kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: barnkultur Sida 9 av 11

Doktor Snuggles vill att vår värld ska bli bäääättre.

Av

den 2008-07-06

i blogg


Doktor Snuggles – vänlig mot mänskor och djur
Doktor Snuggles – vill att vår värld ska bli bättre
Doktor Snuggles – hittar väl på något nu

Doktor Snuggles – åker till stjärnornas land
Doktor Snuggles – flyger till regnbågens rike
Doktor Snuggles – bygger en snillrik maskin

Texten till signaturmelodin är ungefär lika märkligt skev och ologisk som hela serien. Under hela min uppväxt, då jag sanningen att säja inte funderat på Doktor Snuggles varje dag (högst ett par gånger i veckan), har jag tagit för givet att serien var holländsk. När jag nu djupdyker i den, tillsammans med min son, förstår jag att den är brittisk.

Både mitt antagande och verkligheten känns fullt logiska. Att jag associerade till Holland beror naturligtvis på seriens märkligt knarkiga framtoning (och att den producerades med holländska Philips pengar). Samtidigt skriver den in sej i en lång och ståtlig brittisk tradition av färgsprakande nonsens, den typ av tramsiga ordlekar och paradoxer som odlats av gentlemen med skinnförstärkta tweedkavajsärmar som i övrigt ägnat sej åt rävjakt, piprökning och rosodling.

Beatles och andra LSD 25-påstrukna band inspirerades av barnkammarramsor (Yellow submarine), vattenfärgsteckningar (Lucy in the Sky with Diamonds) och – varenda kvasiintellektuell hippieanglofils Koran under det s.k. lundellåret 1967 – Alice i Underlandet (”I am the walrus”).

Doktor Snuggles känns som nästa naturliga led i en process: kultur riktad till barn, inspirerad av psykedelisk kultur riktad till vuxna (eller motsvarande), i sin tur inspirerad av kultur riktad till barn.

Ju mer jag tittar och fascineras av det prunkande och sprudlande tecknade landskapet, desto tydligare ser jag Doktor Snuggles genuina brittiskhet. Han lever i ett typiskt brittiskt gentlemannakollektiv där dom enda kvinnorna är hushållerskor – Beata och roboten Matilda Järndotter – som Snuggles, Grävlis, grodan Hugo, kaninerna Benny & Freddy, musen Norpan, brevbäraren Söltrut, den talande klockan Ticktack, det talande paraplyet Ankpelle, det talande sirapsträdet och den talande arbetsboden Trickeli-Trick (samtliga män) förhåller sej till med rädsla och respekt. Asexuellt och kvinnofobiskt som resultatet blir av könsseparerade internatskolor.

Det eviga teet som dricks hos madame Näbbinos och hennes hund Lord Snobbig är naturligtvis en annan nationell markör, och till och med Snuggles frisyr är brittisk: den s.k. Robin Hood-frisyren, odödliggjord av diverse brittiska förbundskaptener.

Snuggles-historierna är tillåtande och bejakande in i sitt minsta infall, och däri ligger deras tjuskraft. Det räcker inte med att en rymdgubbe anländer i en rymdfarkost till joren – det måste dessutom vara en rymdriddare i en flygande rymdsköldpadda. Ärkefienden professor Eminens kan förvandla sej till en gam, har ett franskbrytande spökdjur i sin hatt och bor i ett sjögrässlott.

Ibland dyker professor Tjäderfjäder och häxan Valborg Vinägerflaska upp i storyn.

Allting – grodor, klockor och hus – pratar och gör det dessutom på knasiga hittepå-dialekter (antagligen betingat av att tre-fyra skådisar gjorde all dubbning).

Jeffrey O´Kelley – gentlemannen i vars huvud allting har sitt ursprung – pratar på dvd:ernas extramaterial om knasigheter som självklarheter. För honom är det fullt logiskt att han i Pennsylvania blev kompis med en liten svart gosse som heter Woogie och att han därför skapade en fläckig kamel som sitter på ett moln och dricker te med flygande drömfår – eftersom kamelen heter Woogie (Puckly).

Det är det så klart inte för nån annan.

I Doktor Snuggles är allt välkommet. Inget är för knäppt, drick ur flaskan märkt ”drick mej” och slicka på den glada gubben på frimärket. Detta är landet som gett oss Boy George, Ziggy Stardust, Willy Wonka, hattmakaren, liftarens galaxguide (Douglas Adams skrev för övrigt manus till Snuggles) och the knights who say ”ni” – perukernas, maskernas, grimasernas och hugskottens förlovade tweedrike.

Det känns som att det bara är där som Sprutty-bang-bang verkligen kan lyfta.

Jag får en stark känsla av att Jeffrey O´Kelley är Doktor Snuggles. På figurens hemsida bekänner O´Kelley glatt att han lever ett lika behagfullt liv och lika naivt tror på att vår värld kan bli bättre med lite fantasi och lite mekanik. När han började utveckla figuren på sextitalet (serien blev ett faktum först 1979) ansågs inte tanken att göra världen bättre ”som en galen ambition”.

Och det slår mig att hur mycket jag än ogillar hippieflum och gamla män i gråa hästsvansar som ältar almarna och Monterey – så är det en odiskutabelt god tanke.

Proggiga barnböcker del 22: Kamrat Jesus

Av

den 2008-06-03

i blogg


Sven Wernström var under sjuttiotalet en aktiv ungdomsförfattare. Han gav sej fanken på att ge kidsen en alternativ historieskrivning, en alternativ spänningslitteratur och ö.h.t. en alternativ syn på underhållning. Ur ett tydligt socialistiskt perspektiv skrev han om trälar i dåtid och nutid, skolpolitik, arbetsmiljöfrågor och annat svängigt.

I Kamrat Jesus (1971) skriver han en avsiktsdeklaration (som också är en väldigt lång mening):

Eftersom många andra har tagit sig före att avfatta berättelser om snickaren Jesus och hans märkliga väg från ett lugnt liv i Nasaret till en skymflig dödsdom i Jerusalem, så har också jag, sedan jag tämligen grundligt efterforskat allt, beslutat skriva därom, så att våra barn kan inse hur tillförlitliga de stycken är, i vilka ingen undgår att bli undervisad.

Wernströms Jesushistoria följer i stora stycken Den Heliga Skriftis. Varje detalj hålls dock upp i ljuset så att strålarna kan falla in från ett annat håll.

Jesus är (så klart) revolutionsledare. Eller rättare sagt: från början är han snickare i skuggan av en galopperande arbetslöshet. Men övertalad av sin bror Jakob, som var ”tillsammans med olika gäng som slogs på riktigt mot romerska soldater”, bestämmer han sej för att uppsöka gerillan runt Johannes Döpare för att krossa det imperialistiska romerska väldet.

Eftersom han har en retorisk gåva – och en marxistisk samhällsanalys – tyr sej landets kringvandrande upprorsmakare långsamt kring honom:

”Vi vill kämpa för att landet ska bli fritt från romarna. Vi vill kämpa för rättvisa åt alla som är fattiga, alla som har sorger och bekymmer, alla som är hungriga och förtryckta, alla som är förföljda av romarna och de rika.”

Jesus och hans kamrater hade ett kommunistiskt sätt att leva. Där fanns inga fattiga och inga rika. Alla hade lika mycket.

Han är också ytterst mänsklig. Tydligast märks det i stycket där han försöker predika i Nasaret och blir utskrattad och inte vill erkänna att det gått dåligt inför resten av upprorsmakarna.

Eller i passagen där han och Petrus ”kissade i kors som goda kamrater”.

Johannes Döpare är en revolutionär. Han står och agiterar vid Jordanfloden och kallar Herodes för ”en gammal bock” och hojtar upproriskt ”ingen stoppar folkets flodvåg” (dvs. han förekommer Mao med nästan tvåtusen år) innan han dödas av de romerska ockupanterna.

Maria Magdalena är Jesu flickvän. Hon hänger glatt på när en revolutionsarmé börjar formas runt snickaren. Ibland lägger sej hon och Jesus och ”kramar om varandra” enligt en påtagligt modern sexualmoral.

Petrus och Andreas är Jesu språkrör. De får i uppdrag att gå på eget håll och samla massorna. Samtidigt är det hos dem vi hittar de småborgerliga tendenser som förgiftar varje god revolution:

”Vi var de första som lämnade allt och följde dej. Vad ska vi få för det?”

Jahve är en perifer företeelse, en gud bland andra ”andar och gudar och troll och spöken”, dock osynlig eftersom Israels folk varit nomader och därför aldrig kunnat släpa med sej några avbilder. ”Jesus trodde också att det fanns en osynlig gud, för det hade han fått lära sig av sin mamma”. Han är dock inte så naiv att han sätter sin tilltro till nåt så abstrakt.

Judas är revolutionsgruppens kassör. Och som alla vet gör kontakten med pengar människan girig:

Och när han väl hade börjat tänka på pengar, kunde han inte sluta. Pengar! Mycket pengar! Runda härliga silverpengar! Man kunde köpa vad som helst för dem. Han kunde bli rik!

Ergo förråder han Jesus. Översteprästen Kaifas släpar den stolte revolutionsledaren – påfallande lik en viss Ernesto Guevara – till Cesarea där historien slutar i ovisshet:

Där blev det krångligt. Romarna talade latin, Pilatus talade grekiska. Folk i allmänhet förstod inte så svåra språk.

Därför vet man inte riktigt vad som hände, när Jesus träffade Pilatus.

Bibeln är ett hopkok av överdrifter, uppförstoringar och hjältesagor:

På den tiden fanns det många magiker och trollkarlar som hade varit i Indien och lärt sig en massa tricks. De påstod att de kunde bota sjuka och gå på vattnet och göra alla möjliga trollkonster.

Och då fick inte Jesus vara sämre. I alla Jesus-klubbar började man berätta likadana historier om Jesus Chrestos.

Den kristna historien är ”ganska sorglig”:

Kristendomen blev Roms enda religion. Berättelserna om Jesus samlades i en bok tillsammans med Israels historia och några andra skrifter. Alltihop kallades för bibeln.

Där fanns en präst som ansåg sig vara efterföljare till Petrus. Han blev överstepräst och kallades påve.

Kristendomen blev mäktig och spred sig över världen. Alla som inte trodde på sagorna om Jesus och den osynlige guden blev straffade.

Men såna otäcka saker ska vi inte berätta här – de får du säkert höra talas om i skolan, när du börjar läsa religion och historia.

Vem ska trösta Knyttet?

Av

den 2008-04-29

i blogg


Ibland stänger jag och Måns Nilsson in oss och filar på ett projekt för barn. Det där att det är för barn är egentligen mest en förevändning; alla genuina barnprojekt görs av vuxna som skriver för och om sej själva.

Trazan & Banarne är en fullkomlig orgie i lasseåbergiana: femtitalsserier, brylcreme, släpiga sketcher. Kåldolmar & kalsipper svänger mer än Nationalteaterns vuxenplattor. Emil i Lönneberga är Astrid Lindgrens djupdykning i sin egen och pappa Samuel Augusts barndomsskogar.

Som far till en fyraåring har jag haft all anledning att återstifta bekantskapen med min barndoms hjältar. Jag märker att jag har de flesta i levande minne: Karlsson på taket, Tant Mitt-i-prick, Lennart Hellsing, Doktor Snuggles, Bamse, Bobo, Ville, Valle & Viktor, julkalendrar, mors äldre arbetskamraters barns kasserade serietidningar, Djungelboken, Robin Hood, Aristocats, Mumintrollen, Torbjörn Egner och Loranga.

(Faktum är att förhållandet till vår barndoms kultur är en av de saker som från dag 1 har varit kittet mellan mig och min fiancée; redan första gången vi träffades 1997 noterade vi varann genom att vara de enda runt bordet som kunde räkna upp namnen på Duchess kattungar.)

Men man skriver också om sin privata kulturhistoria. Som liten stod jag inte ut med Peter Lundblads musikalisering av Tove Janssons Vem ska trösta Knyttet? Idag inser jag att den, trots att Lundblads hela senare karriär har gått ut på att krama dom sista dropparna gubbsjuka ur ”Ta mej till havet”, är genial.

Med ett sånt råmaterial är det kanske svårt att misslyckas, men jag har sett motsatsen. I somras såg jag en teaterversion av samma historia, gjord av ett ambitiöst amatörgäng (tror/hoppas jag), som tyckte att dom hade mandat att stryka lite här och var i den stringenta och rimmande texten. Det hade de så klart inte. Man stryker inte i Tove Jansson.

Vem ska trösta Knyttet? är den vemodiga berättelsen om hur ensamhet möter ensamhet och tvåsamhet uppstår. Det är kampen mot sin egen rädsla, den som gör att vi blir människor och inte små lortar, som driver historien.

Den visar också hur effektiv barnkultur kan vara. Skriver man för barn, kan man skära bort dököttet och ge sej rakt på skelettet. Tove Jansson var tillvägagångssättets mästarinna.

Ville hon berätta om en liten, osedd och oälskad varelse, ett knytt – så kallade hon figuren Knyttet. Och vem är ännu räddare än Knyttet? Naturligtvis – ett Skrutt.

Så tog hon bort allt utanpåverk och skapade en representant, en symbol, som ÄR ensamheten.

Så slapp hon bry sig om den yttre trovärdigheten, den där karaktärskosmetikan som man måste lägga på sina karaktärer om man har realistisk-naturalistiska ambitioner. Operaintresset, schackintresset, den konstiga sjukdomen, den sexuella läggningen, den konstiga snedluggen, analfisteln, you name it.

Så kunde hon helt koncentrera sig på den inre trovärdigheten, den allt igenom genuina skildringen av rädsla, ensamhet och utanförskap.

Och barnbokens möjlighet till stilisering och koncentration gjorde att hon också kunde skapa litteraturhistoriens antagligen bästa bild av det predestinerade, dömda utanförskapet: Mårran.

Som vuxen inser jag vidden av Mårrans öde.

Det är klart att Mårran redan till det yttre är tokläskig. Hon är ju en stor, tyst, grå klump med små stickande grisögon. Men det riktigt obehagliga är ju hennes stigma, hennes inverterade Midas-egenskap: allt hon rör vid fryser till is. Det innebär att hon aldrig kan närma sej en annan varelse. Aldrig. Hon är fjättrad vid sin ensamhet, sitt annorlundaskap, hon kan aldrig hitta sitt skrutt, hon är den ständigt avvikande som måste titta på från håll.

Råkar man sen vara en författare med lite känsla för effekter så tryfferar man så klart anrättningen med lite drontar och mymlor och mumrikar och homsor, som skapar sköna nonsensstämningar.

Och har man sen dessutom kontroll över språket, kan man krama musten och ge liv också åt dom mest basala och banala känslor. Slutraderna i Knyttet klamrar sig omedelbart fast i hjärterötterna:

Nu gungar glädjelampor över havet var man ser
Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer

Lyckas jag en gång i livet ställa två så löjligt enkla rader mot varann och få fram samma överväldigande effekt, kan jag dö nöjd.

Proggiga barnböcker del 21: smått och gott från Verdandi.

Av

den 2008-04-16

i blogg

Bokförlaget Verdandi är en fullkomlig skatt för den som vill ha välmenande litteratur som undervisar istället för underhåller och där varje ord är skrivet på näsan. Trots att förlaget bara gav ut tjugo barnböcker är det rena guldgruvan.

Vi har gått igenom en handfull titlar tidigare och här kommer så ännu en skvätt för komplettisterna:

Givetvis tog förlaget upp Den Etniska Frågan. Ni som jag minns säkert Bamse-serien om Kalle Svartskalle, igelkotten med svarta piggar på huvet.

För den som eventuellt tyckte den var för subtil och svårbegriplig (den svarta igelkotten skulle alltså föreställa en invandrare) kontrade Verdandi med Filip blir utlänning. I huvudrollen femåringen Filip (känd från Filip frågar).



Förståelse över ras- och nationsgränser var en behjärtansvärd issue från gänget på Verdandiförlaget. Bland övriga titlar under samma tak hittar vi – så klart – också En by i Sydamerika, Josefine, 5, Zimbabwe, Afrika, Hej sa Yang Mei, Ihsans barn” och Zozan – en kurdisk flicka.

Alternativ historieskrivning stod också på sjuttitalets agenda.

Lena Andersson och Christina Björk – den dynamiska duo som skapat barnen Linus och Linnéa, upphängda på matlagning, krasseodling och fransk impressionism – gav sej på den amerikanska historien ur urinvånarnas perspektiv.

Det mest påfallande med Luddes indianbok är författarens förtjusning i kursiveringar:

”Man kan inte äga mark, men man får använda marken för att kunna leva”.

”Vi är inte okunniga, sa Pappa. Men vi kan andra saker än ni. Vi tycker ni är okunniga när ni skjuter för många bufflar”.

”Med att integreras menar du alltså att vi ska anpassa oss efter er, inte tvärtom.”

”Men vad som är viktigt det är att indianerna själva nu har förstått att det inte är nån idé att vänta på dom vitas alla utredningar”.

”Men egentligen kan inte sagan sluta nu.”

”Men idag kan jag inte berätta mera om indianerna, sa Lena.”

”Men vad vi vet, det är att Röda Molnet är stolt över att vara indian, och att han kommer att kämpa tillsammans med dom andra indianerna (och kanske några vita också) för att få det bättre i framtiden för sitt folk”.

”- Men ända tills det blir rättvisa för oss, kommer vi indianer att ha amerikanska flaggan upp och ned, säger Röda Molnet. Det är ett sätt att visa att vi protesterar”.

Det är en bok som är skriven som Stefan Jarl pratar: med ständig emfas på varje viktig sak.



Min favorit bland alla Verdandi-titlar är dock den som mest osar av sjuttiotalets socialrealism (tänk Janne Halldoff och Lära för livet): När polisen kom …

Min absoluta favorit bland alla Verdandi-titlar är dock den som allra allra mest osar av sjuttiotalets socialrealism (tänk heroindöde Stoffe): Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse.

Jag blir inte lessen när jag dessutom ser att den är skriven av Kerstin Thorvall.

Proggiga barnböcker del 20: Mordet på Lillan.

