Rävsaxen var den första Kennet Ahl-signerade produkten utan Lasse Strömstedts inblandning. Där de två första romanerna, Grundbulten (74) och Lyftet (77) och filmen Lyftet (78), kretsat helt och hållet kring de kriminellas värld – småbus och storfräsare, fångar och plitar, torskar och råttor – flyttade den nya konstellationen Christer Dahl-Bodil Mårtensson-Anders Lönnbro perspektivet. Till skillnad från Lasse Strömstedt hade de inte spenderat sin ungdom på Långholmen och i diverse geggarkvartar.
Rävsaxen bör nog rubriceras som satir. Den vilar på en jargong präglad av understatements och cyniskt lågmälda konstateranden, bitvis tröttsam, men ändå att föredra framför de mer propagandistiska styckena. Storyn minns jag knappt, det var ett par veckor sen jag läste ut den, men jag tror inte att den var det viktiga. I fonden står i alla fall det sadistiska mordet på en man som gjort sig en förmögenhet på att lägga ner fabriker.
Till formen är det en polisroman. Där de två första – klassiska – Kennet Ahl-romanerna tog fångarnas sympati eller åtminstone gjorde dem mänskliga och begripliga, ställer den här romanen sig kritisk till både offer och förövare. Anledningen är förstås att de alla är kapitalister.
Utredaren däremot, snuten, är förvånansvärt nog en hjälte. Detta trots att han är snut. Och sosse. Och kommunisthatare, efter att ha lyssnat till sin fars och brors testuggande under uppväxten. Detta är förvånansvärt för att det nya Kennet Ahl-gänget var insyltade i kfml(r), ett parti som gjorde sig kända för mycket men inte för sina nyanser. Och allra minst för sin kärlek till sossarna, ”socialfascisterna”. Eller till poliserna, ”kapitalistlakejerna”.
Att hela romanen är en misstroendeförklaring mot den socialfascistiska välfärdsstaten kan exemplifieras med en replik som en stolt cyniker till beg. bilhandlare riktar mot mordutredaren:
– Hur många mord har ni om året? När tusentals människor mördas i cancer bara för att livsmedelsproducenterna vill tjäna sina stålar. Och besprutningarna. Och bilarna. Där finns dom verkliga mördarna, tänk på den saken till nästa gång.
Kan man koderna så märker man här och där av kfml(r)-anknytningen, inte så mycket i världsåskådningen i stort, för den delade de väl med hela avgrundsvänstern, som för några subtila nålstick mot det SKP som partiet en gång brutit sig loss från. Den mördades förtrogne förklarar för utredaren att den mördade planerade ett fascistiskt maktövertagande och dessutom bekostade annonskampanjer mot narkotika:
– Sista gången vi träffades så talade han entusiastiskt om hur han förutsåg hur han och SKP om några år skulle kunna samarbeta om ett svensknationellt, i grunden fascistiskt program, och du vet ju hur Jan Myrdal är när det gäller knark.
(Myrdal stod, som bekant, SKP nära. Och ansågs tydligen vara fascist av dem som ansåg sig stå till vänster om honom.)
Annars slungas släggan lite hit och dit mot samtidens politiska korruption. För att lägga ribban kastas vi redan i första kapitlet in i en burlesk begravning av den mördade kapitalisten, där statsminister Fälldin äntrar talarstolen:
Nyss hade han stått och hänvisat till sin heder och sanningsenlighet i riksdagen och hela tiden tänkt på kärnkraftverk. Nu stod han här och hänvisade till en död mans heder och sanningsenlighet och tänkte hela tiden på kärnkraftverk och minderåriga prostituerade. Var det då att undra på att det rörde sig ännu långsammare än vanligt i huvudet och att han t.o.m. själv hade svårt att få något sammanhang i vad han sa:
– Öh … samhället är skyldigt … öh förlåt oskyldigt … öh skyldigt att försvara sitt … öh förtroendekapital … öh när huliganer … öh förlåt hullisar … öh huliganer ifrågasätter vår … öh värdegemenskap … öh förlåt värdelöshet … öh värdegemenskap.
Som litterärt verk har väl Rävsaxen med tiden tappat de flesta av sina kvaliteter, om där nånsin fanns några. Som tidsdokument, dels över tidens händelser men i synnerhet över den närmast undergångsromantiska pessimism som präglade viss vänster, är den oslagbar.
