Etikett: bergmän

Hasseextra 12: blandat riksdagsgottis!

den 2019-11-20

Den stora tömningen av mobilbilder, tagna lutad över de 162 kapslarna med material från Svenska Ords arkiv som numera förvaltas av Universitetsbiblioteket i Lund, fortsätter oförtrutet. Jag var, som tidigare nämnts, tvungen att skära ner till bara 650 sidor i höstens Hasse-biografi och fick därför inte plats med allt högintressant och livsviktigt. Här ett par notiser utan annan koppling till varandra än den associativa.

Artikeln från KvP 1964 är väl knappast att likna vid en artikel i egentlig mening. Den är ett exempel på en vanligt förekommande så-fyller-vi-sidan-vid-nyhetstorka-princip hos sextiotalets dagspress: ring Hasse Alfredson och be honom prata lite.

Relationen mellan Svenska Ord och pressen var, fram till de förödande recensionerna av Spader, Madame 1969, synnerligen god. Reportrarna åt ur deras händer och tackade för audiensen vid Hasseåtages fötter med stort uppslagna artiklar om deras förträfflighet.

Vi hoppar sedan fram nio år i tiden. År 1973 gör Hasse Alfredson debut som Dramatenskådespelare (han har redan debuterat som Dramatenregissör och -manusmedförfattare med Åh, vilken härlig fred! 1966 och som pjäsförfattare i eget namn med Varför är det så ont om Q? 1968). Pjäsen heter Gruffet i Chiozza och är skriven av den italienske 1700-talsförfattaren Carlo Goldoni. Regissören heter Alf Sjöberg och är en Bergmans föregångare. I ensemblen syns bland annat Lena Nyman och Stellan Skarsgård.

Hasse spelar en mumlig fiskare, efter vad jag förstår ungefär samma figur som Garbo i Att angöra en brygga (i sin tur inspirerad av den legendariskt smutsige skogsmannen Joel Jönsson, som Hasse i sin ungdom träffade vid familjens sommarställe i Skånes Värsjö). Det mesta han säger är ohörbart.

Redan innan premiären utnämnde Sjöberg Hasse till geni. AB:s Allan Fagerström höll med. DN:s Bengt Jahnsson gjorde det absolut inte. Han kallade rentav Hasses insats för den pinsammaste i Dramatens historia (Tage Danielsson skaldade i ett helt annat sammanhang om Bengt Jahnsson, som han kände från Uppsala: ”Tänk att så kul studenter / blir såna recensenter”).

Hasse i sin tur hämnades på Jahnsson genom att byta ut tiraden ”dinjävlasumprunkare” mot ”dinjävlabengtjahnsson” på scen. Vilket fick Bengt Jahnsson att gå dit och bevittna Dramatens pinsammaste rollinsats igen.

Inget av detta har med den moderate frimicklaren Tore Nilsson i Agnäs (M) att göra, han som blev så förfärad över att katolska flickor svär att han var tvungen att lämna pjäsen.

Disasther.

Av Kalle Lind

den 2018-07-31

i blogg

Nils Asthers memoarer bär, som synes, underrubriken ”Ingen gudasaga”. Redan på omslaget vill före detta Hollywoodstjärnan Asther upplysa oss om att inget i inlagan är heligt eller ens särskilt sedelärande.

Nils Asther föddes 1897 och hamnade, liksom en Greta Gustafsson som bytte namn till Garbo, i stjärnregissören Mauritz ”Moje” Stillers nypor. Och liksom sin gudomliga kollega kom han till den amerikanska västkustens drömfabrik. Han jobbade med Victor Sjöström, Michael ”Casablanca” Curtiz och Joan Crawford, gifte sig med varietéstjärnan Vivian Duncan men umgicks helst med stuntmannen Ken DuMain, blev inte bara Någon utan också Något.

1958 återvände han till moderskeppet Sverige. Ensam, paranoid, bitter. Han dog så sent som 1981. Memoarerna kom ut 1988 och är påfallande frispråkiga. Om än extremt ambivalenta.

Ryktena har i alla tider sagt att Asther och Mauritz Stiller hade en relation. Asther beskriver den lakoniskt:

En kväll kom Mauritz Stiller upp till mig och invigde mig i konsten att älska och njuta av mitt eget kön. Det var inte analsex.

Skvallerbyttan i mig fascineras främst av Asthers förehavanden med Hjalmar Bergman och människorna kring honom. Bergman var inte bara sin tids mest läste romanförfattare, han var också ingift i den stora teatersläkten Lindberg: svärfadern August och svärmodern Augusta var båda Dramatenstjärnor, svågern Per var sin tids mest lysande teaterregissör, svägerskan Greta var gift med Tor Bonnier och hustrun Stina var manusansvarig på både Radiotjänsts teateravdelning och SF.

Nils Asther påstår att han hade ett sexuellt förhållande med den trettio år äldre Augusta, som också var hans teaterlärare: ”jag fick minsann höra att jag kommit in vid teatern kjolvägen genom att jag var Augusta Lindbergs älskare. Och det förnekar jag inte.”

Samtidens rykten hävdade att Asther också hade en relation med Augustas svärson Hjalmar. Det förnekar han desto ihärdigare:

Många nätter logerade Hjalmar hos mig, men han gjorde aldrig något sexuellt närmande. Däremot tycktes han njuta av att betrakta min kropp. Jag märkte att i hans hjärna fanns en stor underbar platonsk kärlek, men det föreföll som om den i nedre delen var obefintlig, åtminstone när det gällde mig.

Tycker man att redan detta är lite komplicerat så ska ytterligare en medlem i konstnärsfamiljen Lindberg-Bergman kastas in i leken: Stina, född Lindberg, gift Bergman. Asther berättar hur Hjalmar Bergman anförtror honom följande:

Han hade talat med en läkare och för honom berättat, att Stina alltid före menstruationen såg ett gubbansikte över sin axel, varpå hon alltid fick ett epileptiskt anfall, föll ner på golvet och förblev medvetslös en lång stund med svåra kramper. Det var ohyggligt att se.

Läkaren hade föreslagit att han borde se till att Stina fick ett barn, så skulle säkert fallandesoten försvinna.

Under deras äktenskap hade han gjort ett otal försök till sexuell kontakt, men alla hade resulterat i att hon greps av skräck och handgripligt stötte bort honom, som om han varit frånstötande.

Slutsatsen blir förstås att Hjalmar föreslår att Asther ska förföra Stina Bergman och befrukta henne. Planen är att Stina ska lämna ett manus till Asther, som påpassligt kokat upp lite kaffe:

Under tiden vi drack började jag så smått med mina förförelsekonster. Till en början föreföll hon förvånad, men då jag gjorde närmanden gav hon mig en blick som kunnat få det hetaste blod att frysa till is. Då jag i min upphetsning försökte kyssa henne och lirka henne på rygg i min säng, vrålade hon ilsket: ”Vet hut, karlslok!” Så gav hon mig en örfil, rafsade åt sig sina tillhörigheter och sprang sin väg.

Skamsen stod jag där med värkande testiklar. Pinan tvingade mig ut på torrdasset, där jag avreagerade mig min smärta.

Orsaken till att Stinas och Hjalmars äktenskap blev vitt är nog att hon led av en sexualskräck.

Ja, som sagt: sedan drog Asther till Hollywood och blev först förste älskare på film och sedan olycklig. Jag har några kapitel kvar i memoarerna och gissar att jag kommer att få reda på mer än jag egentligen har frågat efter.

Snedtänkt #132 – ogjort om Bergmans ogjorda!

Av Kalle Lind

den 2017-10-20

i blogg

Om man har en podd med taglinen ”podden som pratar om sånt som andra poddar inte pratar om” är det så klart ett högriskprojekt att prata Ingmar Bergman, en man många pratar om av gammal vana.

Vi försökte dock göra oss så originella som möjligt genom att a) prata om de projekt som Ingmar Bergman faktiskt aldrig gjorde, b) prata om det innan 2018, då Bergman fyller 100 år, c) prata så mycket om det att det står samtliga upp i halsen och ingen kommer att orka lyssna på allt som sägs i ämnet under 2018. På så vis blir vi ju ändå ensamma.

Lyssnare undrar ibland varför Snedtänkt klipps och kortas. Det är ju en podd – varför inte publicera hela samtalet? Till detta finns ett antal samverkande skäl, där det viktigaste är att ingen ska behöva lyssna på alla ähmanden och uhmanden och smaskanden jag släpper ifrån mig och att poddens gäster ska ha möjligheten att säga fel och fundera och kolla Google utan att det når eftervärlden.

Men sen publiceras ju Snedtänkt, som det anstår en podd som gör allt för att krångla till det, också i FM-bandet. P1 sänder ut samtalen enligt en logik som blott Gud och Cilla Benkö förstår. Och då fordras att man håller sig inom en ram av 56 minuter.

Därför har jag hittills gjort så att särskilt lustiga utvikningar blir till extramaterial på den här bloggen (bloggen som pratar om sånt som inte ens podden som pratar om sånt som andra poddar inte pratar om pratar om). Framöver ska vi testa en annan ordning och låta klippa två versioner: en poddversion som är så lång som den blir, en radioversion som är så lång som P1 tillåter. De som frågat efter längre poddar kommer då troligen snart att höra av sig och säga att det blir lite långrandigt.

Hursomskit: här är en stump som blev över från några timmars samtal med Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman. Det handlar om Ingmar Bergman, Elisabeth Söderström, Povel Ramel, Harry Schein, Ingrid von Rosen, Susanna Ramel, Lasse Holmqvist och Tomas Alfredson. Det bör med andra ord belyssnas extra noga.

snedt 130 bergman 1 extramaterial

Ett teveprogram jag bisarrt nog gärna vill se.

Av Kalle Lind

den 2012-11-22

i blogg

Olle Svenning – mest känd som ledarskribent på Aftonbladet – skrev 1980 en nyckelroman: Inte bli som vi. Den skildrar främst hans tid som en av Erlanders pojkar på kanslihuset. Som många motsvarande romaner är det svårt att dra gränsen var sanningen slutar och hitte-påt tar vid. Erlander kallas konsekvent ”partiordföranden”, Palme ”Palme” och Olle Svenning själv ”Hans Stenberg”. Eftersom följande stycke, om ett teveprogram jag tror mig ha sett brottsstycken av, innehåller idel autentiska namn tar jag det godtroget som ett stycke sanning:

Partiordföranden drabbades plötsligt av den nya tiden. Han ombads göra ett underhållningsprogram för TV. Att neka vore ett direkt hot mot partiets trovärdighet. Följaktligen satt Hans en dag med en TV-producent och en scripta. Jodå, partiordföranden skulle själv få välja sina favoritartister. Det fanns några programledare att välja mellan om partiordföranden inte själv ville presentera sitt önskeprogram.

”Vad sägs om Pekka Langer, han lär vara socialdemokrat.” Pekka Langer blev självklart programledare. […]

Hans hade ett mycket komplicerat förhandlingsarbete att utföra. Till slut meddelade TV att alla artisterna var kontaktade. En viss utvidgning hade ägt rum. Monica Nielsen skulle sjunga. Hon hade just inlett sin karriär som partiets stämma.

Tage Danielsson hade lovat presentera sin monolog om den avhoppade socialdemokraten, fast några svordomar borde utgå. Sådana var önskemålen. Men Danielsson hävdade sin rätt att följa originalet.

En socialdemokratisk teaterpjäs, en smula kontroversiell, hade svårt att få plats. Den skulle kunna demoralisera. […]

Partiets TV-ideolog, Macke Nilsson [tevekritiker på Aftonbladet, bloggarens anm.], kontaktades. Han ville ha mer allvar och större utrymme för partiordföranden. Han tyckte dessutom att det var farligt att förlägga programmet till sommarresidenset [Harpsund, bloggarens anm.]. Det skulle se för vräkigt ut.

Partiordföranden var direkt beredd att förändra allting, avbeställa varje artist och hyra en anspråkslös TV-studio.

Dagen efter ringde partiets kulturideolog, Harry Schein, till Hans. Han hade fått en påstötning från partiordföranden och ville gärna hjälpa till. Film var hans specialitet.

– Jag har tänkt mig en djävligt fin öppning. Partiordföranden gillar ju krocket. Vi sätter en klubba i hans hand och så binder vi en tråd i klotet. Förstår du. Vi visar hur han slår till, sedan drar vi utav helvete i klotet och i nästa scen slår det till mot pinnen. Hole-in-one, som golfspelaren säger. Djävligt kul.

Hans accepterade direkt. Kulturideologen tålde inga invändningar. […]

– Repetition, skrek kulturideologen som nu definitivt tagit ledningen. Partiordföranden slog till krocketbollen; den rubbade sig inte. Snöret var felbundet. Han slog till klotet gång på gång. Ingenting hände.

– Vi måste omedelbart lägga ner hela scenen. Jag kommer att betraktas som en komplett galning. Stryk det omedelbart, Partiordföranden gav upp.

Kulturideologen stannade kvar. Han hade bestämt sig. Scenen fick inte misslyckas. […]

Framåt kvällen var kulturideologen klar. Krocketscenen fungerade. Stämningen steg. Det blev mat, pilsner och brännvin. En trumpetare blåste ett fint stilla tapto. Filmning mot solnedgången.

– Snygg avslutning, sa kulturideologen. Han kunde sådant. Han var kompis med Ingmar Bergman. […]

Allt fungerade perfekt under sändningen. En lysande debut, sa nöjeschefen, Lars Boberg.

– Du borde fortsätta i branschen, sa han oförsiktigt till partiordföranden. Hans lyckades snabbt tysta den tydligt lättade producenten.

Utan att vara fiende till varken public service eller såssarna, så finns det nånting helt bisarrt i den här historien. Statsministern fick ett eget underhållningsprogram? Med en förmodat socialdemokratisk programledare? Och med en partibunden tevekritiker som rådgivare? Tillsammans med chefen för Filminstitutet? Som ville framställa statsministern som krocketsuperhjälte? Och mitt i detta underhöll såssarnas eget valturnéaffischnamn?

Som sagt: jag har sett fragment ur det här programmet – det innehöll också Yngve Gamlin, som i egenskap av president för Republiken Jämtland gjorde statsbesök och stal proppen ur Harpsundsekan – men blir akut intresserad av att se helheten. Fortsättning följer eventuellt.

Apropå Bergmanfestivitas. Och apropå cash-in.

Av Kalle Lind

den 2009-05-28

i blogg

Jag får regelbundet pressmeddelanden från Bergmanfestivalen. Det gör mig på allvar lite rörd: landets mest etablerade kulturinstitution arrangerar en hyllningsvecka till landets mest uppburne kulturpersonlighet och vänder sig sen till den mest perifera wannabe-tyckaren i Kultursverige för att få uppmärksamhet. (Och ja, jag begriper att det inte bara är mig de vänder sig till – men de vänder sig till mig!)

I det senaste utskicket vill de slå ett slag för en annan hårt kämpande undergroundkulturell verksamhet: NK. Där ställer man ut några av de scenkostymer IB lät ta fram till sina uppsättningar på nationalscenen:

Kostymerna från bland annat Markisinnan de Sade, Misantropen och Spöksonaten visar tonvikten Ingmar Bergman lade på det estetiska uttrycket i sitt konstnärsskap.

Det visar naturligtvis också tonvikten IB lade på att hans uppsättningar skulle kosta pengar, företrädesvis andras.

Bland annat är det Stina Ekblads kostym från Markisinnan de Sade, Pernilla Augusts kostym från Vintersagan, Lena Endres kostym från Misantropen och Lena Ohlins kostym från Fröken Julie och många, många fler.

Utan att vara det minsta kulturfientlig à la Sven-Ingvars-Sven-Erik (”kultur är väl när det är fler människor på scenen än i publiken” + gnägg på värmländska), så kan jag ibland känna pustar av irritation att så mycket krut läggs på att uppmärksamma den mest uppmärksammade.

När jag läste modern litteraturvetenskap en gång tyckte en kvinna i min arbetsgrupp att det var för sorgligt att vi inte alls tog upp Ingmar Bergman på kursen. Jag svarade lite försiktigt att Bergman ju inte är nån förgrundsgestalt inom just litteraturen; på filmvetenskapen och teatervetenskapen och särskilt psykologin bör man naturligtvis hålla regelbundna fördjupningskurser.

Kvinnan insisterade på att Bergman ändå borde tas upp på vår kurs. Jag kontrade diplomatiskt med att han för fan inte ens skrivit några romaner och att de ynka pjäser han skrev i sin ungdom knappt går att få tag på! Det måste väl för fan i våld finnas någon som skrivit några fler böcker (ett icke obetydligt fenomen inom litteraturhistorien) och som har en mer självklar plats på en litteraturkurs!

Kvinnan sa – och nu kändes det lite som om jag var Bill Murray som vaknade upp till ännu en groundhog day: ”Men jag tycker ändå det är tråkigt att Bergman inte får ett större erkännande.”

Hon fick fortsätta leva i bitterhet. Litteraturkursen koncentrerade sig på andra, mindre namnkunniga och mer bortglömda författarskap. Bland annat ägnade vi några månader åt att djupanalysera någon gammal obskyr pennfajtare som hette Strindberg.

Bergmanfestivitas!

Av Kalle Lind

den 2009-05-24

i blogg

Jag har fått en inbjudan till Bergman-festivalen på Dramaten. Jag ämnar inte gå. Det är lite mycket att ta sej sexti mil för att se Viskningar & rop – som jag redan som film anser vara ömsom obehaglig (glaset i slidan-scenen), ömsom outsägligt tråkig (resten) – som teater på tyska. (Triss i tråkigt: 1) slidglas, 2) teater, 3) tyska).

Och nej, jag låter mig inte ens lockas av att Torkel Peterson ska jocka skivor på invigningsfesten.

Däremot blir jag lite intresserad av att se Eraritjaritjaka. (Ja, vadå? Det är väl inget konstigt namn!?! Vad skulle ni själva döpa ett multikonstverk byggt på Elias Canettis texter till?) Det är en föreställning med livevideo, ljuseffekter och en stråkkvartett.

Ärligt talat är jag inte så intresserad av ljuseffekter och stråkkvartetter heller, men jag är så förhäxad av att regissören faktiskt heter Goebbels att jag är beredd att tumma på mina principer.

Det är inte utan att jag vill veta vad en tysk kulturauktoritet med det namnet tänker ställa till med den här gången.

Widerbergman.

Av Kalle Lind

den 2008-12-08

i blogg

Bo Widerberg var som bekant helt fixerad vid sin äldre och något mer framgångsrike kollega, mannen med vårtan, baskern och magdämonerna. Redan i sitt första utspel för filmbranschen, stridsskriften Visionen i svensk film 1962, gav han Bergman det berömda epitetet ”vår andes dalahäst i världen”.

I en av sina sista intervjuer, i teveprogrammet Skytte, minns jag hur han hamnade i en lång utvikning där han förklarade att han själv åkte tunnelbana och inte satt sig på piedestal – ”till skillnad från andra regissörer” (nudge nudge). Han gick som katt kring het gröt medan hela karln var en enda stor antydan. Till sist fick Skytte runda av tjatet med att konstatera ”du talar förstås om Ingmar Bergman”. Widerberg log nöjt och så kunde intervjun fortsätta.

Han ville liksom bara få det sagt.

1996 skriver Widerberg en text för filmtidningen Chaplin. Ämnet är filmmusik. Han skriver om hur han själv använt klassisk musik, inspirerad av Pasoloni och Kubrick, om Björn J:son Lindhs suggestiva flöjtslingor i Mannen på taket och Scorseses förhållande till opera. Det är väldigt initierat, passionerat och positivt – fram till slutet.

Avslutningsvis måste han bara få berätta att han inte gillar Bergman:

Dags nu att närma sig Den Store: IB. (Inte numera avsomnade Idrottsbladet, utan prästsonen på Fårö.) IB minns jag filmmusikmässigt som en ensam cello: ångestskapande även där det nog inte var ångest IB primärt ville frammana. Men vad kan man vänta sig av en man som suttit inlåst i en garderob på Östermalm halva sin ungdom och enligt egen uppgift har konstanta besvär med avföringen?

Det var det. Som synes har det inte för mycket med Bergmans filmmusik att göra. Den gode Widerberg ville bara helt apropå understryka sitt förakt för kollegan, när han nu ändå hade vår uppmärksamhet.

Bergman själv hävdade att ”jag har aldrig varit arg eller bitter på honom för den, för trots allt var vi ju i samma bransch, denna jävla horeri- och slakteribransch”.

Retrospektivt är det lite underligt att de aldrig blev kompisar. De borde om inte annat kunna förenas i sin förkärlek för drastiska påståenden.

Gunnar Björnstrands höga blodtryck.

Av Kalle Lind

den 2008-01-28

i blogg

Ingmar Bergman trivdes som regissör, domptör, manipulatör. Som iscensättare gillade han att peta på sina skådisar, trycka deras ansikten åt det ena eller andra hållet, vrida dom mot eller från ljuset, pilla, tafsa, talla och – vad gällde sina kvinnliga skådisar (och alla andra kvinnor han träffade) – penetrera.

Han hade ett rykte som demonisk och hänsynslös, ett rykte han av allt att döma ansträngde sej att leva upp till.

1961 gjorde han Nattvardsgästerna, ett mycket mörkt och dystert drama om nåt så sexigt som en präst som tvivlar på sin tro, tillika förlagt nånstans i dom norrländska ödemarkerna, givetvis under vintern.

I rollen som prästen Tomas satte han Gunnar Björnstrand. Björnstrand är en av de största skådespelare vi haft, en av ytterst få som kunnat spela komedi på allvar, med en brittisk-aristokratisk atmosfär och en bitter cynism i replikerna.

Kanske tvivlade Bergman faktiskt på Björnstrands förmåga till rollen. Han som var så rolig – kunde han spela nåt så gudabenådat tråkigt?

Enligt ett rykte som aldrig kommer att bekräftas, men som antytts av både Vilgot Sjöman (som skrev en bok om inspelningen) och Björnstrands fru Lillie (som skrev en bok om sin man), tog Bergman det säkra före det osäkra. Innan inspelningen duperade han SF:s företagsläkare att ta kontakt med Gunnar Björnstrand för att göra en total genomgång av den björnstrandska anatomin.

… den här texten har en fortsättning. Läs resten i kioskvältaren ”Människor det varit synd om”.

Bergmans perfekta dag.

Av Kalle Lind

den 2008-01-17

i blogg

Boken Tre dagböcker är för DN-intellektuella lämpligt utvalda köttbitar ur Bergmans, hans sista fru Ingrid von Rosens och hans dotter/styvdotter/bådadera Maria von Rosens dagböcker under Ingrids sista år med cancer.

Med all respekt för död och sjukdom och diarré och varbildningar, så är det rejält ointressant att läsa. Det är kortfattat och fragmentariskt och man måste hela tiden läsa mellan raderna för att komma åt de verkliga knäppigheterna. Men hittar man in mellan alla triviala konstateranden, så kan det trots allt bli ganska lustigt.

För det är ju trots allt inte vilken prostatitpensionär som helst som för pennan:

Sitter med Ulla Åberg och översättningen av ”Misantropen” som vi nu tragglat oss igenom. Thorsten Flinck på hastigt besök. Rar men obeskrivligt skitig. Jag gillar honom. Han lyser av begåvning. Snäll kväll. Lite trötta. Glasspinne. Vi ser amerikansk deckare.

Det är nånting med kontrasterna som gör det komiskt. För det första gillar jag tanken på att Ingmar och Ingrid sitter och slickar på varsin Puckstång medan dom kollar – gissar jag – Kojak eller Miami Vice (jag tror IB tyckte Sonny Crockets krokodil var ”skitfräck”).

För det andra gillar jag att den lätt mogadondoftande friden på Karlaplan plötsligt bryts av att en otvättad Thorsten Flinck raglar in och luktar skarpt.

Det är liksom bara i kontrast till Thorsten Flottbalja (och till magdämoner och dramatenångest) som en glasspinne är värd att minnas.

Vad hände med Ulf & Kicke?

Av Kalle Lind

den 2007-09-18

i blogg

En association föder en annan och plötsligt står jag och rotar i mina minutiöst ordnade tidskriftsmappar. Jag anade det. Jag hade inte slängt den: en sladdrig Aftonbladet-bilaga från 1997 med titeln ”Var så goda. En extra tidning med Ulf och Kickes 19 bästa kalas”.

Ulf är den glada mannen till vänster. Han är glad för att han älskar teater och just här har gett ett stipendium till Anita Wall, Mats Bergman och Terese Brunnander (?). Ett stipendium som givetvis heter ”Förgyll din dag”.

Kicke är han till höger. Hans leende verkar ha stelnat lite. Kanske tänker han på det stora kändisbråket han och Ulf har med operaregissören Inger Åby nere på Österlen. Deras villa skymmer hennes kvällssol och dessutom har Kicke stått i bar överkropp och tvättat bilen. Plus att Inger Åby flera gånger har hört Ulfs & Kickes ljudliga toalettbestyr genom det öppna WC-fönstret.

Det sista var ett koncentrat av det senaste livstecknet från Ulf & Kicke. ”Kändisbråket” (jag upprepar: kändisarna är alltså Ulf, Kicke och Inger Åby) gick av stapeln sommaren 2006. För mer detaljer gällande detta bråk – och fler tarvligheter om Ulf & Kicke – köp boken ”Människor det varit synd om”.

På nittitalet var Ulf och Kicke ett stående inslag i kulturtidskriften Aftonbladets söndagsbilaga. De lanserades som festtraktörer. I varje nummer var de hemma hos nån kändis och trakterade en fest. De satte en festlig kockmössa på Ernst-Hugo, arrangerade en frukost-på-sängen-bild med Curre Lindström, såg till att fånga prinsessan Lilian, Kid Severin och Lill-Babs på samma bild.

Ulf och Kicke tillhör en typ av människor som man aldrig träffar om man kommer från Eslöv: de välbärgade teaterbögarna.

På gamla bilder i min sparade AB-bilaga hittar jag en bild från Kickes 40-årskalas 1979, där Kicke av Sickan Carlsson föräras ett signerat porträtt av – Sickan Carlsson. Vem mer än Kicke (och möjligen Ulf) vill ha ett sånt?

Ulf och Kicke arbetar gärna i glädjens tecken. ”Förgylla” och ”gästabud” är nyckelord.

Jag bläddrar vidare i bilagan och inser varför jag sparat den: just det, där lagar Curre Lindström ”tackling á la älgbiff” och ”play off surprise med varm hallonsås”. Just det, där ser den varggrinande Peter Haber ut att tränga in i Lena T Hansson bakifrån.

Och just det, där sitter Ranelid i fönstersmygen och har skrivit ett poem om matlagning:

Låter du en tomat mogna långsamt på en kvist i språket, kan du plocka den och smaka medan du läser. Barnet ligger vid moderns bröst. Du är aldrig ensam när du äter.

Vem mer än Ulf & Kicke (och möjligen några förvirrade svensklärare) tycker det är läsvärt?

Och vem mer än Ulf & Kicke tycker det är lite finurligt att låta Drramaaatenchefen Ingrid Dahlberg posera med en blomkål?

Jag kommer aldrig att förstå en levnadskultur där hörnstenarna är Dramaaaaten, gästabud, löjrom, mögliga hovreportrar och arrangerade snapshots med Ainbusk Singers.

Jag är dock innerligt glad att detta existerar. Det är ett lagom harmlöst mål för en ironiker med småstadskomplex.

Men var fan blev det av Ulf & Kicke? Var trakterar dom fester nu? Var står deras senaste gästabud? Och framför allt – vem ska nu upplysa oss hur Bibi Andersson steker sin gås?