Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: biografier

Dean, Klas och jag.

Två vitt skilda saker korsar sej oförhappandes i mina tankegångar: en gammal Billy Wilder-film med Dean Martin och Klas Östergrens roman Gentlemen. Jag blir först lite chockad, sen lite nyfiken och till sist besviken när jag inser att mina konklusioner snarast är en jaha…-upplevelse.

Jag tar dem ändå. Det här är min blogg och min tid.

I Kiss me, stupid spelar Dean Martin Las Vegas-sångaren Dino, inte bara vagt påminnande om utan direkt kalkerad på mediapersonan Dean Martin – a.k.a. Dino. Massor av referenser till den autentiske Dean Martin kastas ut: han ska göra film med Frank Sinatra, Sammy Davis Jr och Joey Bishop, han har sjungit in ”That´s amore” och hans skivomslag är identiska med den riktige Dean Martins.

Vad som gör detta intressant är att filmen a) är gjord så tidigt som 1964, och b) framställer Dean Martin som jävligt osympatisk. Han vill ogenerat ligga med horor och, i brist på dylika, med en annan mans fru. Han är arrogant mot en stackars landsortskompositör som vill visa sina melodier och han behandlar honom som en husa när denne erbjuder honom att sova i hans hem.

I en film från idag är detta inte särskilt uppseendeväckande. Cameos är praxis i filmer som Robert Altmans The Player, Elmore Leonard-filmatiseringarna Get shorty och Be cool, Seinfeld, Entourage, Curb your enthusiasm, Extras – och kanske allra mest i Hej rymden!, där Rico Rönnbäck från Varuhuset spelar Rico Rönnbäck från Varuhuset.

Men för mej har det länge framstått som ett s.k. postmodernt fenomen, ett slags lek med fiktion och verklighet som uppstod nånstans där åttital mötte nittital och som eskalerat sen dess.

Det slår mej när jag nu sitter med en bunte Billy Wilder-dvd:er som jag inte sett förut, att han måste ha varit en pionjär på området. Billy Wilder – inom tankestreck en av de mest innovativa regissörer världen haft, lika flyhänt exakt när han gjorde film noir (Kvinna utan samvete, Sunset boulevard) som screwballkomedi (I hetaste laget, Ungkarlslyan) – började redan på femtitalet balansera på den svärdstunna eggen mellan vår verklighet och den skapade.

Tydligast framstår det så tidigt som i Sunset boulevard (1950). Gloria Swanson – gammal stumfilmslegend – spelar gammal stumfilmslegend. Erich von Stroheim – gammal stumfilmsregissör – spelar hennes betjänt – som också är gammal stumfilmsregissör. Cecil B De Mille – gammal stumfilmsregissör – spelar Cecil B De Mille – gammal stumfilmsregissör.

Dikt och verklighet går in och ut ur varandra, korsrefererar och blinkar ironiskt till varann. Ett grepp som kändes nyskapande och gjorde en sprallig när Curb your enthusiasm drabbade en för några år sen.

För mej var det så fascinerande hur Larry David, skaparen av Seinfeld, spelade Larry David, skaparen av Seinfeld, och insisterade på att spela sej själv som så irriterande gnällig, självupptagen och snål. Han hade möjligheten att framställa sej själv som sympatisk. Han vägrade ta den. Och givetvis gick han till slut ut som vinnaren. Alla respekterar en ärlig man, även om vi kanske inte vill ha honom i vår trappuppgång.

I Kiss me, stupid får vi inledningsvis se den fiktive Dino i en typisk Dean Martin-show i Las Vegas, där han spränger in typiska Dean Martin-one liners i en typiskt smörig Dean Martin-låt. Strax därefter får vi se honom fly från några balettdansöser som han lovat att ligga med. Ett intryck jag inte riktigt kommer ifrån är att även den autentiske Dean Martin gärna föresatte sej att ligga med olika balettdansöser.

Och även om jag kanske har en funktion i hjärnan som säjer mej att allt är fiktion och att man ska betrakta allt kritiskt, så måste den riktige Dean Martin ha varit medveten om att the average Joe nog skulle se Dino-porträttet i filmen som ett dokument av människan Dean Martin.