Av

den 2008-04-15

i blogg

Nöjesmassakern – som till alla sjuttiotalisters skräckblandade förtjusning nu släpps på dvd – gjorde en  sketch som höjde sig över Werner&Werners matvitsar och Rulles trollvitsar och Jon Skolmens fylleimproviserade trumsolon: Sven Melanders utskällning av en dagisflicka som vill ha en cykel istället för fred i världen.

Det var sublim humor. I den korta sketchen glänser det av genialitet bak Melanders glojärn.

När 3/4-delar av Nöjesmassakern (Jon Skolmen var märkligt nog upptagen) försökte upprepa succén i serien Tack för kaffet gjorde man samma sketch en gång till, men vände på steken så att flickan nu önskar sig fred och frihet medan Melanders reporter vill visa upp henne självisk och girig.

Det var naturligtvis inte en lika rolig sketch, särskilt inte som man anar slutpoängen några minuter innan den kommer. Men i en replik glänser det till – när den lilla flickan oväntat säger att hon, efter fred och fin miljö önskar sej ”mer pengar till de fria teatergrupperna”.

Det är ett exempel på hur accentuerad frågan om de fria teatergrupperna har varit. (Det är också ett exempel på ogenerad upprepning och fantasilöshet, men det hör inte hit.)

Fria teatergrupper uppstod, i den form vi tänker på dem, vid sextitalets mitt. Suzanne Osten gjorde skolteater med Fickteatern, Björn Granath gjorde Dario Fo med Narren-gruppen, Musikteatergruppen Oktober gjorde Sven Klangs kvintett (sedermera också som film), Nationalteatern gjorde pjäser om ungdomsbrottslingar på Gbg:s fritidsgårdar, Fria Pro-teatern gjorde pjäser om tryckeriarbetarna på DN och järnarbetarna i Norrbotten, Michael Segerström gjorde satir med sin bror Tomas – och ibland ihop med Hoola Bandoola – i Tidningsteatern, Lasse Strömstedt for till Gotland för att spela pjäser om kolonialism med Paxteatern.

”Fria teatergrupper” var således lika med vänsterpolitiska teatergrupper. De ville spela om och för arbetare, ungdomar, trashankar, you name it. Stundom lyckades de också. Det var dock svårt att få ekonomi i det, varför kulturbidrag blev att önska.

När såna inte anslogs – ofta säkert av politiska skäl, ibland lika säkert av ekonomiska eller konstnärliga – blev de fria teatergrupperna arga. Eftersom de hade tillgång till en hel del mediala kanaler – och inte minst vänsterrörelsernas egna tidningar – lyckades de göra sin fråga till samhällets fråga.

Och inget fel däri. Ett samhälle måste ha råd med kultur, inte minst ifrågasättande motkultur. Att sen varje enskild kulturarbetare naturligtvis tycker att just hennes pjäs om stenlunga och skurgumsknän tolkade ur en marxist-leninistisk synvinkel bör få extra mycket understöd gör ju frågan något mer komplicerad.

Men hur viktig frågan om fria teatergrupper nånsin har varit, så räcker den tammefan inte som underlag för en ungdomsbok. Inte ens om man försöker peta in en mordmisstanke i intrigen.

Tommy och Barbro går på högstadiet och ska skriva ett specialarbete om stadens alternativa teatergrupp Lillan. De inser då att det drivs en kampanj mot gruppen; stadens tygfabriksägare och deras egen moderata svensklärarinna har skrivit hätska insändare i stans borgerliga dagblad.

Mordet i titeln syftar alltså på nedläggningen av teatergruppen. Författaren – jepp, det är Sven Wernström igen – mer än antyder att gruppen krossats av politiska skäl; de har spelat Brecht och tänker nu göra en belysande pjäs om den förestående nedläggningen av tygfabriken.

Barbro och Tommy ger sig ut på mopeder att undersöka saken, och färden tar dem mellan trivsamma storfamiljer och inspicienter som säljer Vietnam-Bulletinen. De stöter på Demokratisk Allians, en autentisk högerrörelse som verkade för Vietnamkriget och tydligen var klädda i dyra kostymer, och de inser att De Borgerliga har makten över medierna och dagordningen.

På vägen dit hinner de också vara med och ytterst brådmoget ifrågasätta den moderata svensklärarinnan som just lärt dem orden ”dupera” och ”eufemism”:

– Det betyder förskönande omskrivning. Om man till exempel säjer fyllig istället för fet. Då är det en eufemism.

– Och om man säjer friställd istället för arbetslös? sa Benka.

– Ja, det kan hända. Vi kan ju prata en stund om eufemismer, om ni tycker det är roligt. Man kan till exempel säja gå bort istället för att dö. Kan ni hitta på fler exempel?

– Jo, sa Benka. Om dom rika har makten och man kallar det en demokrati, då är det väl en eufemism?

– Nu ska vi inte prata politik, sa fröken Molin.

– Eller om man säjer moderat istället för höger?

– Ingen politik! sa fröken Molin lite mera bestämt.[—]

– Men fröken är ju moderat va? sa Benka.[—]

– Nej vet du vad! sa hon. Min politiska inställning är verkligen min privatsak.[—]

– Är det fult med politik? sa [Barbro]. Är det nåt man ska skämmas för?

– Nej, men det är vars och ens privatsak … som sagt.

– Inte när man är lärare, sa Benka. Då borde det väl inte vara nån privatsak. Det angår väl oss vad vi får i oss här i plugget. Annars kan man ju riskera att bli alldeles duperad ju.

Mordet på Lillan får alldeles obegränsat med proggpoäng. Bortsett från att ämnet i sig inte är alldeles vansinnigt sexigt, så är boken så präktigt självgod och rättänkande att man läser ömsom gapande, ömsom leende.

Sanningar levereras på träfat, färdigtuggade och orubbliga. Världen ter sig så sagolikt enkel: om man bara får bort stans tre-fyra moderater så kan arbetarna få den Brecht-spelande fria teatergrupp de önskar sig över allt annat. Och på kuppen får de behålla sina jobb.

Jag önskar att terrängen kunde rätta sig efter kartan. Men jag betvivlar det.

Proggiga barnböcker del 19: knullskola för koltbyxåldern.

Av

den 2008-04-13

i blogg

Karin Levander och Gunilla Kvarnström gjorde Filip frågar 1972 (del 11 i Verdandis barnboksserie). Grethe Fagerström och Gunilla Hansson gjorde Per, Ida & Minimum 1977.

Båda böckerna handlar om att göra barn och båda böckerna fanns på mitt rödfärgade daghem, där jag i sjuttitalets slut uppfostrades av chilenska flyktingar, föreståndare utan behå och en och annan halvrehabiliterad narkoman. ”Filip frågar” läste jag själv, och kom sen hem och ställde följdfrågor till mor om ”kóndom” och ”péssar” – något hon tjugosju år senare fortfarande retar mej för.

Vid en omläsning några decennier senare slås man framför allt av frispåkigheten i böckerna. Kvinnorna bakom böckerna ville verkligen riva ner alla slöjor och mystifierande rökridåer. Det här är så långt från storkar och Guds vilja man kan komma.





Per och Ida, liksom Filip, ska få ett småsyskon. Detta föranleder diverse rättframma frågor och även somliga explicita svar:


Det är chosefritt och pang på rödbetan och jag gillar det. Det är visserligen beskäftigt och präktigt och förnumstigt, men sipphet och prydhet har aldrig fört mänskligheten framåt. Knulla blev på sextiotalet en revolutionär handling, och så länge man inte kastade sexualiteten på ungarna mot deras vilja, utan bara gav svar på deras självklara frågor, så lär ingen ha traumatiserats.

Men det är klart att ett åttiotal med aids, ett nittiotal med pedofilnoja och ett nollnolltal där den självklara sexualiteten gärna gjorts pornografisk har lagt ett slags obehagligt filter mellan mig och boken. På samma vis som jag ofrivilligt skruvar på mig över de lyckliga nakna barnen i Madicken och Ronja, gör jag diverse obehagliga kopplingar i huvudet när jag läser om Filips frågor.

Det får dock inte vara författarnas fel, utan samhällets. Det är klart att barn måste få vara nakna utan att jag ska känna pedofilivibbar. Det är klart att barn måste få fråga föräldrarna om knulleriets hemligheter utan att jag ska tänka i termer av incest.

Jag kan dock inte komma ifrån att samlagssekvensen i Filip frågar associerar till sån där urgammal japansk erotisk konst som alltid finns med i för honom/för henne-medelklassporrantologier:

Jag kan inte heller komma ifrån att Filips pappa ser ut som Morgan Pålsson. Men det kanske varken gör till eller från.

Filip frågar och Per, Ida & Minimum har på ett plan överlevt tiden. Frågorna är ungefär lika aktuella nu som dom har varit sen N´Tonga satt i grottan och såg sin cromagnon-pappa betäcka sin cromagnon-mamma.

Att det är sjuttiotal går dock inte att ta miste på. Både Filip, Per och Ida kallar sina föräldrar vid förnamn. ”Per, Ida & Minimum” innehåller en utförlig diskussionsdel och många uppmaningar att låta samtalet fortsätta hemma. Och här och var tränger sej samtidens verklighet in:

Här finns också inslag av samma slags välmenande mentalitet som gör att alla domare i amerikanska filmer är svarta kvinnor, dvs ett grepp som snarare tjänar som goda exempel än som redogörande av verklighet. Själv har jag under tiotalet rundor på diverse MVC inte stött på en enda manlig barnskötare:

Jag vill också hävda att förlossningarna är skildrade ur en typisk sjuttiotalsvinkel. Alltså rent grafiskt. När min generation pappor skulle föreviga sina barns ankomst riggade de alltid upp kameran så att man fick full insyn. Efter att barnen var ute ställde dom sig att noggrant få in skärpan på efterbörden. Sen gick de antagligen till sjukhusets rökrum.

Under förlösandet av min egen son hade jag fullt upp med att stå vid min fiancés huvudgärd och få fingrarna sönderklämda. Inte fan hade jag tid eller möjlighet att stå och föreviga bakom barnmorskan.

Jag skriver inte detta för att säga att jag är en fin kille och att min pappageneration var mer intresserade av kamerateknik. Även om jag tror det är precis så det förhåller sig.

Hursomhelst – min tes är att sjuttiotalsgenomsnittsmänniskans föreställning av en förlossning ser ut precis så här:


Böckerna tar förstås också upp allt omkringliggande. I Filip frågar får vi lära oss att penisen kan kallas ”pillesnoppen, pitten, kuken” och att skötet kallas ”vagina, fitta, hål och många andra namn”. Givetvis får vi se pessar och spiral – fenomen som verkade dö ut samtidigt med rökning inomhus – och lära oss att man också kan adopteras, ha skilda föräldrar eller föräldrar av samma kön.

Och så klart uppmanas barnen att bearbeta alla sina nya intryck i lek:

Jag är ärligt glad att jag växte upp med de här volymerna. Jag har kallsvettats nog i erotiska sammanhang ändå. Jag är glad att jag åtminstone har haft den teoretiska kunskapen med mig ner mellan lakanen.

Proggiga barnböcker del 17: Lasses farfar är död.

Av

den 2008-04-10

i blogg

I en serie böcker om dagisbarnet Lasse – Lasses pappa är dum, Lasse är en tjuv, Lasse i lekparken – försökte Anna Carin Eurelius och Monika Lind behandla en del av de vardagsfrågor våra glin funderar på.

Jag läste dem på dagis och vill minnas att man då inte var jättetänd på att läsa om nån som levde exakt samma liv som man själv, utan hellre ville höra om knasigheter och män med tehuvor och propellrar.

Men Lasses farfar är död (1972) är inte alls så tråkig som jag föreställde mej, vilket får mej att undra om de senaste veckornas umgänge med maoistiska slagord i pixiboksformat bara gjort mej luttrad.

Med lagom naivistiska teckningar försöker författarna öka barnens förståelse för döden, och mer indirekt deras respekt för livet. Lasses farfar är död och pappa förklarar rättframt:

En människa kan inte leva hur länge som helst. Hon blir utsliten till sist och då slutar hon att fungera. Precis som det var med din cykel, du vet.

Och så får Lasse lära sig att vi en dag förmultnar och blir jord som ger näring åt växter och nya människor. Det gör inte ont att bli jord och man slipper vara ensam och rädd när man förmultnas.

På slutsidan ser Lasse en blåsippa och säjer tyst för sej själv: ”Hej då farfar”. Det är ganska rörande och tar både barn och död på allvar.

Det lustiga är att, av alla barnböcker från samma tid, där barn uppmuntrades till uppror och strejk, fick lära sej demonstrera, ifrågasätta skolan, sova under Marx-affischer, läsa Hans Scherfig och spika fast pengar i bankerna, så var det här den bok som fick sin tydligaste reaktion från högerhåll. Kristen-högerhåll vill säja.

Stanley Sjöberg – pastor i Centrumkyrkan, abortmotståndare, proisraelit, homofob och diversepysslare i helbrägdagörelsesektorn – reagerade så häftigt att han för församlingens tionde lät ge ut Lenas farfar är i himlen.

På baksidan skriver en barnläkare (frikyrkliga älskar att hänvisa till vetenskapsmän, för att understryka att deras tro är sanningar, vilket på nåt vis ändrar förutsättningarna för hela begreppet tro):

I en nyligen utkommen barnbok (Lasses farfar är död) framställs den skrämmande stämning inför döden, som råder i ett hem med en ateistisk syn på människan.

Den lilla flickan Lena i pastor Stanleys värld får minsann en liknelse som vida överträffar den trasiga cykeln:

-Jo, att dö är ungefär som att flytta från ett gammalt hus som skall rivas. Så får man flytta till ett nytt hus som är bättre. [—] Guds änglar har hämtat farfar till himlen.

Lenas pappa ger dottern grundläggande fakta om evigheten:

Alla måste vi dö en gång. Och om vi tror på Jesus kommer vi också till himlen. [—]

I himlen bor alla Guds barn. Där får vi träffa Josef och Daniel, Sakeus och alla dom andra som du har hört om i söndagsskolan. Allt är vackert i himlen. Ingen kan bli sjuk där. Alla är glada. Där finns inga krig och där sker inga olyckor.

Och så tackar familjen tillsammans Gud för att farfar har fått dö:

Tack för att han visade oss hur man ber till Dig.
Hjälp farmor när hon blivit ensam.
Tack för att farfar är hemma hos Dig just nu.

Lyckligt rosenkindad, lätt Lolita-aktig, går Lena ut och hoppar hopprep, antagligen suktande efter att få dela en flaska nardusolja med den gamle publikanen Sakeus. Då möter hon Lasse! Lasse är lessen, för i hans familj har farfar inte blivit en ängel utan bara jord. Stanleys Lasse är svårt traumatiserad av den sorg hans familj visat, men Lena kan gudbevars trösta:

Min pappa har läst i bibeln att när man dör kommer man till himlen. Om man tror på Jesus, förstås.

I slutet får Lena besöka farmor, som på ett fromt kristet vis gråter samtidigt som hon ”log så vackert”. På begravningen är allt vackert och Lena konstaterar lugnt när hon ser kistan att det som tur är bara är farfars kropp som ligger där. För sjunde gången i boken konstateras: ”Farfar är i himlen”.

Jag tycker barn ska indoktrineras. På allvar. Jag tycker att föräldrar som inte lär sina barn vad de tycker är rätt och fel är ansvarslösa. Jag har lärt min fyraåring sånt jag tycker är viktigt: skillnaden mellan Cornelis och Beppe, att de röda böckerna i hyllan heter Myggans Nöjeslexikon, att tjejer visst kan vara coola.

Min mor i sin tur var noga med att understryka att hon minsann inte tänkte ge mej några presenter om jag konfirmerade mig.

Det är alltså inte frimicklar-Stanleys ambition att föra över sin tro på kidsen jag opponerar mej mot – utan tron som sådan. Jag tycker den är skamlig. Och är Olle Lannsjö, som på baksidan skriver ”boken rekommenderas varmt!”, fortfarande barnläkare ska han åtminstone inte få ta tempen på min grabb.

En hållning som säjer att jordelivet är ett trasigt hus och himmelriket en lyxvilla, är en hållning som säjer att ett människoliv är oviktigt och att det finns en mening med varje svältande barn, varje aidssjuk afrikan, varje strålskadad ukrainer och varje skjuten abortläkare.

Det finns det inte. Livet är människans eget att rå över. Som tänkande varelser måste vi förändra orättvisor och inte skylla dem på en lynnig gudsgestalt. Det tänker jag tuta i mina barn.

P.S. Tack till Ördög för diverse tips. Och för undvikande av missförstånd: jag syftar inte på demonen Ördög, eftersom jag inte tror på demoner, utan på en mystisk nätsignatur.

Proggiga barnböcker del 16: När barnen tog makten.

Av

den 2008-04-07

i blogg


Jag är lessen. Ni som med tungorna vid naveln sitter och suktar efter fler inlägg om gamla sportjournalister och revyrävar får ge er till tåls. Jag sitter med högar med osminkad revolutionspropaganda för blöjbarn framför mej, och jag kan inte slita mej. Man öppnar pärmarna och en omisskännlig doft av timotejshampo, hemmaodlad haschisch och tron på att allt är möjligt slår emot en.

Gunnar Ohrlander alias Doktor Gormander – en man med ett skägg – och hans dåvarande fru Helena Henschen har nämnts under Proggiga barnböcker-rubriken tidigare, då med boken När barnen gick i strejk.

1969 skrev och ritade de en bok om hur en skara barn på daghemmet Kanonen tar makten över leksakerna (läs produktionsmedlen), omvänder fröknarna och bygger ett nytt revolutionärt minisamhälle. Baksidan sammanfattar effektivt handling och ideologi:

Jag är övertygad om att Gunnar Ohrlander trodde på vartenda ord han skrev. Boken skälver av förändringsiver. Barnen och Ohrlander korsbefruktar varann med naivitet och politisk retorik.

”När barnen tog makten” är en revolutionsromantikers för tidiga utlösning. Kapitelrubrikerna ger en fingervisning om innehållet:

Grötgerillan slår till
Upproret
Krigsrådet
Första anfallet
Andra anfallet
Tredje anfallet
Fjärde anfallet
Femte anfallet
Kungen flyr till Schweiz
Den stora segern

I korthet: barnen är trötta på meningslösa sagor och tråkiga leksaker. De bildar en snubbelpatrull och en vaktpatrull, binder de elaka fröknarna och besprutar dem med ketchup och filmjölk. De tar kommandot över matbeställningarna och begär in glass, hallonbåtar och nötkola av grossisten.

Och så bestämmer de att låta fröknarna leva som barn för att förstå hur barn har det. Därav denna vällustiga badscen; genom tvagning och tvångslek ska fröknarna rent fysiskt sätta sej in i barnens situation.

– Vi vill inte ha morötter, sa fröknarna. Vi vill ha kaffe och bullar och wienerbröd. Och sen vill vi röka en cigarett.

– Fy, sa barnen. Kaffe är inte bra för magen. Bullar och wienerbröd är farligt för tänderna. Ni som är fröknar borde väl ha hört talas om alla tandtroll som borrar hål i tänderna om man äter för mycket wienerbröd. Och det här med cigaretter vill vi inte höra talas om.

Ohrlanders föreställning om vad barn egentligen tycker är festligt kontrasterar starkt mot vad jag upplevt (som barn och som förälder). Idén är att barn egentligen hatar Rödluvan och egentligen vill höra mer om utmärglade barn i u-länder:

– Vi vill inte höra sagor, sa fröknarna. Vi vill läsa dagstidningen.

– Det vill vi också egentligen, sa barnen. Vi har alltid bett er att lära oss läsa. Men ni säger bara att vi måste leka med leksakerna och lyssna på en massa dumma sagor.

Man kan kalla det hela en idealiserad, för att inte säja romantiserad bild av barn. Och av uppror.
När barnen tog makten Ner med morötterna
Det här är en bok som aldrig hade skrivits 2008. Och hade den skrivits, hade den inte getts ut. Och hade den getts ut, hade den inte lästs.

Det är en bok skriven i den yrvakna adrenalinskjutsen efter kårhusockupationer och parisuppror och demonstrationsglädjetåg, innan tokvänstern blev riktigt vänstertokig och slog sönder sej själv i fragment, när alla var rörande överens om att Vietnamkriget var vansinnigt och att det är rätt att göra uppror, innan folk började bråka om hur man gjorde rätt uppror.

Det är ärligt talat ganska uppfriskande att läsa. Men mest så klart skrattretande.

Gunnar Ohrlander har jag alltid upplevt som en intelligent karl. Hur kunde kan gå i såna här uppenbara revolutionskåta fällor? Hur kunde han köpa den urgamla vänsterföreställningen att allt rikt är ont och alla smutsiga trashankar goda? För givetvis dyker en lodis upp på barnens sida, och givetvis är han den ende vuxne som går att lita på.

Svaret är antagligen: för att alla, varenda jävel, i Ohrlanders omedelbara närhet var precis lika övertygade om att det var möjligt. Det var bara en tidsfråga. Revolutionen knackade på dörren.

Och i samma tid som Beatles gjorde världshittar med barnlåtar om gula undervattningsbåtar och valrossar, när den lekande människan – homo ludens – var ett slags tidens påtända ideal, ankom det förstås på barnen att ta det första steget i det stora språnget.

Det är naturligtvis att ha väldigt höga tankar om barn. Men kanske också att lägga väldigt tunga bördor på dem.

Proggiga barnböcker del 15: Lottas ”akvarium”.

Av

den 2008-04-04

i blogg


Det är med blandade känslor vi i och med detta tar farväl av den femochetthalvtåriga Lotta i den fiktiva – men alls icke förskönade – förorten Hallonby. (Vi har tidigare följt hennes vedermödor på skrotupplaget, pensionärshemmet och daghemmet.)

Den dynamiska duon Ulf & Behnn för sitt projekt i mål med sin kanske minst inspirerade historia. I korthet får Lotta och Anders hjälp av en vaktmästare med hästtänder att skaffa några grodyngel och därefter hjälp av en bibliotekarie (alternativt gam) att hitta en bok om grodor. Sen är boken slut.

På vägen dit får vi en alldeles ny definition på begreppet ”mysigt”:

Vi får också ta del av ett av de där neurotiska föräldrautbrotten som var praxis på sjuttiotalet, då alla mammor var ensamstående och såg sina barn som olycksfall i tillvaron:

Det kanske inte behöver påpekas, men tonen är ganska realistisk i den här boksviten. ”Akvarium” står inom citattecken i titeln, så att man inte ska få för sig att Lottas grodyngellåda är ett riktigt akvarium.

Därför förvånar det en smula när ett parti som – med lite god vilja – gränsar till det fantasifulla, dyker upp. Anders drömmer om att vara dykarstatyetten i sitt akvarium:

Den politiskt intressantaste detaljen i den här boken (jfr Lottas sovrumsaffisch på Karl Marx) är en sekvens från det muggiga biblioteket. När Lotta tar ner en bok på måfå visar hon ett uppslag med den ryske författaren Leonid Andrejev (som i Gorkijs anda skrev pjäsen Konung Svält, romanen Det röda skrattet och anarkistdramat Savva) och den danske kommunistiske författaren Hans Scherfig.

En ren slump? Eller försökte författarna skicka ett subliminalt budskap till de små fröna?

Hursomhelst: efter mötet med kondoren/bibliotekarien kan Lotta och Anders rädda sina grodyngel och fortsätta mysa i mögelmörkret vid miljonprogramsförråden. Och som vanligt avslutar Ulf & Behnn med en serie heta debattfrågor åt dagiskidsen:

Där tar det tyvärr slut. Lotta i Hallonby fick aldrig nån fortsättning. Vi som hoppades få se Lotta växa upp och tampas med socialassistenter och syokonsulenter, sket kollektivt i det blå skåpet. En skrotcykel, en dagisdemonstration, ett pensionärshem och ett förortsbibliotek – sen var det färdigt.

Ulf har sedermera gjort karriär som filmare och har – så klart – gjort dokumentärer om latinamerikanska gatubarn, nicaraguanska kaffearbetare och svenska gjutare. Nu senast gjorde han Svarta nejlikan om den svenske chileambassadören Harald Edelstam (Micke Nyqvist).

Behnn är rektor på Ölands folkhögskola.

Båda gör säkert sina jobb oklanderligt.

Ytterst lite tyder på att de ibland slår ihop sina grå celler för att fila på en uppföljare.

Proggiga barnböcker del 14: När barnen gick i strejk.

Av

den 2008-04-03

i blogg


Doktor Gormander – född Gunnar Ohrlander – skrev tills alldeles nyss krönikör från vänster i kulturtidskriften Aftonbladet. Man kan med andra ord inte anklaga just honom för att ha gjort höger om marsch när vindarna började blåsa i nya riktningar under det förhatliga åttitalet.

En gång i tiden skrev han för SKP-maoistiska tidskriften Gnistan (och delade parti med nuvarande Stenbeck-lakejerna Aschberg, Jörgen Widsell och Peppe Engberg) och var en av hovförfattarna åt den maoistiskt anstrukna Fria Proteatern (där Tomas Bolme var ledarkamraten).

Fria Pro startade ursprungligen som ett projekt på Dramaten där ett gäng skådisar, tillsammans med popbandet Mascots, bland annat gjorde en föreställning om Norrbottens Järnverk, NJA.

Man hette då NJA-gruppen och gav bl.a. ut skivan Hör upp allt folk med lite ohrlanderskt finstämd folklyrik:

Jag ska skära strupen av dej din jävel
Jag ska släppa luften ur dej din fan
(”Balladen om Olsson”)

Det var antagligen i samband med sin research för den pjäsen som Ohrlander kom upp med den lysande idén att också omsätta sina iakttagelser från det pyrande norrländska missnöjet i en barnbok.

Mah Jong-grundaren Helena Henschen illustrerade. Hon har dykt upp förr under den här rubriken. Hon var dessutom gift med Ohrlander.

Boken utspelas i Gruvbyn, där alla män är gruvarbetare och alla gruvarbetare goda. Den nye disponenten för Gruvbolaget vägrar att betala sina jobbare ordentligt och ge dem en hälsosam arbetsmiljö. Disponenten är ”tjock som en boll”, medan disponentfrun ”var ung och smal och hade långa läderstövlar”.

När bokens huvudpersoner, de nioåriga gruvarbetarsönerna Lasse och Göran, närmar sej disponentfamiljens limousin sker följande:

Disponentfrun höjde sin spetsiga näsa och sa till chauffören:
– Karl-Alfred, kör bort dom där otäcka barnen. Dom stör utsikten.

Boken bygger alltså på den gammelsocialistiska föreställningen att Arbetare är goda och solidariska, medan Di Höge Herrarna är fullblodspsykopater och Di Höge Herrarnas Fruar är nedlåtande, dumdryga, utseendefixerade och världsfrånvända.

Trots att man skrev sjuttiotal ser disponenten dessutom fortfarande ut som Thor Modéen och är ungefär lika respektingivande:

Den nye disponenten kom springande från sitt hus. Hans ben gick som trumpinnar under den stora magen. Han var alldeles röd i ansiktet och han hoppade upp på en sten invid grinden.
– Ni måste arbeta, tjöt han. Jag är den nye disponenten. Ni måste lyda mig.

Till och med disponentens egen dotter vänder sig, med barnets naturliga känsla för det goda, ifrån sin pappa. Likt senare Patricia Hearst solidariserar hon sig med de strejkande arbetarna och deras barn.

Lasses goda arbetarmamma låter disponentdottern lägga undan sin larviga klänning – köpt utomlands och ”hemskt dyr” – och bära blåjeans och gummistövlar. På så vis kan hon vara med när barnen en natt i gruvan avslöjar att disponenten kallat in två ”fula typer” med stålbatong: strejkbrytare!

Ledaren för strejkbrytarna – som består av ihopskrapat folk från kusterna och gamla kåkfarare – har läderjacka, en andedräkt som ”en kommunal sopstation” och ler mot barnen med ”en huggorms småleende mot en liten skogsmus”.

Tack vare en gammal historia den ohyggligt vänlige gamle farfar (och ja, han är gammal gruvarbetare) berättat, kan de listiga barnen (och ja, de drömmer om att bli gruvarbetare) lura hela klanen av strejkbrytare ut i myrmarken där dessa blir sjöblöta.

Och så slutar historien som alla klassiska sagor: att en by anordnar ett demonstrationståg.

Bevakade av reportrar från Aftonsnaskan och Extrapressen tågar byborna, ”tysta och sammanbitna”, upp till disponenthuset.

Annas mamma (dvs disponentfrun) som stått och provat nya kläder och sminkat sig hela dagen svimmade. Eller snarare låtsades svimma. För hon tyckte det gjorde sig bra att svimma just då. Särskilt till dom nya kläderna.

Anna själv, disponentdottern, tågar däremot i täten av demonstrationståget.

Facklorna svängde och sången tonade mjukt från tåget i skymningen.
– En sån vacker sång, viskade Anna. Vad heter den.
– Det är Internationalen, viskade Lasse tillbaka. Det är arbetarnas egen sång.

Men upplösingen är alltså lycklig: barnen får vara med i strejkkommittén och Anna förskjuter sin pappa. Snipp snapp snut.

I ett stickspår som aldrig får nån uppföljning får vi också en interiör från Rosenbad, där statsministern sitter bland ”flera kilo gottpåsar, klubbor och kola” och får beskedet om strejken i Gruvbyn. Han blir så chockad av detta bud att han sätter sin chokladklubba i halsen och inte får loss den fast han sprattlar ”med sina spinkiga ben”.

Till slut får hans medarbetare ut klubban ”med ett plopp” och statsministern får disponenten på tråden:

– Dom måste genast börja arbeta igen, grymtade statsministern.
– Dom vill inte, sa disponenten.
– Jamen då får jag ju inga pengar längre, tjöt statsministern. Och då kan jag inte köpa snask längre.

Den groteska statsministerkarikatyren, pengakåt och infantil (jfr snaskfixeringen med Walt Disneys Prins John och hans tumsugande), bör när boken gavs ut 1971 ha byggt på en man som hette Olof Palme. Idag saknad av gamla självutnämnda vänsterhjältar för sin ryggrad och sin vilja till socialisering.

Sida 9 av 11

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén