Etikett: biografier Sida 1 av 4

Lysande Stikkan!

den 2016-10-03

Min nemesis, min Lex Luthor, Green Goblin, Blofeld och Darth Vader i en och samma penna, heter Klas Gustafson. Han har snott mitt livskall och vad värre är: han har gjort det med den äran. De senaste tio åren har han spottat ur sig den ena läsvärda biografin efter den andra om Beppe och Cornelis, Monica Z och Per Oscarsson, Gösta respektive Marie-Louise Ekman. Jag ska villigt erkänna att min första tanke när Annika Perssons Lena Nyman-biografi Jag vill ju vara fri! kom, så var min första tanke: ”Ha! Den fick i alla fall inte Gustafson!”

Nu har han nedkommit med sin kanske bästa bok: Schlagerkungens krig – Abba och Hoola Bandoola på Stikkan Andersons slagfält. Den tar sin utgångspunkt i två män som vägrar stava sin son-namn med dubbel-s: Stikkan Anderson och Klas Gustafson. Personligt men angeläget tecknar Gustafson en bild av hur sextiotalets naivitet och troskyldighet går över i sjuttiotalets krav på medvetenhet.

Han gör det med utgångspunkt i skivbolagskungen, miljardären, schlagertextförfattaren och mediefiguren Stikkan Anderson. När sammanhanget kräver det tar han en utflykt i personliga minnen (Gustafson är född 1950 och kan alltså, till skillnad från mig, hävda nån sorts auktoritet när han beskriver tidsstämningar) och lyckas sammantaget komplicera och problematisera vissa påstådda sanningar om det dåtida kulturklimatet.

I den gängse historieskrivningen heter det att proggen hatade Abba. Det heter vidare att proggen bestämde över Musiksverige. I Marie Ledins intressanta och alls inte särskilt Stikkan-hyllande bok Min pappa hette Stikkan, liksom tydligen i Bengt Palmers memoarer (som förstås måste införskaffas!), liksom i texter skrivna av folk som knappt var födda när Abba vann i Brighton, så trummas samma sanning in: Abba var hatade av hela Musiksverige och älskade av hela övriga världen.

Gustafson gör som Jan Myrdal lärt oss: går till läggen. Han finner att nja, Abba fick överlag rätt sjyssta recensioner på svenska musiksidor, dvs. de som en större allmänhet läste. Och i utlandet fick de en del tummar upp för musiken och väl så många tummar ner för de enfaldiga texterna. Och svenska tidningar skrev inte så väldigt lite om Abbas internationella framgångar. Tvärtom, även en tidning som Dagens Nyheter som egentligen var på tok för fina för pop skrev om hur fantastiska Abbas utlandsframgångar var.

Och den där intervjun med Stikkan som gjordes strax efter Abbas vinst i schlager-em, där Rapports reporter Ulf Gudmundson brukar påstås ha smugit fram till Stikkan och överrumplat honom med en idiotisk fråga om det verkligen är lämpligt att skriva en schlager om ett blodigt och lerigt slag där tusentals människor dödades, var inte fullt så urbota proggpräktig som eftermälet påstår. Det är en fråga av flera, ställd av en journalist som själv medger att den är tillspetsad (”Förra året gjorde ni en schlager om hur man ringer till varandra. Det här året gjorde ni en schlager om hur 40 milj… 40 000 människor dog, cyniskt uttryckt.”)

Och om man verkligen anstränger sig att få en nyanserad bild av den dåtida musikkartan så inser man också lätt varför just Abba blev måltavlan för en (pytteliten) del av (den inte särskilt stora) musikrörelsen: anledningen hette Stikkan Anderson. Han var en self made man från Skaraslätten som när han kom åt uttalade sitt förakt för kultureliten och i synnerhet ”vänsteryttrarna”. Man måste inte vara psykologutbildad för att ana att det fanns ett mindervärdeskomplex i Stikkan, som säkert inte dämpades när han på åttiotalet gav sig in i skalbolagsaffärer och fick stryk på riktigt av börsdirektörerna.

