Etikett: barnkultur Sida 6 av 11

Proggiga barnböcker del 35: Utan jobb.

den 2009-08-31

Den här bilden kommer från en barnbok utgiven 1975:

Den föreställer en kille som bärs ut av snuten sen han heroiskt ockuperat fabriken där han är anställd. Han är cool och avslappnad, röker cigarett och ligger med huvudpersonens mamma. Mamman är f.ö. också med på ockupationen. Liksom huvudpersonen, nioåriga Karin.

Den här bilden kommer från samma bok:

Den föreställer hur pappan till bokens andra huvudperson, nioåriga Arne, får skäll av sin gamle kompis för att han kallar sej ”tjänsteman” och inte ”arbetare”:

Så är det med de flesta av er manschettproletärer. Det är inte fint nog att vara arbetare. Vet du överhuvudtaget vad det är att vara arbetare? Om du tror att det har något med smutsiga händer att göra så tar du fel.

Mannen röker som synes cigarett. Till det dricker han Carlsberg. Arnes pappa dricker Tuborg. Det sägs uttryckligen i texten.

Den här bilden kommer också från samma bok:

Den visar hur Arnes pappa berättar för Arnes mamma om hur hans arbetskompis Sören tagit livet av sej sen han blivit arbetslös.

Sa jag att boken är från 1975? Att den från början är dansk behöver jag väl inte påpeka.

Som så vanligt när man djupdyker i de spindelvävstäckta hörnen av kulturhistorien blir man extra glad när man stöter på nåt bekant namn. Jag skrek till av sprallighet när jag läste att boken är översatt av Marianne Ahrne.

Bamse och reformerna.

Av Kalle Lind

den 2009-08-24

i blogg

Bamse har från unghögerhåll ofta beskyllts för att vara kommunist. Enn Kokk hävdar på sin blogg att han var såsse.

Man ska visserligen ta den utsagan med en nypa salt; med all respekt för den kultursprängde Kokk ser han gärna alla sina meningsfränder som såssar – partibok eller ej. Visserligen ansökte Rune Andréasson om just partibok efter den borgerliga valsegern 1976, men det låter samtidigt som en handling mot den nya regeringen snarare än för den gamla.

Ytterligare ett indicium på Bamses – eller Runes – socialdemokratiska tillhörighet är att Andréasson designade en björn för den (S)-märkta tidskriften Aktuellt i Politiken (redigerad av Enn Kokk). Kokk hade bett att få använda Bamse, men där hade Andréasson betänkligheter. Istället fick tidningen en helt egen björn, döpt till Essbjörn av en (lillgammal) sjuårig läsare. På magen bar han en s-formad pil.

Essbjörn dök sen tydligen upp i AiP, försedd med pratbubblor och banderoller som efter vad jag förstår formulerades av AiP-redaktionen. De exempel som nämns på Kokks blogg – ”Maskrosor tycker jag inte om. Tacka vet jag röda rosor!” – utmärks kanske inte av sin finurlighet. Att Andréasson uppenbarligen inte protesterade tyder förstås på att han sympatiserade; där har Kokk onekligen täckning för sitt påstående.

I december 1983 beslöt – den såssedominerade – riksdagen att överge 1%-målet för biståndet till u-länderna. Att en procent av BNP skulle gå till tredje världen var en gammal folkhemsk princip, länge omfattad av de flesta riksdagspartier (inte minst folkpartiet) och en stor del av befolkningen, kommenterad i Hylands ABC-bok:

U-landshjälp är att försaka
då och då en pepparkaka

När såssarna alltså tullade på vad man kunde uppfatta som en helig idé, slet Andréasson såssetröjan av Essbjörn och ersatte den med texten ”Jag skäms”. I tidningen Arbetet förklarade Andréasson varför:

Vårt u-landsbistånd är inte en avbetalning av en skuld, därtill är denna för stor. Det är inte ens betalning av ränta på skulden, så små räntesatser finns inte. 1%-biståndet var vår livboj för att inte drunkna i skam. Den 15 december 1983 skall många av oss minnas som Skammens Dag då solidariteten devalverades.

Man kan diskutera vart pengarna gick. Enligt Per Ahlmark et consortes gick de rakt ner i Castros uniformsfickor. Man kan diskutera om SIDA använde sina pengar rätt; den svenska byråkratin har aldrig varit särskilt kostnadseffektiv. Men Andréasson hade lik förbannat en poäng. Och jag tycker det är rätt cool att det är en simpel björntecknare som gör den.

Kamrat-(och mötesdeltagar-)posten anno 1977.

Av Kalle Lind

den 2009-08-20

i blogg

Kamratposten grundades av nån folkskoletant på 1800-talet. Den har genomgått x antal inkarnationer sen dess, men målgruppen har länge varit låg- och mellanstadiekidsen. Idag är Ola Lindholm chefredaktör och jag gissar att den handlar om självförtroende, mobbing, snopp & snippa och lagoma doser populärkultur.

Så såg den ut när jag växte upp, och så såg den ut på sjuttitalet. Det var ingen uttalat politisk-indoktrinär tidskrift; även om själva namnet går att associera till diverse socialism tror jag att ”kamrat” här betyder ”kompis” snarare än ”revolutionär medkämpe”.

År 1977 handlade tidningen främst om typ schack och pyssel och mens och hästar och barn som får hälsa på i yrkeslivet. Ändå doftar den omisskännligt av det socialt engagerade sjuttitalet som gav oss så mycket insikt då och så många tarvliga skratt nu.

En av den här bloggens seriefigurer – vänsterbarnboksförfattaren Sven Wernström – medverkar förstås med en serieversion av sin robinsonad De hemligas ö. En historia om hur ett gäng scouter hamnar på en ö, där de går igenom både feodalism och kapitalism innan historien – som Marx ju förutsåg – slutar i ett fulländat socialistiskt samhälle.

Gör man en artikel där barn får besöka en teater är det naturligtvis Unga Klara och Suzanne Osten man besöker:

Och rekommenderar man nån annan form av teater är det lika självklart Tältprojektet:

Och här och var är det något snårigt att skilja det redaktionella innehållet från ett åsiktstrummande:

Mest sjuttiotal känns u-landsdiskussionen. Snart sagt varje nummer har en artikel om barn i tredje världen och deras levnadsvillkor:

Vilket inte alla läsare tyckte var sådär rasande sexigt:

Redaktionen beskriver sina egna tankar kring ämnet (högerkonspiratören kan notera att deras redaktionsrum är rött):

Redaktionen beskriver här ett förståeligt dilemma. Det är klart att välnärda välfärdsbarn ska medvetandegöras om att deras statusprylar bekostas av jämnårigas kamp för brödfödan. Om inte hela tiden, så i alla fall ibland. Får barnen dåligt samvete är det ett hälsotecken – problemet blir reellt när de inte får det.

Samtidigt: som barn skydde jag böcker om barn som gick och harvade på indiska åkrar eller letade risgryn i Sahara eller hostade sot i Wales. Jag inbillar mej att jag inte led brist på empati. Jag tyckte bara att böckerna var tråkiga.

När jag som vuxen läser om dessa böcker – eller KP:s artiklar – inser jag att jag hade rätt. Det är rätt torftigt. Och jag tror inte det har med innehållet att göra – det är närmast per definition intressant med människor vars liv drastiskt skiljer sej från ens eget – utan hållningen. När Budskapet är Viktigt smiter författaren från sitt underhållningsansvar.

Men det är en marginalanmärkning. Kamratposten år 1977 var på det hela taget en ganska sympatisk produkt. Den politiska analysen känns kanske extrem nu, men var relativt mainstream då, och attityden till barn är sympatiskt vågrät. Anna-Clara Tidholm och Cecilia Torudd tecknar, man får lära sig sticka en kofta och göra sin egen fläskgryta, det pratas om mobbing och det orättvisa i att lärarna får sitta inne och röka på rasten.

Mitt ständiga rotande efter svaret på varför jag blev så cynisk går således vidare.

Rökkollapsy.

Av Kalle Lind

den 2009-07-29

i blogg

Som alla sjuttiotalister med självaktning gillar jag naturligtvis Trazan & Banarne. Dock är det bitvis förbryllande att se och höra de gamla programmen och plattorna på nytt. På sjuttiotalet pratade ingen om målgrupp, vilket gör att man ibland frågar sig vem gubbarna i maskeradkostym pratar till.

Lasse Åberg har i intervjuer varit väldigt tydlig med att han utgick från sig själv när han satte ihop programmen. Det är uppenbart med tanke på den myckna förekomsten av åbergska artefakter: brylcreme och myggjagare, femtiotalsestetik, rock´n´roll och skräckfilm, kärleksfull bonnkomik och sävliga vitsar.

”Apanssons yrke” (skriven av den sjuka humorns introduktör i Sverige, Lasse O´Månsson) refererar hejvilt till personer och företeelser långt ovanför kidsens tidsenliga Skorpan Lejonhjärta-frisyrer. Apansson bör ”behärska poesi, reguladetri och frippe”. Dessutom sotar han brillor åt Garbo, gör recepten åt Wretman och ordnar röka åt hökar. Vi får också veta att Brunte – gissningsvis Apanssons häst – ”harvar vid Harvard”.

Bortsett från det tunga oset av jazztobak som vilar över texten, är allusionerna något avancerade. Det är dock något barn i allmänhet skiter blankt i. Så länge det svänger spelar orden föga roll.

Ändå funderar man ibland vilka apan och … tigermannen? … vänder sej till. Sången om Kalle Klant – Rökkollapsen – har ett antiröktobaksbudskap som väl sjuåringar i gemen inte känner sej personligen träffade av. Och de tonåringar som borde tagit till sej texten låg väl och sov när Trazan & Banarne sändes på jullovsmorgnarna:

Kalle Klant som just fyllt tio
står och drar sitt första bloss.
Ville likna dom på bio
Vara lika tuff förstås

Fyllde elva, köpte pipa
Cigaretten den blev dyr
Med små luftrör som hörs glipa
sätter han på pipan fyr

Varje morgon ses han rusa
ner till tobakshandelns dörr
Och vid tolv han börjar snusa
– sånt dom ofta gjorde förr

Nu fick Kalle i sin skalle
att gå över till cigarr
Kalles farfar varna Kalle
Kalle sa: din gamla narr!

Kalle Klant och Kalles farfar
är nu borta bägge två
Kalle Klant hann fylla tretton
Kalles farfar nittitvå

Kalle ses nu ofta spöka
ner kring tobakshandelns dörr
men nu har han slutat röka
– det han inte kunde förr!

Innehållet var djupt känt. Jag minns Lasse Åbergs namn från antirökkampanjer på åttitalet och ringer man upp honom och ber snällt kan man än idag få höra hans bästa antirökskämt (”Det är bra motion att röka, lungorna tränas varje gång du hostar!” – det här vet jag därför att gamla kollegor till mig naturligtvis har prövat).

Och jag är präktig nog att instämma i budskapet (även om jag betvivlar att särskilt många elvaåringar nånsin rökt pipa och särskilt många trettonåringar rökt ihjäl sig). Men jag är som sagt väldigt osäker på vem som ska ta det till sig.

Subliminala budskap i barnkulturen! Del 2: Agaton Sax och valförlusten 76.

Av Kalle Lind

den 2009-07-28

i blogg

Ingen läser väl Agaton Sax nuförtiden. Det var en något torrare och ordrikare variant av Ture Sventon: anglofili, slöa taxar, excentriska ungkarlar, plommonstop och småstadsmysterier för en publik som uppskattar subtila blinkningar till Doyle, Christie och Maria Lang.

Författaren Nils-Olof Franzén var i många år ”programdirektör för ljudradion” och skrev böckerna som hobby. Böckerna sålde bra, inte minst i England där de ju älskar att bli bekräftade genom hån.

1976 blev Agaton Sax och Byköpings gästabud tecknad långfilm. 1976 var som bekant också valåret då såssarna förlorade makten till en mycket långsam ångermanlänning. Och kanske hjälpte faktiskt Agaton Sax-filmen till.

I en sekvens anlitar Agaton Sax sin världsunika datamaskin Tänkande August, som kan tala om var alla jordens skurkar befinner sej. På skärmarna rullar de fiktiva Octopus Scott och Julius Mosca förbi – och så plötsligt, oförhappandes, ut ur det blå poppar Palme själv upp!

Jag är inte helt hundra på hur det hela ska tolkas. Kanske avsåg nestoranimatören Stig Lasseby att skicka ut subliminal Palme-propaganda till den del av publiken som hade rösträtt.

Fast mer logiskt känns det nog att han ställde Palme bredvid de fiktiva superskurkarna.

Som herr Sax på Byköpings-posten själv hade sagt: ”Detta är ju oerhört”.

Proggiga barnböcker anno 2009.

Av Kalle Lind

den 2009-07-23

i blogg

I evighetsserien ”Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev” har man här på bloggen kunnat följa hur våra föräldrar samhällsomstörtarna en gång berättade socialistiska gonattsagor för oss.

Kanske kommer våra egna barn att skriva raljanta krönikor om sin uppväxt. Det finns naturligtvis stoff även för deras del.

Pappa bor på fängelset skulle kunna vara skriven av Per Gahrton och Hans Nestius 1974 och utgiven via KRUM – Riksförbundet för Kriminalvårdens Humanisering a.k.a. Föreningen Med Världens Konstigaste Akronym.

Det är den nu inte. Den kom ut 2008 och beskrivs så här på Adlibris:

I barnboken Pappa bor på fängelset, en verklighetsbaserad berättelse, får vi följa Kevin som besöker sin pappa på anstalten. Genom pedagogiska illustrationer ges läsaren en inblick i hur miljön på ett fängelse kan gestalta sig.

Men än mer tidstypisk är naturligtvis en sån här volym:

Den beskrivs så här:

När Kalle har sommarlov får han sin kusins gamla klänning med silverprickar. Kalle älskar klänningen, den är mycket svalare och skönare än hans skjorta och byxor. Och när han börjar skolan efter sommaren så vägrar han ta den av sig. hans lärare klagar och hans kompisar skrattar – tills den dag han gör mål efter mål på fotbollsmatcherna. Kalle har en äkta målgörarklänning. Och nu vill alla andra också ha en…

Och – ja, det är sant! Författaren har också skrivit Prinsessan Kristalla med följande välannonserade sens moral:

Och – ja, det är sant! En prinsessa kan visst ha vacker klänning OCH vara stark och välja själv.

Jag vill i vanlig ordning understryka att jag inte har några problem med några budskap här. I min värld är alla böckerna angelägna. Men jag gissar att de queerteoretiska verken kommer att skrika oerhört mycket 2000-tal när våra telningar skaffat sig könshår och med sedvanligt blandade känslor ser tillbaka på sin uppväxt.

Nä, baske mej att de gör såna barnböcker nuförtiden! Del typ valfritt jättehögt tal.

Av Kalle Lind

den 2009-06-12

i blogg

Fyra lejon äter middag är en Pixi-bok, avsedd för de minsta. Den handlar om ganska exakt det titeln utlovar. Fyra lejon äter zebra med spenat vid köksbordet, yngsta lejondottern spiller ut mjölk på lejonpappan, som tröstar med att han som tur var bara har ”den här gamla slängpälsen” på sig. En typisk sjuttiotalsinteriör, med den pyttelilla skillnaden att lejon normalt inte åt just vid köksbord eller drack just mjölk heller på sjuttiotalet.

Men det typiska blir extra tydligt när det dags för familjen att glida över till dessert:

På sjuttiotalet rökte alltså även lejon i anslutning till mat och barn.

I bokens avslutande M Night Shyamalan-aktiga tvärvändning – OBS! SPOILERVARNING! – visar det sig dock att lejonen inte är lejon. Det är en helt vanlig familj inbegripna i avancerade zoologiska rollekar. Zebran är inte zebra utan falukorv, ingenting är vad det synes vara.

Utom pipan då. För den avnjuter man fortfarande bäst i anslutning till mat och barn.

Proggiga barnböcker del 33: bolleskole för piger og drenger.

Av Kalle Lind

den 2009-05-25

i blogg

På sjuttiotalet fick svenska barn lära sej att springan kan kallas ”hålet” i Filip frågar och att mens är blod i stjärten i Per, Ida & Minimum. Det kommer väl inte som en chock för någon att även danskarna var tidiga med att lära barn vad som kan hända när far och mor låter kroppsbehåring blandas.

Redan 1971 kom Sådan får man ett barn till danska barns skräckblandade förtjusning. Den är skriven av en psykoterapeut som också illustrerat och jag håller tummarna för att den skäggige gubben på bilderna är ett självporträtt.

Texten är föredömligt rak och pedagogisk. Vi får veta att ”morens revne (spricka) hedder kussen” och att ”tisse-manden (kissmannen) hedder pikken” och att ”den lille pose” som far har mellan benen ”hedder pungen”.

Nu ska det bli åka av. ”Moren og faren kan godt lide hinanden” och därför kysser de varann.

Farens pik er blevet stor.
Den stritter lige rakt ut i luften.
Moren og faren vil gerne
have pikken ind i kussen.
Det är nemlig dejligt.

Temperaturen ökar. Mor och far hamnar på varann och ”putter pikken ind i kussen”.

Faren og moren gynger op og ned.
Det kalder man att bolle eller att sam-lege.
Det kan vare noget sjovt og rart.

Sen ställer sig far og mor upp, lägger armarna om varann och väntar i nio månader.

Nyckelordet för bokens tonfall – och den danska folksjälen – är ”hygge”. Allting är trevligt och mysigt och gemytligt och far och mor är nakna och kära och inga problem existerar:

Morens mave bliver osse större og större.
Faren synes, hun ser söd ud.

Och när det gått ”mange, mange dave” så börjar far och mor prata med varandra:

”Jeg kan maerke,
liv-moren traekker sig sammen”,
siger moren til faren.
”Nu skal jeg snart föde barnet.
Det bliver vel nok spaendende.”

Och sen tar de sin make-love-not-war-bil och träffar en glad läkare som står lite passivt och sneglar när barnet kommer ut ur kussen.

Och sen är mor og far glada och far klipper av ”navle-snoren” och mor ”hviler sig nogle dage” och barnet äter från ”morens bryster”.

Sådan får man et lille barn.
Hvis der er noget, du ikke forstår,
skal du spörge din mor og din far.
Du kan osse spörge en anden,
du godt kan lide.

Subliminala budskap i barnkulturen! Del 1: Alfons pappa och kärnkraften.

Av Kalle Lind

den 2009-05-23

i blogg

Ibland flyger fasen i nån av våra nyliberaler som plötsligt kommer på att den där jäkla statstelevisionen minsann är genompolitiserad och såssialdemokratisk och kryptokommunistisk och jättetaskig. Och inte minst de där jämrans barnprogrammen!

Våra vänner nyliberalerna skapar bloggbävningar och går upp i falsett och droppar fortfarande Vilse i pannkakan (sänt 75) och Galaxer i mina braxer! sa Kapten Zoom (sänt 76), kompletterat med en kosmonaut i ett avsnitt av Vintergatan (tokpopulär teveserie för låg- och mellanstadiekids, helt okänd av hela övriga samhället).

Här får de lite vatten på kvarnen och bensin på brasan: Alfons pappa röstade nej 1980!

Brännbollsmästare och höstmaskerad.

Av Kalle Lind

den 2009-05-15

i blogg

För er som inte läst Marvel-tidningar på nåt decennium: Smältmannen heter nu Molten Man, Gamen Vulture, Gröna trollet Green Gobblin, Gula trollet Hobgoblin och Straffaren Punisher. Herr Fantastisk eller Långfinger heter numera Mister Fantastic, Flamman heter Human Torch, Osynliga Sue heter Invisible Woman och Bamsen Big Ben. Och Hulk heter inte längre Bjässen.

Och ja, givetvis är alla ovan uppräknade namn autentiska översättningar från olika perioder.

Jag är själv en förespråkare av att originalnamn ska behållas. Jag tycker egentligen aldrig att Brita af Geijerstam hade mandat att döpa om Winnie-the-Pooh till Nalle Puh. Han hette ju Winnie. Vad hade Brita själv sagt om hon plötsligt började heta Julie i franska upplagor?

Just i seriesammanhang har översättare alltid tagit sej märkligt stora friheter. Varför heter Tryphon Tournesol plötsligt Karl Kalkyl? Visst, jag köper allitterationen och att en professor får ett efternamn från matematikvärlden, men inte är väl Karl ett vanligt belgiskt namn? Och Tintin utspelar sej väl ändå i Belgien?

För att inte tala om hur knasigt det blir med Serafim Svensson.

I våra bokhyllor står Stora Bilderboken, en amerikansk barnbok från sjuttiotalet med prislappen ”5” kvar från nån loppis. I den har översättarna varit väldigt kreativa:

Och Halloween stöps helt enkelt om till en maskerad vilken som helst:

Jag förstår verkligen hur man har resonerat här, men tycker för min del att resultatet mer än något annat är märkligt. Det är som om översättarna försöker skapa en alldeles ny kultur, ett nytt land, med lika delar amerikanska och svenska inslag. Slutresultatet blir att ingen känner igen sig.