Nu ska det påpekas att synen på balettdansöser som kåta nippertippor och synen på en riktig man som någon som gärna ligger med horor, är annorlunda i Malmö 2007 och Las Vegas 1964.

Men Dino är ofrånkomligen en slabbedabbe och en glidare i filmen. Med (bl.a) Billy Wilders hjälp byggde Dean Martin upp en offentlig myt om sej själv som fick gälla för sanning. Så kunde han i det privata vara en vanlig man som kanske inte drack gin oavbrutet och som kanske ibland t.o.m. låg med sin egen fru.

Men greppet att låta verkligheten strila in i det påhittade är oavlåtligt fascinerande. Det är i efterhand omöjligt att dekonstruera människan och myten Dino. Okej, jag kan kanske fastslå att den Dino jag ser på filmen är helt påhittad – men var finns då den riktige?

När man okulärbesiktigar fenomenet ser man snart att trådarna så klart går ännu längre tillbaka. Cervantes förekommer som sej själv i romanen Don Quijote från 1600-talet. Dante Alighieri spelar huvudrollen i sin egen Divina Commedia från 1300-talet. Intet nytt under solen.

Samtidigt är det ett grepp som funkar löjligt effektivt på mej. Det öppnar dörren till ytterligare ett dolt rum, gör på en gång det påhittade mer realistiskt och understryker det fiktionaliserade i det vi tror är verkligheten.

I romankonsten är greppet oöverträffat hos Klas Östergren. Gentlemen är Läsupplevelsen för en herrans massa unga män från sjuttitalet till nu, som alla har fångats av detaljrikedomen, vänskapsskildringen, konspirationerna, verklighetslagren och som efter romanen gått runt i den förvirrade tron att de alltid närt ett intresse för boxning, slipsknutar och gamla Söderorginal.

I Gentlemen spelar som bekant den unge författaren Klas Östergren huvudrollen (Gentlemen var hans fjärde roman, utgiven vid 25 års ålder). Han rör sej i ett högst igenkännbart Stockholm, diverse biografiska detaljer angående bostadsadresser är autentiska, nerslagen i svensk nutidshistoria (Hylands hörna, bebop-scenen, Gärdet-festivalen, sossarnas eftergiftspolitik) är tokigt välresearchad. Ändå är ju allt påhittat.

Men trots den vetskapen är man som läsare hela tiden på helspänn. Okej, man köper idén att allt är fiktion, men ingen rök utan eld och givetvis måste det finnas några stänk sanning bakom allt som sker och helt gripet ur luften kan ju ingenting vara.

I uppföljaren Gangsters 25 år senare fortsätter Östergren luras och förvirra. Där har verkligheten trängt ytterligare en bit in i handlingen, i och med att författaren Klas Östergren i boken har skrivit romanen Gentlemen. En bok han i sin nya bok delvis hävdar är sann, delvis osann. Men samtidigt är ju själva det hävdandet osant.

För visst stämmer det att han skrev den där boken, att hundratals läsare under åren kommenterat att han redan i fjärde meningen använder ordet ”lugubert” och att massor av människor förbryllat försökt reda ut vad som är sant och inte – saker som påstås i Gangsters.

Samtidigt påstår Klas Östergren i den senare romanen att även innehållet i den första romanen är sant – dock med den lilla detaljen att de två huvudpersonerna Leo och Henry Morgan i själva verket bara var en (Henry Morgan). I realiteten har givetvis ingen av dem funnits. Eller?

Nja, de har ju antagligen funnits som en skärva av en lirare där, ett fragment av en pajsare där. På samma sätt som alla romanfigurer, undantaget Tolkiens, funnits.

I Stephen Farran-Lees nyutkomna intervjubok Östergren om Östergren bekräftar Östergren ytterligare ett gäng biografiska detaljer angående boken: ja, han har hängt i dom där miljöerna, boxats och varit inblandad i ett projekt om att skriva en modern Röda rummet. Men ju mer man försöker rota fram en kärna av sanning, desto fler blir rökridåerna.

Exakt när kliver den autentiske Klas Östergren över tröskeln till fiktionen? Från början och samtidigt aldrig.

I intervjuerna använder Östergren begreppet ”svindlande epik”. Svindlande i dubbel bemärkelse: man får svindel och blir svindlad.

Jag kommer vidare att associera till dokumentärfilmaren Stefan Jarl, som aldrig har varit rädd för att styra den verklighet han vill visa upp. I Ett anständigt liv – min favorit bland feelbad-filmer, ett mästerverk i genren blod-spy-och-mänsklig-misär – ville han visa hur Skåning slog i sej en horsemacka på T-centralens toalett.

Eftersom de befann sej på Filmhuset och det naturligtvis var lättare att filma där, fick Skåning skjuta upp på deras toalett istället.

Poängen blir densamma: toaletter är en väldigt oglamourös miljö, fultjack är en väldigt torftig hobby, Skåning är och förblir en loser, samhället är lika skyldigt.

Det här är inga originella reflektioner. De är rentav tröttsamma. Dokusåpaboomen – som känns lika avlägsen idag som Falcon Crest – aktualiserade den och gav många frilanstyckare utrymme i spalterna. Men alla frågor dokusåporna väckte – vad är manipulerat och hur? Finns Adam Alsing på riktigt? Finns snubbar som Molle och Meral på riktigt? Har de så konstiga frisyrer och tossiga virkade muslimmössor på riktigt? – har funnits med så länge människor har berättat historier för varann.

Jag har aldrig förstått människor som vill ha fantasi. Sagan om ringen är kanske de tråkigaste böcker jag aldrig orkat läsa klart, inkluderat diverse av Statens offentliga utredningar. Tolkiens ambition att skriva nåt som inte är relaterbart är för mig fullkomligt obegriplig. Han kunde lika gärna skriva med hittepå-bokstäver på ett hittepå-språk. Tomtar, troll och vättar har väl rimligen inget att säga en modern människa?

Men det innebär heller inte att sanningen i sig är hela poängen – eller hela sanningen. För mig är filmen, litteraturen, fiktionen ett sätt att förhöja, koncentrera och förtydliga sanningen, samt ge den det underhållningsvärde den sällan har i praktiken.

Och där fyller onekligen herrar som Wilder och Östergren en funktion.

Och så genast lite mer om Tove Jansson.

En väldigt fascinerande upplysning får jag dock från Boel Westins Tove Jansson-bok (Tove Jansson. Ord, bild, liv, ett känt förlag drivet av känd familj som inte behöver mer uppmärksamhet just här).

I Trollkarlens hatt dyker som bekant Tofslan och Vifslan upp. De är små, Tofslan har en röd mössa och Vifslan en kappsäck. I kappsäcken ligger Kungsrubinen. De talar sitt eget språk, påminnande om smurfernas eller fikonspråket:

Tror du att vi får komsla in? undrade Tofslan.
Det berorslar på, sa Vifslan. Låt inte skrämsla dig om de är usla mot oss.


Tofslan och Vifslan, upplyser Westin mej om, är pseudonymer för Tove och Vivica. Vivica hette Bandler i efternamn, var i många år chef för Svenska teatern i Helsingfors och Stockholms stadsteater och en av svensk-Finlands kulturella giganter. Dessutom Tove Janssons älskarinna.

Tofslan och Vifslan talar sitt eget hemliga språk så att ingen annan ska kunna förstå dem. De bär på en röd rubin som är det enda dom håller kärt och som hela tiden är hotat: Kärleken.

En vackrare och mer oväntad bild av att leva med ett utanförskap och ett socialt stigma på fyrtiotalet, även i en så liberal kontext som ett konstnärstätt Helsingfors, är svår att föreställa sej. Så såg Tove Jansson sej och den hon älskade: som små rädda knytt, som bands vid varann av ett hemligt språk och en skatt som ständigt var i fara.

För övrigt var ”mymla” ett internt begrepp för ”nuppa” i Janssons konstnärskretsar. Mymlan är mycket riktigt mor till ett otal figurer, däribland Mymlans dotter (ingen högoddsare) och Lilla My.

Apropå Karl Gerhard. Och lite om Zarah Leander. Och en del om Tove Jansson.

Har egentligen inte tid att blogga eftersom jag läser Zarah Leanders memoarer (och ja – utlåtande kommer så fort jag sugit i mej rubbet). Måste bara citera ett pyttestycke som retar min nyfikenhet angående Karl Gerhards faiblesse för det otäcka könet.

Jag fascineras av antydningarna, blinkningarna, de diskreta signalerna och undertexterna. För en modern publik är det uppenbart vad Zarah syftar på i citatet (vi har ju också facit). En omodern publik – till exempel min farmor – antar jag att det passerar många meter över huvet. Också för att hon inte vill förstå.
Zarah skriver, med anlag för rökridåer:

Kvinnor älskade honom och män älskade honom – och han älskade dem alla tillbaka. Kanske hjärtat var engagerat när det handlade om kärlek, vad vet jag, för jag var aldrig med i de yttersta, innersta stunderna. Jag var inte hans kvinnotyp och han var inte den typ av män som jag skulle falla till sängs för. Vi hade ett långt och varmt förhållande, men det var alldeles oerotiskt, det var ett yrkesmänskligt innerligt samförstånd.

Jag har till och från i ett halvår kämpat med professor Boel Westins biografi över Tove Jansson. Att läsa Zarah bredvid Westin är som att äta laxkanapé bredvid ett stycke surt träkol.

Leander är självironisk, bitchig, utlämnande och hela tiden känner jag att det viktigaste står mellan raderna. Westin är detaljerad, underdånig, redogörande och så besatt av Tove Jansson att hon fått för sej att ALLT Jansson gjorde var spännande. Det var det så klart inte. Exakt vilka städer hon besökte på en utlandsresa 1970 är mej likgiltigt.

Och så klart svischar Westin bara förbi ett ytterst intressant påstående som anknyter till mitt pågående intresse för homos i ett ännu mer homofientligt samhälle: Jansson levde ju i många år som lesbisk med grafikern Tuulikki Pietilä. De hade ateljéer bredvid varann, byggde hus tillsammans längst ut i finska skärgården och reste hand i hand genom världen.

Samtidigt hade Tove Jansson ett ovanligt intimt förhållande till sin mamma, illustratören kallad Ham. De semestrade ihop genom livet, utbytte konstnärserfarenheter, sökte stöd hos varann i livets alla skeenden. Utom ett. Westin skriver om Tove, Ham och homosexualiteten:

Så rättar sig dottern (Tove) efter koden: att inte tala. Det kan hon varken med modern eller fadern. En respekt för integriteten, så tolkar Tove Hams tystnad, men det är en respekt till priset av ensamhet. Det var en stor sorg. Det fanns ingen uttrycklig värdering, inget öppet avståndstagande, men det fanns ingen gemenskap. [—] Den ´eleganta´ tystnaden blev heller aldrig helt bruten, inte ens sedan Tove träffat Tuulikki Pietilä, som blev hennes kärlek för livet.

Betänk då att denna Ham halva året bodde med dottern Tove och den inofficiella svärdottern Tuulikki i ett hus MED ETT RUM längst jävla ut i Pellinge skärgård! Hur elegant kan tystnad vara innan den blir parodisk? Hur mycket kunde Ham titta bort när dom andra två började vänslas?

Jag vill veta mer, men Westin är mer uppehållen vid Tove Janssons adresser under parisvistelser. Och visst, Tove Jansson ska så klart inte minnas främst som lotus, men visst vill man försöka förstå hur dialogen mellan de tre kvinnorna såg ut? Vad sa Ham när hon såg att Tuulikki steg upp ur Toves säng på morgonen efter att ha lagt sej i sin egen?

Så. Tillbaka till Zarah. Fast fan! Nu är det Mia och Klara. Och sen Studio 60. Och så börjar Myggan också (dessvärre inte nöjeslexikat utan Hammarssons & Wikings nya). Ååååh! När ska en hårt arbetande småbarnsfar ha tid att försjunka i gamla primadonnor?

Skelett ur garderoben.

I Robert Altmans långfilm M*A*S*H finns en sekvens där tandläkaren/ häradsbetäckaren inte fått upp den, och därför tror sig ha blivit bög, och därför ska ta livet av sig (varvid låten ”Suicide is painless” framförs för första, och enda rimliga, gången). Elliot Gould – Trapper John – berättar då en historia om en avelshingst som betäckt över 20 000 ston: det var först vid obduktionen man upptäckte att han var bög.

Tanken går dit när jag 2007 sitter och läser Jacob Dahlins samlade texter från radioprogrammet Galaxen, som han gjorde i P3 1980-1984. Det känns som om jag är med vid obduktionen då den dahlinska homosexualiteten upptäcks. Och det är en lite märklig upplevelse, eftersom det är så tossigt uppenbart för nutida ögon

Jacob Dahlin gjorde ju så småningom den glamourösa lördagsunderhållningen Jacobs stege (1985-1988), ett program fyllt av champagne, Magnus Uggla sjungande Karl Gerhard i drag, Diana Ross, Boy George, glamour, Donna Summer, svensk schlager, turkik schlager, kitsch, Alexander Bard i drag och så After Dark i typ varje program.

Idag är ju bögtemat uppenbart, då var det inte så. Åtminstone inte för Svenne Trähatt och Gittan Bingo. Absolut inte för oss som var tio-femton år vid tillfället.

Jag gissar att dagens tonåringar däremot skulle identifiera fenomenet, och knappast uppleva det som sensationellt. Där har vi mödosamt tagit oss framåt.

I sin moviebox-bok skriver Hammarsson & Wiking om Jacob Dahlin och den här uppenbara homosexualiteten, som fortfarande var så hemlig vid karlns död att dödsorsaken var en ”okänd sjukdom”. Deras tes är att ”homosexualitet på den här tiden var något så in i benmärgen tabubelagt och ´konstigt´ att det knappt äntrade folks medvetanden att TV-folk kunde vara lagda åt det hållet.”

I texterna från radioprogrammet Galaxen ger Jacob Dahlin Fassbinders Matrosen & stjärnan högsta betyg, bl.a. med motiveringen:

Men vad Fassbinder, med ett glirande flin, visar upp är egentligen bara en provkarta på all världens gayklichéer. Här är allt yta – poser – teater – i en tid som spänner från 30-tal till nutid. Från Brecht till Donna Summer. För denna dekadans finns på vilken gaysylta som helst mellan Köpenhamn och San Fransisco.

1984 var det rimligen inga andra än just bögar som kunde tolka gayklichéer och som över huvud taget stuckit in snoken på en gaysylta. 1984 borde det därför ha varit uppenbart för radiolyssnarna att killen som läspade dem i örat själv befann sig i gaykulturen. Det var det kanske också; Galaxen var ett toksmalt program som gick när vanliga heterosexuella arbetare gått och lagt sig på onsdagarna.

Men Jacobs stege gjorde karln rikskänd i ett tidevarv när allt som gick på teve sågs av alla levande varelser. Hans catchphrase ”Skål tammefan!” var lika citerat på skolgårdarna som Sven Melanders ”possenten Helge”. Lika obegripligt för en tolvåring, lika intrummat i medvetandet – lika etablerat.

Dahlin var en bred och allmän kändis. Det gick inga andra program den tiden på dygnet (förutom nån repris av en riksdagsdebatt i tvåan). Det fanns heller inget annat att göra än att se på teve.

Fortfarande var det dock bara de invigda som tolkade koderna, som förstod att det fanns några koder att tolka. Idag är samma detaljer inte längre koder utan en öppen strömning i ett kulturellt allmängods.

Ett ännu mer spännande homo-lik att obducera är Karl Gerhard.

När Uggla gjorde sin KG-platta häromåret skrev QX om Karl Gerhards homosexualitet på ett väldigt självklart sätt, som om det var allom välbekant. Under sin levnad – karln dog 1964 – var det naturligtvis inget han talade öppet med medier om, och heller inget medier skrev om.

Idag är det inga större problem att, utifrån kuplettexter, memoarer, intressen och övrig levnad, gissa sig till att Karl Gerhard kanske inte bara dikterade för sin sekreterare Göte Ericsson, som bodde några dörrar bort från Karl Gerhards eget rum på Kråkslottet och som dessutom var hans privatchaufför och påklädare.

KG skrev påfallande ofta om flytande könsgränser – ”Jazzgossen” med tusch på ögonlocken (år 1922!), ”Hans lilla handarbete är bedårande”, ”Nej, han är något mitt emellan” – vilket dåförtiden nog var ett ämne som främst attraherade dem vars egna könsgränser s.a.s. flöt.

Men de signaler som idag är ganska tydliga även för en heteropublik – betydligt vagare än hos Dahlin – var ju då tolkningsbara endast för en pytteskara invigda. Som måste ha förhållit sig till dem som motståndsrörelser i diktaturer: signaler som ger kraft och styrka, men som aldrig kan offentliggöras.

Karl Gerhards son, Per Gerhard, har vid 83 års ålder just gett ut en bok om sin far: Karl Gerhard – med kvickheten som vapen. För oss som redan läst KG:s egna fem memoarvolymer OCH Per Gerhards bok om sig själv, är det här mer att betrakta som en repetition. Historierna om KG:s civilkurage under kriget, då hans antinazistiska hållning kostade honom publik, teater och vänner, var han själv den förste att sprida.

Det intressanta är kapitlet där sonen som hastigast skriver om pappans homosexualitet, ett kapitel som signifikativt fått titeln ”Mellan raderna” (efter en KG-kuplett).

Per Gerhard berättar om hur han följt med pappan in på ett antikvariat, där han uppenbarligen varit förr, och i ett lönnrum fått hämta ut en väl inslagen bok som visade sig innehålla teckningar av nakna gossar.

Det känns som om detta är första gången ämnet förs på tal i ett s.a.s. officiellt sanktionerat sammanhang.

Strax efter KG:s död 1964 skrev Stig Ahlgren, den öfvre medelklassens kulturjournalist numero uno och givetvis KG:s vän, boken Den okände Karl Gerhard.

Det idag riktigt intressanta med den boken är att den inte alls – som utlovat – visar den okände Karl Gerhard. Tvärtom försöker den nog medvetet hölja i dunkel. Ahlgren hade tillgång till KG:s dagböcker och citerar flitigt KG:s anteckningar om sin kärlkramp, sin nervositet, sin depression. Men inte med ett ord den fysiska och amorösa kärleken (däremot förälderns kärlek till ett barn; Karl Gerhard lyckades ju ensamadoptera – vilket så klart i sig är sensationellt – en dansk liten flicka, Fatima, som så småningom gifte sig med Gösta Ekman och innan dess dyrkades av sin adoptivfar).

Då och då antyder Ahlgren att här står det nåt i dagboken som är av lite för privat karaktär. En kärlekshistoria vi inte ska fördjupa oss i, ett hjärtekrossande vars detaljer utelämnas.

Karl Gerhard var bitchig och glamourös. Han älskade showbiz, primadonnor och att klä ut sig – helst till kvinna. Han var frankofil och dyrkade design, antikviteter och vackra föremål. Han umgicks helst med kvinnor: Wallenbergdottern Ebba Bonde, proletärförfattaren Moa Martinsson, den ryska ambassadrisen Alexandra Kollontaj, skådespelerskan och författaren Birgit Tengroth (gift med Stig Ahlgren), sina primadonnor Zarah Leander och Katie Rolfsen och Lili Ziedner (och på den tiden var primadonnor verkligen primadonnor).

Dessutom spelade han ibland tennis med Gustaf V.

Om man får tro att det nån gång ligger nåt i en stereotyp, är detta signaler om en sexuell-kulturell läggning. Att han var gift tre gånger och levde i ett längre äktenskapsliknande förhållande med en kvinna talar egentligen inte emot tesen. I ett tidevarv när homosexualitet inte fanns annat som en sjukdom och en lagparagraf, var det nog få som glatt och öppet bejakade den sidan av sig.

Evert Taube skrev en gång i ett hyllningsbrev till Karl Gerhard:

Efter ett halvt sekels korståg behöver Du nu endast visa Dig i helfigur, violett frack, indigoblå chapeau-claque, kindfärg á la Rosa Cantina, persiskt grönskimrande ögon (med fransar á l´encre chinoise), briljantring på pekfingret och andalusisk promenadkäpp, så sticker Hydran svansen under parkettstolen, tappar programmet och applåderar.

Det är åtminstone inte schablonbilden av en hamnsjåare som presenteras.

Jag förutsätter att det finns krafter inom till exempel Karl Gerhard-sällskapet som tycker att KG kan få vila i frid i garderoben. Utan att egentligen ha med det att göra, tycker jag tvärtom. Hade jag varit ung och homo, hade jag inte kunnat tänka mej en hippare förebild än Karl Gerhard. Han var en man av etablissemanget som ständigt utmanade etablissemanget – som satt i premiärpubliken och blev påhoppad från scen, för att sen smyga backstage och ”få blåtiran signerad” – som samtidigt var folkkär och folkbildare.

KG tog många fighter. Mest känd är hans tydliga antinazistiska hållning, men han slogs tappert också mot rättsstaten, socialdemokratin och Svenska Dagbladet. Det enda kontroversiella han inte öppet stod för under sin livstid var sina amorösa preferenser. Det säjer en del om hur opinionen ställde sig till saken för fyrtio år sen, och om hur Sverige gått framåt på den punkten.

Och skulle man av nån obegriplig anledning tycka att Karl Gerhard är en lite mossig förebild och att kupletter och chapeau-claque inte känns up to date, så ligger väl den likaledes smarte, salte och urbane Jacob Dahlin bra till som förebild. De hade så klart inget att skämmas för. Tvärtom.

Fler män med skägg.

Cornelis dog 1987, vilket är 20 år sen. Han är fortfarande Metronomes mest säljande artist.

Då och då droppar det in nya Cornelis-relaterade böcker och skivor. Det mesta är ointressant. Cornelis gamla körtjej – numera solotant – Inger Öst har gett ut en coverplatta. För att spä på intresset är Jack Vreeswijk och Stefan Sundström med och körar på två-tre låtar, medan Persbrandt läser några Cornelis-dikter.

Inget högprioriterat jobb för Persbrandt, kan man bl.a. utläsa av omslaget. Samtliga bilder på Persbrandt visar en semestertjock Gunvald Larsson i nåt slags Ullared-outfit med keps och neonfärgade cykelbyxor, plåtad i studion vid inläsningstillfället. Han hade alltså inte ens tid att stanna på en ordentlig fotosession.

Bengt Sändh – som jag kom att tänka på häromdan – har gett ut boken Cornelis i mitt minne. Den är väldigt anekdotisk och handlar som dom flesta Cornelis-böcker (det finns två seriösa biografier, en doktorsavhandling och ett par gamla-polare-minns-volymer) ganska mycket om knark och fylla och damer. Som vanligt fascineras man av det här med knarket.

Bengt Sändh och Cornelis drack te och åt bantningspiller och ersatte på så sätt lördagsfyllan. Det är så konstigt. Knark är så ungdomligt, och dom där figurerna är så gubbiga.

Jag inser så klart att Sändh och Cornelis på sextitalet var relativt unga, för att inte säja yngre än vad jag själv är nu, men förr blev man gammal mycket tidigare. Och Cornelis med sitt skägg, sin rondör och sina bittra livserfarenheter framstod som sextio redan när han debuterade, 27 år gammal. Och sen förblev han sextio, oaktat att han dog vid femtio.

Sida 4 av 4

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén