Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: bortglömda tanter

Efter balen.

Min favorit bland gamla skillingtryck är antagligen ”Efter balen”. Den har vad jag anser att ett ett riktigt klämmigt musikpekoral bör ha: valstakt, nödrim och en övertydlig moralismmoral.

Den enda gång jag stött på den är på Maritza Horns Jämmer och elände (1978), där den trängs med mer välbekanta sorgesånger: ”Lasarettsvisan” (där jag särskilt uppskattar versen ”Läkarn svarar ej den lilla / men strök sakta hennes hår / och med tårar i sitt öga / vänder han sig om och går”) och ”Lejonbruden” (som väl inspirerar Muminpappan till det stora lejondramat i Farlig midsommar?)

(Inom parentes: Maritza Horn hör till de där fascinerande marginalfigurerna i den svenska kulturvärlden, en sån som uppmärksammas ungefär vart tionde år.

  • 1978: skillingtryckskivan Jämmer och elände, producerad av Marie Bergman för Anders Burmans Metronome-etikett.
  • 1988: singeln ”Lyssna till ditt hjärta”, x antal veckor på Svensktoppen.
  • 2000: samlingsplattan ”Guldkorn”, samlande skillingtrycks-lp:n och ”Lyssna till ditt hjärta”-singeln.
  • 2008: dottern Melissa Horn lp-debuterar och gör en duett med Lars Winnerbäck.)

”Efter balen” tar upp samma problematik som bokstaven N i Lennart Hellsings ABC-bok (”Nippertippan Tippsi Vips / Hon är lite happ som hipps / Byk och bak det vill hon slippa / Hon vill trippa på en hippa / Pudra sig med pudervippa”): unga damer som ägnar sig åt flärd istället för hem. Hellsing undviker det värsta moraliserandet och konstaterar bara faktum; den okände författaren bakom ”Efter balen” gör tvärtom moraliserandet till en dygd.

Visan skildrar koncist huru illa det kan gå när en ung dam går på bal och låter sig uppvaktas av kavaljerer, obekymrad om morgondagen, fast att lillen ligger hemma och är sjuk: lillen dör.

So it goes.

Jag vet inte vilken vers jag uppskattar mest. Kanske är det den stämningssättande andra versen, där samtliga dramats premisser radas upp och Det Stora Hotet antyds, liksom Skälet Att Det Stora Hotet Verkställs (= flickans oansvariga slampighet):

Men hon går ändå på balen
fast lillen är sjuk i kväll,
man hör där nere i salen
hon är så nöjd och säll

Vad bryr hon sig om hemmet?
Blott hyllning av herrar hon får
Hon är berömd, lillen är glömd
medan valsen går

Eller så är det kanske den fjärde versen, där handlingen får sin logiska och oundvikliga peripeti. När det ytliga och syndiga spelet mellan den unga flickan och de liderliga kavaljererna har försvunnit så visar det sig att det som verkligen är viktigt för en ung kvinna (= hemmet och moderskapet) har glidit henne ur händerna en gång för alla. Och ingen annan än hon själv står att klandra.

Snart äro fröjderna flydda
Vännerna skiljs från varann
Hustrun i dörrn till sin hydda
möts av sin gråtande man

Men ej ett ord han säger
Pekar på vaggan blott
Allt är förött – lillen har dött
medan valsen gått

Ja, och så slutar det som det gör för kvinnor som försöker leva utanför det staket som samhället har satt upp för deras egen skull: hon blir galen (jfr fröken Julie).

Med vidöppna ögon hon stirrar
på vaggan där lillen är
Hon vansinnigt skrattar och springer
Lillen som varit så kär!

All livets lycka försvunnit
blott för en enda natt
Och till sist lillen hon mist
medan valsen gått

Texten är troligen från artonhundratalet men ständigt aktuell. Tag lärdom av detta flickor: håll på er. Och ta hand om era barn. Och inse att det är ni och inte era karlar som bör stå vid deras dödsbädd. Och sluta slampa er på dansgolven.

En gubbkantad påskhelg 3: Lena Maria Gårdenäs.

(”Gubbar” används här med den mindre etablerade betydelsen ”folk som var lite mer i ropet Förr än vad de är Nu” och är alltså inte könsbestämt.)

Dymmelonsdagen tillbringade jag delvis i Lund, där ett pilotprogram spelades in efter brittisk förlaga. Olika intelligenta och verbala människor samt jag satt och diskuterade obskyra men fascinerande fakta. Jag kände mig som en enkel påg från landet, trots att jag i själva verket är en enkel påg från småstan, i sällskap med På spåret-deltagare och Parlamentet-ledamöter.

Min nervositet släppte dock en smula när vi satt backstage och mitt öra plötsligt nåddes av en diskussion jag kunde relatera till. Ämnet var ”vad i helsicke gör Staffan Ling nuförtiden?” Likt en magnet till en grupp journalistutbildade järnfilsspån drogs jag in i samtalet, kompletterade det med Stadskampen och den bortglömda thrillerkomedin Guld som Ling gjorde nån gång på åttiotalet (starring Svante Grundberg och Björn Wallde).

Diskussionen togs snart till än mer avancerade nivåer när Anna Charlotta Gunnarsson kastade in brandfacklan ”och vad gör förresten Lena Maria Gårdenäs nuförtiden?” Vi stod alla svarslösa.

Jag minns själv Gårdenäs framför allt för Repmånad, där hon var den hittills enda någorlunda jämnåriga dam Lasse Åberg får i slutet. Tidigt åttiotal hade hon egen TV-show – lite halvfinurligt döpt till ”Lena Maria Gårdenäs show” – och hade innan dess även en fullt fungerande musikkarriär.

Men vad hände sen då, satt vi tillsammans och undrade. Inga svar gavs och vi trillade väl så småningom in på nåt viktigare (”Vad hette Julius sidekick i Discotaket?”).

Döm därför om min förvåning när jag några kvällar senare tittar på Timmy Lamm med mina söner. Timmy Lamm, för er som undrar, är en spinoff på Fåret Shaun, båda två från samma leranimationsfabrik – Aardman – som gav oss Wallace & Gromit. Timmy Lamm är välgjorda och rätt fnissiga småfilmer om ett gäng lantdjur som går på dagis, och har ett soundtrack som är förhållandevis icke-enerverande:

Timmy – hej Timmy
är ett litet lamm som vill testa allt
Timmy – hej Timmy
Han kan ställa till det som ingen ann’
Timmy lämnar hemmet för att se sig omkring
När det gäller bus då är han bäst
Han leker med vänner så ofta han kan
och han trivs och tycker livet är en fest!

Medan barnen såg på filmen tittade jag på själva dvd-fodralet. Jag har alltid varit mer intresserad av extramaterialet. Vem visade sig alltså ha skrivit den svenska texten till Timmy-jingeln? Vem visade sig vara kvinnan bakom raden ”när det gäller bus då är han bäst”? Jo – allas (eller de flestas (eller en dels))) våran Lena Maria! En googling visar att filmdubbning mycket riktigt varit hennes inkomstkälla under den senaste räckan av år. Så nu vet vi det.

Det är kanske inget scoop i Watergateklass. Men det är ett litet litet oansenligt faktum som gör min värld något tydligare och mer lätthanterlig.

Äntligen i min ägo!

blogg timanders roman
Som jag har väntat! Och som världen har väntat på att få veta!

Delikateshöökarn.

Är på väg att avsluta Anette Kullenbergs märkliga bok om den likaledes märkliga journalistlegenden Marianne Höök (för dagens unga kanske mest känd från Karl Gerhard-kupletten ”Katt bland hermelinerna”: ”herr von Platen och von Ahlgren/ har näsa för naftalinerna/ De vädrar furstinnor som tax framför gryt/ För i VJ kommer inte en katt in bland hermelinerna/ De motar fru Höök ut med paraplyt”).

Det är fascinerande att läsa om en människa som så tydligt offrade allt – sin psykiska hälsa, sina barn, till och med sitt liv – för att fly sitt skamliga förflutna och skaffa sej en position i offentligheten.

Hööks makar beskriver på nåt vis hennes livsresa: en anonym fänrik, Torgny Wickman (mannen bakom filmiska milstolpar som Den ståndaktige kyrkoherden och Skräcken har 1000 ögon) och en svensk diplomat i shahens Iran.

På sextiotalet hade hon en plats på parnassen: Vecko-Journalens, Svenskans och så småningom Aftonbladets mest profilerade skribent, lika känd för sin exakta pennföring som för sina välskurna NK-kreationer.

På tjugohundratalet är hon bortglömd. Kullenberg gör vad hon kan för att blåsa liv i en gammal vän och kollega. Förutom biografin Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet har nu antologin Får man vara lite tilltalande i det här samhället? lämnat tryckpressarna.

I väntan på den bläddrar jag fram till ett gammalt klipp i min Hasseåtage-scrapbook (daterad 1987, då jag f.ö. var tolv år gammal). Marianne Höök intervjuar Hasseåtage i Svenska dagbladet på julafton 1966. Tre av samtidens just då hetaste namn träffas i en stuga på Söder och den snyggaste av dem rapporterar efteråt:

Hasse: Bad man honom posta ett brev skulle han kanske vika en svala av det eller glömma det på kylaren till Dan Axel Broströms Rolls Royce som råkade bromsa för rött ljus när Hasse gick över gatan och sen skulle det ta sju poliser och en Keystone-jakt att återfinna det. Det är Hasse som pratar, muttrar, mumlar, bubblar, fablar, drar stories. Infallen spricker hela tiden ut som knoppar. Plötsligt säger han utan sammanhang i övrigt:

– Och var vid försvinnandet iklädd vermillonfärgade underkläder med inskriften Minne från Mora.

Man kan ju inte annat än hålla med.

Han har en sällsynt poetisk kvalitet. Hans vänlighet är utan gräns. Han är en hopplös optimist och har en sant oskyldig Blåbärsskogsattityd i en ond värld. Människor blir snälla av honom. Han borde ha blåklockor i mustaschen. Man älskar honom handlöst.

Vore jag en fluga i en tidsmaskin skulle jag satt mej i just den församlingen just den där decemberkvällen för 42 år sen.

Sida 2 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén