklarhet för bara trettio år sen.

Nånting har hänt fröken Andersson.

Av Kalle Lind

den 2014-06-27

i blogg

Det kanske mest obskyra jag hittat i min jakt på svenska översättningar av kända anglosaxiska popdängor är ”Fröken Andersson”. På Sveriges radio fanns den bara på typ rullband. Produktionsuppgifterna är knapphändiga: bandet som sjunger heter Hasse & Rune. Rune är Rune Öfwerman. Hasse är okänd.

Rune Öfwerman är en sån där musiker vars pianosolon och arrangemang man garanterat hört men vars namn få av oss lagt på minnet. Han är för övrigt pappa till Clarence Öfwerman, som är en av de viktiga musikanterna i ett popband som heter The Roxettes. Rune Öfwerman är också pappa till Poffi Öfwerman, som verkar vara kompis med Malin Berghagen.

Det som utmärker familjen Öfwerman är att de är musikaliska och gärna har udda förnamn.

Om Rune Öfwerman berättas det bland annat att han var i Brasilien i slutet på sextiotalet. När han gungade runt på stranden hörde han en massa sköna låtar som han plötsligt kände igen. Hans bekant Cornelis Vreeswijk hade spelat in några låtar med exakt samma melodier bara en tid efter att han varit i Brasilien och levt loppan. Vilket sammanträffande! Rune Öfwerman for hem och köpte de svenska rättigheterna till melodierna, vilket Cornelis aldrig hade orkat göra, och sen fick han många sköna royaltykronor varenda gång ”Deirdres samba” spelades nånstans.

Säger ryktet. Det går så mycket rykten i musikbranschen. Vad som däremot är helt sant är att Rune Öfwerman gjorde en översättning av Simon & Garfunkels ”Mrs Robinson”. Som alltså heter ”Fröken Andersson”.

Jag har låtit hämta upp den från Sveriges Radios grammofonarkiv och hade gärna lagt upp den på ett socialt medium om jag bara listat ut hur man gör. Jag spelade den i P4 Malmöhus typ kvart i åtta på morgonen den 23 maj, men när jag försöker botanisera på nätet hittar jag ingen användbar länk. Men melodin kan ni ju ändå.

Nånting har hänt fröken Andersson
Ulla Andersson i Örebro – whoo oo oo!
Hon är som ny, fröken Andersson
Klär sig som en ung och fräsig tjej
Hej hej hej – hej hej hej!

Man säger runt på stan att hon har setts med en person
I stadshotellet i förgår kväll
Vad som hände är för mig en mystifikation
Men igår kom hon för sent till sitt kontor

Nånting har hänt fröken Andersson …

Knuten bak i nacken har hon inte längre kvar
Kjolen skyler inte längre knäna
Tanterna i gillet tror det rör sig om en karl
För att hon ej ställde upp på julbasarn

Förr hon jobba över flitigt nästan varje kväll
Nu så går hon prick på slaget fem
Jag har inget me’t att göra men det sägs på stan
Att hon köper viner med sig hem

Nånting har hänt fröken Andersson …

Och det är väl inte så mycket att säga om den. Själv blev jag lite förvirrad eftersom det slog mig att jag inte riktigt vet vad ”Mrs Robinson” handlar om. Hon sitter i nån soffa och går på kandidaternas konvent och på nåt vis är den gamle baseballspelaren Joe DiMaggio inblandad.

Eftersom den skrevs för The Graduate/Mandomsprovet (legenden säger att låten hette ”Mrs Roosevelt” tills regissören Mike Nichols fick höra den) har jag inbillat mig att den handlar om en frustrerad hemmafru som prasslar med unge grannpojken, men det sägs nog aldrig rakt ut i låten.

Att den handlar om nackknutar och julbasarer får sägas vara ett utslag av översättarens frihet.

TILLÄGG: Det går att lyssna! På låten alltså:

Veckans skörd av Cornelis-felstavningar.

Av Kalle Lind

den 2014-04-02

i blogg

På baksidan till liveplattan Visor och oförskämdheter (1965) gjorde sig Oscar Hedlund lustig över hur svårt recensenterna hade att stava till den där holländarens namn under den turné som resulterat i skivan. Femtio år senare, legendförklarad och kanoniserad, är han tydligen lika svår att stava till.

Det gäller också för dem som kränger film i hans – och Jarl Borsséns! – namn:

Och även för dem som sprider ordet om hans arv:

Det är naturligtvis skitsvårt att stava Cornelis Vreeswijk. För att inte tala om hur svårt det är att googla.

Läsarens guide till Lyssnarens guide till Cornelis.

Av Kalle Lind

den 2013-08-27

i blogg

Klas Gustafson har nedkommit med en ny bok. Efter att ha skrivit de definitiva biografierna över Beppe, Cornelis, Tage D, Monica Z och Gösta E har han sett sig snuvad på såväl Lena Nyman (som omskrivits av Annika Persson) som Lennart Hyland (som biograferats av Lars Ragnar Forssberg). Istället har han gått tillbaka till Cornelis och fördjupat sig i sångerna. Lyssnarens guide till Cornelis bär undertiteln Allt du inte visste om 216 sånger av Cornelis Vreeswijk.

Jag har själv skrivit en liknande bok (Hej bröder – lyssna nu till min historia!), där jag resonerar och filosoferar kring en handfull särskilt intressanta sånger. Är min bok marginalanteckningar så gör Gustafson anspråk på att vara standardverket: samtliga av de sånger som Cornelis både skrev och sjöng in själv får ett eget kapitel. Ska jag vara krass och blotta en ful smula bitterhet så kunde Gustafson, om han nu vill vara fullständig, ha kryddat sin gedigna faktainsamling med att läsa min bok.

Så. Nu har jag sagt det.

Det är lätt att som konkurrent snarare leta fel och sprickor än se alla förtjänster (”Ha! Vet du inte vem Gagga i sångtiteln ”En visa till Gagga” är? Det är ju skådespelerskan Kristina Kamnerts smeknamn, henne träffade Cornelis när han spelade på Malmö stadsteater i sextiotalets slut!”). Det är också dumt och orättvist.

Gustafsons bok pryder förstås sin plats i varje hylla. Är man lite intresserad av Cornelis Vreeswijk är det förstås ett plus. Och om den tid han rörde sig i. Gustafson förklarar de världar som sångerna utgör skärvor av, förtydligar rottrådarna till Ferlin och Taube och blues och Brassens, gör snabba skisser av gruvstrejken 1969, almstriden 1971 och kärnkraftsomröstningen 1980, har läst Sandemoses Varulven – som Cornelis byggde ett helt dubbelalbum kring – med lupp.

Ändå finns det ett problem i formatet. Varje sång kräver sin text. Bagateller ges utrymme på bekostnad av sånger som kan fylla en avhandling. Annat blir lätt repetitivt. Också urvalsprincipen – att bara ta med texter Cornelis själv skrivit – har brister när det gäller ett intertextuellt läskpapper som Cornelis Vreeswijk, som la andras ord i sin egen mun som om de alltid legat där: Taube-covern ”Sjuttonde balladen” eller Edvard Persson-insjungningen ”Fattig trubadur” har trots allt mer att säga om Cornelis storhet än oinspirerade fyllvisor som ”Till visans vänner”.

Gustafson är en källkritisk historieskrivare och döljer inte riktigt sin irritation över hur Oscar Hedlund gjorde skrönor till sanning i sin biografi Scener ur en äventyrares liv eller hur Rolf Fridholm troligen ljög ihop boken Polarn Cornelis. Försiktigheten i alla påståenden gör förstås Gustafsons framställning tillförlitlig, men ibland lite torrbollig. Skriver man populärlitteraturhistoria måste man få gissa lite, skarva lite, spekulera lite. En visa har aldrig nåt faktiskt facit.

Nu låter jag kritisk i alla fall. Det är jag inte. Inte mer än vad som är hälsosamt. Nörden i mig går naturligtvis igång på alla exakta datumangivelser, på kartläggningen och på pusslandet. Stenar lyfts och vänds i sökandet efter den verklige Fredrik Åkare eller Ann-Katarin. Jag får en massa – i runda slängar 216 stycken – impulser att gå tillbaka till sånger jag spelat sönder och sånger jag inte ens kan erinra mig. Och jag slås än en gång av den massiva tyngden i Cornelis Vreeswijks produktion.

Bäst är Gustafson när han är kritisk, när han understryker vilken umbärlig JJ Cale-tolkning ”Lill-Klas elektriska bas” är eller beskriver sången ”Till Sara Lidman” som ”så vag att ingen behövde känna sig träffad”. Näst bäst är han när han ger sig på kamikazeuppdraget att fånga in den märkligt mångfacetterade människan Cornelis. Då blir Gustafson lika motsägelsefull som objektet för hans intresse. Det skapar spänning. Det skapar liv. Det hindrar boken från att bli en bruksanvisning eller en skrift bara för oss invigda.

Som tur är händer det ofta. Det går inte gärna att leta sig fram till konstnären Vreeswijk utan att runda människan Cornelis.

Visterviksfestivalen.

Av Kalle Lind

den 2013-08-05

i blogg

I somras rök ännu en oskuld. Jag var på Västerviksfestivalen. Som Cornelis-fan var det kanske inte i klass med att besöka Kabastenen, men väl som att se berget Hira där Muhammed mottog sina uppenbarelser. Här framträdde Den Store tio gånger mellan 1967 och 1985, här hade han ett hem och en publik även när han var utan fast adress och inte sålde några plattor.

Och nog hörde man hans namn nämnas. I vimlet backstage passerade jag Finn Zetterholm och hörde honom säga ”Det där gjorde ju Cornelis på sextiotalet”. Jag har tyvärr ingen aning om vad som åsyftades men spekulerar gärna (söp?/spelade in plattor?/skiljde sig?/köpte en husbåt?/gick upp trettiofem kilo på ett år?/åt middag med min mor på Stadt i Eslöv?).

Jag var där som konferencier, ditbjuden av min gamle idol och nye vän Johan Johansson a.k.a. Punk-Farfar. Vi påade en minst sagt brokig blandning artister: Lisen Elwin (syster till Cissi, dotter till Göran), Östen me’ resten, Tommy Nilsson, Lars Demian & David Tallroth, Stefan Andersson och Lill-Babs med Benneth Fagerlund. Samtliga fick stående ovationer och extranummer. Västervikspubliken är öppensinnad.

Det som en gång startade som ett hem för sextiotalets traubadurgeneration – å ena sidan Fred och Cornelis och deras skäggiga kollegor, å andra sidan Hootenanny singers mer hårfagra skönsjungargarde – har med tiden blivit en arena för alla möjliga människor som sjunger musik på svenska. Eller engelska. Till gitarr. Eller piano. Eller till helt band.

Varje år sedan 1966 har festivalen arrangerats i Stegeholms slottsruin ett stenkast från småstadens centrum. Från 1968 till 2012 hette ”visführern” (Cornelis uttryck) Hansi Schwarz. Från början en av hootenannysångarna, sedermera en allmän fixare och ordnare i musikbranschen. I vintras dog han. Backstage fanns ett stort idolfoto av Hansi med ett glas vin, som jag gissar att många i hans stall skålade med under kvällen. På scen framfördes ett medley med Hansis favoritlåtar. Ingen sa någonsin Hansis efternamn. I Västervik behövs det inte.

Det finns människor som jobbat på festivalen varje år. Det finns människor som sprungit där som barn och nu drar sladd. Det finns en hel bunt folk som varje år troget följde med Hansi från hans civila hem i Lund till uppväxtorten Västervik för att förverkliga hans visioner. Jag har aldrig varit på en festival med så många volontärer. Man behövde inte ens hälla upp sin öl själv

Sid Jansson dök förstås upp, en gång nån sorts manager åt Cornelis och allmän visförkunnare. Jag ställde några frågor om Zorns gamla hatt, som Sid en gång fick i gåva mot att han hade den på sig tills den föll isär. Sen satt jag som ett otäckt tindrande barn och lyssnade på hur Cornelis tvingat Sid att göra bankärenden – i en tid när sådana gjordes med vördnad och respekt – iförd trashankshatt. När man härmar Cornelis stryker man sig för övrigt alltid över nästippen med fingrarna.

Jag besökte bara festivalen på fredagskvällen och missade därför Hootenannys återförening på lördagen, då Björn Ulveaus för första gången på decennier sjöng stämmor med Tonny Roth, som en hyllning till en gammal medlem. Jag såg däremot Kjell Höglund göra ett sällsynt och sällsamt scenframträdande.

Det visade sig att Höglund – landets mest egensinnige gitarrpoet, tänkaren och fnularen, som skrivit visor om sin egen begravning, torftigheten i att onanera till porr, mänsklighetens häxprocessande genom historien och nattliga episoder med alkemisten Karl Marx – var i byn på semester. Johansson, som burit Höglunds karriär under perioder när Höglund själv visat den ett förstrött intresse, sändes ut att fiska upp honom. Med hot och lämpor baxades han upp på scen.

Så satt han där. Stå kunde han inte. Johansson kompade. Spela kunde han inte. Texten i notställ framför sig. Texten kunde han inte. Men han kunde sjunga. När inte rösten sprack. Vackert var det. Genesarets sjö, en märklig text om ett ögonblicks harmoni i en förgänglig värld:

Jag ska stilla alla stormar i min själ

Bara dyningar ska gunga i godan ro

I mitt sinne ska orkanerna dö

Vackert väder på Genesarets sjö

Det var inte en människa som kom fram till Johansson backstage. Inte två. Bara när jag råkade stå bredvid var det ett tiotal. Det pratades om gåshud. Om ståpäls. Om en upplevelse så rar och skör att rösten stockade sig när den återberättades. Västervik är alldeles uppenbart ett hem för de udda, de egna, de som egentligen inte har några hem.

Och för er som undrar: Tommy Nilsson var snabb med att avvika efter spelning. Och Lill-Babs dök upp med rejäl marginal efteråt.

Och för er som undrar ännu mer: Östen me’ resten-Östen har en schamansol tatuerad på magen. Han är nämligen, enligt egen utsago, ”lite trollgubbe”.

Notera för övrigt vem som är artisten.

Var är Rolf?

Av Kalle Lind

den 2013-05-13

i blogg

I Cornelis Vreeswijk-sektionen i mitt bibliotek finns det en författare som svävar lite för sig själv. Jag tänker då inte på mig själv; min Cornelisbok förhåller sig till tidigare skrivna verk som fågeln som plockar löss från krokodilen. En som verkar ha haft ett alldeles eget förhållande till Cornelis, svävande i en Cornelissatellit, verkande i ett parallellt Cornelisuniversum, var Göteborgsförfattaren Rolf Fridholm (1936-2010).

Fridholm har skrivit inte mindre än två böcker om sin vänskap med Cees: Polaren Cornelis (1989) och Medborgare! En vänbok om Cornelis (1996). Vid närmare betraktelse visar sig ansträngningen inte ha varit så ohygglig: innehållet i böckerna är detsamma, bara pärmar, titlar och i någon mån ordning skiljer sig.

Böckerna rymmer en handfull minnesbilder och fragment från samtal, Fridholms egna aforismer med mer eller mindre Cornelisanknytning, citat från Cornelislåtar och något enstaka brev med omisskännlig vreeswijksk handstil. Till formen påminner boken om trubadurkollegan Bengt Sändhs Cornelis i mitt minne (2007) – samma anspråkslöshet, samma vemod, samma kollageteknik.

Men – Fridholm finns bara i Fridholms egna böcker. Sändh ingick i den alls icke alkoholfientliga trubadurhopen som rörde sig i Cornelis kölvatten; han själv eller nära kollegor som Ewert Ljusberg, Sid Jansson och Finn Zetterholm finns intervjuade i standardverk som Oscar Hedlunds bok Cornelis – scener ur en äventyrares liv (2000), Klas Gustafsons Ett bluesliv (2006) eller Tom Alandhs tevedokumentär Cornelis (1997). Ingen utom Fridholm har frågat Fridholm nåt.

Vilket är lite anmärkningsvärt. Enligt Fridholm var det han – i egenskap av medlem i Sveriges Författarförbund – som skrev intyget när Cornelis skulle ansöka om svenskt medborgarskap och språkintyg fordrades. Jag har hört anekdoten berättas ett otal gånger – oftast med den ironiska knorren att Cornelis aldrig fick applicera favorituttrycket ”medborgare” på sig själv – men bara en gång med Fridholm i rollen som den som skrev under på att herr Vreeswijk tillskansat sig tillräckligt av svenska språket för att kunna göra sig förstådd muntligen och skriftligen.

Fridholms berättelser är också påfallande avfolkade från dem som dyker upp i andras stories: fruar, musikanter, polare. Det kan bero på att Fridholms plattform var Göteborg och de historier han berättar oftast utspelar sig där, när Cornelis var på turné eller gästspel. Men det finns också nåt lätt ängsligt över godkännande-citatet på en av bokens försättssidor:

En som jag vet stod Cornelis mycket nära var hans Polare Rolf Fridholm. Därför är det okej med denna bok – tycker Jack Vreeswijk.

Ingenstans, inte i någon av den ökande samlingen biografier, finns Rolf Fridholm heller citerad – med ett noterbart undantag: Myggans nöjeslexikon. Där, under uppslagsordet Vreeswijk, Cornelis, hittar man hans rörande redogörelse för en kväll med vår störste holländare, dennes trubadurkollega Carl-Lennart Westrell (inte heller det ett namn som återkommer i biografierna) och en ”klanglåda”:

Klockan var halv två på natten och vi satt intill en papperspelle i Gubberoparken och sjöng den nya visan. Vi drack öl och åt smörgåsar. Cornelis sjöng. Hans stämade hade tydligen sipprat in mellan fönsterspringorna för här och var slogs fönstren upp runt parken. Snart såg där ut som en julkalender med luckorna på vid gavel.

Och Cornelis han sjöng.

Sen hände något som man väl endast får uppleva en gång i detta jordeliv. Folk kom ut i den varma ljuvligt sköna augustinatten och satte sig som skuggor på gräsmattan. Dom satt där halvnakna eller i sina nattsärkar eller pyjamasar. Fler och fler kom. Och Cornelis han sjöng.

En otrolig syn. Folk som fått sin nattsömn störd – applåderade. Saliga av förtjusning. Och bad honom fortsätta. Det var som ett väckelsemöte där helt plötsligt Jesus själv ramlat ner utanför deras fönster. Många av åhörarna hade Cornelisskivor i händerna som dom tagit med ut i förhoppning att få dem signerade.

Det hela var så fantastiskt att jag började tvivla på om detta verkligen var Sverige.

Efter ett par timmars förtrollning fick vi erfara att det var det.

Två polisbilar kör upp och vill veta vad som pågår.

Då tröttnar Vreeswijk.

Fast aldrig har jag hört några snutar bli så totalt utbuade.

Jag frågade en bekant om Fridholm en gång. Bekanten, som själv hade en del att göra med herr C både privat och professionellt, såg irriterad ut och skakade på huvudet. ”Äh, han är mytoman”, fick jag veta. Jag spetsade naturligtvis öronen och frågade efter belägg. ”Den där historien om hur han satt och lirade i Gubberoparken har aldrig hänt! Cornelis lirade aldrig nånsin gratis!”

Så att ingen missar: den handlar om Che Guevara!

Av Kalle Lind

den 2013-05-03

i blogg

För längesen skrev jag en bloggpost om personkultsballaden, en påfallande rik genre inom den politiska proggen. Jag nämnde då Victor Jara, Joe Hill, Ho Chi Minh, Mao Zedong och Josef Stalin bland dem som apostroferats i allvarliga sånger med många naturmetaforer, och gjorde noteringen att Che Guevara påfallande sällan besjungits.

Det påståendet har jag fått äta upp. Givetvis besjöngs – och besjungs – Che av de revolutionsromantiska. Han är ju en tacksam ikon med sitt hipsterskägg och sitt lättrimmade smeknamn, dessutom är han lätt att känna igen från armbandsur och t-shirtar.Danska Röde Mor gjorde till exempel den dramatiska visan med det mycket träffande namnet ”Che Guevara”. Texten har pedagogiska ambitioner: när visan är slut ska ingen kunna gå därifrån utan att ha hört namnet Che Guevara (tack Mikael Borg för tips).

Röde Mor var dansk proggs epicentrum, inte bara bandet Röde Mor rockcirkus utan också bildkollektivet Röde Mor grafikgruppe. I cirkusen ingick bland annat Henrik Strube, som deltog i svenska ANC-galan eftersom han förmodligen kände Mikael Wiehe, och i bildgruppen Dea Trier Mörch, vars träsnitt omedelbart slungar mig tillbaka till en tid i Polarn & Pyret och snickarbyxor. Bokomslag, affischer, flygblad – överallt i det sena sjuttiotalets Lund syntes Dea Trier Mörchs karakteristiska knivdrag.

Det fanns fler Trier i gruppen: Jacob, Troels och Lars. Särskilt gitarristen Lars, som inte ska förväxlas med en neurotisk regissörsnamne med tillagt adelsprefix, spelade flitigt med Cornelis under dennes sejourer i Köpenhamn.

Men om vi lägger danskarna åt sidan, så finns det förstås en betydligt större Che-hit, skapad som sig bör av de tacksamma kubanerna och spridd över världen via västerlänningar som visste kubanernas bästa. ”Hasta Siempre” har odödliggjorts av gamla kämpar som Joan Baez, Wolf Biermann, Buena Vista social club, tusen sinom tusen pårökta studenter på efterfest på Smålands nation och i synnerhet Sven Wollter. Wollter sjöng in den på platta så sent som 2009 (?). Texten har enstaka drag av pekoral:

I vinden hör jag dig svara:

”Jag är här och ska förbliva!”

Din kärlek kan ingen fördriva

Comandante Che Guevara

Och Cornelis ”A Cuba” – i original av Victor Jara – nämnde jag faktiskt redan i den ovan omnämnda bloggposten. Che besjöngs alltså av Victor Jara, som i sin tur besjungits av Cornelis och Mikael Wiehe. Det enda rimliga är förstås att Che Guevara, den dagen han stiger upp ur graven, skriver en hyllningslåt till Mikael Wiehe med många tvärflöjter i.

Brev från parallellkolonin.

Av Kalle Lind

den 2013-04-23

i blogg

Vi Cornelisafficiniados talar ofta tyst om ”Hönan Agda” och ”Brev från kolonien”. Inte desto mindre säger de en del om den hantverksskicklighet Cornelis Vreeswijk på väldigt kort tid arbetade sig till. ”Hönan Agda” lär ha snickrats ihop under ett wc-besök efter att någon medmusikant berättat snuskisen om den nakna hönan i turnébussen, och ”Brev från kolonien” påstod han själv att han totat ihop på ”mindre än en halvtimme” i Socialinstitutets källare, där han fortfarande studerade i sextiotalets begynnelse.

Då ska vi komma ihåg att kolonivisan är en översättning. Originalet är amerikanskt: ”Hello Muddah, hello Faddah” gjordes av komikern och programledaren Allan Sherman. Melodin är för övrigt operakompositören Amilcare Ponchiellis.

Att Cornelis gärna tog sig friheter med sina översättningar blir tydligt inte bara när man läser Shermans originaltext, utan också den svenska översättning som bonnjazzsångaren Hasse Burman lanserade nästan samtidigt med Cornelis:

SHERMAN:

Hello Muddah, hello Faddah!

Here I am at Camp Grenada

Camp is very entertaining

and they say we’ll have some fun if it stops raining

BURMAN:

Hallå pappa, hallå mamma!

Tack för brevet – det kom fram ja

Här på lägret slår vi knutar

Det blir säkert mera kul när regnet slutar

SHERMAN:

Now I don’t want this should scare ya

But my bunkmate has malaria

You remember Jeffrey Hardy?

They’re about to organize a searching party

BURMAN:

Jag vill inte skrämma opp mor

men min kompis tycks ha koppor

Och en han smet han från vår allsång

så nu så måste alla ut på skallgång

SHERMAN:

All the counselors hate the waiters

And the lake has alligators

And the head coach wants no sissies

So he reads to us from something called ”Ulysses”

BURMAN:

Jag blev biten utav knotten

borti kärret utan botten

Och sånt som serier ledarn hatar

Han läser högt ur nåt som heter ”Fritjofs saga”

SHERMAN:

Wait a minute, it stopped hailing!

Guys are swimming, guys are sailing,

playing baseball, gee that’s better!

Muddah, Fadduh, please disregard this letter!

BURMAN:

Nä vad nurå? Regnet slutar!

Alla grabbar ut och kutar

Och jag har lovat spöa Östen

Hej så länge, skriver snart, vi ses till hösten

Texten som Hasse Burman sjunger och som den flitige textleverantören Björn Lindroth skrev ligger tätt intill originalet. Cornelis gjorde istället precis vad han ville med upplägget. I princip behöll han ju bara brevformen, koloni/lägertemat och de djärva rimmen (Cornelis rimmar ”kolonien” på ”i en … stor barack” och ”tog hand” på ”skogsbrand”).

Shermans/Burmans pojke är naivt troskyldig och beklagar sig över tillvaron för att få bli hemskickad. Cornelis pojke är ligist: ”När man äter dem blir man en jättekul typ”, ”Jag har spelat bort vartenda dugg på tärning”, ”Nu ska vi ut och bränna grannbaracken”.

Sherman/Burman rör sig i en realistisk lägermiljö. Cornelis blåser upp proportionerna: Tage har en fickkniv i magen, lägerungarna gör sitt eget brännvin, killen i överslafen är sängvätare.

Hasse Burman-låten hittade jag via en av mina informanter, Jan-Erik Nilsson. Den är från 1965. Cornelis insjungning av ”Brev från kolonien” kom också på platta 1965. Uppenbarligen kunde de leva sida vid sida då.

I ett parallellt universum hade Burman fått den stora hiten. Han hade rentav fått vad Cornelis fick: en evergreen, en låt som sjungs och roar femtio år senare. Nu blev det istället en av Cornelis Vreeswijks stora succéer – och en av de låtar han själv och vi geeks haft störst problem med.

Ordet var orättvisa, sa Bill. Ord och inga orättvisor, sa Bull.