Carl Johan De Geer har kommit ut med sina memoarer – döpt efter samma gamla hippie-som-kör-bil-fort-rulle som Primal Screams platta Vanishing point/Jakten mot nollpunkten – och det är naurligtvis stor läsning i det lilla.
Jag har länge gillat Carl Johan De Geer, människan snarare än konstnären, teoretikern snarare än praktikern, babblaren snarare än handlaren. I sin kompisrecension i Ordfront skriver Galago-grundaren Rolf Classon om memoarboken:
Frågar man folk om Carl Johan De Geer, får man ofta svaret: ”Jamen han! Han är fantastisk!” Frågar man samma person vad Carl Johan De Geer gör, får man högst svävande svar.
Carl Johan De Geer har under de senaste fyrtiofem åren gjort ganska mycket. Ska man precisera så har han väl a) gjort vad han känt för och b) gjort vad han fått en liten summa pengar för.
Mitt favoritverk av De Geer – och hans gamle parhäst Håkan Alexandersson, som han gjort en mycket rörande film om, vars speakermanus på recyklarens vis utgör ett kapitel i memoarerna – är Privatdetektiven Kant (finns på Youtube!). En teveserie som jag följt båda gånger den gått i teve: 1983 (då jag var åtta) och 1994 (då jag var nitton). Jag tyckte den var både fantastisk och obegriplig bägge gångerna.
Manuset finns utgivet i bokform och när jag bläddrar i det förstår jag både vad jag inte förstod då och varför jag inte förstod det då. Precis som paret Alexandersson-De Geers tidigare serier Tårtan och Doktor Krall gjordes Privatdetektiven Kant för barnredaktionens pengar. Och lika lite som de serierna är det en produktion som riktar sej till barn.
I vinjetten sjunger privatdetektiven Kant:
Min far dog av ett kulhål,
han var en detektiv.
Skottstrider och slagsmål,
av sånt bestod mitt liv.
Men sprängdeg, krut och whisky,
det struntar jag nu i.
Jag lägger folk på soffan min,
det är psykiatri.
Serien – ”ett psykiskt drama i 13 akter” – handlar sen i stort om kopplingen mellan privatdetektivens och psykoanalytikerns arbete. De första avsnitten refererar till film noir och Manhattandeckare. Kant är en svårt alkoholiserad privatsnok som får i uppdrag att leta i den undre världen efter en försvunnen flicka. Och voice-overn är fullspäckad med typiska Mike Hammer/Philip Marlowe-sentenser:
Jag jobbade som privatdetektiv … i en stad som var så rutten att jag mår illa om jag tar dess namn i min mun.
Jag hade en bankbok. Det var den enda bok jag brukade läsa. Den var lättläst – och sorglig.
Morgonen därpå vaknade jag av en fruktansvärd huvudvärk. Det finns två sorters huvudvärk. En kommer av spriten, det vet jag. En annan uppstår när en strumpa full med bly träffar bakhuvudet med full kraft.
Ja, jag kan avslöja redan nu att serien blev duktigt radionämndsanmäld (vilket SVT tog som en slutgiltig intäkt att slippa arbeta med dom två konstiga gubbarna som alltid levererade nånting helt annat än dom pitchat). Dock inte fälld, vilket är ett underligare faktum. Radionämnden skrev t.o.m. i sitt yttrande:
Seriens upphovsmän har begagnat det klassiska sagoberättandet och är en tydlig parodi på skräck- och thrillergenren. [—] De barn man avsåg att vända sig till kunde förväntas vara väl förtrogna med referenserna, miljöerna, schablonerna och förebilderna.
Där är jag inte helt säker på att jag håller med Radionämnden. Särskilt inte när serien i avsnitt åtta plötsligt byter spår och blir en överkurs i freudianska. Detta sker efter ett brott mot alla dramaturgiska regler som finns och nånsin kommer att finnas.
Kant kommer plötsligt på att svaren på alla frågor som uppstått i hans detektivarbete finns i själen:
I denna stund fattade jag ett avgörande beslut. Jag skulle bege mig till universitetet i Heidelberg, där all mänsklig kunskap hade samlats under århundraden. Fritz (en efterbliven fängelsevakt som Kant förbarmat sej över, bloggarens anm.) föredrog att stanna hemma och sköta om kontoret under de sex år som kursen skulle ta.
Och så går sex år i ett klipp! Kant kommer tillbaka med höga vinklar i pannan och pratar inledningsvis tyska! Och sen bara fortsätter storyn!
Den försvunna flickan – f.ö. dotter till en sträng präst som revolterat och blivit gangster och sedermera vetenskapsman (inspirerat av Baader-Meinhof, vars medlemmar till 60% bestod av prästbarn) – har fasats ut ur handlingen.
Nu kretsar återstående avsnitt – som var dom som skrevs och spelades in först – kring en serie freudianska typfall:
* en korvgubbe lystrande till Herr Strössel blir upprörd när korvar plockas upp ur sitt spad (Kants analys: ”Det är som om han känner sig som en korv, kanske, som kommer upp ur den varma, goda buljongen och upp i en kall snålblåst. Det liknar ju faktiskt en födelse, det här. Jag tänker nu på att buljongen här, det är som moderns mage”). Han kan botas när man lindar in korvarna i fetvadd.
* en kvinna är besatt av korvar, som hon samlar i särskilt korvformade fodral (Kant: ”Jag betraktar numera hennes korvmani som i det närmaste obotlig”).
* ”Lille Hans” förtrycks av sin mamma, som tvingar honom att klä sej i barnkläder fast att han är fyrti år och ständigt klagar på hans chokladpudding. Som en överkompensation antar lille Hans då och då ett alter ego, kakaoinspektören, som går runt och beslagtar kakao på chokladrestauranger enligt ett påhittat kakaoförbud.
Lille Hans mamma håller en monolog där nycklarna till det bisarra beteendet blottläggs:
Åh vad söt han är nu, lille Hans. Förut var han så stygg mot sin mamma, men nu är han så snäll igen. När du var liten, och inte var född utan låg i mammas mage, då sparkade du så förfärligt att min mage blev orolig utav det. Ja, du förstår Hans, att pappa tålde aldrig barnskrik. Och du skrek så förfärligt den där sena septemberkvällen då pappa gick ut… och drunknade… och du bara skrek här hemma. Men lille Hans, det har jag glömt för länge sen.
Och helheten blir så klart inte mindre freudiansk av att lille Hans mamma – och åtta andra roller – spelas av Ted Åström.
Som med alla De Geer-Alexandersson-produktioner började man baklänges. Man hade ett gammalt gjuteri på 700 kvm till förfogande, med utrymmen som scenografen De Geer glatt förvandlade till fängelser och boxningsklubbar.
Man hade x antal Freud-volymer och Manhattan-deckare i studions bibliotek.
Man hade kompisar som Krister Broberg (musiklärare, även Frasse i Tårtan och Doktor Krall himself) och textildesignern Inez Svensson som kunde agera någorlunda.
Man hade Kristianstads revykung Ingvar Andersson, som hade ett babyliknande ansikte skaparna gick igång på (och som enda ord i sitt cv skrivit ”autodidakt”).
Man hade pressat TV2 på 750 papp sen barnchefen Helena Sandblad dristat sej att kalla Doktor Krall ”ett odödligt mästerverk” i en pressrelease.
Man hade kamera, lampor, folk och idéer.
Så det var bara att filma. Manus skrev man efterhand. När man filmat fem avsnitt kom man på att det var dom skulle ligga sist och så hakade man helt sonika på dom åtta första.
Detta gör så klart att serien inte riktigt hänger ihop och att vissa trådar förblir dunkla även för nån som läst 225 universitetspoäng. Men resan fram till psykoanalytiker Kants trevande försök att med bandspelare göra en självanalys är oavbrutet fascinerande.
”Mamma. Jag såg aldrig mamma. Pappa måste ha… var hade pappa gjort av mamma, jag förstår inte riktigt. Men jag har ett svagt minne av att jag såg en… det fanns en höfthållare.”
Den legendariske filmkritikern Jurgen Schildt skrev en gång om Hasse Alfredsons stökiga debutfilm Ägget är löst:
Men trots allt är det naturligtvis bättre med en svensk film där uppslagen hade räckt till fyra eller fem filmer än med den övriga svenska filmproduktion där originaliteten bara undantagsvis förslår till en enda.
Ett citat som skulle kunna vara Carl Johan De Geers credo.
Att Privatdetektiven Kant är en serie för vuxna människor med abnorm fascination för skräpkultur, psykoanalys, Ted Åström och knasiga peruker – dvs. för Håkan Alexandersson, Carl Johan De Geer och möjligen jag – snarare än för barn kan kvitta. I ett så pyttelitet kulturområde som Sverige är det enastående att någon haft ork och mod att pinka in ett så smalt och introvert revir som det de geerska.
För varje år som går kanske en person joinar hans fanbase. Kanske två. Men vi blir snarare fler än färre.
Han fyller sjutti bast i år. Hade SVT känt av sitt kulturhistoriska ansvar det minsta hade de släppt Privatdetektiven Kant på dvd. Med risk för att låta som Håkan Lagher så får jag gåshud bara av tanken på De Geers kommentatorspår.