De gamla proggare jag själv pratat med (bl.a. Bernt Andersson, en gång klaviaturspelare i bandet som kompade Ulf ”Sillstryparn” Dageby när han sjöng om att ge Stikkan en spark ”som passar ett cyniskt svin”) har varit noga med att poängtera att det var ”bilhandlaren” de retade upp sig på. Och helt logiskt gav sig aldrig Musikens makt – proggblaskan där den eventuella hetsjakten på Abba bedrevs – på andra skivbolagsdirektörer på den kommersiella marknaden. Det var knappast Gunnar Lindqvist på svenska EMI (som gav ut Monica Z och Titiyos pappa). Det var knappast Gunnar Bergström på Sonet (som gav ut Peps). Det var absolut inte Anders Burman på Metronome (som gav ut Cornelis, Fred, Pugh, Ola Magnell och Turid). Gustafson skriver: ”Om Stikkan Anderson inte funnits hade musikrörelsen varit tvungen att uppfinna honom, hans symbolvärde var oskattbart”.

Stikkan bjöd upp till dans. Han hade kunnat låta bli och låtit miljonerna och topplisteplaceringarna och kvällspressens hyllningsartiklar tala för sig själva. Det gjorde han inte.

Till saken hör förstås också att Stikkan hade Mikael Wiehe på kroken. Wiehe hade två möten inbokade i Stockholm på samma gång: ett med Stikkans Polar, ett med musikrörelsens blivande flaggskepp MNW. Han valde MNW. Stikkan ringde och skällde ut honom och begärde tillbaka resepengarna, som den rekorderlige Wiehe redan hade skickat tillbaka.

Under en kort tid därefter, i sjuttiotalets början, var Hoola en större kassako för MNW än vad Björn & Benny ännu hade hunnit bli för Polar.

Och den där inställda schlagerfestivalen 1976, efter att en hyfsad del av Sveriges televisions budget gått åt till att arrangera schlager-em året innan, var nog inte bara proggarnas förtjänst. Det handlade snarare om att SVT:s höga chefer, som kom från ämbetsmannavärlden, tyckte att det var misshushållning att lägga så mycket licenspengar på en säger en tevekväll. Och efter vad jag har hört: ivrigt påhejade av samhällsreportrar som den högerliberale Åke Ortmark, som tyckte att hela budgeten borde gå till viktig samhällsjournalistik.

Historien är komplex. Uffe Dageby har bett Björn & Benny om ursäkt. Benny Andersson har skänkt en miljon till Gudrun Schyman och upplåtit sin studio gratis åt Nike Markelius & Röda Orkestern. Stikkan Anderson skänkte en löjligt stor donation till Kungliga Musikaliska Akademien som motvilligt tog emot den eftersom de helst inte ville befatta sig med popmusik. Själv slutade han, också enligt Marie Ledin, som tämligen bitter och tämligen whiskymarinerad. De guldskivor och dokument han donerade till ett Abba/Stikkan-museum i Västergötland står och samlar damm på en arkivhylla medan det Björn Ulvaeus-curerade Abbamuseet har gjort sitt för att skriva ut Stikkan ur historien.

Gustafson slutar med ett av de sista citat Stikkan gav till en tidning. På frågan om livets mening svarade han: ”Tyvärr finns det ingen.”

Just vad vi väntade på: en ny bok om Cornelis!

Av Kalle Lind

den 2014-10-10

i blogg

Jag räknar till två biografier, varav en tillförlitlig; två vänböcker, båda lagom tillförlitliga; en doktorsavhandling; två böcker med kortessäer med utgångspunkt i hans sångtexter, varav en signerad mig själv; en bok med samlade Ordfront-artiklar; en matig cd-box-booklet samt förstås hans samlade texter i några olika utgåvor. Cornelis-hyllan i mitt bibliotek är satt på ständig jäsning.

Nu har Agneta Brunius sällat sig till oss som vill komplettera bilden av vår störste sångpoet (Taube och Gösta Linderholm får ursäkta). Brunius var en gång SVT-producent, gift med författaren Per Gunnar Evander och tillika bildkonstnär:

Det är en kort bok, en serie personliga minnesanteckningar, med tonvikt på det vreeswijkska åttiotalet. Den period som dokumenterades minst medan den pågick, eftersom han ägnade stora delar åt det åt att supa bort det på bakgatekrogar i Kristianshavn.

Min bekant Silas Bäckström, Cornelis tillochfrånimpressario, har länge närt en idé om att låta skriva en bok om Cornelis 600 sista dagar: en svindlande resa från botten tillbaka till toppen, från att vara en föredetting till att vara en före detta föredetting, från att vara uträknad till att resa sig på nio – till att matchen abrupt tog slut. Det här är kanske så nära den boken vi kommer.

Brunius historia med CV börjar redan med ett Brecht-program i början av sjuttiotalet. Cornelis var kontrakterad, men försvann i Köpenhamn, på hemväg från den beryktade resan till Kanarieöarna med vännen och tevestjärnan Ulf Thorén. Enligt Bengt Sändh i hans minnesbok slutade samma resa med att CV och Thorén fick åka ambulans hem från Arlanda. Versionerna går som synes inte ihop och förmodligen spelar det inte nån roll. I Tom Alandhs dokumentär Cornelis kommenterar Ulf Thoréns änka Lill resan lakoniskt: ”De var inte så solbrända när de kom hem”. Det kan nog alla berörda vara överens om.

Brunius gjorde sen ett par teveprogram, dels en upptagning av krogshowen ”Cornelis & Tre damer på Bacchi Wapen” (1978), dels ett ambitiöst porträtt där diktaren Cornelis lyfte fram på bekostnad av koloni- och hönsbesjungaren (1986). I arbetet med den senare tvingade Brunius bland annat Cornelis på en resa till skånska Sandhammaren för att kunna fånga en lång obruten strandpromenad: ”Min idé var att de fyra elementen skulle inrama programmet. Jorden, luften, vattnet – och så elden, som är poeten själv”.

Programmet hade positiva effekter för CV. En ny publik nådde honom: ”Gamla änkenåder stoppar mej på gatan och tackar mej för den fina poesin!”

Arbetet med Cornelis gick ut över Brunius privatliv. Det verkar ha varit så med Cornelis under de där åren: ville man jobba med honom så fick man också vara beredd att ordna en bostad eller återuppliva honom från en diabeteschock, hämta honom, hitta honom, mata honom. Det verkar ha varit värt besväret och där finns den fascinerande paradoxen: folk borde vara bittra men är tacksamma. Ja, det var ett veritabelt helvete men jag vill inte ha det ogjort.

Cornelis Vreeswijk var missbrukare och som alla såna opålitlig, stökig och påfrestande. Till skillnad från de flesta missbrukare var han också en storartad artist och, vid nyktra tillfällen och enligt de som stod honom nära, en ovanligt varm och tilldragande personlighet.

Agneta Brunius Cornelis – en liten bok om vänskap är sympatisk i sin anspråkslöshet. Den säger kanske inget om sin huvudperson som vi inte redan visste, annat än att ge ytterligare doft och stank åt olika passager i hans levnadssaga. Mest fascinerad blir jag egentligen av berättelserna om Brunius eget arbete: hon var fast anställd SVT-producent och fick ägna sin tid åt konstnärligt arbete utan att behöva snegla på vare sig tittarsiffror eller inköpta format. Det låter som en saga men var tydligen en självklarhet för bara trettio år sen.

Mockasin på kvastskaft.

Av Kalle Lind

den 2014-02-09

i blogg

I biografin över Hasse ”Kvinnaböske” Andersson – Jag har skrivit mina sånger (2013) – berättas en anekdot om det där mytomspunna turnélivet, då många timmar mellan olika Statoil-mackar mellan Nyköping och Sveg ska fördrivas. Den gäller Väderkvarnsleken: man kommer överens om ett poängsystem för olika saker man ser från bilfönstret och formulerar dessutom ”Dagens Specialare”. Specialaren kan vara något ytterst specifikt. Flicka i gröna kläder på en häst. En cirkuselefant. Lasse Åberg i drag. Den som ser dagens specialare har vunnit.

Det berättas att Björn Skifs en gång var på väg till Göteborg på egen hand. Bandet hade åkt i förväg och Skifs skulle ansluta dagen efter eller senare samma dag. När de lämnade spelningen tillsammans i bussen ville han tvunget leka Väderkvarnsleken, och bandet gav motvilligt med sig.

– Björn bestämde att Dagens specialare skulle vara ”mockasin på kvastskaft”. Efter en stund hördes Björn ropa ”mockasin på kvastskaft” med hög röst. Bussen stannade och alla klev ur. Och i dikeskanten stod det ett avbrutet kvastskaft med en mockasin påträdd – riggad av Björn Skifs när han kom själv dan innan! Han blev diskad i ett år efter det och fick inte vara med och leka! Då förstår du hur viktigt det är att hålla igång i turnébussen.

Anekdoten är förstås sedelärande för den som någon gång tänkte fuska i en billek. Men ju fler gånger jag läser den här episoden, desto mer övertygad blir jag om att Skifs behandlades orättvist. För var det någon som tog leken på allvar, och införskaffade smygskor och städattiraljer och tog av sin dyrbara restid, så var det väl Skifs? Borde han inte ha premierats för sin kreativitet och sitt engagemang istället?

Luktar det inte rättsröta här? Hörde jag någon mumla ”justitiemord”?

Inspirerad hälsporre.

Av Kalle Lind

den 2013-11-21

i blogg

Ulf Lundell är intervjuad i Café och säger:

Lars Winnerbäck har jag svårt för. Varför ser hans omslag ut som affischen för min sommarturné 2012. Jag känner att han är en stalker, jag har en noja där.

Troligen menar Lundell sin höstturné från 2012, eftersom han inte gjorde nån sommarturné. Den affischen såg hursomhaver ut så här:

Winnerbäck-plattan som han pratar om ser ut så här:

Silhuetter av artister, fotograferade i svartvitt. Likheterna är uppenbara. Apropå ingenting alls ser en av Thåströms plattor ut så här:

Rock är inte alltid en genre vars utövare anstränger sig att uppfinna hjulet på nytt varje gång. Vissa likheter finns mellan olika män som väser om Kärlek och Kvinnan och Sveket. Det är nog Winnerbäck den siste att förneka.

Intressantare är att Lundell av alla människor känner sig imiterad. Den som sållar i ordgyttjan i Måns Ivarssons treboksbiografibox om Lundell – Vill du ha din frihet får du ta den – kan vaska fram några guldkorn till fakta. Bland annat framgår att Lundell då och då låtit sig inspireras av Bob Dylan och Bruce Springsteen.

Inte bara att han skrivit några låtar med liknande teman, toner, ackord och ordföljder, satt ihop turnéorkestrar enligt E Street Band-sättningen, gjort sin skilsmässoplatta (som Dylans Blood on the tracks) och sin kristna platta (som Dylans Saved). Utan också att han, strax efter att Dylan stått på svensk scen iförd uppdragen grå hoodie och skinnpaj, syntes på svenska scener med uppdragen grå hoodie och skinnpaj.

Och att han under inspelningen av Evangeline släpade med sig en fiolspelande tjej från gatan, precis som Dylan gjorde med Scarlett Rivera inför inspelningen av Desire (producenten Lasse Lindbom: ”Jag märkte ju direkt att hon inte kunde spela något vidare”).

Samt att han, strax efter att det framkommit att Springsteens ideliga stampande med cowboybootsen gett honom hälsporre, skaffade sig hälsporre.

Lundell är absolut en artist av egen rätt med en egen motivvärld, alls inte en epigon. Men känner han sig stalkad av Winnerbäck så borde de där rockgubbarna på andra sidan Atlanten känna att de snart kommer att få benen krossade av Österlen-Annie Wilkes. Bob och Bruce, om ni läser detta: se till att ha prydnadsgrisarna till hands, pojkar.

Favoritcitat ur nya Hyland-boken del 4.

Av Kalle Lind

den 2013-09-06

i blogg

I ett slutkapitel låter Lars Ragnar Forssberg diverse folk i lämplig ålder uttala sig om Hyland och hans värv. En av dem är vissångaren Finn Zetterholm (som Forssberg arbetade med i satirprogrammet Cabaré Öppen kanal):

Jag gillade inte Hyland speciellt mycket. Jag tyckte hörnorna var töntiga i största allmänhet, som man tycker om familjeprogram när man är tjugo år. Men det blev inte bättre när jag hörde av artistkollegor som medverkade hur elak han var. Min närmaste vän Bengt Sändh hade en passus i sina artistkontrakt: ”Obs, arbetar inte med Lennart Hyland.”

När Hyland hade kopplat Sveriges samlade elkonsumtion till en enda mätare och bad alla tv-tittarna släcka en lampa för att man skulle se skillnaden vägrade jag naturligtvis att göra det.

Hyland var enligt min mening överskattad. Han verkade i tv:s barndom när det bara fanns en kanal. Alla som syntes regelbundet blev automatiskt fantastiska. Bäst var Hyland på att referera ishockey i radio. Han kunde prata fort.

(Lars Ragnar Forssberg: Hyland. Legenden och hans tid, 2013.)

Favoritcitat ur nya Hyland-boken del 3.

Av Kalle Lind

den 2013-09-05

i blogg

Birgitta Karlström (syster till teves dåvarande underhållningschef Åke Söderqvist; sedermera profilerad och prisbelönt samhällsjournalist) om sin första direktsändning som uppläsare på samhällsradion:

Så jag går in i det lilla akvariet med fönster mot teknikrummet och börjar läsa. Det är nervöst. Så efter ett tag öppnas dörren och in kommer Lennart Hyland. Jag tittar upp från mitt manus och tänker: Vad gör han här? Han brukar ju vara på redaktionen eftersom han var sportchef på ekoredaktionen. Jag vet förstås vem han är och han vet vem jag är.

Så kommer han fram och sätter sig vid bordet mitt emot mig. Jag fortsätter att läsa i ljuset från en skrivbordslampa med lång, vridbar arm. Han börjar röra på den. Han släcker den och tänder den igen. Det upprepas flera gånger. Hela teknikrummet utanför är nu fullt med människor som undrar hur fan det här ska gå.

Hyland börjar nu föra mikrofonen mot min mun så att jag måste backa. Sen börjar han skriva lappar som han kastar på mitt manus. På en stor ”Den där feta djävlen som tror att han är rolig, Åke, är det din bror?”

Så reser han sig äntligen och går ut. Jag är alldeles slut när sändningen är över och går på darrande ben ut i korridoren och då kommer Hyland emot mig och ger mig en kram.

”Det där klarade du bra, Birgitta, nu klarar du nästan allting.”

(Lars Ragnar Forsberg: Hyland. Legenden och hans tid, 2013.)

Favoritcitat ur nya Hyland-boken del 2.

Av Kalle Lind

den 2013-09-04

i blogg

Om Lennart Hylands officiella sjuttioårsfirande:

Studio 4 är knappt halvfull. För tjugo år sedan firade han sin 50-årsdag, då uppvaktad av hela det officiella Sverige. Nu är det andra tider. Elden har slocknat. Men när Hyland kommer in i studion får han en varm applåd. Hans ansikte lyses upp av ett leende. Inte det där riktigt stora Hörnan-leendet. Det är ett försiktigt, nästan blygt leende.

[Radiochefen Örjan] Wallqvist går upp på scenen och börjar tala. Han är ingen mästare på att läsa av stämningar.

Han berättar att radions styrelse precis fattat ett viktigt beslut. Nämligen ”att ge K G Bejemark uppdraget att göra en skulptur …”

Här ser de som sitter närmast Hyland hur han liksom sträcker på sig och att det stora leendet lyser upp hans ansikte.

”… av Sven Jerring”, säger Wallqvist.

En besvärad tystnad följer.

(Lars Ragnar Forssberg: Hyland. Legenden och hans tid.)

Favoritcitat ur nya Hylandboken del 1.

Av Kalle Lind

den 2013-09-03

i blogg

Referat av radioprogrammet Karusellen (12 januari 1952):

Den som blir sist utslagen i ”Sju flickor i en ring” får uppdraget att åka ut på stan och skaffa ”en katt, en gonggong och en människa som heter Lindkvist”.

– Det finns en bil utanför. Varsågod och ge er iväg. Och så har vi en kvinna som ska smyga in i orkestern och spela ett instrument, ni som lyssnar ska gissa vilket instrument det är. Alla Kiviksbor får ringa.
[…]

– Idag är den dag man kastar ut granen, här kommer våran Gran, Kurt Gran, och här kommer en utkastare, en ordningsvakt Knut Viktor Vallman, och ni ska tävla i att rabbla ord i alfabetisk ordning: apa, bira, citron och så vidare. Den som tvekar åker ut och den som vinner får fem centimeter leverkorv per familjemedlem varje lördag. Var så god och börja!

Radioorkestern spelar varierad musik, varefter Hyland välkomnar en dam som har utbildat sig till ”telegrafissa, men mest ser ut som ett kuttersmycke”. Hon har nämligen varit till sjöss innan hon bytte yrke. Hon får frågan vad hon saknade allra mest när hon var på sjön.

– Mjölk, svarar hon.

– Då ska vi ha fram kon som mjölkar bäst i hela Sverige. Plocka fram den till nästa lördag, utropar Hyland glatt till lyssnarna.

(Lars Ragnar Forssberg: Hyland – legenden och hans tid, 2013. Ja, vi kommer att återkomma.)

Läsarens guide till Lyssnarens guide till Cornelis.

Av Kalle Lind

den 2013-08-27

i blogg

Klas Gustafson har nedkommit med en ny bok. Efter att ha skrivit de definitiva biografierna över Beppe, Cornelis, Tage D, Monica Z och Gösta E har han sett sig snuvad på såväl Lena Nyman (som omskrivits av Annika Persson) som Lennart Hyland (som biograferats av Lars Ragnar Forssberg). Istället har han gått tillbaka till Cornelis och fördjupat sig i sångerna. Lyssnarens guide till Cornelis bär undertiteln Allt du inte visste om 216 sånger av Cornelis Vreeswijk.

Jag har själv skrivit en liknande bok (Hej bröder – lyssna nu till min historia!), där jag resonerar och filosoferar kring en handfull särskilt intressanta sånger. Är min bok marginalanteckningar så gör Gustafson anspråk på att vara standardverket: samtliga av de sånger som Cornelis både skrev och sjöng in själv får ett eget kapitel. Ska jag vara krass och blotta en ful smula bitterhet så kunde Gustafson, om han nu vill vara fullständig, ha kryddat sin gedigna faktainsamling med att läsa min bok.

Så. Nu har jag sagt det.

Det är lätt att som konkurrent snarare leta fel och sprickor än se alla förtjänster (”Ha! Vet du inte vem Gagga i sångtiteln ”En visa till Gagga” är? Det är ju skådespelerskan Kristina Kamnerts smeknamn, henne träffade Cornelis när han spelade på Malmö stadsteater i sextiotalets slut!”). Det är också dumt och orättvist.

Gustafsons bok pryder förstås sin plats i varje hylla. Är man lite intresserad av Cornelis Vreeswijk är det förstås ett plus. Och om den tid han rörde sig i. Gustafson förklarar de världar som sångerna utgör skärvor av, förtydligar rottrådarna till Ferlin och Taube och blues och Brassens, gör snabba skisser av gruvstrejken 1969, almstriden 1971 och kärnkraftsomröstningen 1980, har läst Sandemoses Varulven – som Cornelis byggde ett helt dubbelalbum kring – med lupp.

Ändå finns det ett problem i formatet. Varje sång kräver sin text. Bagateller ges utrymme på bekostnad av sånger som kan fylla en avhandling. Annat blir lätt repetitivt. Också urvalsprincipen – att bara ta med texter Cornelis själv skrivit – har brister när det gäller ett intertextuellt läskpapper som Cornelis Vreeswijk, som la andras ord i sin egen mun som om de alltid legat där: Taube-covern ”Sjuttonde balladen” eller Edvard Persson-insjungningen ”Fattig trubadur” har trots allt mer att säga om Cornelis storhet än oinspirerade fyllvisor som ”Till visans vänner”.

Gustafson är en källkritisk historieskrivare och döljer inte riktigt sin irritation över hur Oscar Hedlund gjorde skrönor till sanning i sin biografi Scener ur en äventyrares liv eller hur Rolf Fridholm troligen ljög ihop boken Polarn Cornelis. Försiktigheten i alla påståenden gör förstås Gustafsons framställning tillförlitlig, men ibland lite torrbollig. Skriver man populärlitteraturhistoria måste man få gissa lite, skarva lite, spekulera lite. En visa har aldrig nåt faktiskt facit.

Nu låter jag kritisk i alla fall. Det är jag inte. Inte mer än vad som är hälsosamt. Nörden i mig går naturligtvis igång på alla exakta datumangivelser, på kartläggningen och på pusslandet. Stenar lyfts och vänds i sökandet efter den verklige Fredrik Åkare eller Ann-Katarin. Jag får en massa – i runda slängar 216 stycken – impulser att gå tillbaka till sånger jag spelat sönder och sånger jag inte ens kan erinra mig. Och jag slås än en gång av den massiva tyngden i Cornelis Vreeswijks produktion.

Bäst är Gustafson när han är kritisk, när han understryker vilken umbärlig JJ Cale-tolkning ”Lill-Klas elektriska bas” är eller beskriver sången ”Till Sara Lidman” som ”så vag att ingen behövde känna sig träffad”. Näst bäst är han när han ger sig på kamikazeuppdraget att fånga in den märkligt mångfacetterade människan Cornelis. Då blir Gustafson lika motsägelsefull som objektet för hans intresse. Det skapar spänning. Det skapar liv. Det hindrar boken från att bli en bruksanvisning eller en skrift bara för oss invigda.

Som tur är händer det ofta. Det går inte gärna att leta sig fram till konstnären Vreeswijk utan att runda människan Cornelis.

Var är Rolf?

Av Kalle Lind

den 2013-05-13

i blogg

I Cornelis Vreeswijk-sektionen i mitt bibliotek finns det en författare som svävar lite för sig själv. Jag tänker då inte på mig själv; min Cornelisbok förhåller sig till tidigare skrivna verk som fågeln som plockar löss från krokodilen. En som verkar ha haft ett alldeles eget förhållande till Cornelis, svävande i en Cornelissatellit, verkande i ett parallellt Cornelisuniversum, var Göteborgsförfattaren Rolf Fridholm (1936-2010).

Fridholm har skrivit inte mindre än två böcker om sin vänskap med Cees: Polaren Cornelis (1989) och Medborgare! En vänbok om Cornelis (1996). Vid närmare betraktelse visar sig ansträngningen inte ha varit så ohygglig: innehållet i böckerna är detsamma, bara pärmar, titlar och i någon mån ordning skiljer sig.

Böckerna rymmer en handfull minnesbilder och fragment från samtal, Fridholms egna aforismer med mer eller mindre Cornelisanknytning, citat från Cornelislåtar och något enstaka brev med omisskännlig vreeswijksk handstil. Till formen påminner boken om trubadurkollegan Bengt Sändhs Cornelis i mitt minne (2007) – samma anspråkslöshet, samma vemod, samma kollageteknik.

Men – Fridholm finns bara i Fridholms egna böcker. Sändh ingick i den alls icke alkoholfientliga trubadurhopen som rörde sig i Cornelis kölvatten; han själv eller nära kollegor som Ewert Ljusberg, Sid Jansson och Finn Zetterholm finns intervjuade i standardverk som Oscar Hedlunds bok Cornelis – scener ur en äventyrares liv (2000), Klas Gustafsons Ett bluesliv (2006) eller Tom Alandhs tevedokumentär Cornelis (1997). Ingen utom Fridholm har frågat Fridholm nåt.

Vilket är lite anmärkningsvärt. Enligt Fridholm var det han – i egenskap av medlem i Sveriges Författarförbund – som skrev intyget när Cornelis skulle ansöka om svenskt medborgarskap och språkintyg fordrades. Jag har hört anekdoten berättas ett otal gånger – oftast med den ironiska knorren att Cornelis aldrig fick applicera favorituttrycket ”medborgare” på sig själv – men bara en gång med Fridholm i rollen som den som skrev under på att herr Vreeswijk tillskansat sig tillräckligt av svenska språket för att kunna göra sig förstådd muntligen och skriftligen.

Fridholms berättelser är också påfallande avfolkade från dem som dyker upp i andras stories: fruar, musikanter, polare. Det kan bero på att Fridholms plattform var Göteborg och de historier han berättar oftast utspelar sig där, när Cornelis var på turné eller gästspel. Men det finns också nåt lätt ängsligt över godkännande-citatet på en av bokens försättssidor:

En som jag vet stod Cornelis mycket nära var hans Polare Rolf Fridholm. Därför är det okej med denna bok – tycker Jack Vreeswijk.

Ingenstans, inte i någon av den ökande samlingen biografier, finns Rolf Fridholm heller citerad – med ett noterbart undantag: Myggans nöjeslexikon. Där, under uppslagsordet Vreeswijk, Cornelis, hittar man hans rörande redogörelse för en kväll med vår störste holländare, dennes trubadurkollega Carl-Lennart Westrell (inte heller det ett namn som återkommer i biografierna) och en ”klanglåda”:

Klockan var halv två på natten och vi satt intill en papperspelle i Gubberoparken och sjöng den nya visan. Vi drack öl och åt smörgåsar. Cornelis sjöng. Hans stämade hade tydligen sipprat in mellan fönsterspringorna för här och var slogs fönstren upp runt parken. Snart såg där ut som en julkalender med luckorna på vid gavel.

Och Cornelis han sjöng.

Sen hände något som man väl endast får uppleva en gång i detta jordeliv. Folk kom ut i den varma ljuvligt sköna augustinatten och satte sig som skuggor på gräsmattan. Dom satt där halvnakna eller i sina nattsärkar eller pyjamasar. Fler och fler kom. Och Cornelis han sjöng.

En otrolig syn. Folk som fått sin nattsömn störd – applåderade. Saliga av förtjusning. Och bad honom fortsätta. Det var som ett väckelsemöte där helt plötsligt Jesus själv ramlat ner utanför deras fönster. Många av åhörarna hade Cornelisskivor i händerna som dom tagit med ut i förhoppning att få dem signerade.

Det hela var så fantastiskt att jag började tvivla på om detta verkligen var Sverige.

Efter ett par timmars förtrollning fick vi erfara att det var det.

Två polisbilar kör upp och vill veta vad som pågår.

Då tröttnar Vreeswijk.

Fast aldrig har jag hört några snutar bli så totalt utbuade.

Jag frågade en bekant om Fridholm en gång. Bekanten, som själv hade en del att göra med herr C både privat och professionellt, såg irriterad ut och skakade på huvudet. ”Äh, han är mytoman”, fick jag veta. Jag spetsade naturligtvis öronen och frågade efter belägg. ”Den där historien om hur han satt och lirade i Gubberoparken har aldrig hänt! Cornelis lirade aldrig nånsin gratis!”